Av och med: Fia Adler Sandblad
Regi: Bortas Josefine Andersson
Scenografi, Kostym & Mask: Nonno Nordqvist
Ljuddesign: Jonas Franke-Blom
Ljusdesign & Projektioner: Christofer W Fogelberg
Producent: Andreas Luukinen
Spelas på Konstepidemin Paviljong 8 i Göteborg till och med 24/6 2021
Urpremiär: 4/6 2021
Med stöd av Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen, Wilhelm och Martina Lundgrens Stiftelser samt ABF
Tillåter mig en inledande avvikelse med viss anknytning till producentens välkomstanförande. Premiären skedde nämligen samma dag som staden Göteborg fyllde 400 år. De sedan många år tillbaka planerade jubileumsaktiviteterna, är framflyttade till 2023. Men en del pompa och ståt inträffade ändå. På kvällen vid Järntorget efter att ha varit på jazzkonsert, kunde två maffiga fyrverkerier beskådas. Under eftermiddagen besökte jag det så kallade Amerikaskjulet (som inte är något skjul utan bland annat hamnkontor). Där hade arbetsgruppen för Västsvenskt Industrihistoriskt Center öppet hus. (Kan upplysa paratentetiskt att V.I.C är en slags lobbyorganisation vars målsättning är att få till stånd ett museum eller motsvarande, där stadens imponerande varvshistorik utgör en viktig komponent.) Besöket berodde uteslutande på att min författarvän Aino Trosell fanns på plats, för att marknadsföra och signera sin senaste bok ”Varvsslammer”. Apropå jubileumsfirande betraktade vi 16:21 på verandan vid Göta älv ett lågt flygande Herkules-plan ackompanjerat av kanonmuller. Att befinna sig här några timmar före premiären av Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt, framstår efteråt som ett märkligt sammanträffande. Fia Adlers Sandblads mamma, får vi veta i hennes monolog, gick ombord just här på en av Amerikabåtarna som en ur den stora personalstyrkan (jobbade som tvätterska).
ADAS Teater sysslar med feministisk dokumentation i dramatiserad form, genom att söka sig till de mörka och bortstoppade sidorna av livet. Fokus ligger enligt dem själva, på kvinnors kroppar och berättelser, inte sällan använder man sig av överdrifter och magisk realism som stilgrepp. I sin programförklaring ställer man den retoriska frågan om samhället vågar se och stå ut med att hantera de svåra (och därmed obehagliga, tänker jag) frågorna. Har blivit ett credo att blottlägga, och synliggöra vad som i förstone kan göra ont att konfronteras med. Att anpassa uttryck efter ämne och att jobba med arkivmaterial, gå i clinch med framtagen fakta, har ingått i ADAS policy. Vad beträffar innehållet i Aldrig glömd, har Teaterns konstnärliga ledare Fia Adler Sandblad gjort flera uppsättningar tidigare utifrån samma självbiografiska ämne, omtalade uppsättningar jag inte sett. Baserat på källor, inklusive många intervjuer, har manusförfattaren lagt pussel utifrån de skärvor hon samlat på sig. Detta beskrivs som att föra samtal med det inhämtade materialet.
En väsentlig framgångsfaktor till denna lyckade uppsättning heter Bortas Josefine Andersson, en av förgrundsfigurerna i scenkollektivet 123 Schtunk som också synts i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater. Utan att rucka på allvaret i det förmedlade budskapet om övergivenhet och skambeläggande, för regissören in befriande drag. Tendenser till den enorma erfarenhet Andersson härbärgerar av publikkontakt, groteskeri och komik från impro-teater, kan i några scener skönjas. Jämfört med den fristående trilogin om utsatthet som ADAS på senare år producerat ,märks delvis annan, estetik. Mer sammansatt och kanske också mer sofistikerad, trots att det didaktiska perspektivet kvarstår.
För att kunna hålla Corona-avstånd har man tillfälligt bytt lokal på Konstepidemin. Den exklusiva premiärpubliken uppgår till ett dussintal personer utspridda i det rum jag ett antal gånger hört intima konserter i. Nonno Nordqvist som ansvarar för scenografi och kostym, har valt att låta vad vi ser bada i vitt, oskuldens färg. Det ridåliknande draperiet i fonden används som projektionsyta för framtagna foton. På scenens flanker är två tvättkorgar placerade, varur Sandblad tar fram rekvisita. Den åskådliggör och förstärker vad som ömsom redovisas, ömsom gestaltas. Att låta en kudde symbolisera ett inlindat spädbarn, är en lika enkel som genial lösning.
Sin första tid i livet spenderade Fia, född Ann-Sofie, på Gullbergsbrohemmet vid Stampen/ Gullbergsvass, 1700-tals hus som idag är byggnadsminne. Hemmet för ogifta mödrar med spädbarn var i drift åren 1909 – 1967. Sandblad uppehåller sig vid de två byggnadernas historik, ett arv som möjligen satt i väggarna. Här fanns tidigare tukt- och spinnhus. Att jag för några år sedan recenserade en överväldigande dansföreställning som utspelades i det forna kvinnofängelset, är ånyo en märklig slump.
Sandblad berättar att hon är ett resultat av en passion mellan en styrman och en ambitiös yrkeskvinna. Han blev sjuk i Tasmanien och fick inte kontakt med sin gravida partner. Bar sig inte bättre än att hans älskade Marianne istället blev kär i en tysk matros, tillika katolik. Kanske inte direkt uppseendeväckande att Marianne en vecka efter födseln 1959, lämnar bort barnet. Däremot oförklarligt att hon inte bemödar sig om att senare ta kontakt med dottern, som istället lär känna sin mormor, släkt och halvsyskon. Ett enda möte emellan mor och dotter sker i en mindre stad i Västergötland, då Sandblad är en ung vuxen. Detta möte utgör monologens fundament, blir till en finurlig dramaturgisk båge. På temat anmärkningsvärd slump, visar det sig att båda varit framgångsrika inom sporten terrängritt.
Fia Adler Sandblad har i Aldrig glömd gett sig ut på jakt efter mammans rytm, försökt skildra hennes villkor. Det är vad hon skriver i programhäftet. Hennes beslut och öde sätts i en vidare kontext, blir till en påminnelse och kortfattad historielektion om ogifta mödrars belägenhet förr. Vi tas med ända till Gustav III. Får reda på vanligaste dödsorsaken för kvinnor fem generationer tillbaka. När det borras i problematiken, undgår mamma Marianne, denna gång till stor del förväntad anklagelseakt från dottern. Kommer närmast när hon uttalar hennes lätt skrämmande replik, om att moderskärlek är överskattat, vilka varma känslor hon hyser för djur.
Får fördjupad insikt om erfarenheter man knappt kan föreställa sig, än mindre känna igen sig i som man. Dock, bra teater ger publiken inte bara möjlighet att förstå, utan också tillfälle till identifikation. Vad som utspelas i cirka femtio minuter bör definitivt betecknas som god teaterkonst. Tilltalet är förtroligt. Regissör och skådespelare ger utrymme åt komiska inslag som en ventil, hittar gemensamt fram till avsedd föredömlig tonträff.
Skådespelaren Sandblad odlar skickligt ett ombytligt spelsätt, agerar likt en clown med rikt register av tonfall, antar olika skepnader med livliga gester. I intelligent samarbete med anlitad regissör tas ett mustigt persongalleri fram i spetsiga sekvenser. Parets valda arbetsmetod har utformat en minnesvärd monolog: Armar, ansikte och en mun som med elegant tajming, tacksamt excellerar i fingerade imitationer, ofta så yvigt tillgjorda. att de framkallar stor munterhet. Karismatiskt så det förslår! Inledningsvis nämns Shakespeare och grekiska tragöder när hon relaterar till sin egen biografi.. Inte utan att tankarna går till katharsis-begreppet. Tänker på att det är antagligen lika lustfyllt för den på scen som publiken, att överhet och myndighetspersoner parodieras. Briljant agerat när det lustmördas! Som effektiv kontrast fastslås sanningar i de odramatiska glipor Aldrig glömd försetts med.. Ljudläggningen, inklusive proggiga tongångar och annan passande musik ramar in, bidrar sensibelt till upplevelsen av stor scenkonst.