Tre Öar
tone poem
3
Inspelad på Kungliga Musikhögskolan 2019
Solters Records
37:28
Releasedatum: 27/11 2020
Den drivande kraften i detta egensinniga projekt heter Sebastian Persson. Kontaktades av honom efter att han läst recension jag skrivit om en musikervän. Fridhems fhs är en gemensam nämnare. Den bandledaren har engagerat en gitarrist, som jag först trodde var identisk med Tre Öars. (båda heter Persson). Innan jag accepterade uppdraget lyssnade jag på Open Spotify, vilket nu kompletterats med närstudier av cd i hörlurar och från högtalare. Sebastian Persson har förutom tiden på Fridhem, genomgått studier i musik på Bollnäs folhögskola och Musikhögskolan i Malmö. Han ingår i konstellationer som Amarilla, Ormbunken och Mieli.
Tre Öar bildades på just Fridhem 2015. Utöver initiativtagaren – kompositör till samtliga stycken på tone poem – består den skandinaviska trion av kontrabasisten Erik Grönnesby och Arild Wahl på trummor. Skivan har en lite kryptisk undertitel: ”Bländande nostalgi, drömmar om mörkröd romans och en vilsen längtan.”
I pressutskick står att läsa om tålmodigt gitarrspel som väver in lyssnaren i Perssons tondikter, tillsammans med telepatiskt samspel. Ur dessa omständigheter sägs en djup stämning uppstå; kontinuerligt brinnande sådan. Vad som eftersträvas anges vara innerlighet. Musiken ska förmedla en resonans påminnande om undermedveten impuls. Vi får också reda på att trion delar passionen för atmosfäriska landskap, jämte musik renons på puls.
Inslag av improvisation har haft stor betydelse, vilket får mig att undra hur mycket noter man utgått från. Hör klanger och underliggande gnissel framföras i vad man vill beskriva som ultrarapid. Närhet och avstånd växlar i en skissartad ljudbild, experimentellt utformade toner. Att framkalla specifika tillstånd som symboliserar de ordlösa dikterna har varit centralt. Tondikterna verkar ha olikartad karaktär, varför produktionen undviker ambient-flöde á la Brian Eno eller Ry Cooders drabbande sound (Paris, Texas), vilket jag nästan hade förutsatt skulle finnas med som avgörande komponent.
När albumet fungerar som bäst är klanger och rytmer oupplösligt förenade i ett minimalistiskt, stundom dissonant tassande. Hade gärna sett att trumslagare och särskilt basist varit mer involverade överlag. Vid sådär fjärde genomlyssningen får jag förvisso problem att styrka min åsikt. De gör faktiskt avtryck på merparten av låtarna, eller rättare sagt de tonala dikterna. I sista spåret, Vintersol II, samverkar instrumenten lysande och Grönnesby får agera i framkant vilket han också gör på ett annat ställe.
Man undrar hur detta särpräglade, utbroderade tonspråk tas emot live. Albumet låter ömsom meditativt, ömsom fragmentariskt. Extremt väl avvägda ackordsättningar, stundom kan de nog benämnas licks, genomsyrar plattan lätt knixiga cirklar. Tycker mig höra en hel del vibrato jämte smakfullt bruk av pedaler. Öppningen låter mystiskt vacker, drar in mig i ett stämningsmättat, oförutsägbart universum. Be Silent blir en av de gånger trion uppnår jämvikt. Första halvan av Stjärnklart består av försynt organiserade ljud vilka föregår musiken. Impressionistiska skivan avrundas i dur i öppensinnad anda.
Trots ambitiösa ansatser, totalt annorlunda approach – avsaknad av tempo och puls – och spännande sekvenser som stundom trollbinder, hamnar bedömningen på 3+, vilket beror på att det efterhand blir alltför händelselöst. Blir nästan besviken på mig själv för att Tone Poem inte riktigt fastnar i större utsträckning, delvis laddar ur sig efter idogt lyssnande. Skönjbar idéfattigdom förhindrar att magiskt tillstånd uppstår i större omfattning. Nu finns det där glimtvis. Och för stressade individer som trängtar efter stillhet, kan detta speciella projekt vara perfekt som reningsbad.