Manus: Eric Chantelauze (originalidé: Gabrielle Jourdain)
Fransk originalproduktion: Musidrama och Burreau Sauvage
Koncept och regi: Samuel Sené
Resident regissör: Kristina Brändén Whitaker
Anpassat till engelska: Quentin Bruno
Apputveckling: jean-Philippe Marie de Chastenay, Touaregs
Skådespelare: Hannah Boqvist (ersättare: Amanda Harde) / Gary Whitaker (ersättare: James Hogg)
Spelas med covid 19-restriktioner till och med 15/5 2021 på Gustav Adolfs torg och kvarteren kring Kronhusbodarna i Göteborg
Svensk premiär: 6/5 2021
Tredje gången på relativt kort tid jag är med om hörspel vars lokalisering rent fysiskt placerats utanför gängse teaterrum. Denna gång görs inga anspelningar på området vi i den fåtaliga tillåtna publikskaran befinner oss i. Två skådespelare tar oss stationsvis runt i ett par centrala kvarter i Göteborg under cirka 50 minuter, varav den unga kvinnan utgör den huvudperson vi är tillsagda att ta rygg på, förstås med nåde corona-avstånd jämte lämpligt avstånd till imaginär scen. Pjäsens intrig inklusive huvudpersonen Sarahs tankar, förmedlas dels via en sinnrik applikation avlyssnad med hörlurar, dels genom beteenden hos Sarah och den främling som konfronterar henne. Kommunala tjänstemän på väg hem frän jobbet korsar stundom platserna dramat äger rum. De var hänsynsfulla nog att inte störa eller fråga vad som pågick. Hade tagit på mig varma kläder plus regnställ då man kunde frukta ostadig väderlek. Även denna avgörande aspekt slapp arrangören att hantera.
GEST ska utläsas Gothenburg English Studio Theatre. Svenska skolungdomar som bedriver studier i språket utgör främsta målgrupp. De enormt erfarna personerna bakom teaterkompaniet väljer alltid att sätta upp engagerande pjäser. Nu har de fått tillgång till en fransk originalidé utvecklad i fjol, vars syfte varit att problematisera människors isolering under pandemin. och beakta dess konsekvenser. På köpet har vidhängande spörsmål bakats in . En komplikation att ta med i beräkningen, är att även om jag för trettio-fyrtio år sedan uppnådde ansenlig färdighet i engelska, är statusen numera betydligt beskedligare, särskilt vid forcerat tal. Min poäng är att öronen varken uppfattade eller hajade allt som sades i hörlurarna. Ska fastslås att ljudet som sådant var fantastiskt. Gav publiken på ett magnifikt sätt tankar, repliker, reaktioner, adekvata ljudeffekter och dito musikillustrationer. Denna 3-d / surround-känsla gjorde att man aldrig var nära att tappa fokus.
Vi kliver in i handlingen när en ung kvinna sitter och mår dåligt. Påstår att hon inte bär på några trauman, fast på den punkten är hon inte ärlig visar det sig. Ett husdjurs död viktas mot förlusten av en motorcykelåkande pappa. Huruvida Sarah lider av hypokondri eller plågas av psykosomatiska besvär är inte självklart inledningsvis. Exempelvis tas migrän, magknip, ont i revbenen samt ångest upp
. Att spela upp något fiktivt där verkligheten pågår runt om, har ju ett moment av oförutsägbarhet över sig. När Hannah Boqvist demonstrerar att hennes rollfigur får yrsel av för mycket oarbetade intryck, då blir en förbipasserande konfys för en sekund, fullt begripligt.
En påflugen man med hörlurar sätter sig intill rollfiguren, gör henne obekväm. En snuskgubbe som vänligen vill erbjuda något, så kan hon rimligen ha spekulerat. Mannen röjer sin identitet, avslöjar att han är hennes skyddsängel. Därefter vidtar en sällsam interaktion dem emellan, under förflyttning eller vid överenskomna platser. Sarah berättar om sig själv, sina bekymmer och önskningar. Därtill kommenterar hon tankeläsande ängeln Gabriels mystiska utsagor. Går inte att undvika associationer till såväl Himmel över Berlin som Matrix. Den franske manusförfattaren verkar ha tagit fasta ordentligt på katharsis-begreppet. Vill hävda att den framvällande svadan från Gabriel, pendlar mellan Himmel över Berlins kluriga filosoferande och ”over-the-top”- excesser á la Matrix. Ibland kan man inte annat än le åt dennes dödsallvarliga, orimliga utläggningar. Gabriel påverkar, förändrar Sarahs inställning. Utan att nödvändigtvis göra avsteg från integritetsanspråk söker hon sig utåt, längtar efter omtänksamhet, inklusive kramar.
Hannah Boqvist som gör Sarah är utbildad på Balettakademin. Hennes cv är redan omfattande. Jag kan ha sett henne på showrestaurangen Oakley´s, då hon också är dansare och sångerska, dessutom producerat egna uppsättningar. Funderar på om det är henne vi hör framföra låt med Cindy Lauper som förekommer i hörspelet. Eftersom den unga kvinnans tankar och repliker lästs in i förväg, ställs hiskeliga krav på att Hannah synkar exakt genom rätt mimik alternativt kroppsrörelser. Härvidlag lyckas hon förträffligt. Skådespelaren gör det enkelt för publiken att följa Sarahs resa, hennes övernaturliga omvälvande möte.
Motspelaren Gary Whitaker njuter av att ta ut svängarna, i den för teater icke avpassade miljön. Hans meritlista är otroligt lång, vilket medför att han obehindrat kan växla mellan att varva upp och att ta ett steg tillbaka, (för att låta motparten komma till insikt). Så är växelspelet duon emellan uppbyggt. Att båda agerar antingen med finkalibrig mimik eller yviga gester kräver sannolikt stora färdigheter, vilket de besitter. Rutinerade regissör Kristina Brändén Whitaker har sett till att balansen upprätthålls, jobbats in perfekt. . Att skyddsängeln han gestaltar har ett headset ger Whitaker en dimension till att överraska med. Vad är denna varelse i stånd till? Vi i publiken blir angenämt förbryllade.
Summasummarum en lika mystisk som minnesvärd föreställning utan tillagd scenografi i en högst oväntad miljö. . Som utlovats sannerligen en glädjande, poetisk och hoppfull pjäs som lutar sig mot hypermodern teknik.