Dancing Queens
Betyg 2
Premiär på Netflix 3 juni 2021
Regi Helena Bergström
I rollerna Molly Nutley, Marie Göranzon, Fredrik Quinones Claes Malmberg, Fredrik Quiñones, Christopher Wollter, Rakel Wärmländer, Ann Westin, Max Ulveson, Mattias Nordkvist, Razmus Nyström, Emil Almén, Louie Indriana, Dominika Peczynski.
En ung kvinna, Dylan Pettersson, är 23 år och lever på en skärgårdsö i Bohuslän med sin pappa och mormor och hon sörjer sin mamma som dött. Mamman var dansare och Dylan längtar efter att få chansen att bli dansare också, men samtidigt är hon förlamad mentalt av att mamman dött. Mormor (spelas av underbara Marie Göranzon) tjatar att Dylan ska ta sig till audition för någon dansföreställning. Men Dylan säger nej och orkar inte. Sedan plötsligt svänger hon utan att det egentligen är trovärdigt. Hon bara drar till Göteborg för att försöka få jobb som dansare fast hon någon timme för sagt stenhårt nej. Det är sådana saker som sänker denna film. Handlingen och karaktärernas beteenden är inte trovärdiga, ofta mest klichéer – och det mesta är så förutsägbart. När en vändning sker i filmen ska det kännas trovärdigt.
En ung tjej som Dylan får chansen att bli med i en trupp Dragqueens. Nu är det bara ett stort problem. Dragqueens är män som klär ut sig till kvinnor. Nu måste alltså Dylan klä ut sig till en man för att kunna få jobb som manlig dansare som klär ut sig till en kvinna. Helena Bergström vill förstås berätta en historia där gränserna mellan manligt och kvinnligt suddas ut. Men det fungerar inte. Karaktärerna är klichéer, parodier på en klumpigt sätt.
Jag är riktigt besviken. Det låter som en underbar film med en lång, lång rad av duktiga svenska skådespelare. Molly Nutley gör filmens huvudroll Dylan och i övriga roller ser vi många av mina svenska favoriter. Ja tänk bara Claes Malmberg som dragqueen. Den fina rollistan är enda orsaken till att filmen får betyg 2 istället för 1.
Filmen handlar alltså om könsroller. Men den handlar också om sorg och bearbetning av sorg. Och där är filmen otrevligt oäkta. Dylan sörjer sin mamma och Claes Malmbergs karaktär sörjer sin älskade livskamrat och partner på scen – och detta skildras på ett löjeväckande sätt. Bergström är inte ensam om att skildra sörjande människor på ett orealistiskt, okunnigt sätt. Vi som har djupa sorger i bagaget är vana vid att omgivningen inte alls förstår hur det är och vi får ofta möta den ena klyschan efter den andra.
Nej jag är ledsen, för jag hade sett fram emot filmen. Jag hade så gärna sett att den var bra.