Ida Gillner
Anna
4
Inspelad i Elementstudion i Göteborg hösten 2020 av Joel Bille
Mastrad i Svenska Grammofonstudion av Hans Olsson
Egen utgivning (endast digitalt)
Releasedatum: 10/3 2021 (digital releasekonsert detta datum)
Ida Gillner är frilansare i yngre medelåldern bosatt i Göteborg, vars Högskola för scen och musik hon examinerades från för ett tiotal år sedan. Hon har jobbat på El Sistema, med teaterföreställningar och gjort uppsättningar för barn, ingår i konstellationer som Längtans Kapell, Ida & Louise och Flocken, är företrädesvis verksam inom i icke-anglosaxiska sammanhang. Bevarandet av judisk kultur har blivit ett specialområde. I Kulturbloggen har hon förekommit minst två gånger, när hon medverkat i program på Stadsteatern respektive Kronhuset. Gillners huvudinstrument är sopransaxofon. På nya soloskivan spelar hon emellertid piano,. Omgående kommer förklaras varför.
För drygt ett år sedan, samma dag Ida genomförde föreställning med Anna Heikkinen & Längtans kapell ( Sagolandet – Satumaa som recenserats här), dog hennes yngre syster. På de åtta närmast följande månaderna klarade hon inte, varken fysiskt eller mentalt, att plocka upp instrumentet. Räddningen i den outhärdliga sorgen blev att pröva sig fram över klaviaturen, se om musikern i henne kunde få utlopp för sina känslor. Förtvivlan över den orättvisa döden hade samtidigt en motpol i form av en ljusbringare, en nyfödd son. ”Lugn och tröst, lust och kraft” och en väg ut ur den förlamande smärtan fann hon genom att söka sig fram i pianots klangvärld. ”Har tagit ett steg i taget och varsamt följt min intuition, blev till detta knippe musik som kommer från mitt innersta.”
”Musiken har kommit till ur tårar, ur ljus, hopp och längtan, i morgonstund med min lila bebis jollrande/ , i meditation, som toner i hjärnan och längtan i hjärtat. Den spelades in bland levande ljus.” Gillner skriver att hon går på sin nya väg, följer stegen och ser fram emot att musiken får vingar, landar hos en publik. Och att musiken därmed inte längre bara tillhör henne och systern som tvingats lämna jordelivet. Ni som läser denna introduktion inser förstås, att det känns förmätet att ge sig på att värdera Anna., en blandning av nya kompositioner och material ända från ungdomen. Den polske pianisten Hania Rani har varit en viktig influens i skapelseprocessen.
När man med öronen på vid gavel tar emot, går det ju inte att undgå märka de omätbara sinnesrörelser som lagrats och gör sig påminda, bubblar upp i teman och stämningar. Verkshöjden är odiskutabelt hög! Jag blir onekligen rörd, men skönt nog inte nedslagen av de nio stycken skivan består av. Det hemska ämnet till trots är det inte alls enbart tungt att till sig musiken. Antar att upplevelsen kan vara mer tårfylld för Gillners vänner och kollegor. Hör vackert, avskalat tonspråk med strimmor av hopp, kanske också tacksamhet för tiden systrarna fick tillsammans. Ett par gånger är jag i en fas när magen vill dra ihop sig. Ett osvikligt tecken på att tonsättaren t når fram, kommunicerar budskapet om sin saknad.
Försök till virtuosa löpningar är självfallet bannlysta. Istället betonas det eftertänksamt avvägda, samlade moment av kontemplation och begrundan. Ett marginellt aber är att vara hänvisad till att lyssna via datorn, därmed utan tillgång till idealisk ljudåtergivning. Sådan här stillsamt vidunderlig musik borde bli utgiven fysiskt.
På senare år har jag i hemkommunen varit på genrefria pianokonserter med Elise Einarsdottir, Lars Jansson och Monica Dominique. Och därtill bedömt pianisters soloalbum såsom Tommy Kotter, Mattias Nilsson, Hans Loelv och Anders Teglund. Ida Gillner är väl värd en plats i detta sällskap, åtminstone när avsikten är att beröra.
Skivan börjar med en hyllning till uppväxten på Asperö. Melodins betydelse blir uppenbar när man får veta att den inledde begravningsceremonin. Den är hämtad från debuten med Ida & Louise, nu inspelad i ny version. Flyga är enda vokala inslag som kom med, där Gillner för ovanlighets skull sjunger skört på svenska. Som av en ödesdiger slump skriven bara dagar före döden ryckte systern ifrån henne.
Hör porlande struktur i Vilande som känns bekant på något märkligt vis. Bärs fram av en minimalistisk touch á la Michael Nyman. Ännu mer av visuellt dèjá vu inträffar i nästa stycke som har nästan tjugo år på nacken. Outsägligt vackra ackordföljder präglar också Förnimmelser. Smärtan och sorgen påtaglig, greppar oss, gör oss känslovarelser utsatta. Ändå anas en gnutta överlevnadsinstinkt. i den första låt som skrevs efter den akuta chocken. Tre toppnoteringar som kompletterar varandra och förenas av stor skönhet!
Musikern och låtskrivaren Gillner knyter ihop säcken med Efteråt, ett stycke hon framfört på begravning tidigare. Ofattbart nog tillkom melodin redan när hon gick på högstadiet. Låten ger enligt egen utsago ”ro, hopp och ljus framåt”, vilket man instämmer i. Genom fingrars sublima anslag får denna milda stegring, denna antydan till positiv förändring sitt överväldigande utlopp. Avslutningsvis måste något viktigt poängteras, något som framskymtat. Kvinnan bakom verket Anna ska definitivs betraktas som ett tidigare underbarn. Hur är det ens möjligt att göra så gångbar, brådmogen musik, vars innehåll skenbart präglas av stor livsvisdom? Vad blir denna smått geniala kompositörs nästa steg? Albumet förtjänar absolut 4+.