• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Dissident – hårresande väl genomförd skildring av världens största problem

17 mars, 2021 by Rosemari Södergren

The Dissident
Betyg 5
Svensk biopremoär 19 mars 2021
Regi Bryan Fogel

En hårresande och skrämmande, väl genomförd skildring av mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi. Det som både gör mig rädd är hur tydligt det blir att pengarna styr över vem som får begå mord och andra övergrepp och samtidigt ger mig hopp är att det ändå finns människor som vågar stå upp för sanning och frihet. De bästa dokumentärerna är de som inte bara skildrar en person eller en händelse utan sätter in den i ett sammanhang som berör oss alla, var och en. Det gör denna skildring av det saudiska mordet på Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi.

Det finns så många övertygande bevis att bakom mordet ligger kronprins Mohammed Bin Salman, en av Saudiarabiens mäktigaste prinsar. Trots att detta bestialiska mord utfördes på order av ohammed Bin Salman fortsätter USA att sälja vapen till Saudiarabien och världens storföretag fortsätter göra affärer med detta stenrika land där medborgarna är totalt utan mänskliga rättigheter. Den saudiska monarken är stenrik och mäktig och tillåter ingen yttrandefrihet och förföljer protesterande saudier utomlands. Det är oerhört skrämmande att för att tyska kritiker fängslas släktingar och familj till dissidenter utan att ens få rätt till en rättegång.

Den 2 oktober 2018 gick Washington Post-journalisten Jamal Khashoggi in på det aaudiska konsulatet i Istanbul för att hämta sina vigselpapper. Utanför konsulatet väntade hans fästmö, Hatice Cengiz, förgäves. Han kom aldrig ut igen. Turkiets säkerhetstjänst har inspelningar som avslöjar hur mordet gick till inne i konsulatet. Världens medier uppmärksammade denna fruktansvärd komplott. Ändå kan Mohammed Bin Salman bjuda in världens rikaste och mäktigaste företagare och länder till konferenser utan att någon bojkott sker av Saudiarabien. Detta lands flagranta övergrepp gentemot mänskliga rättigheter borde få stora följer. Det är tyvärr uppenbart att pengarna styr. Så länge Saudiarabiens elit är så enormt rika kommer de att kunna fortsätta begå övergrepp utan att världens ledare på allvar säger ifrån. Detta gör att denna dokumentär handlar om mycket mer än det vidriga mordet. Filmen sätter fingret på ett världens största problem: att de mäktiga i världen inte behöver följa lagar och etik utan kan begå mord och kränka mänskliga rättigheter utan någon påföljd.

Ett pressmeddelande beskriver filmen: THE DISSIDENT är Oscarsbelönade Ikaros-regissören Bryan Fogels hårresande skildring av ett brutalt mord – och avslöjar den grymma diktaturens taktiker för att tysta dissidenter världen över, genom såväl cyberattacker som lönnmord.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tottori – sommaren vi blev superhjältar

15 mars, 2021 by Birgitta Komaki

Tottori – sommaren vi blev superhjältar
Betyg 3
Svensk premiär 19 mars 2021
Regi Silje Salomonsen & Arild Ostin Ommundsen
Invigningsfilm på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF mars 2021

Historien börjar med att Billie vägrar klä på sig när pappa vill och slutar med en betydligt mognare Billie. När systrarna Vega och Billie går på tur med sin äventyrslystna pappa händer en olycka. Färden blir helt plötsligt mer än äventyrlig när pappan ramlar ner i en skreva och inte kan komma upp. Mamman som mår dåligt vilar upp sig på sjukhuset och kunde inte följa med. Ensamma skall systrarna hitta tillbaka genom vildmarken och skaffa hjälp. En färd som tar flera dagar.
Med magi och tro på sin egen förmåga hjälper 5-åriga Billie sin syster att klara alla svårigheter. Med mammans ledord i huvudet ”Antingen är man en som lägger sig ner och ger upp eller också är man en superhjälte” kämpar de tillsammans i den vilda naturen. Tillsammans blir flickorna superhjältar och klarar alla strapatser.

Storayster Vega ( Vega Ostin) är berättaren och den eftertänksamma medan Billie (Bille Ostin) är galen och påhittig och typiskt 5-årig oförvägen. Det är lätt att ett charmigt blont litet yrväder tar hela scenen men den eftertänksamma Vega klarar sig bra som motvikt. Båda flickorna imponerar med sin naturlighet. Dessutom fungerar de svenska rösterna mycket bra.

Filmen känns äkta med syskonkärlek och syskonbråk varvat med varandra. När den ena ger upp stöttar den andra. Skönt att dialogen är så naturlig eftersom den ofta är krystad i barnfilmer. Som vuxen uppskattar man lillasysters logik:
Har man ingen karta, så ritar man än eftersom det är bättre att ha en karta än vara utan. Att skicka flaskpost i älven är också en bra idé. Eller att ha kalsongerna på huvudet för att torka dem.

Att man väver in udda personer och personer med psykiska problem är bra. Här blir de så normalt att man inte märker det. Det här är en film som vuxna kan ha lika mycket behållning av som barnen. Dock kunde filmen ha varit lite mer dramatiskt spännande för att fånga barns intresse hela vägen.

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Solodebut av riksspelman attraherar bortom redan invigda – Drömmaren av Elin Jonsson

15 mars, 2021 by Mats Hallberg

foto LisaLove Bäckman

Elin Jonsson

Drömmaren

4

Inspelad i Bygdsilhum i Skellefteå kommun sommaren 2020

Mixning och inspelning: Arvid Staaf

Master: Claes Persson CRP Mastering

Producent: Elin Jonsson

Utgiven på eget bolag (cd säljs av Elin Jonsson / bandcamp.com)

27:56

Releasedatum: 4/3 2021

Kritiker sysslar inte med vetenskap. Mer eller mindre, blommigt formulerade, välgrundade bedömningar baseras på som det heter tycke och smak. Ett förhållande värt att upprepa, inte minst på grund av kollegors ovilja att skriva i jagform. För egen del behöver två kriterier uppfyllas för att jag ska fixa, att fullt ut tillgodogöra mig musik där fiol är dominerande instrument. Mina ovana öron måste få slippa gnällig grundton och klämmiga, tillika hurtfriska takter. Elin Jonsson från Jämtland är en smart folkmusiker, vars gärning uppfyller högst subjektiva önskemål. Hon har goda förutsättningar att med sin varliga cross over -estetik, nå långt fler än de redan ”frälsta” folkmusikentusiasterna.. Mig fångar 30-åringen definitivt på sin debut, vilket inte är helt oväntat. Den norsk-svenska kraftkvartetten (Elins egen formulering) Rim som hon grundat, hörde jag live häromåret, efter att utdelat högsta betyg här i Kulturbloggen.

Jonsson har skaffat sig en synnerligen omfattande utbildning på flera nordiska lärosäten. Kan titulera sig både riksspelman och fiolpedagog, har dessutom en master i nordisk folkmusik. Vill påstå att hon är ett sällsynt föredöme när det gäller att popularisera traditionsbunden nordisk musik utan att göra avkall på autenticitet. Åtta låtar, samtliga signerade artisten, erbjuder omväxlande melodier. De skrevs i Älvsbyn där hon vistades själv med sina idéer.

Arrangemangen utformades som om de skulle framföras av ett band. För att införliva fler stämmor har loopar finkänsligt använts. Inspiration hämtas från rogivande aktiviteter i vardagen, särskilt tid spenderad i naturen. Ett eget ljudlandskap sägs vävas fram i en mix av modernt överbryggande genrer och genuint traditionella harmonier. Ska dock betonas att hon inte på långa vägar tillhör en lika radikal inriktning som Långbacka/ Bådagård ( för övrigt väldigt förtjust i duon). Vill i sammanhanget påminna om Hedningarnas succé under 90-talet, deras extatiska formel av högteknologiskt sväng i folkton. Upplagan med två finska sjungande systrar toppade ju för ett par år sedan, listan i LIRA över bästa svenska album inom folkmusik.

foto LisaLove Bäckman

Cd:n flashigt förpackad med fina foton på glansigt papper plus ett häfte med introduktioner till de egentillverkade förnämliga låtarna; gör att man undrar över finansieringen. Hur har skivsläppet varit möjligt utan stöd från Kulturrådet eller sponsorer? Vill man ta del av skivan i hörlurar är det viktigt att ställa in volymen på rätt nivå, annars låter ljudet alldeles för vasst.

Hoppet (”om att våga kasta sig ut”) är först ut. Som skuttande steg över ett melankoliskt fundament. Nästa låt betecknar Jonsson skämtsamt discodänga. Hör delikata stämmor tvinnas ihop, föras framåt. Egna fotstamp ackompanjerar. Låter oklanderligt, ändå vill jag mena att efterhand blir lyssnaren än mer indragen i skivans varianter på musikaliskt renodlade och spännande platser. Balans i ekosystem utifrån förhållandet sjöborrar – havsuttrar, utgör fond till Motvals. Resulterar i vackert reflekterande låt där Arvid Staaf kompletterar ljudbilden på tramporgel. Blir till en minimalistisk fullträff vars sound/ väsen söker sig utanför nordsvenska domäner.

Titellåten går i halvfart, har ett medryckande tema och växlar tydligen i taktart. Det pågående riffet ger en hypnotisk påverkan. Naturligt slut saknas. Flera melodier präglas av liknande effektfull hållning. De låter medryckande, genererar finurligt sväng. Men Jonsson håller medvetet tillbaka en smula. Målet är aldrig att skapa en virvlande extas. I ”manualen” till Roxik uppmanas till meditation genom att uppmärksamma tystnaden i skogen. I den mån begreppet ballad kan förekomma när fiol trakteras, passar uttrycket här. Otroligt vackert pizzicatospel utgör huvudingrediens, förstärker rytmen, vilket också är ett grepp som kryddar fler anrättningar på Drömmaren och uppstår, ibland i form av loopar. I en låt väljer soloartisten att nynna.

Sticker ut gör en låt som excellerar i groovigt, avskalat dansbeat, även när obligatorisk bas saknas. Tack vare Elins skräckblandade förtjusning från barndomen av att Åka spark, har denna melodi kunnat få sin pulserande ton. Det virtuosa handlaget blir påtagligt. Albumet avrundas med en magisk vaggvisa, vars harmonier skulle kunna utgöra ledmotiv i vemodig film. Otroligt vacker komposition!

Soloprojektet utfaller till stor belåtenhet. Elin Jonsson vet vad hon vill åstadkomma och lyckas förträffligt i sina föresatser. Högklassig musiker grejar att i princip trollbinda på egen hand på krävande instrument med, oftast, sinnrikt lågmäld intensitet. Bärkraftiga sofistikerade låtar lockar till lyssning. Vad mer kan man begära?

Arkiverad under: Skivrecensioner

Sorgearbete kanaliseras ytterst berörande på soloprojekt – Anna av Ida Gillner

13 mars, 2021 by Mats Hallberg

Ida Gillner

Anna

4

Inspelad i Elementstudion i Göteborg hösten 2020 av Joel Bille

Mastrad i Svenska Grammofonstudion av Hans Olsson

Egen utgivning (endast digitalt)

Releasedatum: 10/3 2021 (digital releasekonsert detta datum)

Ida Gillner är frilansare i yngre medelåldern bosatt i Göteborg, vars Högskola för scen och musik hon examinerades från för ett tiotal år sedan. Hon har jobbat på El Sistema, med teaterföreställningar och gjort uppsättningar för barn, ingår i konstellationer som Längtans Kapell, Ida & Louise och Flocken, är företrädesvis verksam inom i icke-anglosaxiska sammanhang. Bevarandet av judisk kultur har blivit ett specialområde. I Kulturbloggen har hon förekommit minst två gånger, när hon medverkat i program på Stadsteatern respektive Kronhuset. Gillners huvudinstrument är sopransaxofon. På nya soloskivan spelar hon emellertid piano,. Omgående kommer förklaras varför.

För drygt ett år sedan, samma dag Ida genomförde föreställning med Anna Heikkinen & Längtans kapell ( Sagolandet – Satumaa som recenserats här), dog hennes yngre syster. På de åtta närmast följande månaderna klarade hon inte, varken fysiskt eller mentalt, att plocka upp instrumentet. Räddningen i den outhärdliga sorgen blev att pröva sig fram över klaviaturen, se om musikern i henne kunde få utlopp för sina känslor. Förtvivlan över den orättvisa döden hade samtidigt en motpol i form av en ljusbringare, en nyfödd son. ”Lugn och tröst, lust och kraft” och en väg ut ur den förlamande smärtan fann hon genom att söka sig fram i pianots klangvärld. ”Har tagit ett steg i taget och varsamt följt min intuition, blev till detta knippe musik som kommer från mitt innersta.”

foto Mia Redemo

”Musiken har kommit till ur tårar, ur ljus, hopp och längtan, i morgonstund med min lila bebis jollrande/ , i meditation, som toner i hjärnan och längtan i hjärtat. Den spelades in bland levande ljus.” Gillner skriver att hon går på sin nya väg, följer stegen och ser fram emot att musiken får vingar, landar hos en publik. Och att musiken därmed inte längre bara tillhör henne och systern som tvingats lämna jordelivet. Ni som läser denna introduktion inser förstås, att det känns förmätet att ge sig på att värdera Anna., en blandning av nya kompositioner och material ända från ungdomen. Den polske pianisten Hania Rani har varit en viktig influens i skapelseprocessen.

När man med öronen på vid gavel tar emot, går det ju inte att undgå märka de omätbara sinnesrörelser som lagrats och gör sig påminda, bubblar upp i teman och stämningar. Verkshöjden är odiskutabelt hög! Jag blir onekligen rörd, men skönt nog inte nedslagen av de nio stycken skivan består av. Det hemska ämnet till trots är det inte alls enbart tungt att till sig musiken. Antar att upplevelsen kan vara mer tårfylld för Gillners vänner och kollegor. Hör vackert, avskalat tonspråk med strimmor av hopp, kanske också tacksamhet för tiden systrarna fick tillsammans. Ett par gånger är jag i en fas när magen vill dra ihop sig. Ett osvikligt tecken på att tonsättaren t når fram, kommunicerar budskapet om sin saknad.

Försök till virtuosa löpningar är självfallet bannlysta. Istället betonas det eftertänksamt avvägda, samlade moment av kontemplation och begrundan. Ett marginellt aber är att vara hänvisad till att lyssna via datorn, därmed utan tillgång till idealisk ljudåtergivning. Sådan här stillsamt vidunderlig musik borde bli utgiven fysiskt.

På senare år har jag i hemkommunen varit på genrefria pianokonserter med Elise Einarsdottir, Lars Jansson och Monica Dominique. Och därtill bedömt pianisters soloalbum såsom Tommy Kotter, Mattias Nilsson, Hans Loelv och Anders Teglund. Ida Gillner är väl värd en plats i detta sällskap, åtminstone när avsikten är att beröra.

foto Mia Redemo

Skivan börjar med en hyllning till uppväxten på Asperö. Melodins betydelse blir uppenbar när man får veta att den inledde begravningsceremonin. Den är hämtad från debuten med Ida & Louise, nu inspelad i ny version. Flyga är enda vokala inslag som kom med, där Gillner för ovanlighets skull sjunger skört på svenska. Som av en ödesdiger slump skriven bara dagar före döden ryckte systern ifrån henne.

Hör porlande struktur i Vilande som känns bekant på något märkligt vis. Bärs fram av en minimalistisk touch á la Michael Nyman. Ännu mer av visuellt dèjá vu inträffar i nästa stycke som har nästan tjugo år på nacken. Outsägligt vackra ackordföljder präglar också Förnimmelser. Smärtan och sorgen påtaglig, greppar oss, gör oss känslovarelser utsatta. Ändå anas en gnutta överlevnadsinstinkt. i den första låt som skrevs efter den akuta chocken. Tre toppnoteringar som kompletterar varandra och förenas av stor skönhet!

Musikern och låtskrivaren Gillner knyter ihop säcken med Efteråt, ett stycke hon framfört på begravning tidigare. Ofattbart nog tillkom melodin redan när hon gick på högstadiet. Låten ger enligt egen utsago ”ro, hopp och ljus framåt”, vilket man instämmer i. Genom fingrars sublima anslag får denna milda stegring, denna antydan till positiv förändring sitt överväldigande utlopp. Avslutningsvis måste något viktigt poängteras, något som framskymtat. Kvinnan bakom verket Anna ska definitivs betraktas som ett tidigare underbarn. Hur är det ens möjligt att göra så gångbar, brådmogen musik, vars innehåll skenbart präglas av stor livsvisdom? Vad blir denna smått geniala kompositörs nästa steg? Albumet förtjänar absolut 4+.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Gitarrbaserade poem i långsam klanglig skrud – Tone poem av Tre Öar

13 mars, 2021 by Mats Hallberg

foto XATAVIA

Tre Öar

tone poem

3

Inspelad på Kungliga Musikhögskolan 2019

Solters Records

37:28

Releasedatum: 27/11 2020

Den drivande kraften i detta egensinniga projekt heter Sebastian Persson. Kontaktades av honom efter att han läst recension jag skrivit om en musikervän. Fridhems fhs är en gemensam nämnare. Den bandledaren har engagerat en gitarrist, som jag först trodde var identisk med Tre Öars. (båda heter Persson). Innan jag accepterade uppdraget lyssnade jag på Open Spotify, vilket nu kompletterats med närstudier av cd i hörlurar och från högtalare. Sebastian Persson har förutom tiden på Fridhem, genomgått studier i musik på Bollnäs folhögskola och Musikhögskolan i Malmö. Han ingår i konstellationer som Amarilla, Ormbunken och Mieli.

Tre Öar bildades på just Fridhem 2015. Utöver initiativtagaren – kompositör till samtliga stycken på tone poem – består den skandinaviska trion av kontrabasisten Erik Grönnesby och Arild Wahl på trummor. Skivan har en lite kryptisk undertitel: ”Bländande nostalgi, drömmar om mörkröd romans och en vilsen längtan.”

I pressutskick står att läsa om tålmodigt gitarrspel som väver in lyssnaren i Perssons tondikter, tillsammans med telepatiskt samspel. Ur dessa omständigheter sägs en djup stämning uppstå; kontinuerligt brinnande sådan. Vad som eftersträvas anges vara innerlighet. Musiken ska förmedla en resonans påminnande om undermedveten impuls. Vi får också reda på att trion delar passionen för atmosfäriska landskap, jämte musik renons på puls.

Inslag av improvisation har haft stor betydelse, vilket får mig att undra hur mycket noter man utgått från. Hör klanger och underliggande gnissel framföras i vad man vill beskriva som ultrarapid. Närhet och avstånd växlar i en skissartad ljudbild, experimentellt utformade toner. Att framkalla specifika tillstånd som symboliserar de ordlösa dikterna har varit centralt. Tondikterna verkar ha olikartad karaktär, varför produktionen undviker ambient-flöde á la Brian Eno eller Ry Cooders drabbande sound (Paris, Texas), vilket jag nästan hade förutsatt skulle finnas med som avgörande komponent.

Tre Öar 2017 – från Sebastian Perssons facebooksida

När albumet fungerar som bäst är klanger och rytmer oupplösligt förenade i ett minimalistiskt, stundom dissonant tassande. Hade gärna sett att trumslagare och särskilt basist varit mer involverade överlag. Vid sådär fjärde genomlyssningen får jag förvisso problem att styrka min åsikt. De gör faktiskt avtryck på merparten av låtarna, eller rättare sagt de tonala dikterna. I sista spåret, Vintersol II, samverkar instrumenten lysande och Grönnesby får agera i framkant vilket han också gör på ett annat ställe.

Man undrar hur detta särpräglade, utbroderade tonspråk tas emot live. Albumet låter ömsom meditativt, ömsom fragmentariskt. Extremt väl avvägda ackordsättningar, stundom kan de nog benämnas licks, genomsyrar plattan lätt knixiga cirklar. Tycker mig höra en hel del vibrato jämte smakfullt bruk av pedaler. Öppningen låter mystiskt vacker, drar in mig i ett stämningsmättat, oförutsägbart universum. Be Silent blir en av de gånger trion uppnår jämvikt. Första halvan av Stjärnklart består av försynt organiserade ljud vilka föregår musiken. Impressionistiska skivan avrundas i dur i öppensinnad anda.

Trots ambitiösa ansatser, totalt annorlunda approach – avsaknad av tempo och puls – och spännande sekvenser som stundom trollbinder, hamnar bedömningen på 3+, vilket beror på att det efterhand blir alltför händelselöst. Blir nästan besviken på mig själv för att Tone Poem inte riktigt fastnar i större utsträckning, delvis laddar ur sig efter idogt lyssnande. Skönjbar idéfattigdom förhindrar att magiskt tillstånd uppstår i större omfattning. Nu finns det där glimtvis. Och för stressade individer som trängtar efter stillhet, kan detta speciella projekt vara perfekt som reningsbad.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 481
  • Sida 482
  • Sida 483
  • Sida 484
  • Sida 485
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in