• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Halva Malmö består av killar som dumpat mig – skapar många tankar hos mig

13 november, 2021 by Rosemari Södergren

Halva Malmö består av killar som dumpat mig
Författare Amanda Romare
Utgivningsdatum 2021-10-15
Förlag Natur & Kultur Allmänlitteratur
ISBN 9789127172463

Stanna upp, sluta jaga en partner. Fundera på vem du själv är och hitta ett sätt att få självförtroende utan att det byggs på att du har en partner. Hitta vad du själv vill göra i livet och bli nöjd med dig själv. Det vill jag säga till huvudpersonen i denna roman: När du hittar vad du vill göra kommer du att utstråla engagemang som drar männen till dig. Men så länge du desperat bygger upp din självkänsla på att en kille ska älska kommer killarna att springa sin väg.

Kvinnor som är kring trettio år och lever som singel och inte har barn kan börja på panik. Den biologiska klickan tickar. Denna längtan efter ett fast förhållande och barn är ett tema som skildras i film, tv-serier och böcker. Amanda Romares debutroman skildra en trettioårig ung kvinna i Skåne som dejtar och dejtar och dejtar, men aldrig blir det rätt.

Är det möjligt att träffa sitt livs kärlek genom att jaga dejter? Av min inledning till denna text ser läsaren min inställning: Hitta dig själv, lägg din tid och engagemang på det som du vill göra.

Bokförlaget skriver om romanen: Fyra av tio vuxna i Sverige lever i singelhushåll. Det borde finnas nästan tre miljoner singlar i vårt avlånga land, och ett enormt antal potentiella partners för den som längtar efter kärleken. Ändå vill ingen bli tillsammans med huvudpersonen i Amanda Romares svarta och underhållande debutroman.

Huvudpersonen dejtar killar desperat. Hon delar in killar och människor i nivåer. En del tillhör den övre delen på hennes ranking och andra placerar längre ned. Hon dejtar killar som hon menar ligger på sin egen nivå, killar som ligger över och killar som ligger under. Det är en skrämmande inställning till människor som denna unga kvinna ger uttryck för.

Jag tillhör förmodligen inte romanens målgrupp. Det var ett par år sedan jag var i trettio års-åldern. Huvudpersonen gör mig ledsen. Att en roman får mig som läsare att bli engagerad är ett stort plus. Karaktärerna, trots att de är beskrivna delvis klichéartat blir ändå levande framför mig. Författaren är begåvad och jag hoppas det blir fler romaner av henne.

Hur det går i romanen? Det tänker jag inte avslöja, eftersom en del av behållningen är att känna med huvudkaraktären och inte veta hur det går. Jag känner med huvudpersonen även om jag tycker hon hamnat fel i sitt sätt att se på sig själv och andra människor. Jag skulle vilja sitta ned med en kaffe latte eller en kopp te och prata om livet och kärlek med henne, dela med mig av min övertygelse om att det är meningslöst att jaga en partner så desperat.

Amanda Romare skriver som om hon pratar med en nära kompis. Hon berättar till och med hurdant sex hon har med varje dejt. Jag saknar lite killarnas tankar. Det skulle vara intressant att höra berättelser ur deras synvinkel.

Att en roman skapar så många tankar hos mig är ett tecken på att den fungerar bra. Trots att jag inte tillhör dess målgrupp ger den mig både känslor och tankar. Och jag är glad att jag inte längre är trettio år.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: King Richard – lite för mycket familjemys

13 november, 2021 by Elis Holmström

King Richard
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Reinaldo Marcus Green

Den amerikanska sentimentaliteten på film kan vara lika charmerande som den kan vara frånstötande. Balansgången mellan det sliskigt manipulativa och genuin emotionell resonans är lika exakt som en hjärtoperation. King Richard är ingen exemplarisk film vad gäller berättande eller presentation. Det finns inga hämningar vad gäller att göra en modern tolkning av Rocky, där boxningshandskarna har bytts mot tennisracket. Berättelsen om systrarna Venus och Serena Williams är som tagen ur en sagobok. Deras framgång som två av världens mest framträdande tennisspelare saknar motstycke. Och det vara bara en tidsfråga innan deras livsöden skulle filmatiseras.

Det amerikanska sportdramat har alltid varit en favorit hos publiken och ’’högre instanser’’ som The Academy Of Motion Picture Arts And Sciences – som ansvarar för Oscars-utdelningen. Filmer som Clint Eastwoods Million Dollar Baby eller The Fighter är några smakprov på berättelser där David möter Goliat. King Richard avviker en aning från dessa exempel genom inte sätta de båda systrarna i centrum utan deras inte helt okontroversielle far Richard Williams – spelad av Will Smith. Istället för att fokusera på de oerhörda triumferna som ägt rum under 00-talet på tennisplan så går man tillbaka till rötterna och undersöker uppväxten och Richard Williams oortodoxa träningsmetoder.

Motståndet, tvivlet och den obrytbara viljan är dramaturgiskt guld för en film som förlitar sig på stora emotionella utbrott och stärkande handlingar som får både karaktärerna och publiken att sträcka på sig. Varenda tänkbar klyscha finns med och trots att mycket är förutsägbart, tillrättalagt och alltför bekant så dras man med i denna makalösa underdog-berättelse. Eftersom jag själv inte haft något större tennisintresse och därmed ingen kunskap om matchresultaten så blir de välgjorda och spännande tennis-scenerna oerhört effektiva. I filmens klimax sitter man bokstavligt talat på nålar och varenda serve är ett drama i sig. Att ta King Richard som hundraprocentig sanning är knappast att rekommendera, här finns det både en och annan sekvens som känns omåttligt friserad och justerad för att inte stöta sig med någon. Det finns en mycket allvarlig underton där vardagen i Los Angeles-området Compton skildras med en oerhörd svärta. Vi får se prov på hur den hårt arbetande familjen Williams tvingas kämpa mot fördomar samt mot ett grannskap som ser dem som provocerande avvikande i och med sitt unika beteende. Då den oerhört dramatiska misshandeln av Rodney King äger rum så kan man ana att något betydligt mörkare och otäckare väntar under filmens yta, men denna traumatiserande händelse föses åt sidan illa kvickt. Det verkar inte finnas någon större ambition att kommentera samhällsproblematiken mer än i ett fåtal sekvenser som inte alls har samma emotionella kraft som den personliga berättelsen.

Bristen på genuin svärta blir extra problematisk vad gäller porträttet av Richard Williams. Även om det förekommer sekvenser där regissören Reinaldo Marcus Green ifrågasätter Williams karaktär så sker det alltför sällan, istället så trivialiseras flera mycket osympatiska beslut och handlingar som gärna hade fått dissikeras med mer kritiska ögon. Richard Williams är sannerligen inte guds bästa barn, hans självgoda och framfusiga stil är inte tilltalande, men allra mest uppseendeväckande är hur han ständigt implementerar sig själv i diverse avtal och berikar sig själv på bekostnad av sina döttrar. Richard Williams framstår som suspekt och manipulativ i många av sina handlingar. Denna problematik sopas snabbt under mattan för lite familjemys och storslagna monologer om drömmar och oändlig potential. Det är svårt att fördöma filmen för att den önskar vara lättillgänglig och upplyftande men några extra dimensioner hade inte skadat för att på så sätt berika filmen och skänka den nyanser.

Will Smith bjuder på en stabil insats, men hans filmstjärneutseende och heroiska leende gör honom aningen malplacerad i rollen som uttömd och sliten familjefar. Det känns som ett steg på vägen för Smith att börja ta sig an roller som tillåter honom att spela äldre karaktärer. Men han verkar inte riktigt vara redo att släppa prestigen och imagen från sina glansdagar som en av Hollywoods mest populära. De stora rollprestationerna kommer istället ifrån Aunjanue Ellis, Saniyya Sidney och Demi Singleton som alla agerar med stor värme och en fantastisk autenticitet. Trots systrarna Williams otroliga självförtroende så blir de aldrig självgoda eller arroganta, något som Sidney och Singleton lyckas att förmedla med bravur.

King Richard är sannerligen inte originell eller det minsta unik. Dramaturgin känns igen på mils avstånd och de mer allvarliga avsnitten i Richard Williams karaktär blundar man för. Men trots bristerna och att historien känns igen så är det svårt att inte ryckas med, och i en värld som denna så kanske ett sagoboksslut är precis vad vi behöver?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecenion: Drottning Margareta – långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara

12 november, 2021 by Elis Holmström

Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling

Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.

Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.

Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.

Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.

Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.

Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmarki, Filmrecension, Trine Dyrholm

Filmrecension: Sanna Mödrar – En riktigt känslosam film med en gripande historia

11 november, 2021 by Birgitta Komaki

Sanna Mödrar
Betyg 4
Svensk premiär 12 november 2021
Regi Naomi Kawase

En riktigt känslosam film med en gripande historia.

Satoka och hennes make adopterar en pojke när äktenskapet blir barnlöst. De ger all sin kärlek till sonen och familjelyckan är total. Några år efter adoptionen ringer den biologiska modern och vill ha tillbaka sitt barn. Hur ska de agera i sin omskakade trygghet? Det väcker många känslor och många frågor.

I det japanska samhället har en ensamstående mor inte lätt. Att vara 14 år och bli gravid
är en skandal och möjligheten att behålla barnet utan familjens stöd är nästan omöjligt.
Det val man har är att ”frivilligt” adoptera bort sitt barn. Men är det frivilligt?

Filmen är en skildring efter en roman av Mizuki Tsujimura. Mödraskap är ett aktuellt tema på film just nu. Barnlöshet och befruktning är är också något som diskuteras mycket. För den som inte kan få barn är adoption en möjlighet. Men vad känner den som lämnar sitt barn?

I den gripande filmen väcks många frågor om moderskap och vad det betyder. För alla kvinnor innebär det olika saker men också samhället syn har stor inverkan. Möjligheten
att välja beror på samhällets struktur och moral samt naturligtvis ekonomiska stöd.

Man känner sympati med både adoptivmamman och den biologiska mamman.
Det är en historia som griper tag i hjärtat. Båda mammorna har starka känslor men kontrollerat utspel. Den timida Satoko gör stort intryck. De vackra naturbilderna och poetiska vyerna bidrar till den starka känslomässiga spänningen. Intressant också hur det japanska samhället kommer in naturligt i filmen. Sorgligt och vackert samtidigt.

Regissören Naomi Kawase har gjort stor succé tidigare med flera omtalade filmer,
till exempel: Under körsbärsträden och Mot solnedgången.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton – underhållande och engagerande

11 november, 2021 by Rosemari Södergren

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 november 2021
Regi Hannes Holm
I rollerna Jonas Karlsson, Jennie Silfverhjelm, Simon Larsson, Sonja Holm, Vanna Rosenberg, Filip Berg, Ingela Olsson, Claes Månsson, Gunilla Röör, Adam Pålsson, Josefin Neldén, Carla Sehn, Dag Malmberg, Lotta Ramel, Josefine Bauer, Jesper Malm, Ruben Lopez och Sigrid Johnsson.

Det blir nog årets stora svenska julfilm, förmodar jag. Den släpps visserligen lite tidigt för att bli julfilm egentligen men den tecknade julsagan av Tage Danielsson som en bygger på hör väl så tätt ihop med det svenska julfirandet att den måste kategoriseras som en julfilm. Denna filmversion av den tecknade söta julsagan som brukar visas på svensk tv på julafton fungerar väl. Överraskande väl.

Filmen är en dramatiserad bearbetning av Tage Danielssons berättelse i en tecknad kortfilm av Per Åhlin visats på julafton varje år från 1975 i regi av Per Åhlin. Ett stort plus för biofilmen är att regissören valt att behålla tidsepoken och inte gjort en version från dagens samhälle. Grundberättelsen om den 14-åriga Karl-Bertil, som är varuhusdirektör Tyko Johnssons son, och som jobbar extra före jul på ett postkontor och sorterar paket är grunden men för att fylla en långfilm behövs mer, förstås. Tillagd till berättelsen är handling kring några barn på ett barnhem för finländska krigsbarn. Några saker ur grund-kortfilmen har utvecklats mer, som Tykos relationer till grannarna i det fisförnäma området. Tyko, Karl-Bertils pappa, är en rik uppkomling som mest tänker på att tjäna pengar och grannarna som är rika men engagerade i hjälpverksamhet för utsatta låtsas vara bättre människor. Hur djupt deras engagemang för samhällets utsatta egentligen är kan verkliges ifrågasättas. En av scenerna med en hemsk lyxtillställning för de rika som ska belöna några som gjort insatser för de fattiga är stark. En rakt på sak-skildring av de rikas och mäktigas illusioner av att hjälpa de utsatta mer gynnar dem själv. En scen som berättar lika mycket om samhället idag.

Filmens har många styrkor: de välgjorda miljöerna, en lång rad av skickliga skådespelare och en berättelse som både är underhållande och engagerande och samtidigt säger något om hur världen än idag är beskaffad. Stora plus till Jonas Karlsson som Tyko och Simon Larsson som Karl-Bertil.

Lite fakta om regissören:
Regissör är Hannes Holm, med tidigare publikframgångar som Ted – För kärlekens skull (2018), den Oscarsnominerade filmen En man som heter Ove (2015) och den förra trilogin om Sune samt kritikerhyllade filmer såsom Himlen är oskyldigt blå (2010), Klassfesten (2002), Adam & Eva (1997).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Jonas Karlsson, Julfilm, julsaga, Karl-Bertil Jonssons julafton, Tage Danielsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in