• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: En kropp att sörja av Tsitsi Dangarembga

20 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

En kropp att sörja
Författare Tsitsi Dangarembga
Utgivningsdatum 2021-09-08
Förlag Tranan
ISBN 9789189175488

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte tyckte om att läsa den. Jag fick tvinga mig att läsa vidare. Denna roman hade jag höga förväntningar på, då den var väldigt upphaussad före utgivning.
Trettio år efter debuten ”Rotlös”, som blev väldigt hyllad, kom nu den zimbabwiska författaren Tsitsi Dangarembga med en fristående uppföljare: ”En kropp att sörja”.

Huvudpersonen i boken är en medelålders kvinna som haft förmånen att få gå på universitet då en äldre släkting kämpat för att betala studierna. Men nu har denna huvudperson fått sparken från sitt jobb på en reklambyrå, hon är jättefattig och lever på sitt avgångsvederlag. Hon har ingen egen lägenhet utan måste hitta ett rum att hyra. Hon skäms för sin situation och låtsas att hon fortfarande har jobb. Hon äter så billigt det bara går. Det är väldigt sorgligt. Visst, en bok behöver inte vara feelgood eller berätta om lycka, men här är så mörkt hela tiden. Och hon ljuger för sig själv och lurar sig själv och inbillar sig själv att hon ska lösa sin situation på det ena dumma sättet eller det andra dumma sättet.

Ett litterärt grepp i boken är att huvudpersonen hela tiden tilltalas som Du. Det är jag som läsare som det handlar. Du gör si och du tänker så. För mig fungerar inte det sättet att skriva på, det känns mest påklistrat, som ett försök att vara lite originell eller banbrytande. Jag är ledsen att jag inte tycker om boken och fick tvinga mig att läsa vidare. Det är konstigt eftersom jag egentligen uppskattar och gärna läser böcker från andra miljöer än det västerländska, men av någon anledning talar boken inte till mig.

Men att jag inte alls trivdes med att läsa denna roman behöver inte betyda att andra inte gör det. Jag såg att kritikens i Dagens Nyheter prisade boken för dessa många detaljer.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Transparant och kärnfullt om att chefa i TeaterSverige – Slutspel av Ronnie Hallgren

19 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Alex Tarragüel Rubio från repetition på Göteborgs Stadsteater

Slutspel – En teaterchef checkar ut

Ronnie Hallgren

Utgiven 2021-10-09

ISBN 9789189401020

Bokförlaget Korpen

Ronnie Hallgren har en exceptionell lång karriär bakom sig med konkret ansvar för institutionsteatrar i Västra Götaland. Ansvaret har manifesterats genom yrkesbeteckningarna konstnärlig ledare, chef och vd. Göteborgaren född 1948 har blivit regionen och staden trogen, fast beslutsfattandet inom konstens hägn startade som konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö, knuten till Malmö Stadsteater. Där verkade Hallgren i egenskap av regissör i tio år efter att ha genomgått regiutbildning på Dramatiska Institutet. Den långa chefsperioden inleds på Landstingets Barn- och ungdomsteater i Älvsborg, det vill säga Älvsborgsteatern i Borås. Fortfarande anställd där rekryteras han till Bohusläns Teater i Uddevalla, när kris och till och med nedläggning föresvävade som reella hot. Hallgren pendlar bokstavligt talat mellan teatrarna. Försöker få dem att fungera och utvecklas under uppkomna problem. Vi får veta mycket om inriktning, anslagsansökningar, omorganisation och kreativa processer. Mest känd är den meriterade teatermannen för att ha varit vd på Göteborgs Stadsteater respektive flaggskeppet GöteborgsOperan. Har dessutom varit professor i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Att hans reflektioner i självbiografins form alls blev skrivna beror på hittade anteckningsböcker. Upptäckten gjordes på jakt efter regimanus till Beckets pjäs Slutspel, vars premiär jag närvarade på och recenserade, vilket Hallgren noterat och gillat i sociala medier. Noggranna bearbetningen av sparade anteckningar resulterade i en tillbakablickande, behändig bok på 220 sidor. Ett häftat danskt band som ryms i rockfickan. Språket ringar träffsäkert in hans tankegångar och upplysningar, utan att varken bli knapphändigt eller alltför komprimerat. Istället lika rappt som insiktsfullt skrivet. Ett antal anekdoter i form av oftast smärtsamma minnen från uppväxten, ramar in och sätter i perspektiv. Utgör en gripande relief om en imponerande karriär trots påvra omständigheter. Vikten av att ha haft tillgång till en stöttande mamma framgår med önskvärd tydlighet. För några år sedan såg jag premiären av De ensligas allé , en monolog av Carina M Johansson interfolierad av livemusik skriven av Bob Dylan. Framgår i recensionen att jag blev tagen. Till saken hör att den trasige själ Johansson berättar om, var syskon till både nämnda skådespelare och Ronnie Hallgren. Mamman , hjältinnan, finns med på ett hörn i uppsättningen.

Visst hade det varit intressant att läsa mer om framväxten av olika framgångsrika uppsättningar, på bekostnad av spelet bakom scen. Att framställningen några gånger blir lite intern, mest känns angelägen för kulturbyråkrater och branschkollegor får man ha överseende med. Hallgren och dennes överordnades beslut har ju positivt (eller i värsta fall dess motsats), påtagligt påverkat inriktningen på institutioner ”kulturtanter” och vi andra dras till. En olöslig nackdel med memoarer, är att andras omdömen saknas. Hade varit intressant att som appendix låta en handfull av de personer Hallgren jobbat länge med uttala sig.

Att Hallgren månat om att vara en synlig och lyhörd chef framgår utan tvekan. Men fungerar strategin i praktiken? Hade med mig Slutspel vid besök på Operans restaurang när deras goda lunch inmundigades. Berättade om författarens gärning när notan kom, För den medelålders kvinnan på restaurangen ringde, underligt nog, ingen klocka. Eftersom jag haft nöjet att ofta frekventerat Stadsteatern (recensent, publikombud, intresserad privatperson), har det fallit sig naturligt att ibland utväxla några ord. Har hänt att Hallgren -vid tidpunkt inte längre anställd – i förtroende yppat åsikter om uppsättningar, ett förtroende jag uppskattat mycket. Visar om inte annat att Hallgren är engagerad, utrustad med respektfyllt beteende.

pressfoto – fotograf Mats Bäcker

Läsaren får reda på att teaterchefen brunnit för att introducera dans för målgruppen barn, vilket gett ringar på vattnet. Vidare att kulturutbyten, särskilt med organisationer i Afrika haft ett avgörande inflytande där han varit verksam. Blev många resor till en helt annorlunda miljö, flera berömligt genomförda projekt. Jämställdhet omsatt i praktiken visar sig vara en revolutionerande tankefigur. Det idoga initiativet genomsyrar en chef som varit öppen med sin egen läggning. Sambandet är inte självklart, men kan ha bidragit till hans iver att förändra ingrodda strukturer. I slutet av boken luftas berättigat missmod gentemot trångsynta politiker. Om möjligt ännu mer vrede läggs på byråkraters tröstlösa begär efter evidens, fakta. Man sympatiserar fullt ut med en platschef, vars vardag alltmer kräver redovisningar omvandlade till mätbara, kvantifierbara förhållanden. Styrdokument, måluppfyllelse och mätindikatorer till förbannelse! Inflationen av cirkeldiagram får honom att storkna, slå bakut. Konstnärliga visioner medges inte utrymme i futtig sifferexercis, vars konsekvens, enligt en erfaren teaterchef, i värsta fall blir en snara runt konstens frihet.

Långt in i läsningen fastnar jag för en passus om introspektion. Författaren undrar vem som finns till hands för en chef vars tro på sin förmåga kan vackla, särskilt när konflikter måste lösas. Vem tröstar chefen, en chef vars uppgift det är att lyssna på personalens problem. skriver Hallgren. I backspegeln anser han för det mesta att han agerat klokt. Men vidgår också att några gånger blev det fel, eller förhastade åtgärder.

73-åringen framstår som en person med förunderligt gott minne, även i beaktande av att hågkomsterna kunnat vidimeras av antecknings-/ dagböcker. Underligt att han inte ger uttryck för mer tvivel. Memoarerna är omdömesgilla, någon trätobroder hängs inte ut. Ett undantag skymtar fram. Handlar om en självcentrerad, komplicerad verksamhetsledare för Operans ryktbara danskompani, vars beteende utlöser en svårbotad konflikt. Visst är det lite kittlande att få skeenden beskrivna inifrån av någon som varit med och bestämt inriktning, på högtstående inrättningar besökta i olika funktioner. Ska ånyo understrykas att språket är inbjudande läsvänligt i en intressant redogörelse, vars stoff är förvånansvärt kort hållet. Inte minst med tanke på allt Ronnie Hallgren varit med om. Den remarkabla resan han gjort från en bakgård i Majorna till chefsstolar med makt och inflytande till konstens fromma.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Venom Let There Be Carnage

19 oktober, 2021 by Elis Holmström

Venom: Let There Be Carnage
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 20 oktober 2021
Regi: Andy Serkis

Marvel Studios har skrivit om regelboken för storbudget-filmer, både kommersiellt och hos kritiker så har framgångarna varit gränslösa. Att varje filmstudio drömmer om att kunna emulera eller imitera denna succé är föga förvånande. Men att kopiera formulan har visat sig vara lika omöjligt som alkemi. Sonys försök att iscensätta sitt eget filmiska universum med Venom visade sig inte vara någon dans på rosor. Istället för att låta Marvel Studios ta hand om allt som har med Spider-Man att göra så har Sony bestämt sig för att söndra varumärket och utveckla en rad avarter där Venom är en av dessa. Idén att separera Spider-Man och hans mörka motpart är lika bisarr som att göra en film om Milou utan Tintin.

De två fanfavoriterna är som Sam och Silo, Ying och Yang eller Lennon och McCartney. Och resultatet i den första filmen blev – som väntat, en smärre katastrof. Tom Hardy fortsatte att mumla och stirra hysteriskt på allt som rörde sig och Michelle Williams såg ut att vilja pensionera sig permanent från skådespelaryrket. Filmen som sådan flöt på lika bra som trafiken i rusningstid en fredagseftermiddag.

Men i och med uppföljaren har regissören Ruben Fleischer valt att lämna över tyglarna till den underskattade och lekfulle Andy Serkis. Resan som Serkis gjort är en saga i sig, från motion capture-roller som Gollum och King Kong till att idag vara specialeffekts-konsult och regissör. Serkis är en av filmindustrins allra ödmjukaste, dessutom är han en spelevink som älskar att ha roligt. I och med den katastrofala föregångaren så bestämmer sig Serkis för göra om allt till en enda stor cirkus där logik eller måttlighet inte har något utrymme. Let There Be Carnage har inga som helst reservationer inför att leva rövare, berättelsen är en oreda som inte är blyg inför överdrifter, överspel och slapstick. Allt mellan himmel och jord får plats då Andy Serkis är igång, han ignorerar det stela och malande från föregångaren och stöper om allt i en komisk mall. Stora och bullriga actionscener trängs med tonårshumor och struntprat, något som ger starka Deadpool-associationer – dock befriat från det enorma övervåldet och könsorden.

Ingenting är på allvar eller det minsta seriöst. Som ett exempel kan vi se att Woody Harrelson i rollen som den diaboliska och mordiska Cletus Kasady påminner mer om en parodi av Dynamit-Harry än om Hannibal Lecter eller Norman Bates.

Men trots att hela Let There Be Carnage är kaotisk, så finns det en ödmjukhet och självdistans som gör det hela harmlöst och relativt underhållande. Många gånger känns det som en spirituell uppföljare till Jim Carrey klassikern The Mask som råkat parats ihop med Little Shop Of Horrors. Serkis spjuveraktiga charm smittar av sig och får publiken att glömma det faktum att filmen läcker som ett såll. Speltiden på lite drygt 100 minuter kan tyckas löjligt kort men visar sig vara som klippt och skuren för en bagatell som denna.

Let There Be Carnage är i mångt och mycket en soppa, den saknar disciplin, självbehärskning och finess. Men i all sin tankspridda bullrighet finns det en värme och entusiasm som helt och hållet kan tillskrivas Andy Serkis. För att parafrasera legenden Nils Petter Sundgren ”det är underhållande skräp”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The French Dispatch – utnyttjar filmkonstens hela spektra

19 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

The French Dispatch
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi: Wes Anderson

Med många fans och många filmer i bagaget har Wes Anderson nu gjort en hyllningsfilm till journalistiken och journalister.
Ramen till filmen är en amerikansk tidskrift som utges i en fransk stad
någon gång under 1900-talet. Från tidskriftens sista nummer väcks ett antal historier till liv och berättas.Filmens universum är speciellt som i många av hans andra filmer.

Här en fransk fiktiv stad med typiska innevånare och byggnader som målad dekor. Vackra stilleben där tiden stått still. En redaktion där skribenterna är de som räknas och en tidning som läggs ner när chefen avlider. Historierna från tidningen är olika, dramatiska och burleska som den om livstidsdömde konstnären och hans musa och fångvaktare eller den kidnappade sonen som räddas av kockens matlagningskonst. En annan speglar ungdom och uppror och journalistens utanförskap som iakttagare.

Den här filmen påminner om hans tidigare filmer med samma känsla. En ram, inom vilken det ryms andra historier att berätta. Med bilder i färg eller svartvitt, tecknat
och i olika format är varje scen genomtänkt. Med ett galleri av fina skådespelare som Bill Murray,Adrian Brody, Timothy Chalamet, Francesco McDormand, Tilda Swinton med flera. Många av dem har medverkat i hans tidigare filmer.

För de som gillar många historier och sättet Wes Anderson berättar dem är det säkert en toppenfilm. Själv skulle jag ha velat se en mer sammanhållen historia. Men när det gäller scenografin har han liksom tidigare utnyttjat filmkonstens hela spektra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av opera: Argenore av Vilhelmina av Bayreuth – helt underbar opera online

18 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Argenore av Vilhelmina av Bayreuth
Text och musik Vilhelmina av Bayreuth
Musikalisk ledare och arrangemang Peter Spissky
Orkester Camerata Øresund
Regissör Ditte Hammar
Scenograf och ljus- och videodesigner Markus Granqvist
Kostym och maskdesigner Matilda Hyttsten
Koreograf Julia Gumpert
Maskör Elin Bergström / Anna-Lisa Shorky
Producent Minttu-Maria Jäävuori / Anna Jonsson Björck
Premiär online 16 oktober 2021
I rollerna Maria Sanner, Martin Vanberg, Elin Skorup, Josefine Andersson, Hanna Fritzson, David Risberg och Jonna Ljunggren
Operabesökare Martin Hendrikse
Filmatisering Bombina Bombast
Ljudupptagning Take5
Foto Klara G

En helt fantastisk operaupplevelse: musiken, sångarna, scenografin, inspelningen och vad handlingen förmedlar. Bakom operauppsättningen ligger Den Andra Operan och Malmöbaserade scenkonstkollektivet Bombina Bombast. Argenore av Vilhelmina av Bayreuth hade premiär på Confidencen den 18 september. Den korta spelperioden sålde slut direkt. Därför är det så underbart att föreställningen har spelats in och nu kan ses online.

På grund av pandemin har flera teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturevenemang visats online. Ibland med bra resultat, ibland med sämre som när jag deltog online i ett pressmöte om Bob Hunds musikal och allt var hur suddigt som helst, helt omöjligt att se. Men denna föreställning, Argenore av Vilhelmina av Bayreuth, är istället desto skickligare och proffsigt genomförd. Det är klart att uppleva en föreställning live på plats är en stor upplevelse, men denna inspelning är ett ypperligt exempel på att online kan tillföra mycket och ge många fler möjlighet att uppleva kultur.

Dagens Nyheter skrev i sin recension om att Den Andra Operan har vigt sin verksamhet åt att lyfta fram musikhistoriens bortglömda kvinnor. ”Argenore” är deras största triumf hittills, såväl vokalt som visuellt. Jag kan inte annat än hålla med. Också online. Det är starkt och jag blir helt hänförd och tagen.

Handlingen utgår från ett kung Argenore och hans barn och det är revolt, syskonkärlek och kamp för att vara sig själv och ta egna val.

Fakta om Vilhelmina av Bayreuth:
Vilhelmina av Bayreuth var en av 1700-talets största kulturpersonligheter och hon gjorde Bayreuth till ett operacentrum genom att omge sig med de bästa musikerna från både Tyskland och Italien. Hon lät även bygga det barockoperahus i Bayreuth som idag står med på Unescos världsarvslista. Ryktet om hennes gärning skulle senare locka dit tonsättaren Richard Wagner.

Ett extra plus för inspelningen är att utöver filmatisering av hela verket får vi se vad som händer bakom scenen, vi får komma närmare de människor som gör föreställningen möjlig. Det är ett bra sätt att ge mervärde åt en inspelning.

Digital spelperiod: 16 oktober till 14 november 2021

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Opera

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in