• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Gycklande humor och upplysning formulerar trauma på fruktbart sätt – Aldrig glömd av ADAS teater

7 juni, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye
Av och med: Fia Adler Sandblad
Regi: Bortas Josefine Andersson
Scenografi, Kostym & Mask: Nonno Nordqvist
Ljuddesign: Jonas Franke-Blom
Ljusdesign & Projektioner: Christofer W Fogelberg
Producent: Andreas Luukinen
Spelas på Konstepidemin Paviljong 8 i Göteborg till och med 24/6 2021
Urpremiär: 4/6 2021
Med stöd av Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen, Wilhelm och Martina Lundgrens Stiftelser samt ABF


Tillåter mig en inledande avvikelse med viss anknytning till producentens välkomstanförande. Premiären skedde nämligen samma dag som staden Göteborg fyllde 400 år. De sedan många år tillbaka planerade jubileumsaktiviteterna, är framflyttade till 2023. Men en del pompa och ståt inträffade ändå. På kvällen vid Järntorget efter att ha varit på jazzkonsert, kunde två maffiga fyrverkerier beskådas. Under eftermiddagen besökte jag det så kallade Amerikaskjulet (som inte är något skjul utan bland annat hamnkontor). Där hade arbetsgruppen för Västsvenskt Industrihistoriskt Center öppet hus. (Kan upplysa paratentetiskt att V.I.C är en slags lobbyorganisation vars målsättning är att få till stånd ett museum eller motsvarande, där stadens imponerande varvshistorik utgör en viktig komponent.) Besöket berodde uteslutande på att min författarvän Aino Trosell fanns på plats, för att marknadsföra och signera sin senaste bok ”Varvsslammer”. Apropå jubileumsfirande betraktade vi 16:21 på verandan vid Göta älv ett lågt flygande Herkules-plan ackompanjerat av kanonmuller. Att befinna sig här några timmar före premiären av Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt, framstår efteråt som ett märkligt sammanträffande. Fia Adlers Sandblads mamma, får vi veta i hennes monolog, gick ombord just här på en av Amerikabåtarna som en ur den stora personalstyrkan (jobbade som tvätterska).

ADAS Teater sysslar med feministisk dokumentation i dramatiserad form, genom att söka sig till de mörka och bortstoppade sidorna av livet. Fokus ligger enligt dem själva, på kvinnors kroppar och berättelser, inte sällan använder man sig av överdrifter och magisk realism som stilgrepp. I sin programförklaring ställer man den retoriska frågan om samhället vågar se och stå ut med att hantera de svåra (och därmed obehagliga, tänker jag) frågorna. Har blivit ett credo att blottlägga, och synliggöra vad som i förstone kan göra ont att konfronteras med. Att anpassa uttryck efter ämne och att jobba med arkivmaterial, gå i clinch med framtagen fakta, har ingått i ADAS policy. Vad beträffar innehållet i Aldrig glömd, har Teaterns konstnärliga ledare Fia Adler Sandblad gjort flera uppsättningar tidigare utifrån samma självbiografiska ämne, omtalade uppsättningar jag inte sett. Baserat på källor, inklusive många intervjuer, har manusförfattaren lagt pussel utifrån de skärvor hon samlat på sig. Detta beskrivs som att föra samtal med det inhämtade materialet.


En väsentlig framgångsfaktor till denna lyckade uppsättning heter Bortas Josefine Andersson, en av förgrundsfigurerna i scenkollektivet 123 Schtunk som också synts i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater. Utan att rucka på allvaret i det förmedlade budskapet om övergivenhet och skambeläggande, för regissören in befriande drag. Tendenser till den enorma erfarenhet Andersson härbärgerar av publikkontakt, groteskeri och komik från impro-teater, kan i några scener skönjas. Jämfört med den fristående trilogin om utsatthet som ADAS på senare år producerat ,märks delvis annan, estetik. Mer sammansatt och kanske också mer sofistikerad, trots att det didaktiska perspektivet kvarstår.









foto Ola Kjelbye
För att kunna hålla Corona-avstånd har man tillfälligt bytt lokal på Konstepidemin. Den exklusiva premiärpubliken uppgår till ett dussintal personer utspridda i det rum jag ett antal gånger hört intima konserter i. Nonno Nordqvist som ansvarar för scenografi och kostym, har valt att låta vad vi ser bada i vitt, oskuldens färg. Det ridåliknande draperiet i fonden används som projektionsyta för framtagna foton. På scenens flanker är två tvättkorgar placerade, varur Sandblad tar fram rekvisita. Den åskådliggör och förstärker vad som ömsom redovisas, ömsom gestaltas. Att låta en kudde symbolisera ett inlindat spädbarn, är en lika enkel som genial lösning.
Sin första tid i livet spenderade Fia, född Ann-Sofie, på Gullbergsbrohemmet vid Stampen/ Gullbergsvass, 1700-tals hus som idag är byggnadsminne. Hemmet för ogifta mödrar med spädbarn var i drift åren 1909 – 1967. Sandblad uppehåller sig vid de två byggnadernas historik, ett arv som möjligen satt i väggarna. Här fanns tidigare tukt- och spinnhus. Att jag för några år sedan recenserade en överväldigande dansföreställning som utspelades i det forna kvinnofängelset, är ånyo en märklig slump.

Sandblad berättar att hon är ett resultat av en passion mellan en styrman och en ambitiös yrkeskvinna. Han blev sjuk i Tasmanien och fick inte kontakt med sin gravida partner. Bar sig inte bättre än att hans älskade Marianne istället blev kär i en tysk matros, tillika katolik. Kanske inte direkt uppseendeväckande att Marianne en vecka efter födseln 1959, lämnar bort barnet. Däremot oförklarligt att hon inte bemödar sig om att senare ta kontakt med dottern, som istället lär känna sin mormor, släkt och halvsyskon. Ett enda möte emellan mor och dotter sker i en mindre stad i Västergötland, då Sandblad är en ung vuxen. Detta möte utgör monologens fundament, blir till en finurlig dramaturgisk båge. På temat anmärkningsvärd slump, visar det sig att båda varit framgångsrika inom sporten terrängritt.
foto Ola Kjelbye

Fia Adler Sandblad har i Aldrig glömd gett sig ut på jakt efter mammans rytm, försökt skildra hennes villkor. Det är vad hon skriver i programhäftet. Hennes beslut och öde sätts i en vidare kontext, blir till en påminnelse och kortfattad historielektion om ogifta mödrars belägenhet förr. Vi tas med ända till Gustav III. Får reda på vanligaste dödsorsaken för kvinnor fem generationer tillbaka. När det borras i problematiken, undgår mamma Marianne, denna gång till stor del förväntad anklagelseakt från dottern. Kommer närmast när hon uttalar hennes lätt skrämmande replik, om att moderskärlek är överskattat, vilka varma känslor hon hyser för djur.

Får fördjupad insikt om erfarenheter man knappt kan föreställa sig, än mindre känna igen sig i som man. Dock, bra teater ger publiken inte bara möjlighet att förstå, utan också tillfälle till identifikation. Vad som utspelas i cirka femtio minuter bör definitivt betecknas som god teaterkonst. Tilltalet är förtroligt. Regissör och skådespelare ger utrymme åt komiska inslag som en ventil, hittar gemensamt fram till avsedd föredömlig tonträff.

foto från ADAS teaters facebooksida

Skådespelaren Sandblad odlar skickligt ett ombytligt spelsätt, agerar likt en clown med rikt register av tonfall, antar olika skepnader med livliga gester. I intelligent samarbete med anlitad regissör tas ett mustigt persongalleri fram i spetsiga sekvenser. Parets valda arbetsmetod har utformat en minnesvärd monolog: Armar, ansikte och en mun som med elegant tajming, tacksamt excellerar i fingerade imitationer, ofta så yvigt tillgjorda. att de framkallar stor munterhet. Karismatiskt så det förslår! Inledningsvis nämns Shakespeare och grekiska tragöder när hon relaterar till sin egen biografi.. Inte utan att tankarna går till katharsis-begreppet. Tänker på att det är antagligen lika lustfyllt för den på scen som publiken, att överhet och myndighetspersoner parodieras. Briljant agerat när det lustmördas! Som effektiv kontrast fastslås sanningar i de odramatiska glipor Aldrig glömd försetts med.. Ljudläggningen, inklusive proggiga tongångar och annan passande musik ramar in, bidrar sensibelt till upplevelsen av stor scenkonst.

Arkiverad under: Teaterkritik

Filmrecension: Farväl fårskallar – Bra foto, duktiga skådespelare, en fantastisk historia

6 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Farväl fårskallar
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juni 2021
Originaltitel Aideu les cons
Regi Albert Dupontel

En komedi som driver med vår tids fördomsfulla samhälle där medmänskligheten packats undan, djupt ner i en källare. Som när en man av misstag blev beskjuten av fransk polis, blev blind och stuvades undan för att jobba med ett arkiv i en mörk källare. En varm komedi om tre människor som var och en är unik och utsatt och missförstås av samhällets byråkratiska kvarvar. I Frankrike har den mitt i brännande pandemi gjort stor succé. I franska César Awards 2021 fick den tolv nomineringar och den vann i sju kategorier: bästa film, bästa regissör, bästa originalmanus, bästa biroll, bästa foto, bästa scenografi och vinnare av High School Studens César.

Av och till är filmen hysteriskt rolig men samtidigt känns det att regissören har ett stort hjärta för filmens tre anti-hjältar. Huvudpersonen är Suze Trappet, en 43-årig hårfrisörska, som spelas av duktiga Virginie Efira. Hon har drabbats av en svår sjukdom och hostar blod. Läkaren ger henne inte mycket hopp. På frågan hur mycket tid hon har kvar svarar läkaren på typiskt franskt vis (eller i alla fall typiskt för en del karaktärer i franska filmer): ”Det är en omöjlig fråga att svara på då den är så subjektiv. Vad som är tid för mig är kanske inte samma som för dig.”

När Suze var 15 år blev hon gravid och tvingades av sina föräldrar att adoptera bort barnet direkt vid födseln. När hon nu har en sjukdom som troligen dödar henne rätt snart beslutar hon sig för att leta upp barnet, som nu är trettio år.

Fransk byråkrati kan vara snårig och det är inte lätt att få reda på vem som adopterat hennes son eller var han bor. Men slumpen gör att hon möter JB, ett 50-årig datasnille som drabbats av livskris då hans chef bestämt att han ska ersättas på jobbet av yngre förmågor. JB, som spelas av regissören Albert Dupontel själv, kan inte acceptera att bli ersatt och bestämmer sig för att ta livet av sig på jobbet. Det lyckas han inte med utan istället skjuter han ned annat och blir jagad av polisen.

JB och Suze råkar på varandra och i deras vilda jakt på hennes son mötes de den blinde Mr Blin (Nicolas Marié), som är en överentusiastisk men blind arkivarie.

Denna trio med fascinerande udda personligheter drabbar samman med samhället och dess byråkrati och fantasilösa elit. En dråplig film med stor kärlek för rätten att bryta mot samhällets mall för samhällsmedborgare – en film om rätten att få vara udda och unik. Ja egentligen handlar den väl om att vem som helst kan bli udda om hen drabbas av svåra tragedier och idiotisk byråkrati.

Hur som helst, jag tyckte filmen var rolig och tiden gick fort då jag såg den. Bra foto, duktiga skådespelare, en fantastisk historia.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Filmen blev trots premiär under kraftfulla pandemirestriktioner en stor succé i Frankrike och sågs av mer än 600.000 biobesökare under sin första vecka på repertoaren, vilket gör den till år 2020s mest sedda film i landet. När de franska biograferna återöppnade efter ett halvår av nedstängningar i maj 2021 behöll Farväl Fårskallar sin förstaplats på topplistan i flera veckor och har nu setts av över 1,5 miljoner fransmän.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Dancing Queens – vilken besvikelse

3 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Dancing Queens
Betyg 2
Premiär på Netflix 3 juni 2021
Regi Helena Bergström
I rollerna Molly Nutley, Marie Göranzon, Fredrik Quinones Claes Malmberg, Fredrik Quiñones, Christopher Wollter, Rakel Wärmländer, Ann Westin, Max Ulveson, Mattias Nordkvist, Razmus Nyström, Emil Almén, Louie Indriana, Dominika Peczynski.

En ung kvinna, Dylan Pettersson, är 23 år och lever på en skärgårdsö i Bohuslän med sin pappa och mormor och hon sörjer sin mamma som dött. Mamman var dansare och Dylan längtar efter att få chansen att bli dansare också, men samtidigt är hon förlamad mentalt av att mamman dött. Mormor (spelas av underbara Marie Göranzon) tjatar att Dylan ska ta sig till audition för någon dansföreställning. Men Dylan säger nej och orkar inte. Sedan plötsligt svänger hon utan att det egentligen är trovärdigt. Hon bara drar till Göteborg för att försöka få jobb som dansare fast hon någon timme för sagt stenhårt nej. Det är sådana saker som sänker denna film. Handlingen och karaktärernas beteenden är inte trovärdiga, ofta mest klichéer – och det mesta är så förutsägbart. När en vändning sker i filmen ska det kännas trovärdigt.

En ung tjej som Dylan får chansen att bli med i en trupp Dragqueens. Nu är det bara ett stort problem. Dragqueens är män som klär ut sig till kvinnor. Nu måste alltså Dylan klä ut sig till en man för att kunna få jobb som manlig dansare som klär ut sig till en kvinna. Helena Bergström vill förstås berätta en historia där gränserna mellan manligt och kvinnligt suddas ut. Men det fungerar inte. Karaktärerna är klichéer, parodier på en klumpigt sätt.

Jag är riktigt besviken. Det låter som en underbar film med en lång, lång rad av duktiga svenska skådespelare. Molly Nutley gör filmens huvudroll Dylan och i övriga roller ser vi många av mina svenska favoriter. Ja tänk bara Claes Malmberg som dragqueen. Den fina rollistan är enda orsaken till att filmen får betyg 2 istället för 1.

Filmen handlar alltså om könsroller. Men den handlar också om sorg och bearbetning av sorg. Och där är filmen otrevligt oäkta. Dylan sörjer sin mamma och Claes Malmbergs karaktär sörjer sin älskade livskamrat och partner på scen – och detta skildras på ett löjeväckande sätt. Bergström är inte ensam om att skildra sörjande människor på ett orealistiskt, okunnigt sätt. Vi som har djupa sorger i bagaget är vana vid att omgivningen inte alls förstår hur det är och vi får ofta möta den ena klyschan efter den andra.

Nej jag är ledsen, för jag hade sett fram emot filmen. Jag hade så gärna sett att den var bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Khorshid

3 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Khorshid
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 juni 2021
Regi Majid Majidi

En fantastisk film, oerhört tankeväckande om några av världens flera miljoner barnarbetare. Flera av de unga skådespelarna kommer direkt från gatan och huvudrollsinnehavaren Rouhollah Zamanisaghselou prisbelönades för sin insats på filmfestivalen i Venedig, där filmen hade världspremiär hösten 2020.

Tolvåriga Ali och hans vänner lever mer eller mindre på gatan i Iran. De försörjer sig själva och sina familjer genom att utnyttjas för lågt betalda grovjobb och småbrott som att ta emot beställningar på däck till Mercedes och BMV. Alis mamma är intagen på mentalsjukhus på låst avdelning där hon är fastbunden i en säng. Flera av hans vänner har pappor som är borta i skallen på grund av sitt ständiga drogmissbruk. Någon är flykting från Afganistan.

En dag blir Ali förd till en kriminell liga och deras ledare lovar honom rikedom om han och hans vänner hjälper till att gräva fram en skatt. Skatten ligger under en begravningsplats och vägen dit är att gräva en tunnel från en skola i närheten. Ali blir beordrad att tillsammans med några vänner skriva in sin på skolan, som är en skola för utsatta barn. När de är på skolan ska de så ofta de kan ta sig till källaren och gräva tunneln därifrån.

De är hjärtskärande att höra de fyra pojkarna drömma om vad de ska göra när de hittat skatten. En ska starta en biltvätt, säger han, för det är lönande verksamhet. En ska starta en affär för datorspel.

Vi får en inblick i livet för utsatta barn i Iran och får möta lärare som väljer att arbeta för och med dessa utsatta, ofta hemlösa barnen och ge dem en chans i livet. Några av barnen som gått på skolan har senare tagit sig vidare antingen inom sport eller någon högre utbildning. En av Alis vänner är en stor förmåga inom fotboll och får chansen att komma till ett lag. Han blir upptäckt tack vare skolan. En annan av hans vänner är duktig på matematik och har chansen att ta sig vidare till en bra skola. Men Ali blir inte glad, han vill att de ska stanna och gräva med honom.

Att gräva tunneln under marken är en utmaning. Hindren är många och det gäller också att kunna ta sig från lektionerna för att gräva.

Den gömda skatten fungerar i filmen en metafor för drömmar och illusioner, som kan vara falska och kan vara äkta. de kan vara ett hinder för att se de möjligheter vi egentligen har.

Filmen var Irans Oscarsbidrag i år och regissören Majid Majidi har nominerades 1998 till Oscar för bästa utländska film för filmen Children of Heaven. Majid Majidi är en erfaren och etablerad regissör. Några av de stora iranska regissörerna har fängslats eller tvingats gå i exil, men Majid Majidi är inte riktigt lika öppet kritisk mot det teokratiskt styrda Iran. Han vägrade delta i en dansk filmfestival på grund av att danska tidningar hade publicerat teckning som drev med profeten Muhammed. Majidi var en av fem regissörer som ställde upp på att göra en dokumentär hyllningsfilm till Beijing i samband med sommar-OS 2008.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecenskion: The Conjuring: The Devil made me do it – intressant, spännande

3 juni, 2021 by Rosemari Södergren

The Conjuring: The Devil made me do it
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 juni 2021
Regi Michael Chaves
I rollerna Patrick Wilson, Vera Farmiga, Ruairi O’Connor, Sarah Catherine Hook och Julian Hillard

Denna film som kan ses på flera olika sätt, beroende på vilken bakgrund man har. Den som tror på att det finns onda och goda andar/krafter ser denna berättelse, som bygger på verkliga händelser, ur sin synvinkel. Den som inte tror på existensen av onda andar och demoner, eller inte tror att det är möjligt att sådana existenser kan skada människor på riktigt ser nog mest filmen som en skräckfilm. Oavsett vilket är den intressant och spännande. Jag föredrar skräckfilm som har en slags trovärdighet i sitt mönster, vilket denna har.

En ung man, Arne, knivhögg en annan man till döds med 22 knivhugg, han högg i totalt raseri. Arne som var känd som en mjuk och absolut inte våldsam ung man hävdade att han var besatt av en ord makt, av djävulen, då han gjorde mordet. De berömda medierna och andeutdrivarna Ed och Lorraine Warren tar på sig att undersöka fallet för att försöka övertyga juryn i rättegången om att det var onda krafter som tagit över Arne. Detta bygger på verkliga händelser under början av 1980-talet.

Ed och Lorraine Warren var kända som utredare av övernaturliga fenomen och brukade kallas till den katolska kyrkans hjälp vid exorcism. Liksom de två tidigare filmerna i Conjuring-serien får vi följa paret Warren. Berättelsen börjar med en åttaåring pojke som blivit intagen av en ond kraft och under andeutdrivningen då både paret Warren och präst deltar erbjuder den unge mannen Arne djävulen/demonen att ta hans kropp istället för åttaåringen. Demonen verkar uppskatta förslaget och åttaåringen blir befriad men för Arne börjar helvetet på jorden.

Det finns religiösa inriktningar som tror på existensen av demoner, både kristna grupper och spiritister. Men det finns också medier som är spiritualister och som därför inte tror på att det finns onda andar som kan skada människor. Enligt spiritualism beror sådana här händelser på att människor kan sända ut energier. Det är alltid människor själva som orsakar våld och också om det händer andra saker som verkar övernaturliga. Men oavsett vilken tro man har tror jag filmen är spännande och på sitt sätt logisk, oavsett om man tror att det är människorna själva eller deras psyke eller demoner som sätter igång händelserna.

Däremot förekom det en del faktafel i filmen. Satanister sägs i filmen kunna kasta förbannelser som orsakar onda saker. Nja, det är lite felaktiga fakta. För det första är satanism inte en enda enhetlig rörelse. En del som kallar sig satanister och samlas i organisationer tror varken på existens av gudar eller demoner utan deras syfte är att befria människor från religiöst förtryck. Många satanister säger sig vilja befria människor till att acceptera sig själv med alla sina drifter. En del satanistiska rörelser är mer politiska rörelser som arbetar mot kyrkors inflytande över samhället. Satanister som samlas för ritualer där de kasta förbannelser över människor är en oerhört liten minoritet inom de satanistiska rörelserna. Det var dock många som under 1980-talet trodde att satanister utförde ritualer med människooffer och annat hemskt.

Många som är aktiva inom andliga rörelser har berättat för mig att de under pandemin märkt ett kraftigt ökat intresse för de existentiella frågorna och om andlighet. På det sättet kommer denna film lägligt, den sätter helt säkert igång funderingar kring vad det onda är. För min del tänker jag att det som är ont och skadar världen sällan är så tydligt som en demon som krossar fönster utan sker genom mäktiga rika män som leder internationella knarksyndikat eller chefer för storföretag som förstör miljö och klimatet. Det onda är inte lika greppbart som i en film som denna. Men den sätter säkert igång tankar och diskussioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 471
  • Sida 472
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Sida 475
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in