• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Eternals – välmenande och intelligent

2 november, 2021 by Elis Holmström

Eternals
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 3 november 2021
Regi: Chloé Zhao

Att den nyligen Oscarsbelönade Chloé Zhao fått i uppdrag att regissera Jack Kirbys abstrakta och udda skapelse är både vågat och klipskt. Under åren som gått har Marvel Studios och dess ledare Kevin Feige haft en övernaturlig förmåga att hitta regissörer med dramatiskt läggning och som också kan hantera en film med en budget som vida överstiger många länders BNP. Ryan Coogler briljerade med Black Panther, Jon Watts gav Spider-Man nytt liv igen och nu senast så bjöd Destin Daniel Cretton på en magisk film i Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings.

Chloé Zhao tillför en oerhörd känsla för det subtila och diskreta, Eternals visar sig vara en av de mest återhållsamma och försiktiga storfilmerna på länge. Scener som är befriade ifrån explosioner och sammandrabbningar staplas på varandra. Det är tydligt att Zhao är intresserad och fascinerad av filmens många karaktärer och deras mycket komplexa ursprung. Ambitionerna är höga, båda från studion och från Zhao, det är inte någon ihålig bruksvara som gjorts utan en personlig och egensinnig produktion som bär med sig mycket av det som gjorde Nomadland till en så uppslukande film. När Eternals är som bäst så verkar det som om Zhao fortsätter att försöka besvara de frågor och funderingar hon hade i Nomadland; hur ensamheten formar individen, vikten av att omge med bra människor och det eviga sökandet efter ett syfte.

Det råder inget tvivel om att Eternals är både välmenande och intelligent, men tyvärr så är Zhao inte riktigt redo för en film av den här storleken. Mängden karaktärer och deras komplexa motiv blir tillslut övermäktiga. Trots solitt skådespel från hela ensemblen – framförallt Richard Madden, Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff, så tar det alltför lång tid innan någon av karaktärerna går att omfamna. Precis som i de tidiga X-Men-filmerna så är det stora karaktärsgalleriet något av ett hinder då det blir omöjligt att fördela tiden mellan personerna. Berättandet är många gånger tillkrånglat och svårt att följa, Zhao verkar vilja komma förbi själva intrigen och gå rakt på dramatiken istället. Bristen på erfarenhet är också flagrant i filmens actionscener. Efter den helt fabulösa sekvensen i San Francisco-bussen från Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings så känns Eternals actionscener mest som utfyllnad. De hämmas av mediokra digitala specialeffekter, tafatt koreografi och ihåliga slag som pågår alltför länge. Dessutom är Marvel Studios och dess patenterade humor inte fullt så funktionell som brukligt. Manuskriptet innehåller flera stiliga och underhållande repliker som kunde blivit komiskt guld, men Zhao lyckas inte hitta en bra tajming och många skämt försvinner och spolas bort av mörk dramatik eller tom action.

Problemen är därmed många, andra filmskapare och filmstudios skulle ha gett upp och börjat räkna ned tills sista arbetsdagen. Men Chloé Zhao visar sig vara en krigare, trots de många felen och en uppenbar ovana att hantera en film av denna storlek så slutar hon aldrig att arbeta i förhoppningen att bli bättre. Desto längre den pågår, desto bättre blir Eternals. Problemen med actionscenerna vägrar att försvinna, men både berättandet och spänningen höjs avsevärt mot slutet. Vi får bland annat en helt lysande vändning som intensifierar slutklämmen rejält. Dessutom väljer Zhao att imitera Denis Villeneuves Dune, istället för slå publiken med häpnad genom explosioner och stora fältslag så väljs en väg där vyer är minst lika viktiga för att få adrenalinet att pumpa. Eternals innehåller ett antal av Marvel Studios mest visuella och spektakulära sekvenser hittills, det sker med hjälp av ett vackert foto och en underbar komposition. Dramatiskt så finns det också ett antal stunder som berör djupt och som hör till det allra mest subtila och försynta vi sett i en MCU-film.

Eternals är långtifrån det bästa Marvel Studios eller Chloé Zhao har gjort. Dess narrativ har flera brister, personerna i dramat blir aldrig tillräckligt intressanta och actionscenerna är några av de mest ointressanta på länge. Men med sin oerhörda arbetsetik och ostoppbara vilja att gå hela vägen in i mål lyckas Eternals ändå lämna ett positivt intryck då eftertexterna rullar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvels

Filmrecension: Natural Light – en lågmäld film om krigets vansinne

2 november, 2021 by Rosemari Södergren

Natural Light
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 november 2021
Regi Dénes Nagy

En lågmäld film om krigets vansinne. Med små medel, utan stora åthävor, berättar filmen om människors stora tillkortakommande och hur det blir när människor förlorar sin mänsklighet. Filmen vann Silverbjörn på Berlin Filmfestival 2021 för bästa regi. Jag tänker att filmen mycket väl skulle vara värd att vinna pris i fler kategorier, bland annat i ljus och foto. Den är oerhört hört konsekvent genomförd med foto som gör att det känns realistiskt, som om jag är med där, på ryska landsbygden under 1940-talets första år då tyskarna hade ockuperat delar av Sovjetunionen. Jag känner hur fattigt det är, hur utsatt det är och hur kallt och kyligt. Hur lerigt det är.

I centrum för handlingen står ungerska soldater som jagar motståndsrörelsen i Sovjetunionen under andra världskriget. Då Ungern var lierad med Nazityskland fick ungerska trupper med hundratusentals soldater uppdraget att patrullera att ockuperade territorier i Sovjetunionen och jaga partisaner. Dessa ungerska soldater tar utan att tveka mat från ortsbefolkningen. Det är inte konstigt att de är hatade av de maktlösa byborna.

Korpralen István Semetka är en av dessa soldater. Han verkar tillbakadragen, ganska lugn och inte så skrävlig. Men han deltar i att ta för sig från befolkningen, han har ingen makt att på mågpt sätt hindra det som händer. Med närbilder på hans nästan orörliga ansikte kan vi ändå ana vad som rör sig inom honom. Då hans överordnade skjuts ned i ett bakhåll får István Semetka befälet. Soldaterna kokar av vrede och vill hämnas på bönderna i byn som de misstänker ha varit i kontakt med partisanerna och tipsat om soldaternas väg. Semetka håller på disciplinen men ganska snart dyker en grupp soldater upp med en ersättare som har befäl över honom och katastrofen närmar sig.

Filmen är en sorgesång över vad ont människor är kapabla till att utföra. Det är en sorglig berättelse som gör mig ledsen men det är mycket välgjort. Det blir så tydligt hur hjälplös den enskilda människan är. Hur omöjligt det är för en soldat att göra motstånd mot våld och övergrepp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

2 november, 2021 by Rosemari Södergren

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Deckare, Kriminalroman, Recension, Tove Alsterdal

Knyta-an-problematik fiffigt gestaltad – MITT ARBETE på Folkteatern

2 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Baserad på romanen Mitt arbete av Olga Ravn (översättning Michael Larsson)

Bearbetning: Liv Helm, Sanna Albjörk, Christine Sönderris, Marie-LydieMelono Nokuda,

Dramaturgi: Sanna Albjörk, Magnus Lindman

Regi: Liv Helm

Scenografi & kostymdesign: Freya Sif Hestnes

Ljusdesign: Christian Vest Berntsen

Kompositör och ljuddesign: Nanna-Karina Schleimann

Medverkande: Nina Haber och Anna Lundström

Sverigepremiär 23/10 2021

Spelas till och med 18/12 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Samproduktion mellan Folkteatern och Husets Teater i Köpenhamn

Enaktare som ställer frågan om man kan skriva sig ur en förlossningsdepression. Anna är på väg hem från BB med nyfödd son och omtänksamme Aksel. Simsalabim ska hon, enligt praxis, gå in i en självklar mammaroll, det obetalda omsorgsarbetet. Pjäsen sägs utforska relationen mellan moderskap och litteratur/ skrivande. Anna drabbad av sin depression, förmår inte upprätta en sund balans varken i parrelationen eller i sin vision om självförverkligande. Att barnets pockande behov krockar med egna i ohanterlig strömvirvel, blir uppenbart omgående. En konflikt med i värsta fall förödande konsekvenser.

Anna ser dilemmat ur den andres perspektiv: ”Synd om pojken att han ska behöva älska mig, jag som inte vill ha barn.” Således inga goda förutsättningar för att etablera ett välfungerande förhållande, i vetskap om att spädbarnet måste förlita sig på mammans omsorg. Anna är medveten om att det finns risk för att barnet omhändertas om brister i mammarollen upptäcks. Utan avsevärd avlastning från mannen och parets föräldrar hade nya föräldraskapet gått överstyr. MITT ARBETE skildrar tydligt pendlandet från att inte knyta an alls till att bli överbeskyddande.

foto Lina Ikse

I Liv Helms regi har boken, vars bearbetning till scen flera bidragit till, omvandlats till en rapp och fängslande odyssé över moderskapets våndor och glädjeämnen. Vi män utan förutsättningar att föreställa oss unika bandet mellan biologisk mor och barn, har också mycket att vinna på att se pjäsen. Olga Ravn som beskrivits som Danmarks hippaste författare, prisades 2019 för sin roman baserad på egna erfarenheter. Idén om självförsörjning vilar uteslutande på att det är arbete utanför hemmet som ger status, enligt Ravn (ett uttalande som bör preciseras till att ta hand om småbarn, med tanke på rekommendationen att jobba hemifrån under pågående pandemi).

Skådespelarna iscensätter drastiskt författarens syn på att föda, sköta och uppfostra barn. Amning lyfts fram som ett extremt exempel härvidlag. Och upplevelsen av att föda – vars utdragna skeden Anna Lundström skickligt speedat återger – liknas vid att komma döden nära. ”En skog vidgar sig när man blundar under värkarna”. Hur omvälvande processen blir skiftar förstås från person till person. Vill man som betraktare vara krasst empatilös, kan man ställa sig frågande till varför Anna konstant beklagar sig. Har hon det inte ganska bra ordnat? Samma känsla infann sig efter läsningen av Maria Svelands Bitterfittan.

foto Lina Ikse

Berättelsen har en intrikat struktur. Nina Haber och Anna Lundström turas om att vara huvudperson, ge liv åt Annas repliker, hennes ofta uppjagade, förbittrade tonfall. Dessutom tillför de motargument och uttalanden från Annas närmaste på ett raffinerat vis.

Att bli mamma är en inskränkt roll, vilket enligt författaren ger känslan av att spela flera roller. Därför har hon fört in ett dubbelgångarmotiv i romanen. Ett grepp som perfekt synkade och suveränt påslagna kvinnliga duon förvaltar perfekt. Alltför ofta är kritik riktad mot yngre skådespelare befogad, för att de saknar magstöd eller helt enkelt mumlar. Vilken befrielse då att se detta fysiska agerande ypperligt kombinerad med distinkt avlossade, synnerligen vältajmade repliker. Lundström och den mer rutinerade Haber är ett föredöme för jämnåriga. Utan att förfalla till mekaniskt rabblande, är de värda beundran för leveransen av tempofylld text.

Antagligen premiär för Liv Helm beträffande regijobb i Sverige. En kvinna med framgångsrik karriär, vilket yttrat sig i befattningar som teaterchef, konstnärlig ledare , jobb på Det Kongelige Teater och flera priser. I en nästan enbart kvinnlig produktion, bidrar flera yrkesgrupper till en lyckad helhet. Dock, den som utan tvekan präglar uppsättningen mest heter Freya Sif Hestnes. Hon har verkligen låtit fantasin flöda. Hennes händelsebaserade och färggranna scenografi är långt utöver gängse visuell skepnad. Allt ifrån fotbad och kokplattor till lysrör och målade lakan nyttjas och arrangeras om, får nya funktioner. Att Hestnes turnerat i Europa i egenskap av performer förvånar inte, bekräftar snarare bilden. På näthinnan efteråt den röda färgen, vilket otvetydigt associeras till blod, möjligen också till huvudpersonens kampfyllda duster.

foto Lina Ikse

Har redan antytt att det i manus kryddas med vulgära, rent av groteska inslag. Fast hela tiden med glimten i ögat. Pjäsen lanseras som tragikomisk. Vansinne och specifikt kvinnlig galenskap är den underström MITT ARBETE består av. En tacksam symbolik författaren använt sig av. I Intervju nämns termen ”domestic horror”, hemmet som ett fängelse. Det förryckta kan, enligt utsago, tolkas som en väg ut, frihetslängtan och lockelse i en ohanterlig situation. Goda modersrollen sägs vara inkompatibel med att skriva fiktion, skildra det avvikande och abnorma.

En oundviklig referens i sammanhanget droppas, nämligen galna kvinnan på vinden i Jane Eyre. Lustigt nog sattes just den romantiska klassikern upp på Folkteatern 2019. Annas hormoner och upp och nervända tillvaro tar sig olika känslouttryck, frestar på hennes omgivning. Den kanske mest belysande incidenten utspelas hos svärföräldrarna i förort till Stockholm. Hur hon reagerar på att de inte har julgran.

Den omvälvande dramatiken i frustrerade Annas liv har utformats som en cirkelrörelse, ett välfungerande knep för att knyta ihop säcken. Borde nog ägnat mig mer åt att berömma Nina Haber och Anna Lundström. De agerar alldeles lysande i sina monologer, tillika när de blixtsnabbt skiftar perspektiv. Av alla pjäsens utläggningar om att bli mamma stannade denna kvar extra mycket, hämtad från bibeln: ”Stor glädje, stor smärta. Det ena utesluter inte det andra.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Instängd – Mina år i sekten Guds barn och hur jag blev fri av Håvard Lillethun

2 november, 2021 by Rosemari Södergren

Instängd – Mina år i sekten Guds barn och hur jag blev fri
Författare Håvard Lillethun
Förlag Harper Collins Nordic
Utgivningsdatum 2021-10-15
Förlag HarperCollins Nordic
Översättare Anders Nunstedt
ISBN 9789150965551

En ärlig, raktfram och fängslande berättelse från verkligheten. Om att fastna i något man brinner för men sedan inte kunna ta sig ur. Som tonåring blev Håvard Lillethun värvad av Guds barn (som numer har namnet Familjen) när medlemmar i sekten besökte den folkhögskola i Norge där han var elev. Han övergav sitt tidigare liv, gifte sig, bildade familj och levde som sektmedlem, enligt den beryktade ledaren Moses Davids regler, i hela 39 år – i Norge, Sverige, Danmark, Indien, Nepal och Thailand. Tills han en dag hittade modet att hoppa av.

I denna bok berättar Håvard öppenhjärtigt om tiden i den kontroversiella rörelsen. Han beskriver också hur kärleksfull han upplevde gruppen han mötte, hur mycket kul de hade tillsammans. Att han kände att han var välkommen och uppskattad. Det är viktigt för att förstå hur och varför människor kan fastna i farliga sekter.

Sakta drogs han in i denna slutna värld där Guds ord, och ledarnas, var allt som räknades. Där omvärlden sågs som fienden och där man inte fick vara kritisk eller tänka själv. Där förväntades lyda ledarna blint. Medlemmarna förväntades ge upp allt, både ägodelar, karriär och familj, för att leva på existensminimum i sektens kollektiv. Det Guds barn fått sämst rykte för är att gruppens ledare förespråkade fri sexualitet, även med minderåriga, och de använde sex för att värva medlemmar och satte barnen i särskilda skolor där de uppfostrades åtskilda från sina föräldrar.

Håvard föddes i början av 1950-talet och var tonåring under sextiotalet och början sjuttiotalet. Det var en tid då många unga människor ville bryta med det traditionella mönstret. De ville inte jobba nio till fem, gifta sig traditionellt och leva traditionellt. De ville förändra världen och göra något som förbättrade världen. Som medlem i Guds barn hjälpte Håvard många fattiga och han var med och tog hand om människor som drabbats av tsunamin i Thailand. Jag tror att det är viktigt att förstå vad som gör att människor kan se det som positivt att vara med i en grupp som Guds barn/Familjen.

Kanske är unga människor idag inte lika intresserade av att vara till för andra människor? Idealet för många unga idag är att bli rik influensers. Så kanske unga människor i västvärldens samhällen inte är lika öppna för att gå med i sekter som Guds barn/Familjen. Håvard Lillethuns delar med sig av vad det var som fick honom att slutligen bryta sig loss från sekten. Att leva i en sekt är på många sätt som att leva i en dysfunktionell situation eller relation, oavsett om det är en sekt, ett förhållande eller en arbetsplats. Precis som Håvard Lillethun ärligt berättar kan det ta tid att repa sig efter att ha levt under dysfunktionella förhållanden. Vägen ut handlar om att kunna prata om sin situation, att våga öppna sig. Något som var till stort stöd för Håvard och hans barn var att de hade kvar kontakt med släktingar utanför sekten. Så den som har anhörig eller vän som lever under liknande förhållanden: sträva efter att hålla kvar kontakten så de upplever att allt utanför sekten inte är ont.

Boken känns som att sitta och höra honom berätta. Den var så engagerande så det gick snabbt att läsa den.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Biografi, Bokrecension, sekter

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in