Var: Unity Jazzbar i Göteborg
När: 14-15/7 2021
Bäck Brothers kommer från Hjo, är sedan lång tid etablerade i Göteborg och har i regi av SIDA och andra turnerat med gästartister på exempelvis den afrikanska kontinenten. I Göteborg har de på kvartett plus gäster hållit hov med sin glädjebubblande gärning på diverse krogar. Denna gång satt saxofonisten Anders Bäck i publiken, medan broder David skötte värdskapet från sin pianostol. Vad jag kan erinra mig har trumpetaren/ basisten Samuel Olsson och trumslagare Göran Kroon (båda heltidsanställda musiker i renommerade Bohuslän Big Band) medverkat i tidigare upplagor av Bäck Brothers Jazz Tivoli. De hade sällskap av ytterligare medlem ur BBB, nämligen Martin Bjurek Svanström som på denna upplyftande tillställning lirade tenorsax. Elbasisten vars pumpande basgångar manade på övriga, utgjorde den autentiska länken till det brasilianska temat. Rubem Farias har haft eget storband och spelat med storheter som Gilberto Gil. Sedan ett antal år tillbaka bor han i Stockholm. Har tidigare hört honom live på Sthlm Jazzfestival i en magisk konsert som frontade Magnus Lindgren & Malena Ernman samt med den internationella fusion-kvartetten Derupeto vars album jag recenserade för Jazz/ OJ. Grundaren till Derupeto, Tobias Grim, tillhörde också den exklusiva skaran åhörare.
Varje kväll genomfördes två sittningar, två konserter. Måste vara otacksamt att locka med inomhusaktivitet mitt i veckan, när närmast olidlig värmebölja råder och nätterna betecknas som tropiska. Och den uppskattande publikens numerär var inte större än att det fanns lediga platser. När jag begrundar vad jag lycklig kunde uppleva blir jag varm in i hjärtat. Hur kan männen i totalt samförstånd med notläsning prestera på absolut toppnivå, som vore de ett stjärngäng på på hetaste jazzklubben i New York, för sådär trettio-fyrtio år sedan. Om konserten som pågick omkring hundra minuter skulle spelats upp för kännare, skulle dessa förmodligen ha tippat på att de hörde top notch, typ grupp ledd av Randy Brecker och Bill Evans. Sanningen bör rimligen vara den, att musikerna på Unity ska ses som ett stjärngäng som i sina mest inspirerade stunder kan påminna om sina mer berömda kollegor over there. Detta var definitivt ett sådant exklusivt tillfälle.
Man öppnar med karnevalisk hardbop á la 50-tal, en urladdning där solistutrymmet demokratiskt vandrade runt. I nästa låt kände jag mig förflyttad till Nef, det sound som ibland förmedlades när berömda namn kom på besök under 90-talet, grupper anförda av Bob Berg och dylikt stuk. Märks att samtliga på scen på gemytliga Unity är otroligt påslagna, enormt fokuserade. Ljudet var ypperligt, elbasen färgade utan att ta över från andra instrument. Att pianots akustik ter sig klent i mindre lokaler när övriga öser på, verkar vara ett olösligt problem. Dock, förutsättningar fanns för att kunna tillverka en fantastisk liveskiva.
Blev inte den uttalade brasilianska prägel jag hade föreställt mig, vilket inte på något sätt förtog behållningen av konserten. Svensk folkton skymtade i David Bäcks vackra Visa från Östbjörka, där han lagt in blinkningar till Jan Johansson och lagt till influenser från Mellan Östern. Ett boppigt, intensivt alster som avvek från temat var komponerat av Jackie McLean (1931-2006). Hänfördes av Svanström när han levererade ett par eldfängda chorus, medan Farias svarade med ett superfett ekvilibristiskt solo. Apropå fenomenalt spel är det korrekt att kalla samtliga virtuoser.
Har tappat räkningen på hur många gånger jag live hört Samuel Olsson och Göran Kroon. Denna gång klev de återigen upp på högsta trappsteget, visade att de påhejade av brasilianske basfantomen presterade på personbästa-nivå, vilket betyder i paritet med världsklass. Både solistiskt och i ensemblespel spelade de otsägligt strålande.
Vi fick ett par original signerade sympatiske Farias plus ytterligare några snyggt ljudande kompositioner från Brasilien. Catchiga finurliga melodier, som ibland vette åt det grroviga, ibland åt det fräckt gungande hållet. På sluttampen kom en skimrande bossa, ganska stillsam sak med Farias mjuka röst. Sky of Brasilia gjordes i jazztappning. Och i Misolta(?) kryddade blåsarna högst fördelaktigt harmoniken. På känt Jazz Tivoli-manér avslutades konserten genom vänliga återkommande fraser och lite allsång, likt ett utsträckt crescendo av ren glädje (välkommet i dessa oroliga tider).