• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Undine

21 juli, 2021 by Rosemari Södergren

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2021/07/undine.jpg
Undine
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 juli 2021
Regi Christian Petzold
I rollerna Paula Beer och Franz Rogowski

En fascinerande film som blandar nytid med mystisk. Undine är en av de många filmer som hade planerats för biopremiär i Sverige tidigt i år. Den visades på Göteborgs filmfestival och planen var att ha vårpremiär. Men som så många andra premiär sköts den upp på grund av pandemin. Nu är biopremiären i alla fall på gång.

Undine är föreläsare i Berlin som är oerhört kunnig om Berlins stadsutveckling. Men hon bär inte en vanlig människa, hon är en varelse från vattnet. Inledningsscenen där hennes pojkvän Johannes försöker göra slut med henne är unik och fängslande. Johannes tycker det är jobbigt att sitta mittemot henne på caféer och hans nya flickvän ringer på mobilen då Undine helt tar över scenen med att förklara att om han reser sig och går måste hon döda honom. Eftersom hon är en vattenvarelse är det så det är. Hon måste döda den som lämnar henne. Då är på väg för att återvända till sitt element, vattnet, för att utkräva hämnd möter hon en ny man och kärleken spirar. Samtidigt bubblar något oroväckande under ytan. Filmen är en slags nytolkning av legenden om vattennymfen.

Undine och hennes nya kärlek spelas av Paula Beer och Franz Rogowski, som båda tidigare lovprisades för sina roller i Transit, även den i regi av Christian Petzold. Paula Beer, en ung tysk skådespelerska är född 1995 och har redan vunnit flera utmärkelser, som Marcello Mastroianni Award 2016 för sin roll François Ozons Frant. På Berlins filmfestival fick hon Silverbjörnen 2020 för rollen som Undine.

Undine är den första av fyra planerade filmer av Christian Petzold som utgår från de fyra elementen. Vattnets element brukar förknippas med känslor och relationer. Jag känner dock att det blir något för mycket fokus på överdrivna känslor. Visst, filmer har fantastiska foton, mycket från miljöer under vatten och nära bilder på huvudkaraktärerna, som allt tillsammans förmedlar en vacker, mystisk stämning men med mycket svärta i botten. Jag tror att många vill ge denna film högre betyg än jag gör – och det beror säkert till stor del på de duktiga skådespelarna och det fantastiska fotot. Betyg 3 betyder att det är en bra film, vilket det är. Utan tvekan. Att jag inte ger den ännu högre är för att jag inte känner att den säger mig något om livet och verkligheten. Den talar inte till mig.

En detalj som stör mig är att handlingen sägs utspela sig 2021. Undine talar inför en grupp om Berlins byggnader och säger att de nu ska fire att det är trettio år sedan beslutet kom om den fysiska flytten av Tysklands parlament. Den 3 oktober 1990, blev Berlin officiellt det återförenade Tysklands huvudstad. Men först 1991 kom beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament, förbundsdagen, och regering från Bonn till Berlin. I filmen säger Undine att de nu ska fira trettio år sedan händelserna 1991. Men under 2021 skulle människor i Tyskland hållit mycket mer avstånd till varandra och burit mask. Pandemin härjade då som starkast. Det är visserligen bara en detalj i det hela, men jag tycker det känns fel när filmen skildrar något som utspelas under tiden för pandemin utan att låtsas om att det var pandemi då. Covid-19-pandemin har påverkat så stor del av speciellt västvärlden under ett och ett halvt år att det inte borde smusslas undan. Jag förstår dock att filmen skapades innan pandemin slog till, så det var lite oturligt för regissören som givetvis inte kunde anat vad som skulle hända 2021.

Det är en spännande, unik film och många kommer säkert att hylla den. Hur vi känner inför denna film är nog väldigt individuellt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Summer of 85 – tar fullkomligen andan ur mig

19 juli, 2021 by Rosemari Södergren

Summer of 85
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 augusti 2021
Regissör François Ozon
Medverkande Félix Lefebvre, Benjamin Voisin, Valeria Bruni-Tedeschi, Melvil Poupaud

En film som fullkomligen tar andan ur mig: så vacker, så stark, dubbeltydig med djup, underbara foton, fantastiska unga skådespelare. Skicklig regi, genialiskt, elegant. Och musik med de bästa från 1980-talet med The Cure i täten. En film om kärlekens många ansikten, om vänskap och trohet och vår bild av kärleken.

Visst är det ett coming-of-age-drama med queer estetik – men frågorna som filmen ställer om vad kärlek är kan de flesta oavsett ålder och sexuella preferenser känna igen. Vad eller vem är det vi älskar? En annan människa eller vår bild eller önskan om vem han eller hon är?

16-åriga Alexis lånar en kompis segelbåt och kapsejsar ute till havs medan regnmolnen hopar sig och oväder hotar. Han blir räddad av den två år äldre David. David spelar upp en roll av att vara världsvan och bjuder in Alex till en vänskap och en kärlekshistoria. De två är väldigt olika karaktärer: David följer sina impulser och vad han får lust för just när tillfället dyker upp medan Alexis är eftertänksam och ansvarsfull.

Att en sådan passionerad kärlek förr eller senare möter utmaningar och tragik är väntat. Men trots att det är något vi inser från början går det inte att låta bli att känna sig engagerad i relationerna och att bli överraskad samtidigt som det som sker är logiskt och begripligt.

Trots att filmen redan från början avslöjar en viktig del av slutet behåller handlingen ändå greppet om mig hela tiden. Jag kan inte värja mig utan dras in i berättelsen, känner med människorna och det känns som att jag är med där också. Filmen valdes ut till Cannesfestivalen 2020 och hamnade kort därefter 1:a på Frankrikes biotopplista.

Summer of 85 är en film ingen bör missa i augusti när allt fler filmer går upp på biograferna nu när restriktionerna under pandemin släpps och biograferna får släppa in fler i publiken. Summer of 85 är elegant och snygg och får oss att känna och tänka kring vad kärlek är eller inte är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Soundtrack

Stillsamt möte i ”Senseis portfölj” av Hiromi Kawakami

18 juli, 2021 by Anastasia Bark

Senseis portfölj
Utgivningsdatum 2021
Förlag Tranan   
Författare Lars Vargö
ISBN 9789189175266

Det är inte särskilt mycket som händer i ”Senseis portfölj”, på både gott och ont. En dag träffar Tsukiko en av sina gymnasielärare, vars ämne (japanska) hon aldrig riktigt varit särskilt intresserad av. Trots att läraren har ett namn kan Tsukiko inte förmå sig för att använda sig av det, därför fortsätter hon helt enkelt att kalla honom för ”Sensei” resten av boken. Vad som följer är en stillsam och lugn skildring om ett möte mellan vad som framstår som två någorlunda ensamma personer. I alla fall är det så att det inte är särskilt många andra karaktärer som kommer i fokus. Tsukiko och hennes gamla lärare möts först och främst på en bar där de njuter av varandras sällskap framför sake, öl och olika sorters japanska maträtter. Då och då går de någon annanstans för att ta en promenad eller äta någonting annat på ett annat matställe. 

Rent händelsemässigt  är det inte mycket mer än det redan nämnda som händer i denna roman. Som i ett töcken träffas Tsukiko och Sensei. De dricker och samtalar. Vid tillfällen dricker de i tystnad. Här och där slutar de att träffas under en längre period, men det går över och så sitter de på den där baren igen, och fortsätter att samtala, fortsätter att dricka. Tsukiko och Sensei kommer varandra nära, men det är alltid ett påtagligt avstånd mellan dessa två karaktärer. Kanske är det åldern, kanske är det någonting annat också. Hursomhelst är det inte ett obekvämt avstånd. Lars Vargö i sin översättning av denna bok har lyckats mycket väl med att få fram detta avstånd, med tanke på att det svenska språket inte använder sig av samma hedersbeteckningar som japanskan. Avståndet, maten, språket – allting framstår som mycket naturligt. 

Om det finns någonting som är en aning störande i denna bok så är det att sensei ofta påpekar att Tsukiko inte får göra eller säga någonting eftersom hon är kvinna, vilket är värt att himla med ögonen åt. De mängder alkohol som dricks kan också vara en aning förvånande för vissa läsare, kan det tänkas sig. Men i överlag är ”Senseis portfölj” någorlunda fri från störande faktorer. Dessutom är sättet denna roman är skriven på inte bara lugnt i sig men även lugnande. ”Senseis potfölj” är en enkelt skriven, harmonisk text, ackompanjerad av en lika enkel och harmonisk, stillsam handling. Därutöver (med tanke på de detaljrika matbeskrivningarna) kan man lätt bli sugen på den mat som Tsukiko och hennes före detta japanska lärare unnar sig.  

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Hiromi Kawakami, Senseis portfölj

Ur oansenligt sammanhang uppstår världsklass – Bäck Jazz Tivoli goes Brazil

16 juli, 2021 by Mats Hallberg

Var: Unity Jazzbar i Göteborg

När: 14-15/7 2021

Bäck Brothers kommer från Hjo, är sedan lång tid etablerade i Göteborg och har i regi av SIDA och andra turnerat med gästartister på exempelvis den afrikanska kontinenten. I Göteborg har de på kvartett plus gäster hållit hov med sin glädjebubblande gärning på diverse krogar. Denna gång satt saxofonisten Anders Bäck i publiken, medan broder David skötte värdskapet från sin pianostol. Vad jag kan erinra mig har trumpetaren/ basisten Samuel Olsson och trumslagare Göran Kroon (båda heltidsanställda musiker i renommerade Bohuslän Big Band) medverkat i tidigare upplagor av Bäck Brothers Jazz Tivoli. De hade sällskap av ytterligare medlem ur BBB, nämligen Martin Bjurek Svanström som på denna upplyftande tillställning lirade tenorsax. Elbasisten vars pumpande basgångar manade på övriga, utgjorde den autentiska länken till det brasilianska temat. Rubem Farias har haft eget storband och spelat med storheter som Gilberto Gil. Sedan ett antal år tillbaka bor han i Stockholm. Har tidigare hört honom live på Sthlm Jazzfestival i en magisk konsert som frontade Magnus Lindgren & Malena Ernman samt med den internationella fusion-kvartetten Derupeto vars album jag recenserade för Jazz/ OJ. Grundaren till Derupeto, Tobias Grim, tillhörde också den exklusiva skaran åhörare.

Varje kväll genomfördes två sittningar, två konserter. Måste vara otacksamt att locka med inomhusaktivitet mitt i veckan, när närmast olidlig värmebölja råder och nätterna betecknas som tropiska. Och den uppskattande publikens numerär var inte större än att det fanns lediga platser. När jag begrundar vad jag lycklig kunde uppleva blir jag varm in i hjärtat. Hur kan männen i totalt samförstånd med notläsning prestera på absolut toppnivå, som vore de ett stjärngäng på på hetaste jazzklubben i New York, för sådär trettio-fyrtio år sedan. Om konserten som pågick omkring hundra minuter skulle spelats upp för kännare, skulle dessa förmodligen ha tippat på att de hörde top notch, typ grupp ledd av Randy Brecker och Bill Evans. Sanningen bör rimligen vara den, att musikerna på Unity ska ses som ett stjärngäng som i sina mest inspirerade stunder kan påminna om sina mer berömda kollegor over there. Detta var definitivt ett sådant exklusivt tillfälle.

Man öppnar med karnevalisk hardbop á la 50-tal, en urladdning där solistutrymmet demokratiskt vandrade runt. I nästa låt kände jag mig förflyttad till Nef, det sound som ibland förmedlades när berömda namn kom på besök under 90-talet, grupper anförda av Bob Berg och dylikt stuk. Märks att samtliga på scen på gemytliga Unity är otroligt påslagna, enormt fokuserade. Ljudet var ypperligt, elbasen färgade utan att ta över från andra instrument. Att pianots akustik ter sig klent i mindre lokaler när övriga öser på, verkar vara ett olösligt problem. Dock, förutsättningar fanns för att kunna tillverka en fantastisk liveskiva.

från David Bäcks facebooksida

Blev inte den uttalade brasilianska prägel jag hade föreställt mig, vilket inte på något sätt förtog behållningen av konserten. Svensk folkton skymtade i David Bäcks vackra Visa från Östbjörka, där han lagt in blinkningar till Jan Johansson och lagt till influenser från Mellan Östern. Ett boppigt, intensivt alster som avvek från temat var komponerat av Jackie McLean (1931-2006). Hänfördes av Svanström när han levererade ett par eldfängda chorus, medan Farias svarade med ett superfett ekvilibristiskt solo. Apropå fenomenalt spel är det korrekt att kalla samtliga virtuoser.

Har tappat räkningen på hur många gånger jag live hört Samuel Olsson och Göran Kroon. Denna gång klev de återigen upp på högsta trappsteget, visade att de påhejade av brasilianske basfantomen presterade på personbästa-nivå, vilket betyder i paritet med världsklass. Både solistiskt och i ensemblespel spelade de otsägligt strålande.

Vi fick ett par original signerade sympatiske Farias plus ytterligare några snyggt ljudande kompositioner från Brasilien. Catchiga finurliga melodier, som ibland vette åt det grroviga, ibland åt det fräckt gungande hållet. På sluttampen kom en skimrande bossa, ganska stillsam sak med Farias mjuka röst. Sky of Brasilia gjordes i jazztappning. Och i Misolta(?) kryddade blåsarna högst fördelaktigt harmoniken. På känt Jazz Tivoli-manér avslutades konserten genom vänliga återkommande fraser och lite allsång, likt ett utsträckt crescendo av ren glädje (välkommet i dessa oroliga tider).

Arkiverad under: Musik, Recension

Drömskt och fuzzigt sound med egen identitet – Castaway av Tashaki Miyaki

15 juli, 2021 by Mats Hallberg

Tashaki Miyaki

Castaway

4

Inspelad i Los Angeles 2020 (möjligen också 2019)

Producerad av Paige Stark

Metropolis Records

47:37

Release: 2/7 2021

En smått avantgardistisk trio släpper andra fullängdaren. Man har funnits i tio år, rönt åtskillig uppskattning från kritiker, spelat på festivaler och gjort ett flertal singlar och ep:s. Det japanskklingande namnet ska tydligen ses som en bugning till en filmregissör. Tashiaki Miyaki består av Paige Stark -sång, trummor och textförfattare – Luke Paquin (gitarr) samt Sandi Denton på bas.

På detta album gästar några renommerade musiker, inte minst Benmont Tench (Bob Dylan, Stevie Nicks, Don Henley m.fl) från Heartbreakers på keyboards. Dessutom Joel Jerome, en återkommande kollaboratör vars studio man spelat in en del av materialet i samt multiinstrumentalisten Jon Brion. Stråkarrangemangen ansvarar Paul Cartwright för. Den Grammy-belönade ljudteknikern Cassidy Turbin har också bidragit till en fascinerande produktion. Saknar specifik info om sättning på skivans elva låtar, vilka det verkar som trion skrivit gemensamt under ledning av Stark. Enligt henne öser de ur strida strömmar av inspirationskällor: Nick Cave, doo wop, filmscore, legendariska Sun-inspelningar, hip hop, Portishead, Brian Eno, bossa nova, punk och American Songbook för att nämna deras referensramar; flera av dem tämligen otippade. Oklarheten om hur de låter skingras möjligen något när jag avslöjar att idolen heter Neil Young.

TM associeras med subgenrer som Paisley Underground/ dream-pop, shoegaze (trend kännetecknande av malande, larmiga gitarrfigurer från allvarliga unga män utan lust att etablera publikkontakt, ett sådant band var Ride som jag såg på 90-talet) och noise pop. Castaway bekräftar ryktet som omgärdar dem om drömsk, disig distortion. Indierockarna mixar på ett egenartat sätt gå-ner-i-varv ljudbild med fuzzigt osköna sound. Bärande stommen glider fram i en tradition besläktad med sophisto pop, men framför allt i en anda hämtad från 4AD-akter med kvinnliga vokalister, ofta genom reverb och feedback korsbefruktade med gnissliga dekorationer. Övervägda utflykter från, får man anta, Luke Paquin influerad av kolleger som My Bloody Valentine, Jesus & Mary Chain jämte erkända art-rockiga Sonic Youth (vilka jag såg på Vattenfestivalen 1997), vävs fram med stökig auktoritet. Ett karaktäristisk band från 60-talet är relevanta att inkludera i uppräkningen. Syftar på The Byrds. En målsättning ska ha varit att sparsamt använda reverb, vilket ändå letar sig in här och var. Ytterligare en teknisk detalj är slopandet av wah wah pedal.

foto från bandets hemsida

Titellåten utgör öppningsspår, glider fram suggestivt och klangrikt. Avlöses av en skir melodi fuzzigt utsmyckad. Stråkar och särskilt elförstärkt violin är ett centralt inslag, färgar flera låtar. Stark månar genom utsökt intonation om att texterna ska gå fram. Texter om relationer, föreställningar om romantik och en gnagande känsla av att ha fastnat samlas upp i en flod av frustration. Har inte ägnat mig åt textanalys, förmedlar bara textförfattarens intentioner.

Ödsligt mollbetonat beat dominerar. Grundackordet är vackert, ofta ganska sorgligt. Vissa stämningar påminner om kultförklarade soundtracket till Twin Peaks. Således fungerar Castaway illa i samband med fest eller uppladdning inför glada tillställningar. En låt tar sig fram i mediumhastighet, medan Waisting Time levererar chockverkan genom uptempo-beat marinerat i feedback, fräckt gitarrmangel. I U uppstår närmast brutal effekt när skir snäll pop attackeras av styggt, skitigt gitarrsolo Kul överraskning!

Urskiljer upprepade gånger parallella stämmor och som nämnts bryter djärva inslag mönstret. Bonusspåret Good Times utmynnar i anmärkningsvärda excesser på överstyrd gura, demonstrerar hur vilt de låter när de vill bjuda på uppfriskande tuggmotstånd. Möjligen hade man önskat att rytmsektionen fått glimra. Dock, kvinnorna behöver inte företa sig märkvärdiga prestationer i sin understödjande roll. Paige Stark och Sandi Denton funkar ypperligt i helheten.

Har förhoppningsvis framgått att plattan är speciell, förhållandevis komplex och genomsyrad av karismatiska melodier. Ofta naket ljuvt klingande sound, ibland full kräm med dissonanta, fräcka utbrott. Och i mellanrummen uppstår dynamiska gråskalor. Den kontrastfyllda musiken kan liknas vid en konsert med gruppens hjälte Neil Young. I ena vågskålen försynt bris, i den andra dramatisk sjögång. Känns bra att ha fått upptäckta Tashaki Miyaki.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in