
Coda
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Siam Heder
Ruby är den enda hörande i en familj av döva. En fiskarfamilj med tät sammanhållning som kämpar med hav och ekonomi. Ruby har blivit familjens länk till det hörande samhället. Hela livet har hon hjälpt sin familj genom att tolka och nu är hon 17 år.
Hon vill gå sin egen väg och hon vill sjunga. Hennes körledare upptäcker hennes vackra röst och vill hjälpa henne att söka till en berömd musikskola. Men vem skall hjälpa familjen?
Filmen är en typisk feel good film med tonårskärlek och en hjältinna, Ruby, som slår de flesta. Man förstår redan från början att allt skall få ett lyckligt slut. Men trots att filmen och handlingen är lätt att förutse och inte bjuder på några överraskningar så är det en härlig film. Den tar med åskådarna i handlingen och man kan lätt identifiera sig med den sympatiska familjen. Allt är inte heller lycka och det är lätt förstå problemen med omkastade roller och spänningar som uppstår. Dessutom är det ju problemen inte bara för döva. I många invandrade familjer har de vuxna svårt att kommunicera med myndigheter etc och barnen blivit tolkar , där finns också samma problem.
Det uppstår många dråpliga situationer men också många gripande händelser, som
när familjen sitter på konsert och inte hör något bara ser andra applådera. Och när ljudet tystnar i biosalongen men bilderna fortsätter får man en lien aning om vad dövhet innebär.
Emilia Jones spelar Ruby, hennes föräldrar Marlee Matlin och Troy Kotsur är båda döva,
liksom brodern Daniel Durant. De och körledaren Eugenio Derbez gör alla fina insatser och bidrar till att man både skrattar och rörs till tårar. Underbar musik och fint filmad.
En varm och känslosam film som fått många priser och väcker många tankar.
Filmen är en omarbetad version av den franska filmen La Famille Belier från 2014.
Coda – children of death adults är ett begrepp inom dövtolkningen. Många barn till döva har utbildat sig till Codatolkar.




Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.