• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Coda

29 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Coda
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Siam Heder

Ruby är den enda hörande i en familj av döva. En fiskarfamilj med tät sammanhållning som kämpar med hav och ekonomi. Ruby har blivit familjens länk till det hörande samhället. Hela livet har hon hjälpt sin familj genom att tolka och nu är hon 17 år.
Hon vill gå sin egen väg och hon vill sjunga. Hennes körledare upptäcker hennes vackra röst och vill hjälpa henne att söka till en berömd musikskola. Men vem skall hjälpa familjen?

Filmen är en typisk feel good film med tonårskärlek och en hjältinna, Ruby, som slår de flesta. Man förstår redan från början att allt skall få ett lyckligt slut. Men trots att filmen och handlingen är lätt att förutse och inte bjuder på några överraskningar så är det en härlig film. Den tar med åskådarna i handlingen och man kan lätt identifiera sig med den sympatiska familjen. Allt är inte heller lycka och det är lätt förstå problemen med omkastade roller och spänningar som uppstår. Dessutom är det ju problemen inte bara för döva. I många invandrade familjer har de vuxna svårt att kommunicera med myndigheter etc och barnen blivit tolkar , där finns också samma problem.

Det uppstår många dråpliga situationer men också många gripande händelser, som
när familjen sitter på konsert och inte hör något bara ser andra applådera. Och när ljudet tystnar i biosalongen men bilderna fortsätter får man en lien aning om vad dövhet innebär.

Emilia Jones spelar Ruby, hennes föräldrar Marlee Matlin och Troy Kotsur är båda döva,
liksom brodern Daniel Durant. De och körledaren Eugenio Derbez gör alla fina insatser och bidrar till att man både skrattar och rörs till tårar. Underbar musik och fint filmad.

En varm och känslosam film som fått många priser och väcker många tankar.

Filmen är en omarbetad version av den franska filmen La Famille Belier från 2014.
Coda – children of death adults är ett begrepp inom dövtolkningen. Många barn till döva har utbildat sig till Codatolkar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Tunnel 29 av Helena Merriman

27 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Tunnel 29 Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren
Författare Helena Merriman
Utgivningsdatum 2021-08-18
Förlag Bokförlaget Forum
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel Tunnel 29
ISBN 9789137158204

En spännande, lättläst och oerhört tankeväckande sann berättelse om Joachim Rudolph och vänner och bekanta till honom som riskerade sina liv för att gräva en tunnel från Västberlin till Östberlin för att ge människor möjlighet att fly från öst. Det är en sann berättelse och flyt i berättandet, men det är klart att det inte är stor litteratur. Men det är inte därför jag väljer att läsa en berättelse som denna.

Joachim Rudolph var 22 år då han ledde projektet att gräva denna tunnel. Helena Merriman har djupintervjuat honom och flera andra och det märks att författaren fått djup insikt i vad som hände. Berättelsen är spännande trots att jag vet gruppen som grävde denna tunnel lyckades. Men det hade stora utmaningar. Det fanns många spioner från Stasi i Östtyskland i Västberlin. Vi får berättat för oss om ett annat tunnelprojekt som misslyckades då en Stasi-spion lyckades nästla sig in i den tunnelgruppen. När människorna samlades i Östberlin vid tunnels mynning greps de av Stasi.

Det är skrämmande vilket förtryck människorna levde under i Östberlin och Östtyskland. Den enorma övervakning som skedde av medborgarna där grannar kunde spionera på varandra. Ändå är detta inte så länge sedan. Muren som skilde Östberlin från Västberlin revs först 1989.

Visst innehåller berättelsen kritik av det östtyska kommunistsystemet, men jag uppfattar detta som en ärlig berättelse som också tar upp att flyktingarna kunde ha problem att finna sig tillrätta i Västberlin och det USA-dominerade kapitalistiska systemet. I Östberlin hade de trots fattigdomen ändå fri sjukvård, exempelvis.

Tunnel 29 är ett stycke viktig nutidshistoria som också är en varning för vår samtid där murar fortfarande byggs mellan människor. Boken bygger på succépodden från BBC Radio med över 5 miljoner nedladdningar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Knackningar – det går inte att slita sig

25 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Knackningar
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 november 2021

Vilken rysare. Så skickligt utförd och med Cecilia Milocco som imponerar i huvudrollen. Vilken prestation. Jag rycks med, jag känner hennes känslor och ångest. Så välgjort med ljud, ljus och skådespelarnas prestationer.

Cecilia Milocco spelar Molly som är en ung kvinna som precis blivit utskriven från en psykiatrisk avdelning. Hon har varit där för att hon haft ett sammanbrott som verkar ha utlösts av en stor förlust av en stor kärlek. Vi får inte reda på exakt men kan dra slutsatser som för mig pekar på att den hon älskar dött, troligen i en olycka.

Molly har fått en lägenhet i ett miljonprograms-område. När Molly flyttar börjar hon höra knackningar från våningen ovanför på natten. Resolut går hon upp och knackar på hos grannen ovanför hennes lägenhet för att fråga vad det är för knackningar. Grannen, en äldre man nekar till att han eller någon hos honom skulle ligga bakom knackningarna. När knackningarna fortsätter och upprepas natt efter natt och Molly dessutom börjar höra en kvinnas röst som gnäller och gråter och ber om hjälp blir Molly väldigt uppriven och går runt och frågar ut grannar. Ingen tror henne. När hon ringer efter polis hörs plötsligt ingenting. Molly börjar tvivla på vad det är hon hör. Är det hallucinationer? Filmen är en stark psykologisk thriller som verkligen jagar upp mig som tittar.

Det är väldigt sorgligt är att Molly är så ensam. Ingen vän, ingen släkting, finns där för att hjälpa henne flytta in. Om hon hade haft någon hos sig kunde hon haft stöd. Fast då hade det inte blivit en film förstås.

När Molly hör knackningarna och rop på hjälp springer hon iväg och agerar i ren panik. Jag som åskådare skulle vilja gripa tag i henne och försöka få henne att vara lite smart och spela in det hon hör istället för knacka på hos alla grannar. Det är välgjort att få mig som åskådare att känna så starkt. Det går inte att slita sig från denna thriller.

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har några händelser som inte stämmer med hur den slutar utan som mest verkar vara till för att skruva upp skräck-stämningen hos oss som ser filmen. För att inte avslöja händelserna kan jag inte vara mer konkret med vad jag menar med detta. För denna film ska helst ses utan att man vet för mycket om händelserna och man gör absolut inte veta slutet. I vilket fall som helst är den mycket välgjord och den bjuder på en stark upplevelse som också sätter igång många tankar. Denna regissör, Frida Kempff, vill jag se mer av framöver. Och huvudrollsinnehavaren Cecilia Milocco ska jag hålla utkik efter. För övrigt har filmen flera av de yngre mycket duktiga nyare skådespelarna som Emil Almén, Albin Grenholm och Alexander Salzberger.

Fakta om regissören:
Frida Kempff är en svensk regissör, just nu aktuell med långfilmen Knackningar, som hade premiär på Sundance Film Festival och var avslutningsfilm på Göteborgs Filmfestival. Frida har tidigare regisserat flera dokumentärer och kortfilmer som har prisats runt om i världen. Bland annat vann hennes kortfilm ”Micky Badar” juryns pris på filmfestivalen i Cannes 2010.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Knackningar, Thriller

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

25 oktober, 2021 by Elis Holmström

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik, Filmrecension, Japan, My Hero Academia

Teaterkritik: Måsen på Dramaten – en total helhetsupplevelse

23 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks.

Måsen
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Lyndsey Turner
Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery
Kostym Evie Gurney
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh
Musik Philippe Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall.
Medverkande Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.
Premiär på Dramaten, Stora scenen, 22 oktober 2021

Att publiken längtar efter teater med en lång rad duktiga skådespelare, med fantastisk scenografi och kostym och mask, mycket dialog och en total helhetsupplevelse på scen – det är tydligt. Premiären fick stående ovationer och det var välförtjänt. Denna uppsättning av Tjechov Måsen innehåller mycket, mycket och jag hoppas att jag får tillfälle att se den fler gången för att kunna smälta allt och upptäcka detaljer.

Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.

Grundhandlingen kretsar kring några människor som vistas på ett gods på den ryska landsbygden. I centrum står den unge mannen Konstantin (skickligt spelad av Rasmus Luthander). Konstantin mår dåligt, han känner sig inte uppmärksammad eller älskad. Hans mamma är den berömda och hyllade skådespelerskan Irina (fantastiska Elin Klinga). Konstantin vill skapa teater men han vill göra det på nytt vis, han vill vara en rebell som krossar den gamla teatern som han menar är förlegad. Han är passionerat förälskad i Nina som bor i närheten. Nina drömmer också om att bli stor och hyllad. För mig symboliserar dessa två unga mycket av det som dagens ungdomar indoktrineras av: att vägen till att uppnå något av värde i livet är att bli berömd. Utan berömmelse finns inget värde i livet.

Det är förstås oerhört sorgligt när unga människor inte upplever sig ha något värde om de inte blir stjärnor. Väldigt typiskt för Tjechov är att detta är ungdomar från övre medelklassen. Klassfrågan finns med i denna version av Måsen, fast under ytan. Scenarbetare kommer in på scen och byter ut delar av scenografin. De symboliserar godsets anställda, som knappt någon gång ens tilltalas av rollkaraktärerna. De bara förväntas finnas där för att göra sitt jobb.

Scenografin är ett mästerverk i sig. Ord kan inte beskriva tillräckligt, den måste upplevas. Från starten med en hög brädor mitt på scenen som visar att något inte är färdigbyggt till slutscenerna med vridscenen och ett stort hus där vi skymtar människor inne i värmen medan någon är ute i kylan och väljer att hoppa av från sitt liv.

Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.

Jag tänker att vi alla, var och en, ser denna uppsättning på vårt personliga sätt. Vi kan känna igen oss mer eller mindre i olika karaktärer, förstå oss på vissa karaktärer mer och känna avstånd till andra. På så sätt se oss själva och förstå mer om oss själva och andra. Och nog finns det öden att betrakta. Var och en är förälskad i någon som inte älskar dem. Alla söker sin lycka utanför sig själva.

Skådespelarna gör detta så bra. Varenda roll är en unik karaktär.

Regissören Lyndsey Turner berättar:
– När jag blev tillfrågad om att göra en uppsättning på Dramaten tänkte jag instinktivt på att välja en pjäs som kan lyfta fram ensemblens förmågor, där karaktärerna och deras relationer är det centrala. Det ledde mig ganska snabbt till Måsen.

Och nog lyfter hon fram ensemblens förmågor. En lång av av Dramatens duktiga skådespelare äger scenen tillsammans.

Bakgrundsfakta om regissören och dramatikern:
Lyndsey Turner är husregissör på National Theatre i London. Med framgångsrika uppsättningar såväl i London som på Broadway är hon ett av den brittiska teaterns mest intressanta namn. Hon erhöll Laurence Olivier Award 2014 för Chimerica som spelade på Almeida Theatre och Harold Pinter Theatre i London. Bland hennes uppsättningar märks; Top Girls och Light Shining in Buckinghamshire på National Theatre, Girls and Boys på Royal Court Theatre och The Treatment på Almeida Theatre. Hon har även satt upp Hamlet på National Theatre med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.

För den som sett flera olika versioner och uppsättningar av Måsen kan det givetvis vara intressant att jämföra. Men jag tycker inte någon ska behöva ha sett en enda uppsättning tidigare för att ha behållning av någon teaterföreställning, eller film för den delen. Jag tycker en recension som till stor del bygger på att hänvisa till tidigare föreställningar är rätt ointressant. För att uppskatta denna uppsättning av Måsen behövs ingen tidigare erfarenhet av Måsen – och man behöver inte heller ha läst manuset. Är man bara redo att se en föreställning på två timmar och 45 minuter är Måsen definitivt värd att prioritera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Måsen, Teaterkritik, Teaterrecension, Tjechov

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in