Tashaki Miyaki
Castaway
4
Inspelad i Los Angeles 2020 (möjligen också 2019)
Producerad av Paige Stark
Metropolis Records
47:37
Release: 2/7 2021
En smått avantgardistisk trio släpper andra fullängdaren. Man har funnits i tio år, rönt åtskillig uppskattning från kritiker, spelat på festivaler och gjort ett flertal singlar och ep:s. Det japanskklingande namnet ska tydligen ses som en bugning till en filmregissör. Tashiaki Miyaki består av Paige Stark -sång, trummor och textförfattare – Luke Paquin (gitarr) samt Sandi Denton på bas.
På detta album gästar några renommerade musiker, inte minst Benmont Tench (Bob Dylan, Stevie Nicks, Don Henley m.fl) från Heartbreakers på keyboards. Dessutom Joel Jerome, en återkommande kollaboratör vars studio man spelat in en del av materialet i samt multiinstrumentalisten Jon Brion. Stråkarrangemangen ansvarar Paul Cartwright för. Den Grammy-belönade ljudteknikern Cassidy Turbin har också bidragit till en fascinerande produktion. Saknar specifik info om sättning på skivans elva låtar, vilka det verkar som trion skrivit gemensamt under ledning av Stark. Enligt henne öser de ur strida strömmar av inspirationskällor: Nick Cave, doo wop, filmscore, legendariska Sun-inspelningar, hip hop, Portishead, Brian Eno, bossa nova, punk och American Songbook för att nämna deras referensramar; flera av dem tämligen otippade. Oklarheten om hur de låter skingras möjligen något när jag avslöjar att idolen heter Neil Young.
TM associeras med subgenrer som Paisley Underground/ dream-pop, shoegaze (trend kännetecknande av malande, larmiga gitarrfigurer från allvarliga unga män utan lust att etablera publikkontakt, ett sådant band var Ride som jag såg på 90-talet) och noise pop. Castaway bekräftar ryktet som omgärdar dem om drömsk, disig distortion. Indierockarna mixar på ett egenartat sätt gå-ner-i-varv ljudbild med fuzzigt osköna sound. Bärande stommen glider fram i en tradition besläktad med sophisto pop, men framför allt i en anda hämtad från 4AD-akter med kvinnliga vokalister, ofta genom reverb och feedback korsbefruktade med gnissliga dekorationer. Övervägda utflykter från, får man anta, Luke Paquin influerad av kolleger som My Bloody Valentine, Jesus & Mary Chain jämte erkända art-rockiga Sonic Youth (vilka jag såg på Vattenfestivalen 1997), vävs fram med stökig auktoritet. Ett karaktäristisk band från 60-talet är relevanta att inkludera i uppräkningen. Syftar på The Byrds. En målsättning ska ha varit att sparsamt använda reverb, vilket ändå letar sig in här och var. Ytterligare en teknisk detalj är slopandet av wah wah pedal.
Titellåten utgör öppningsspår, glider fram suggestivt och klangrikt. Avlöses av en skir melodi fuzzigt utsmyckad. Stråkar och särskilt elförstärkt violin är ett centralt inslag, färgar flera låtar. Stark månar genom utsökt intonation om att texterna ska gå fram. Texter om relationer, föreställningar om romantik och en gnagande känsla av att ha fastnat samlas upp i en flod av frustration. Har inte ägnat mig åt textanalys, förmedlar bara textförfattarens intentioner.
Ödsligt mollbetonat beat dominerar. Grundackordet är vackert, ofta ganska sorgligt. Vissa stämningar påminner om kultförklarade soundtracket till Twin Peaks. Således fungerar Castaway illa i samband med fest eller uppladdning inför glada tillställningar. En låt tar sig fram i mediumhastighet, medan Waisting Time levererar chockverkan genom uptempo-beat marinerat i feedback, fräckt gitarrmangel. I U uppstår närmast brutal effekt när skir snäll pop attackeras av styggt, skitigt gitarrsolo Kul överraskning!
Urskiljer upprepade gånger parallella stämmor och som nämnts bryter djärva inslag mönstret. Bonusspåret Good Times utmynnar i anmärkningsvärda excesser på överstyrd gura, demonstrerar hur vilt de låter när de vill bjuda på uppfriskande tuggmotstånd. Möjligen hade man önskat att rytmsektionen fått glimra. Dock, kvinnorna behöver inte företa sig märkvärdiga prestationer i sin understödjande roll. Paige Stark och Sandi Denton funkar ypperligt i helheten.
Har förhoppningsvis framgått att plattan är speciell, förhållandevis komplex och genomsyrad av karismatiska melodier. Ofta naket ljuvt klingande sound, ibland full kräm med dissonanta, fräcka utbrott. Och i mellanrummen uppstår dynamiska gråskalor. Den kontrastfyllda musiken kan liknas vid en konsert med gruppens hjälte Neil Young. I ena vågskålen försynt bris, i den andra dramatisk sjögång. Känns bra att ha fått upptäckta Tashaki Miyaki.