• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Yakari: Djurens bästa vän

19 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Djurens bästa vän
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 augusti 2021
Regi Toby Genkel och Xavier Giacometti

En fint tecknad, väldigt söt och i hög grad barntillåten film om Yakari, pojken som får en gåva av sitt totemdjur och kan prata med djuren. Eftersom alla pratar svenska i filmen fungerar den utmärkt för barnfamiljer.

Yakari är en pojke från nordamerikanska ursprungsbefolkningen. Det är väl korrekt beskrivning, hoppas jag. Berättelser om honom har visats på SVT Barnkanalen och finns i seriealbum. Nu kommer filmen om Yakari.

Äventyret börjar med att Yakari får se Lilla Åskan, som är den snabbaste vildhästen och som alla säger är omöjlig att fånga in och tämja. Samtidigt varnar stammen äldste för att en tornado och ett fruktansvärt oväder är på väg. Bufflarna flyr från områden i rasande fart. Tecknen är tydliga. Stammen måste flytta. Då ger sig ut Yakari ut för att leta upp Lilla Åskan.

Det är spännande och Yakari möter farligheter, både naturens styrka och elaka människor – men det är barntillåtet spännande, aldrig för skrämmande. Jag tänker att för en vuxen är det en söt berättelse, fina bilder och väldigt gulligt men också oerhört förutsägbart. Men absolut en trevlig film att se tillsammans med de minsta. Och om de redan känner till Yakari är det ett trevligt återseende. Med i filmen finns också andra välbekanta figurer som tjejkompisen Regnbåge, bävern Dubbeltand och många fler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Barntillåten, Familjefilm, Familjefilmer, Filmrecension, Yakari

Bokrecension: Obehaget om kvällarna – en stark roman om djup sorg som dock inte känns äkta

19 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Obehaget om kvällarna
Författare Rijneveld Marieke Lucas
Utgivningsdatum 2021-02-08
Förlag Bokförlaget Tranan
Översättare Olov Hyllienmark
ISBN E-bok 9789189175150
ISBN 9789189175143

Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna publicerades när författaren endast var 28 år gammal och den tilldelades 2020 ett av världens mest prestigefyllda priser för översatt skönlitteratur, Booker International Prize. Romanen handlar om en holländsk lantbrukarfamilj som är med i en strikt kristen kyrka men som trots att de följer reglerna för trogna troende drabbas av en stor tragedi då den äldsta sonen dör då han gått igenom isen under en skridskotur. Bokförlaget skriver:
Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas som är romanens berättare dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.

Jag håller inte alls med om att föräldrarna hanterar sig sorg genom att vända sig till sin tro. Det är en förvrängd uppfattning om vad kristen tro betyder. Dessa föräldrar låser sig i sin sorg, de isolerar sig och stöter bort både varandra och sina övriga barn och får inget stöd av församlingen. Jag som känner tiotusentals världen som förlorat barn känner inte igen detta alls. Ofta får de sörjande stort stöd av församlingar och får hjälp att gråta, hjälp att prata och prata och prata. För det finns egentligen inget botemedel som läker sorgen efter att ha förlorat ett barn, det finns bara sätt att klara av att fortsätta leva eller existera. Och det är att få prata och prata och få vara precis så ledsen som man är.

Berättelsen i denna roman är så skrämmande och sorglig. Den ena sonen blir okänslig för andra liv och dödar djur. Föräldrarna kan inte prata med varandra om sorgen och pratar ännu mindre med barnen. Alla bär sorgen inom sig själva vilket självklart gör att de alla, var och en, är ångestfylld och överförmögen att ha någon frisk relation med någon. Det är alla i familjen helt under isen.

Jas, som är romanens huvudkaraktär, har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hon inte har någon att prata med om sin sorg och sina mörka tankar blir hennes upppfattning om tillvaron alltmer absurd. Hon tror att hennes storebror dog för att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, eftersom hon förstod att pappan tänka döda kaninen för att den skulle bli middag på jul.

För mig innehåller denna roman är många klyschor, klichéer och fördomar om hur människor lever vidare efter en stor sorg. Hur jag kan säga något sådant? För att jag själv drabbats av en sådan sorg, att jag förlorat ett barn. Och jag har kontakt med tiotusentals föräldrar världen över som förlorat barn. Givetvis kan någon agera som föräldrarna i romanen. Men jag har ännu inte mött någon sörjande förälder som agerat så. Däremot hör jag ofta berättelser om hur anhöriga och bekanta inte alls förstår hur djup och tung sorgen efter ett barn är. Men det är en helt annan berättelse, som jag skulle känna vore mycket mer angelägen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Välsjungna standards ackompanjeras med finess – On a Sunny Side av Lilleva Berglund / Rolf Jardemark

17 augusti, 2021 by Mats Hallberg


Lilleva Berglund/ Rolf Jardemark

On a Sunny Side

4

inspelad och mixad i Slowfoot studio Göteborg april-juni 2021

Mastrad av Åke Linton

Producerad av Rolf Jardemark och Lilleva Berglund

Guitarlandrecords

19:59

Releasedatum: 8/8 2021

Göteborgsbaserade gitarristen Rolf Jardemark har förekommit tidigare i dessa spalter senaste åren. Har ansett det värt att tipsa om fonogram där han medverkar och utgör en framträdande beståndsdel. I detta fall ges skivan ut på eget bolag. Finns numera inga trösklar till hans musik och ganska sällan till hans gig. Vad beträffar hans person har sådana aldrig funnits. Beskrivningen syftar på att musiken i bästa mening är av det tillgängliga slaget och att han live når ut, genom att påfallande ofta spela i krogmiljö – har hänt att konserten till och med haft fri entré – eller före jam på jazzklubb. Releasen för denna ep skedde sålunda vid en kanal intill Önnereds båtförening sydväst om Göteborg. Missade releasen. Å andra sidan hörde jag förmodligen instrumentalvarianten av någon av dessa sex standards på Unity för ett veckor sedan. Jardemark omgav sig då med den för kvällen synnerligen inspirerade Matz Nilsson på kontrabas jämte Michael Andersson bakom trumsetet. Då apostroferades några av den hattförsedde mannens hjältar: Barney Kessel, Wes Montgomery, Pat Metheny med flera. Är alltid trevligt och berikande att höra erfarne Jardemark spela, vars karriär sträcker sig omkring trettiofem år tillbaka och publicitetsmässigt möjligen kröntes när han syntes i orkestrar på SVT.

Kan inte erinra att jag förut hört sångerskan Lilleva Berglund, vilket förvånar en smula. 48-åringen har frontat i storband och ner till duoformat. Hon rör sig enligt uppgift ledigt mellan swing, blues och latin. På senare år har jazzen tagit en allt större plats i hennes gärning, vilket visar sig i samarbeten med Erik Gullbransson & The Orchestra Big Band och med Bäck Brothers.

Ep:n öppnar i avslappnad, luftig anda med Devil May Care vars ursprung leder oss tillbaka ända till 1929, i form av en musikalfilm. Som om duon befann sig på stillsam promenad, obekymrade och på gränsen till stoltserande. Berglunds skickligt rytmiserade sång sveper fram.

foto Matz Jannsson

Jardemark skiftar på skivan mellan elektrisk och akustisk gitarr. I deras mest nutida låt – Miss Celie´s Blues av Quincy Jones och Lionel Richie från Steven Spielbergs film Purpurfärgen från -85 – tycker jag mig höra att gitarristen spelar nylonsträngad gitarr. Tveklöst läckert sound. Och Jardemark stoppar in några snygga, aptitliga stick i flera tolkningar. På sluttampen i Quincy Jones-kompositionen tillförs följdriktigt utlovad bluesfeeling. Some Other Time är ju en raffinerad ballad signerad den store Leonard Bernstein. Den tar sig Berglund & Jardemark an genom att smakfullt ta ut svängarna.

Vokalistens stämma låter paradoxalt nog både stark och spröd, vilket absolut är en kvalitet i sig. Som om hon blottar en i somliga melodier inbyggd sårbarhet. I ett bitterljuvt soundtrack från Paraplyerna i Cherbourg (1964) återger Berglund kongenialt den härskande stämningen. I just I Will Wait For You av Michel Legrand triumferar hon när balladen sträcks ut i lyhört ackompanjemang. Den vokala halvan exponeras förträffligt i framkant. Riktar ett tack till ljuddesignern Åke Linton.

Resterande två låtar har samma upphovsmakare, kommer från samma Broadway-show som sattes upp redan 1930. Dels en lättviktig låt som förevigats av exempelvis Frank Sinatra. vars titel är Exactly Like You. En glättig sak med schlager-vibbar som är skivans svagaste inslag. Förvisso uppstår kontrastverkan. Dels duons version av titellåten, även den lättsam, men inte lika överdrivet hurtfrisk som hos Louis Armstrong. Min uppmärksamhet bibehålls medelst sofistikerat sväng, även om låten som vetter åt dixie i ärlighetens namn inte gör något väsentligt avtryck.

Duon samarbetar sömlöst och snitsigt och begåvade Berglund fraserar strålande!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Ystad Sweden Jazzfestival 2021 del 3 – Skandinaviska konstellationer plus ett par utländska praliner

14 augusti, 2021 by Mats Hallberg

foto Harrii Paavolainen

VIVIAN BUCZEK GROUP feat SEAMUS BLAKE framträder i inbjudande Ystad Saltsjöbad. Hon omges av sin ”partner in crime”, genialiske Martin Sjöstedt vid flygeln, därtill ansvarig för arrangemang. Och till följsam rytmsektion har musiker tillhöriga noblessen i Europa engagerats, nämligen danskarna Jesper Bodilsen på kontrabas och trumslagare Morten Lund. De kompletterades av amerikanske saxofonisten Seamus Blake, känd från samarbeten med Mingus Band, John Scofield och basisten Avishai Cohen. Huvudsakligen förmedlas material från kommande album betitlat Roots. I superb ljudåtergivning iscensätts en sångfest på högsta nivå. Sprudlande Buczek ( haft ynnesten att höra och recensera henne flera gånger) är i högform. Att hon passionerat förmedlar hela spektrat av valörer smittar av sig på männen. Buczek är en fantastisk interpret, övertygar i varje frasering, dessutom finns förmågan att beröra med långtidsverkan; en imponerande kvalitet för någon som följt sin musikerpappas uppmaning om att aldrig kompromissa. Frapperande mogen publik fick sitt lystmäte tillgodosett med råge.

Underbar inledning går i nyansernas tecken, vilket inte hindrar Blake från att börja kraftfullt. Hans anmärkningsvärda teknik och känsla för att utveckla teman, gör sig påmind omgående. Efterhand sporrar man varandra till stordåd i växelverkan: snyggt stretchande tenor och Buczek jämte den formidabla pianotrion. Sångstjärnan berättar att Stevie Wonder fungerat som inkörsport till jazz och annan ädel musik, varpå en makalös, radikalt annorlunda version av Visions framförs. I Devil May Care blir det åka av. Bebop de luxe gör mig exalterad när samtliga visar vad de är kapabla till. Bodilsens basgångar garanterar sprittande sväng. Registrerar bedårande röst i Prelude to a Kiss i sällskap av en besjälad Blake, som tar fram det där extra åtråvärda. I ett par grandiosa scat-sekvenser hyllas indirekt the first lady of jazz, inte minst i en raffinerad duell med Morten Lund ( en favorit hos mig). Örhängen som Monicas vals (text Beppe Wolgers) och Imorron (text Hasse Alfredson) fick utgöra repertoarens svenska anknytning för den polskättade tonsäkra vokalisten. Sjöstedt briljerar givetvis i gripande arrangemang. Översta skiktet av instrumentalister avslutar ”kaxigt” med fräsande, hejdlöst sväng på blå botten.

foto Anna Rylander

JAN, LARS & EMELIE låter lite fantasilöst som namn på en minst sagt sällsam trio som konserterade under fjolårets begränsade festival. Den begivenheten spelades in och fanns tillgänglig på skiva, från och med dagen efter att de ånyo framträtt under rubriken ”The Ystad Concert II”. Trion består av Jan Lundgren (konstnärlig ledare och grundare av YSJF) vid flygeln, Lars Danielsson på bas samt den betydligt yngre fransmannen Emile Parisien på sopransaxofon. Deras respektive cv är av den imponerande omfattningen att den vetgirige uppmanas googla. (I sammanhanget högst relevant att framhålla Jans internationella projekt Mare Nostrum jämte Lars dito döpt till Liberetto.)

foto Marek Piechnat

Ett par gånger tidigare när Lundgren och Danielsson spelat i skilda sammanhang (möjligen också tillsammans) på festivalen, har konklusionen blivit att ”bättre kan det helt enkelt inte bli”. Motsvarande tankegång uppstår efter min första kontakt med detta ofattbart sofistikerat, samverkande triumvirat. För att tala klarspråk bevittnade recensenten ett mästarmöte. Man lanserar låtar skrivna av någon av dem. Osäker på om musik utöver den från nämnda skiva Into The Night framfördes. Hur som helst startar spelningen med Glädjens blomster och I Do. Finns ofta en folkmusikalisk anstrykning i deras fängslande sound. Toner söker sig skenbart fram, skenbart därför att det råder ingen tvekan om att herrarna vet vad de sysslar med, var de befinner sig och vart de ämnar. I hypnotiskt beat leder virtuosen Parisien sina vänner i vad som förefaller vara en slavisk dans. I den rogivande titellåten vars sammanlänkande kluster framkallar glädjetårar seglar den ljust ljudande saxofonen iväg. Tillfälligt bryts magin genom impro-hyss ett par gånger. Dissonanser tar vid, genomströmmas av hoppande, skrynkliga infall eller lekfullt, eggande beat med Lars i spetsen. Övergår vid ett tillfälle i bluesiga solosekvenser. Man kompletterar varandra fullkomligt grandiost, vilket innebär att Jan synes styra vid förhållandevis få tillfällen. Lars komposition Asta var otroligt vacker, så utomjordiskt bedårande att skönheten inte kan återges verbalt. Och allra sist följer han upp med fjäderlätt, ivägglidande pärla. Som framgått går kemin på scen nästan att ta på. Bör betecknas som innovativ fulländning!

foto Harri Paavolainen
foto Harri Paavolainen

CECILIA PERSSON & CENNET JÖNSSON ”Premiere” är ett nyskrivet beställningsverk från YSJF och Musik i Syd. Lyckligtvis kommer det kunna spridas vidare via Jazzradion. Pianist Persson (Paavo, Lina Nyberg Band, Norrbotten Big Band) och saxofonist Jönsson (Tolvan) – illustra impro-musiker som även gett ut skivor i eget namn – hade till uruppförandet tillverkat spänstiga låtar var för sig. För att paletten av klanger skulle kunna realiseras, knöts fyra ytterligare renommerade musiker till projektet: trumpetaren Tobias Wiklund, accordionisten Lisa Långbacka och som rytmsektion basisten Tommy Andersson och Lisbeth Diers från Danmark bakom trummor och rytmattiraljer. Sextetten som träffats en gång för att repetera, är enormt rutinerad, verksam på skilda håll inom många stilar och skiftande sättning.. Var beredd på sekvenser av spräcklig, utsvävande art. Förbluffas nästan av spännande musik som rymmer så mycket mer.

Märktes att musikerna trivdes med utmaningen att lära sig krävande låtar och få utlopp för sin kreativitet i solon. Kompositionerna har ena foten i handfast sångbara melodier, den andra i tämligen fladdrig fri form. Vibrerande, enastående påpasslig rytmsektion håller ihop strukturen. Och när eminente Wiklund går loss i ett av sina fyrverkerier hamnar de vid ett tillfälle i vig duell med honom. Oförglömliga solon presterades av trumpetaren. Stimuleras av Diers tassande rytmmattor och av ett par finstämda solon från Långbacka, som gärna hade fått vara än mer i framkant. Persson pendlar raffinerat mellan oberäkneligt spel och reflekterande teman, medan sopransaxen är det instrument som mest breder ut sig, inom och utanför ramarna. Jönsson är fortfarande en auktoritet att räkna med. I Haiku groove (Jönsson) hörs emellanåt lite Balkan-stuk. Cecilia Perssons Zillra(?) utvecklas till ett introspektivt äventyr i folkmusikalisk skepnad. Tveklöst en höjdpunkt! Jönsson hade till sina barnbarn skrivit två separata låtar, vilka han omnämner som naivt riffande respektive vaggvisa. Dessa och lejonparten av duons verk, är prov på finurlig musik. Innehållsrik utan att kantra genom överlast. En udda, kul sak som tänjer gränserna präglas av hektiska intervaller. En låt som också finns i orkestrerad tillägnar Persson de kämpande kvinnorna i vården. Frondosidad träder fram som ett smeksamt smycke, långsamt i lyrisk tonart. Som ett kongenialt, kort appendix får vi på lyxiga Saltsjöbad en melodi som skrider fram i vördnad. (Kunde efteråt, trevligt nog, byta några uppskattande ord med Lisa Långbacka och Cennet Jönsson).

foto Markus Fägersten

Utser i knivskarp konkurrens JAN LUNDGREN & GEORG RIEDEL till den konsert som utstrålar mest värme från såväl scen som salong. Med hänvisning till sin 87-åriga existens hade giganten Riedel tänkt sluta spela, men blev i våras övertalad av Jan Lundgren inför bejublat framträdande i Stockholm. Då fanns fler prominenta basister i programmet. Till YSJF ville hedersgästen själv interagera med den fabulöse pianisten. Duon spelar svensk musik, mestadels skriven av dem själva i ett program betitlat Lockrop, deras duoskiva från 2005 varifrån merparten av konsertens innehåll emanerar. Riedel har som bekant skapat eller varit delaktiga i framtagandet av ett antal ädelstenar, vars melodier tillhör det mest genuina vi har. ( I ett rapsodiskt samtal på Ystad Konstmuseum gör upphovsmannen några nedslag i somliga ikoniska verk ur en kopiöst lång, bred och kvalitetsmärkt karriär).

Allt görs med utsökt instinktiv omsorg, inklusive mellanrummens ifyllande med egna tillägg i kristallklart mjukt ljud. Förvånas över andelen improvisationer som förekom i låtar vi är förtrogna med. Härlig livekänsla! I princip hela evenemanget med sin folkloristiska profil, hakar tag i mig. Suger sig fast ordentligt gör en låt av doldisen Reinhold Svensson, vars medryckande tema får musiken att lyfta. Blir förstås Blues för Jan Johansson och klassiska visor ur Jazz på svenska. Lundgren hyllar Siljabloo medan Riedel dedikerar Arne till ”Dompan”. Vidare förses vi med nyskrivna, aningen dystra alstret Tankar om natten, förnämliga Stenhuggaren och en lika förnämlig rytmiserad gånglåt. Till de närvarandes förtjusning framförs Idas sommarvisa och ytterligare illustrerad barnmusik. Helhetsintrycket accentueras av gåshudsframkallande Emigrantvisa, vilket medför stående ovationer.

Spelet på duo genomförs i jämvikt mellan lyriskt reflekterande och uppsluppna element. Ljusa och mörka toner från respektive instrument målar ljuva mönster, bortsett från instrumentens separata, fängslande utflykter. Haft förmånen att lyssna på båda dessa storheter ganska ofta under 2000-talet. Vad beträffar Lundgren ( total koncentration på scen trots att han tjänstgör som främsta ansiktet utåt för YSJF) slår det mig att han besitter en avgörande egenskap. Exakt rätt längd på pauseringar, vilket bidrar till att göra honom till en av våra främsta pianister alla kategorier. Ett adelsmärke även Riedel omfamnar med sina enormt välavvägda betoningar. Märker en fenomenal samhörighet emellan dem musikaliskt. Magisk upplevelse!

foto Markus Fägersten

Nybildade storbandet SCANDINAVIAN JAZZ ORCHESTRA möter ISABELLA LUNDGREN är ytterligare ett ambitiöst projekt vars livepremiär sker på Ystad Teater. Idén kläcktes för närmare två år sedan av medlemmarna i Fredbergs Orkester. Repertoaren består av nyskrivna sånger som kan jämföras med bred underhållning från sådär ett halvsekel tillbaka i tiden, tänk Hasse & Tage eller shower i teverutan. Musiken har gjorts av pianisten Jesse Emmoth, medan bland andra Kalle Lind och Babben Larsson knåpat ihop märkvärdiga, i bästa fall underfundiga texter. Mats Hålling, Katrine Windfeld, Cecilia Persson samt Claus Sörensen har levererat arrangemang. En av grundarna, Emil Fredberg, agerar vokalist, tillika presentatör i sångcykeln man kallar ”Stories No One Has Heard”, fast texterna framförs på svenska.

Storbandets medlemmar är en osedvanlig mix av respektingivande rutin och talangfulla förmågor. Om sammansättningen kan man utbrista ”kors i taket”, eftersom tolv stycken (inklusive gästvokalist) är kvinnor. Utrymmet medger inte att samtliga omnämns. I spetsen för de etablerades skara kan framhållas Karin Hammar (trombon), Karolina Almgren (sopransax) och nyligen prisade Cornelia Nilsson bakom trumsetet. Andra som låtit tala om sig är exempelvis gitarristen Charlotta Andersson, trombonisten Ebba Åsman jämte Julia Strzalek på altsax. Mest strålglans av samtliga på scen kommer otvivelaktigt från Isabella Lundgren, sedan Gyllene Skivan-utmärkelsen 2014 befinner sig stjärnan estetiskt i första klass .

Ofrånkomligt inträffar besvikelser på festivaler. Kom aldrig in i denna märkliga musik, blev istället sammantaget uttråkad, även om undantag kan redovisas. (En i orkestern tyckte efteråt att jag skulle ge musiken fler chanser.) Kändes så främmande med referensen till daterad revymusik uppblandad med sångstil á la Brecht/ Weill med svårsmälta ”upp-och-ner-betoningar”. Emil Fredberg må vara duktig, men rösten kuggade inte alls i min omloppsbana. Och tyvärr funkade inte Emmoths stundtals musikalinfluerade stil på mig, fast den behandlats av proffsiga arrangörer och stöds av jubilerande KMA. Hittade få lockande inslag som lodar på djupet.

Förvisso alltid glädjande att ta del av Lundgrens sångkonst. I ett av numren hörs hennes vidunderligt genomträngande stämma i swingmelodi syresatt av blues, vilket genererar bra drag i orkestern. Noterar också fryntlig duett med Fredberg. Åtskilliga som ingår i SJO har avsevärda meriter och har under lång tid frontat egna band, varför dessa polerade sånger framstår som slöseri med resurser. Syftar på toppkrafter inom svensk jazz som Karl-Martin Almqvist, Fredrik Lindborg, Karin Hammar, Mårten Lundgren samt Karolina Almgren, varav de flesta ändå fick stå i rampljuset i omgångar. Hade dock hoppats att de skulle förekomma i ett storslaget sammanhang, bortskämd som jag är med formidabla bedrifter från svenska storband. Otillräckligt att storbandet mest kommer till sin rätt i ett par instrumentala alster. Bäst bevarad i minnet av solisterna är Julia Strzalek, vars känsliga fraser förde tanken till en viss Garbarek.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Lassie kommer hem – en film som gör mig glad

14 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Lassie kommer hem
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 augusti 202
Regi Hanno Olderdissen

Världens förmodligen mest ikoniska hund, Lassie, är tillbaka, i en film som definitivt bör glädja alla hundälskare. Varm, äventyrlig och lagom spännande också för de minsta.

Hunden Lassie var en av min barndoms stora idoler. Hundkaraktären Lassie skapades av den brittisk-amerikanska författaren Eric Knight. Knight skrev om Lassie i sin roman Lassie Come Home eller Lassie på äventyr, som publicerades i Saturday Evening Post 1938. Sedan dess har ett flertal böcker, filmer och tv-program om Lassie charmat flera generationer. Lassie är en mycket klok, lojal och vacker collie-tik, fast den flera gånger spelats av en hanhund, som i den första filmen om Lassie, Lassie på äventyr, som hade premiär 1943. Wikipedia berättar att hunden Pal (1940–1958), var en hanhund och hunden spelade där mot Elizabeth Taylor. Filmen blev nominerad till en Oscar och fick antalet collies att öka markant i USA.

Jag vet inte hur bra jag skulle tycka att dessa filmer och böcker är idag. Men när nu ett tysk team filmatiserat Eric Knights berättelse om vänskapen mellan en pojke och hans collie är det en varm och mycket väl godkänd film för hela familjen. Den är spännande och talar till mitt hjärta. En film som gör mig glad. En underbar film för alla hundälskare, givetvis. Lassie är en modig och charmig collie.

Tolvårige Florian lever med sin mamma, pappa och Lassie i en lägenhet i en tysk by. Florian och Lassie är oskiljaktiga. Varje dag springer Lassie och möter Florian i skolan.

Tyvärr är hyresvärdinnan en hemsk häxa till medelålders kärring som hatar hundar. Kärringen förbjuder familjen att ha hunden i lägenheten. En olycka kommer aldrig ensam. Florians pappa är glasblåsare och blir arbetslös då greven som äger glasbruket går i konkurs. Greven är trots sitt misslyckande en vänlig person och lovar att tillsammans med sitt barnbarn Priscilla ta hand om Lassie några veckor medan familjen kan leta upp ett annat boende där hundar är tillåtna.

Greven och hans barnbarn tar med Lassie till sommarstugan långt iväg till en ö i Nordsjön. En vidrig man hos greven försöker slå Lassie och då ger sig Lassie iväg för att ta sig hem. Det är en lång väg för Lassie.

Det är äventyrligt och spännande, en riktig saga för hela familjen. Visserligen släpps den på svenska biografer med dubbat svenskt tal. Dubbning är alltid lite skumt. Det går aldrig att få lättrörelser på skådespelare att stämma med dubbade röster. Men eftersom filmen är barntillåten och också passar bra för hela familjen måste den vara dubbad. De minsta barnen brukar inte hinna läsa undertexter.

Att filmen delvis är förutsägbar gör inget. Den har ändå en del överraskande händelser. Att man förstår hur saker ska utvecklas behöver inte nödvändigtvis vara negativt eller dåligt. Den som ser Romeo och Julia eller Hamlet vet ju hela handlingen från början. Det är hur något berättas som avgör om det är bra eller inte. Denna nya Lassiefilm gjorde mig glad, det är en film som ger hopp om mänskligheten. Och filmen är ett måste för alla som älskar hundar, dessa fantastiska lojala varelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 458
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in