• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Magnettes – om drömmar och musikbranschens mörka baksida

25 november, 2021 by Rosemari Södergren

The Magnettes
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regi Frida Tuneström, Martin Åhlin

En film om musikbranschen mörka baksida, som vi alltför sällan för en inblick i. Filmen är en dokumentär som känns som det ärligaste skildring på länge om hur det är att satsa på sin dröm men samtidigt börja bli vuxen och det börjar bli dags att få övriga delen av livet att fungera också. Filmen handlar om popgruppen The Magnettes och följer dem under två år, från att haft släppt ett hyllat debutalbum och nu ska turnera runt om i världen samtidigt som de ska få ihop ett uppföljande album och det ska fungera med övriga livet.

The Magnettes består av Rebecka Digervall, Sanna Kalla och Tomas Bäcklund Thuneström men till gruppen räknas i filmen också deras alltiallo Frida Thuneström som hjälper dem med det mesta bakom scenen. Frida är sambo med Tomas och i filmens början har de en dotter tillsammans. I slutet av filmen har de fått fler barn.

Frida och Tomas försöker skapa en familj samtidigt som de kämpar för The Magnettes framgång. Det är en utmaning att ständigt behöva prioritera. Det är intressant skildrat hur Tomas växer i sin roll som pappa men samtidigt ger sig själv tid att skapa musik.

Jag tror att filmen talar till många som själva håller på med musik eller annat kreativt. Om de inte blir världsstjärnor utan måste få ekonomin att fungera genom att ha andra arbeten vid sidan om möter de samma utmaningar som Tomas, Rebecka och Sanna möter.

Det är klart att det sliter att åka på turné runt om i världen. I filmen får vi bland annat se när de spelar i Austin, Taipei, Liverpool och Mannheim. De är filmade på scen och i loger, hotellkorridorer, tågvagnar, krogkök och förlossningssalar. De flesta konserter får de inte ens betalt för.

Filmen tar upp hur flera baksidor inom musikbranschen och visar hur kreativa människor som kämpar hårt går in i väggen, blir utbrända. På olika sätt drabbas gruppens alla medlemmar av psykiska besvär då turnéer, skivor, förväntningar och krav tar energi. För att få ekonomin att gå ihop måste de ha andra jobb också.

Gruppen manager Peter Åstedt berättar i dokumentären hur han i sitt jobb måste pressa artisterna mot den berömda väggen och samtidigt gäller det att förhindra att de går in i väggen.

Filmen ställer frågor som: Har ens barndomsdrömmar ett pris? Vad är man villig att offra för framgången och vad gör man när det inte räcker till?

För den älskar deras musik är filmen The Magnettes en tidig julklapp förstås men massor av deras unika musik. De har ett alldeles eget sound som fått namnet 21 century Fuck Pop av skivbolaget Digsins chef Jay Frank.

Tomas, Rebecka och Sanna, tre ungdomar från Pajala som lyckades få musikbranschens uppmärksamhet, berättar öppet och ärligt om utmaningarna kring att satsa på sitt popband, om motgångar och vänskap, om ångest och glädje. Men berättelsen handlar om mycket mer än The Magnettes, den blir en berättelse om många band som kämpar för att kunna fortsätta satsa på sin ungdoms dröm. Och vi får också en inblick i musikbranschen mörka skrymslen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Popmusik, The Magnettes, The Magnetts

Filmrecension: Kören – en film om Tensta Gospel Choir – om en härligt medryckande kör i sorg och glädje

24 november, 2021 by Birgitta Komaki

Kören – en film om Tensta Gospel Choir
Betyg 3
Svensk premiär den 26 november 2021
Regi Amanda Pesikan

En kör kan vara nästan som en familj och här är det en mycket brokig familj.
Med många olika personligheter och med olika bakgrund. Kören har funnits i
25 år och utstrålar mycket glädje och energi. När man ska åka på turné till gospelns hemstad Chicago har kören mycket förväntningar.

Ledaren är Cedwin Sandeman. Han vill att resan ska ge inspiration till kören. Men under resan dyker också problem upp. Problem mellan kör och dess ledare. Skillnaden mellan församlingarna i USA där alla i en gospelkör är troende och den svenska kören där alla inte är troende. I USA väcker det förvåning att man kan sjunga gospel utan att vara kristen. Många förväntningar kommer upp till ytan

Genom att belysa relation mellan grupp och ledare och betydelsen av visioner och tro sätter filmen fokus på gruppdynamik. Hur viktigt är det att alla har gemensam tro
eller finns det plats för oliktänkande?

Filmen ger inget svar på de frågor den ställer. Däremot skildrar den värmen och gemenskapen i kören. Att man ställer upp för varandra och accepterar varandras olikheter. Jag tycker också att man visar den utsatthet ledarens roll innebär.
Han är den enda vi lär känna i filmen, övriga blir mer statister runt honom.

En film om en härligt medryckande kör i sorg och glädje.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kören, Tensta Gospel Choir

Filmrecension: Encanto

23 november, 2021 by Rosemari Södergren

Encanto
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021

Om att duga som man är, om att ingen är perfekt och att alla måste få ha både starka och svaga sidor. Att acceptera varandra som man är och samtidigt en skildring av hur immigranter kan tyngas av krav på att vara extra duktiga för att bli accepterade. Disneys nya animerade storfilm Encanto talar mer till de vuxna än barnen, tror jag. I sällskap med vuxen är den tillåten för barn i alla åldrar, utan vuxen är åldersgränsen sju år. Jag är tveksam till att de mindre barnen förstår filmens budskap. Den är inte skrämmande och vi slipper trista slutkamper mellan onda och goda – så på det sättet är den barnvänlig.

Jag tycker det är så befriande med en film som från den amerikanska filmindustrin som inte nödvändigtvis delar in människor i onda och goda. I Encanto är människor precis som människor är, med positiva och negativa sidor och vad som är gott eller inte beror på sammanhanget.

Handlingen kretsar kring flickan Mirabel. Hon bor i en by högt upp i bergen i Colombia. Mirakel bor i ett magiskt hus med sin storfamilj Madrigal som styrs av hennes mormor. De bor flera generationer tillsammans och alla familjens medlemmar har magiska förmågor, utom just Mirabel. När hon genomgick ceremonin där hennes magiska förmåga skulle uppenbaras visade det sig att hon inte hade någon magisk förmåga. Hon är trots det stolt över att tillhöra familjen Madrigal.

Mirabels mormor kom till denna by med sina tre bebisar då hon och hennes man var på flykt. Mannen dödades av förföljare. Mormodern fick i samband med de tragiska händelserna ett magiskt ljus som aldrig kunde slockna och när hon bosatt sig i huset visade det sig att huset var magiskt och alla hennes barn och barnbarn hade fantastiska förmågor som gjorde familjen oerhört uppskattad i bygden. En av dem har förmågan att hela och läka människor, en annan är jättestark, en kan tala med djur, en kan göra allt vackert.

Men allt fantastiskt har en baksida och en dag börjar huset att sakta med säkert rasa. Magin är på väg att försvinna. Mirabel försöker hitta lösningen.

Filmen är till stor del en musikal med massor av fin musik med sydamerikansk touch.

Jag vet inte om filmen blir samma succé som många andra av de legendariska Disneyfilmerna men för mig är denna högsta grad sevärd – jag gillar verkligen att den inte delar in människor i onda och goda utan ser att vi alla är mer komplicerade än så.

Några av de svenska rösterna:
Sandra Kassman, Mirabel
Astrid Assefa, Abuela Alma
Camilo Ge Bresky, Félix
Tousin ”Tusse” Chiza, Camilo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney

Hiskeliga strapatser karismatiskt skildrade i ord och ton – Aina, en sjöluffares äventyr på Konstepidemin

21 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

AINA En sjöluffares äventyr

Manus & regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Musik & text: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom

Scenoografi & kostym: Jens Langert

Ljus: Thomas Heyman

Produktion: Possibilitas

Urpremiär 20/11 2011

Spelas till och med 25/11 i Gröna huset vid Konstepidemin i Göteborg

Musikteater för alla från 6 år

Med stöd av Göteborgs stad, VGR, Kulturrådet och Folkuniversitet

Känner mig uppfylld efteråt, tillfreds av att ha fått vara med om inbjudande scenkonst. En musikteaterföreställning på drygt femtio minuter av det intima slaget, anpassad för väldigt ung publik. Ska genast fastslås att vuxna har lika stor behållning. Uppsättningen ger inblick i vad en ung kvinna för omkring hundra år sedan, utsatte sig för med egenplanerade resor till havs. Aina Cederbloms osannolika livsberättelse har varit ämne för ett avsnitt i SVT:s Här har du ditt liv. Publiken tas tillbaka till Henrik Cederbloms barndomsminnen av en högst speciell gammelfaster, sugen på att lira bordtennis med tävlande två generationer yngre. En minst sagt händelserik tillvaro har utforskats genom böcker, brev, gamla kassettinspelningar och minnesbilder från släktingar.

Ansvariga för Aina – en sjöluffares äventyr utgör en mycket kvalificerad skara. Gunilla Johansson Gyllenspetz sågs senast som vokalist i Backa Musikernas 40-årsjubileum. Som skådespelare och regissör har hon tillhört Backa Teaterns ensemble sedan 90-talet. Har också synts på filmduken och i teverutan. Jens Langert har en brokig karriär vilket inkluderar erfarenhet av seglatser som sjöman. Förutom att ha varit konstnär och konstruktör (ritade rigg till ostindiefaren Götheborg och arbetat med liknande segelfartygsprojekt), arbetar han idag som framgångsrik scenograf.

Följdriktigt är paret på scen lika meriterat. Lotta Sjölin Cederblom spelar musikteater i Big Wind, varit med i kören Amanda, världsmusikgruppen Simbi och i Markatta Musikteater. Driver dessutom duo med japansk musiker. Henrik Cederblom tillhör landets mest intressanta musiker och producenter, ett namn att ha koll på sedan drygt ett kvarts sekel, då jag lade märke till honom i Den fule. Debuten i eget namn härförleden fick högsta betyg i Kulturbloggen. Har utfört många lyckade uppdrag som teatermusiker, tillika som ensam ackompanjatör till Freddie Wadling.

foto Ola Kjelbye

Med emfas trumfas in att allt som händer i föreställningen, hur overkligt det än verkar, är helt sant. När Aina påstår att hon med sin lilla bår Rospiggen ska ta sig till Vinga, korrigerar dock våra ciceroner henne, varvid hon medger att destinationen låg avsevärt längre bort. Regissören har snillrikt organiserat berättandet genom att mixa utifrån- och inifrånperspektiv. Henriks repliker har som avsändare personer Aina kommer i kontakt med. Och Gyllenspetz Johansson drar sig inte för att införliva en skopa magisk realism. Vill påminna oss om värdet av att hålla minnen av människor levande. Tror hennes förhoppning om att lågstadieelever ska kunna spegla sig i denna okuvliga frihetsapostel kommer infrias.

Animerad gestaltning av främst Lotta Sjölin Cederblom jämte ett knippe utsökta sånger, föranleder innehållsmässigt två slutsatser. Klicken individer utrustade med överskottsenergi och extra adrenalinpåslag kan inte nöja sig med ombonad vardagslunk. Farofyllda kickar måste uppsökas för att må bra. Många av dessa praktiskt lagda, extrema naturer – ständigt i färd med att utmana ödet – tycks ha nio liv. När hon uppmanas skaffa sig kompass, replikerar sjöfararen att hon vet vart hon ska. Att gammelfaster inte går under utan klarar sig ur varje knipa, måste betecknas som ett mirakel.

grafisk design Martha Sanchez

Genom vår föreställningsförmåga, dramatiskt återgivna anekdoter och fiffig scenografi färdas vi runt om i världen med Ainas blick. Vi hör om när hon deltar i byggandet av sjukhus i Brasilien, hur illa däran hon är när motorn pajar på Norra Ishavet och bevittnar flykten från fängelsevistelse i Tibet. Möjligen lite pirrigt och läskigt för de allra minsta. Vuxna skrattar hjärtligt åt hur flera episoder gestaltas, över Ainas bekymmerslösa inställning. Ändå uppenbart att huvudpersonen kan liknas vid en hjältinna, alls inte bara inriktad på självförverkligande.

Pendlas hastigt mellan känslolägen, vilket understryks av sångerna. Henrik spelar mest på dobro (om jag rätt identifierar instrumentet), medan Lotta trakterar basklarinett. Behöver det påpekas att de är duktiga, väldigt duktiga och kolossalt samspelta? Deras rikt fylliga sound omspänner ett stort register. Från glatt förhoppningsfull till bluesig ton, präglad av järnhård vilja och vådan av att förlora sin bästa vän.

Har inte tidigare sett paret tillsammans på scen, vilka tydligen gjort åtskilliga uppsättningar riktade till barn. Självklart uppstår en kemi dem emellan när de berättar sant om en legendar ur släkten. Med god assistans från regissören, vet duon precis vad och hur som ska förtäljas. Rätt Ingredienser samverkar till en förträfflig produktion. Tänker på rytmen, musiken, sången, välavvägda repliker, kroppsspråk inklusive lustig dans, kläder som anspelar på upptäcktsresanden, rekvisitan, uppspända segelduken( lösgörs och får fler användningsområden) samt självfallet den otroliga historien.

Lokalen är inte stor och saknar naturlig scen, vilket å andra sidan ger en omslutande karaktär, skapar närhet. Moment av publikmedverkan förekommer förstås ett par gånger. Aina – en sjöluffares äventyr förtjänar att komma ut på turné.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Joe Bell

21 november, 2021 by Rosemari Södergren

Joe Bell
Betyg 2
Joe Bell har premiär för digitalt köp 29 november och att hyra från 13 december på de flesta plattformar (t.ex. SF Anytime, Viaplay, Blockbuster och Apple TV-appen).
Regi Reinaldo Marcus Green

Om sorg och hur vi agerar när en stor tragedi drabbar oss. Tyvärr känns filmen för sentimental och för tillrättalagd efter de verkliga händelserna. Filmen baserar på en verklig händelse: en pappa, Joe Bell, från Oregon som ger sig ut på vandring genom hela USA. Målet är New York.
Vandringen gör han för att längs vägen prata om tragiska konsekvenser av mobbning – försöka få människor att tänka om och förmå mobbare att sluta förtrycka och mobba. Joe Bell vill få människor att förstå att mobbning kan föra med sig svåra konsekvenser. Många unga människor dör för egen hand för att de inte ser någon utväg när de blir mobbade.

Ämnet är viktigt och delvis är filmen berörande. Det som gör att filmen inte når fram kan ha att göra med att det är ofta svårt att skapa drama från verkligheten, det finns en tydlig svårighet i att följa verkligheten för noga. Dramaturgin i handlingen kan förstöras av det. I denna film tror jag verkligheten fått styra för mycket. Ett annat minus är att skildringen av sorg är för ensidig och sentimental på ett typiskt Hollywood-manér. Som att säga ”jag älskar dig” löser alla problem och läker alla sår.

Det är flera saker orsaker som gör att filmen inte blir så berörande och stark som den kunde blivit. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Hur det är att förlora ett barn kan den som inte drabbats aldrig någonsin förstå. Det finns en stor mur, en skiljelinje, mellan de som förlorat ett barn och de som inte förlorat något barn. Det finns en illusion som många tror på, tyvärr ofta också läkare och psykologer som möter föräldrar i sorg: Illusionen att att förlusten av ett barn någonsin kan gå över. Det gör den inte även om en del föräldrar lyckas leva som vanligt efter några år. Men de bär ändå med sig detta oläkliga sår inom sig. En hel del föräldrar tar sig aldrig tillbaka till en vanligt liv.

I Joe Bell är det tydligt att pappan brinner inifrån, han kan inte förändra det som hänt och därför försöker han komma ifrån smärtan genom att vandra. Han lurar sig själv och intalar sig att han gör det för sin son. Men han gör det för att slippa känna smärtan av sorg och förlust. Jag är kluven till om Mark Wahlberg är rätt person för rollen. Han är stark och vältränad, en ganska typisk amerikanska hjältekaraktär. Det kanske är bra för rollen men samtidigt känns han inte äkta.

Joe Bell tar upp ett ämne som många föräldrar kan känna igen. Att förlora ett barn är inte så ovanligt i Sverige idag. Självmordsfrekvensen bland unga är hög. Vi har dödsskjutningar och överdoser i droger. Jag tycker filmen skulle vidga karaktärerna och låta oss se mer av övriga familjen och få följa fler av de möten Joe Bell gör under sin vandring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in