• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Surrealistiskt hörspel i mobil form finurligt gestaltat – C-O-N-T-A-C-T av GEST

7 maj, 2021 by Mats Hallberg

foto Elin Smederöd

Manus: Eric Chantelauze (originalidé: Gabrielle Jourdain)

Fransk originalproduktion: Musidrama och Burreau Sauvage

Koncept och regi: Samuel Sené

Resident regissör: Kristina Brändén Whitaker

Anpassat till engelska: Quentin Bruno

Apputveckling: jean-Philippe Marie de Chastenay, Touaregs

Skådespelare: Hannah Boqvist (ersättare: Amanda Harde) / Gary Whitaker (ersättare: James Hogg)

Spelas med covid 19-restriktioner till och med 15/5 2021 på Gustav Adolfs torg och kvarteren kring Kronhusbodarna i Göteborg

Svensk premiär: 6/5 2021

Tredje gången på relativt kort tid jag är med om hörspel vars lokalisering rent fysiskt placerats utanför gängse teaterrum. Denna gång görs inga anspelningar på området vi i den fåtaliga tillåtna publikskaran befinner oss i. Två skådespelare tar oss stationsvis runt i ett par centrala kvarter i Göteborg under cirka 50 minuter, varav den unga kvinnan utgör den huvudperson vi är tillsagda att ta rygg på, förstås med nåde corona-avstånd jämte lämpligt avstånd till imaginär scen. Pjäsens intrig inklusive huvudpersonen Sarahs tankar, förmedlas dels via en sinnrik applikation avlyssnad med hörlurar, dels genom beteenden hos Sarah och den främling som konfronterar henne. Kommunala tjänstemän på väg hem frän jobbet korsar stundom platserna dramat äger rum. De var hänsynsfulla nog att inte störa eller fråga vad som pågick. Hade tagit på mig varma kläder plus regnställ då man kunde frukta ostadig väderlek. Även denna avgörande aspekt slapp arrangören att hantera.

GEST ska utläsas Gothenburg English Studio Theatre. Svenska skolungdomar som bedriver studier i språket utgör främsta målgrupp. De enormt erfarna personerna bakom teaterkompaniet väljer alltid att sätta upp engagerande pjäser. Nu har de fått tillgång till en fransk originalidé utvecklad i fjol, vars syfte varit att problematisera människors isolering under pandemin. och beakta dess konsekvenser. På köpet har vidhängande spörsmål bakats in . En komplikation att ta med i beräkningen, är att även om jag för trettio-fyrtio år sedan uppnådde ansenlig färdighet i engelska, är statusen numera betydligt beskedligare, särskilt vid forcerat tal. Min poäng är att öronen varken uppfattade eller hajade allt som sades i hörlurarna. Ska fastslås att ljudet som sådant var fantastiskt. Gav publiken på ett magnifikt sätt tankar, repliker, reaktioner, adekvata ljudeffekter och dito musikillustrationer. Denna 3-d / surround-känsla gjorde att man aldrig var nära att tappa fokus.

foto Elin Smederöd

Vi kliver in i handlingen när en ung kvinna sitter och mår dåligt. Påstår att hon inte bär på några trauman, fast på den punkten är hon inte ärlig visar det sig. Ett husdjurs död viktas mot förlusten av en motorcykelåkande pappa. Huruvida Sarah lider av hypokondri eller plågas av psykosomatiska besvär är inte självklart inledningsvis. Exempelvis tas migrän, magknip, ont i revbenen samt ångest upp

. Att spela upp något fiktivt där verkligheten pågår runt om, har ju ett moment av oförutsägbarhet över sig. När Hannah Boqvist demonstrerar att hennes rollfigur får yrsel av för mycket oarbetade intryck, då blir en förbipasserande konfys för en sekund, fullt begripligt.

En påflugen man med hörlurar sätter sig intill rollfiguren, gör henne obekväm. En snuskgubbe som vänligen vill erbjuda något, så kan hon rimligen ha spekulerat. Mannen röjer sin identitet, avslöjar att han är hennes skyddsängel. Därefter vidtar en sällsam interaktion dem emellan, under förflyttning eller vid överenskomna platser. Sarah berättar om sig själv, sina bekymmer och önskningar. Därtill kommenterar hon tankeläsande ängeln Gabriels mystiska utsagor. Går inte att undvika associationer till såväl Himmel över Berlin som Matrix. Den franske manusförfattaren verkar ha tagit fasta ordentligt på katharsis-begreppet. Vill hävda att den framvällande svadan från Gabriel, pendlar mellan Himmel över Berlins kluriga filosoferande och ”over-the-top”- excesser á la Matrix. Ibland kan man inte annat än le åt dennes dödsallvarliga, orimliga utläggningar. Gabriel påverkar, förändrar Sarahs inställning. Utan att nödvändigtvis göra avsteg från integritetsanspråk söker hon sig utåt, längtar efter omtänksamhet, inklusive kramar.

foto Elin Smederöd

Hannah Boqvist som gör Sarah är utbildad på Balettakademin. Hennes cv är redan omfattande. Jag kan ha sett henne på showrestaurangen Oakley´s, då hon också är dansare och sångerska, dessutom producerat egna uppsättningar. Funderar på om det är henne vi hör framföra låt med Cindy Lauper som förekommer i hörspelet. Eftersom den unga kvinnans tankar och repliker lästs in i förväg, ställs hiskeliga krav på att Hannah synkar exakt genom rätt mimik alternativt kroppsrörelser. Härvidlag lyckas hon förträffligt. Skådespelaren gör det enkelt för publiken att följa Sarahs resa, hennes övernaturliga omvälvande möte.

Motspelaren Gary Whitaker njuter av att ta ut svängarna, i den för teater icke avpassade miljön. Hans meritlista är otroligt lång, vilket medför att han obehindrat kan växla mellan att varva upp och att ta ett steg tillbaka, (för att låta motparten komma till insikt). Så är växelspelet duon emellan uppbyggt. Att båda agerar antingen med finkalibrig mimik eller yviga gester kräver sannolikt stora färdigheter, vilket de besitter. Rutinerade regissör Kristina Brändén Whitaker har sett till att balansen upprätthålls, jobbats in perfekt. . Att skyddsängeln han gestaltar har ett headset ger Whitaker en dimension till att överraska med. Vad är denna varelse i stånd till? Vi i publiken blir angenämt förbryllade.

foto Elin Smederöd

Summasummarum en lika mystisk som minnesvärd föreställning utan tillagd scenografi i en högst oväntad miljö. . Som utlovats sannerligen en glädjande, poetisk och hoppfull pjäs som lutar sig mot hypermodern teknik.

Arkiverad under: Teaterkritik

Komedi på mörk botten baktung av flams – Arvet på Folkteatern

7 maj, 2021 by Mats Hallberg

foto Magnus Skoglöf

av Alejandro Leiva Wenger

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Kompositör: ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson

Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Niklas Falk, Nina Haber och Emma Mehonic

Spelas på stora scen, Folkteatern i Göteborg med påbjudna Corona-restriktioner

Spelas till 21/5 2021

Urpremiär april 2021

Folkteatern i samarbete med Riksteatern

Premiären sköts upp på grund av sjukdomssymptom i teamet. (Urpremiären var ursprungligen tänkt att hållas i Skövde för att därifrån gå på turné.) När klartecken kunde ges kändes hela situationen rörande, tillika ytterst exklusiv. Som en ynnest att välkomnas tillbaka efter cirka ett halvårs påtvingad frånvaro. Måste vara en prövning att spela inför en publik på futtiga åtta personer, som att bjuda oss till hemma hos – fest. Tänker på personalen i tjänst på Folkteatern och framför allt på hur mycket tillskott av energi det fordras av skådespelarna under dessa extraordinära förhållanden. Gradängen är undanstuvad. Vi sitter utspridda på betryggande avstånd till den cirkelformade scenen, vars vita inredning möjligen symbolisera begreppet vita lögner. Placerad aningen bakåtlutad i fåtölj sitter jag i princip i nivå med scen, bekvämare än någonsin tidigare på teater. Intill har man tillgång till eget vatten, program med mera. Och i paus mellan de båda akterna kan man köpa sig ett glas från baren. Vi lyckliga få besökare slussas in, liksom i höstas under Don Quijote-variationerna, via personalingången. Vid betraktandet av scenen inför föreställningen uppstod en nästan naiv upprymdhet. Efter åren på 2000-talet som ombud och därefter recensent har man definitivt införlivat ”scenkonst-genen” i ens system.

Dramatikern, författaren och sociologen Alejandro Leiva Wenger kom som barn på 80-talet till Stockholm från Chile. Av honom har jag tidigare sett musikalen Folkbokförarna. Nyligen tilldelades han Karin Boye-pris av Huddinge kommun och svenska Ibsensällskapets litterära pris. Han har i flera produktioner samarbetat med regissör Frida Röhl (Folkteaterns konstnärlige ledare).

Denna gång har han laborerat på temat ärftliga sjukdomar, vars förlopp resulterar i bestående men och förkortar liv. Arvet handlar om Huntingtons sjukdom – kallad danssjuka. Vad gör rädslan för att drabbas med en familj, vars make och far nyligen avlidit efter att ha plågats av Huntingtons i arton år? Intrigen simmar runt i ett hav av hemlighetsmakeri, missförstånd och dessutom en ovilja till att få bekräftelse. Risken att den sjuka genen överförs, är nämligen skrämmande hög, femtio procent. Föredrar man att hellre sväva i ovisshet än att få definitivt besked?

Dramatiken inleds med att den maniska dottern, (Nina Haber) bestämmer sig för att bryta ett förhållande och flytta hem till sin ensamstående pensionerade mamma (Ing-Marie Carlsson). I värsta fall utgör således nämnda fatala tillstånd ett slags ”arvegods”. Ett konkret sådant, ett osorterat skåp möjligt att gömma sig i, är placerat som scenens mittpunkt. Detta skåp blir till den första av en lavin av misshälligheter mellan mamman och dottern. Replikskiftet om förvaringsskåpets framtid, signalerar framåtrörelse à la Tjechovs symbolik, om att fäster man publikens uppmärksamhet på ett hängande gevär, pockar en sådan markering på följdverkan enligt vedertagen estetik.

foto Magnus Skoglöf

Således upplagt för virvlande dramatik, genom användandet av flera bottnar och skiftande stämning. Märker avsevärd diskrepans mellan temperament från föreställningens foton och många replikskiften. Vi hamnar aldrig i Norénska uppslitande uppgörelser, även om Nina Haber som kränkt dotter blir svalosande i andra akten. Före paus länkades mina tankar i flera sekvenser istället till fåniga Stefan & Krister revyer. Ing-Marie Carlsson har i mina ögon vanligtvis blivit typcastatad. Minns henne från mäklarfarsen Liljebrinks. Folkkär blev hon i såpan Tre Kronor och i viss mån i Bert och därutöver ofta förekommit i filmdeckare som Wallander och liknande.

Att pjäsen styrs upp i andra halvan är inte nog. Manusets egentligen entydigt allvarliga ämne, lyckas inte balanserar på rätt sida gränsen. Somliga karaktärers reaktioner, framstår efterhand som mindre trovärdiga. Gillar förvisso när Nina Haber (sett som del i feministsluggande Gruppen, i monolog, häromåret i Misantroperna med mera), som den orosanstuckne flängiga dottern konfronterar omgivningen. Men den skickligt utförda konfrontativa dominansen räcker inte för att blidka mig. Inte heller att dramatikern raffinerat planterat tecken på sjukdomssymptom både hos modern och dottern, eller att filosofiska diskussioner om testningens konsekvenser kan knytas till smittspårningen av covid 19. Kommer svaret bli en dom alternativt frisedel, är något som Wenger uppehåller sig vid.

foto Magnus Skoglöf

Två personer återstår att introducera. Dels den avlidnes bästa vän som gör sig många ärenden till Irénes (?) bostad. I rollen ser vi Niklas Falk i ett sällsynt gästspel på hemmaplan. En mycket erfaren skådespelare känd från film, teve och scen. Har sett honom på Stockholms Stadsteater och förmodligen Angereds Teater under 80-talet. I Arvet blir Falks uppgift att framställa en lismande, krumbuktande figur, vars förehavanden med änkan förstås är fler än dottern haft vetskap om. Förvisso utstrålas närvaro med besked, men figuren blir för endimensionell. Vidare skådas en tillknäppt yrkeskvinna som påminner om en psykolog, en gestalt huvudperson konsulterar för vägledning. Visar sig att de har gemensam historik från tonårstiden. Den antydda relationen utvecklas på ett högst förväntat sett. Rollen görs av Emma Mehonic, en skådespelare jag kan ha sett agera på Dramaten i just en Tjechov-uppsättning.

Visserligen noteras fascinerande pendlingar mellan rädslans rådvillhet och ambitionen att både vara uppriktig och ta kontroll. Men helheten gick inte hem hos mig, trots habila insatser från skådespelarna. Hade önskat att manusförfattare och regissör strukit somliga humoristiska inslag.

Arkiverad under: Teaterkritik

Filmrecension: First Cow – Lågmält om människan och marknadens blodiga prislapp

6 maj, 2021 by Petter Stjernstedt

Pressbild

First cow
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj
Regissör Kelly Reichardt
Slådespelare: John Magaro, Toby Jones och Orion Lee.

Konsten att mjölka en ko eller hur du bakar en kaka. Kelly Reichardts skitiga västern First Cow är långsam, hypnotisk och säger något väsentligt om att vara människa i kapitalismens tidevarv.

Om skogens mjuka guld, bäverolja och drömmarnas land USA, där möjligheterna är oändliga eller obefintliga? Cookie och King Lu är båda främlingar i det nya landet, en cowboy och kines som pratar ut om livet och stöter på motstånd i en värld full av orättvisor och fattigdom. I Kelly Reichardts
( Meeks Cuttoff, Certain Women och Wendy och Lucy) senaste, unisont hyllade First Cow följer vi två män och deras kamp om överlevnad i 1800-talets Amerika, monstret vars brödföda är desperata invandrare som blint tror på devisen att gräset alltid är grönare på andra sidan kullen. Kelly är känd för sina långsamma historier som sakta men säkert segar sig fram likt en snigel på barmark. Här är tystnaden och andetagen emellan lika viktiga som samtalet. I det lilla säger Kelly något väsentligt om det mellanmänskliga. Och han visar det i vackra måleriska bilder över skog och mark i höstprakt.

Filmen som löst baserats på Jonathan Raymonds roman The Half Life särskådar myten om den amerikanska drömmen. Det är symbolen som består än i dessa dagar. Framgång har alltid haft sitt pris även så i jänkarland. Och framgångssagan stavas honungsdoppade kakor bakade i mjölk från tjuvmjölkad ko som männen i smyg använder sig av för att framställa sina populära bakverk. Men kapitalismens Amerika visar snabbt sitt fula tryne och männen tvingas på flykt.

Ingen är oskyldig och ingen kommer lindrigt undan i detta drama stavat med små, små bokstäver. First Cow är Kellys svar på den skitiga västern utan varken våld eller drängfulla kofösare. Den gastkramande men återhållsamma avslutningen blir till en härlig kontrast till det segdragna. Det är skönt att i dessa pressade pandemi-tider få se något mer dröjande. Kelly vågar låta saker få ta tid. Med lätt hand och säker regi dirigerar hon sina medspelare likt en dirigent och hens orkester. Ingen ton slår fel i detta alster av välklingande country, blues och magnifikt skådespel med John Magaro och Orion Lee i huvudrollerna. Och med en slibbig Toby Jones som rikemansherren som så intensivt längtar efter att få återuppleva Londons utsökta bakverk. First Cow är en fin film om manlig vänskap, ett drama om marknadens pris där din livhanke sätts som pant. Vad är likheten mellan en bagare och en tiggare, frågar Cookie . ”De behöver båda ”deg”. Enough Said.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Water Lilies – En liten pärla i biomörkret

6 maj, 2021 by Birgitta Komaki

Water Lilies
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021
Regi Celine Sciamma

En fransk Fucking Åmål som kom redan 2007 i Frankrike men först nu har premiär i Sverige.

I en förort till Paris tillbringar de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane mycket tid i simhallen. Anne och Floriane tränar konstsim medan Marie hänger runt dem. Tre olika personligheter och tre mycket olika flickor som ändå har mycket gemensamt. Nyligen barn men nu unga kvinnor som prövar sin tillvaro och sin nyfunna sexualitet. Sökande efter bekräftelse och uppskattning från andra men också sina egna gränser. Vänskapen prövas och sexualiteten är viktig i tonårslivet.

Filmen koncentrerar sig helt på flickorna och pojkarna är bara som objekt eller attribut. Inte heller föräldrar ,skola eller andra saker i deras liv skildras. Styrkan i filmen är den sanna och nära skildringen av tjejerna. Det är stor skillnad från de tonårsfilmer som ofta skildrar collegeliv eller häftiga fester långt från verkligheten. Här är inget flashigt tonårsliv från vuxenperspektiv.

Floriane (Adele Haenel) , Marie ( Pauline Acquart) och Anne (Louise Blanchere) gör sina roller till äkta tonåringar. När livet och relationer trasslar till sig är det sådant som alla kan uppleva och har varit med om. Filmen skildrar prövande av sex och sexualitet på ett fint sätt men också avigsidan. Jag tror att filmen blir så äkta genom att den skildrar mer tankarna och känslorna kring sex än själva sexet. Tonårstiden är ju också prövningens ti

En liten pärla i biomörkret som får publiken att minnas sin egen tonårstid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Children of the Enemy

5 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Children of the Enemy
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021

En bra dokumentär ställer frågor om oss själva och om samhället. Children of the Enemy ställer viktiga frågor på sin spets. Patricios dotter gifte sig i hemlighet med den ökände IS-terroristen Michael Skråmo och följde honom till kriget i Syrien 2014. Fem år senare dödas båda när kalifatet bryter samman. De efterlämnar sju små barn som placeras i mardrömslägret al-Hol där förhållandena är livshotande.

Patricio fick rapporter som visade att barnen for illa och svalt. Men den svenska regeringen och myndigheter gjorde inget för att hämta hem barnen, upplevde han. Denna dokumentär skildrar hans kamp för att hämta barnen till Sverige.

Jag upplever Patricio mycket ärlig. Han har själv inga sympatier för IS eller islam som utövas fundamentalistiskt. Själv verkar han inte vara starkt religiös på något sätt.

Patricio fick en hel del hatiska kommentar från olika håll då han kämpade för att få hem barnen. Svenska medier rapporterade en hel del kring detta fall. Sedan Patricio fick hem de sju barnen har några IS-kvinnor kommit tillbaka till Sverige och några ställs också inför rätta. Det är begripligt att många upprörs över vad IS stod för. När Miljöpartiet nu i dagarna gått ut med att de vill hämta hem de kvinnor som reste iväg för att vara stöd åt IS upprörs troligen många av detta. IS stod för mord, för våldtäkt och lät barn lära sig döda. Det finns väl dokumenterat. Men som Patricio upprepar om och om igen: Barnen har inte valt att födas där.

Lägret i Syrien där dessa barn hämtades är sorgligt nog brännande aktuell. Det finns både svenska och utländska barn kvar där nere – upp till 22.000 barn från 60 olika länder enligt UNICEF (feb 2021). Omständigheterna i lägren är livsfarliga och präglade av kidnappningar, våldtäkter, sjukdomar och död.

Men filmen ställer för mig fler frågor än kring barnen i detta läger. Patricio berättar öppet om sin sorg efter att dottern valde denna väg och att han ofta funderade på om han kunde gjort något för att hindra att hon blir IS-anhängare. Det är en sorg och tankar som många föräldrar kan känna igen sig i. Barn väljer inte alltid det föräldrarna hoppas eller vill. Samma djupa sorg och skuldkänslor kan föräldrar till barn som blir missbrukade och dör i överdos också plågas av. Dokumentären berättar mycket mer än Patricios kamp, den berättar hur det är att vara människa i dagens värld och vilka val vi ställs inför. Och de svåra med att allt inte bara har en sida.

I pressmaterialet för filmen står:
Å ena sidan berättar Children of the Enemy historien om hur Patricio Galvez steg för steg kämpar för att rädda sina barnbarn. Å andra sidan är detta en historia om att vara människa idag. Världen är polariserad, mer extrem. I dagens politiska klimat ses inte dessa barn som oskyldiga
svenska barn. I sociala medier kallas de IS-barn och terroristbarn. De är dömda för sina föräldrars val.

Filmens regissör Gorki Glaser-Müller säger: Det var den bristen på civilisation som fick mig att göra den här filmen. Även i de gamla grekiska berättelserna från Iliaden tillämpas den besegrade fiendens öde på sina barn. Children of the Enemy är en universell berättelse om David mot Goliat, om den lilla mannen mot ett politiskt system. Men på sin djupaste nivå är detta en berättelse om förlusten av ett barn, den kanske största smärtan för en förälder. När Amanda dör lovar Patricio att rädda sina barnbarn, oavsett riskerna.

Gorki Glaser-Müller är filmskapare, manusförfattare för film, tv och radio och multikonstnär. Han föddes i Santiago, Chile 1973 och kom till Sverige som 13-åring. Sedan Gorki tog examen från Valand Academy i Göteborg har han experimenterat med audiovisuellt berättande i olika former. Hans första långfilm var den kritikerrosade En gång om året (2013). Children of the Enemy är hans dokumentärfilmsdebut.

Children of the Enemy hade världspremiär på en av världens största och främsta dokumentärfilmsfestivaler i april CPH:DOX 2021, där den tävlade i internationella huvudtävlan
International Main Competition, Dox:Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 476
  • Sida 477
  • Sida 478
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in