• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Utvandrarna – gripande

22 december, 2021 by Birgitta Komaki

Utvandrarna
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2021
Regi Erik Poppe

Det är 1800-tal och folk svälter i Sverige. I kyrkan predikar prästen om meningen med Guds prövningar. De magra och steniga åkrarna i Småland ger inte tillräckligt med mat.
När nyheter om det välsignade landet i väster kommer lockas många att emigrera.

Karl-Oskar och Kristina kämpar mot svälten för att mätta sina barn. Efter en tragisk olycka och med mycket vånda beslutar Kristina att följa sin Karl-Oskar till Amerika. Filmen skildrar deras resa över havet och livet i det nya landet.

Kristina är huvudpersonen i filmen. Ett kvinnoperspektiv på livet kantat av hemlängtan, gudsfruktighet och saknad efter bygemenskap och släkt. Det är hennes kamp och utveckling som skildras. Hon blir en mer sammansatt person än mannen. Dessutom är kvinnorollen mer komplicerad med många moraliska aspekter. Att få sällskap på resan av byhoran Ulrika är inget som den gudfruktige Kristina önskar sig. För Karl-Oskar är målet hela tiden klart, att bryta ny mark och kunna mätta sin familj. Ett bärande tema genom hela filmen är kärleken mellan makarna. Livet är hårt men den fysiska kärleken finns där liksom ömheten och beroendet i arbetet.

Lisa Carlehed som Kristina är bra men många gånger blir dialogen för modern. Hon låter inte som en kvinna från 1800-talet utan mer som en kvinna av idag. Sättet att tala
går inte ihop med historien. Också handlingen är ibland väl moderniserad.
Kristina kastar ibland sina gamla värdering så snabbt att det inte känns trovärdigt.
Det stör i en annars mycket gripande välspelad film.Gustav Skarsgård passar som den knotige Karl-Oskar. Tove Lo i rollen som Ulrika är rund och flirtig som en blunddocka, lätt anpassar hon sig till det nya livet. Sofia Helin som den fromme Judit ler och varnar Kristina för avvikelser från den sanna tron. Van att bli betraktad med respekt som prästfru.

Det är en gripande skildring. Parallellen till nutidens immigranter är tydlig. Svält och fattigdom i hemlandet och drömmen om ett bättre liv. Svårigheten att lära sig språket, att inte kunna göra sig förstådd är gemensam. Och att hitta en gemenskap med sina landsmän i det nya landet. Att gamla maktförhållanden följer med till det nya landet märks främst genom prästen och hans lismande maka. Men filmen visar också att människor växer och förändras genom livet. Genom svårigheter och sorger mognar
de och självtilliten växer.

En film som visar ett stycke svensk historia där kärleken och styrkan lyser genom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Matrix Resurrections – rörig och ointressant

22 december, 2021 by Elis Holmström

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Skönhet och spänning i magnifik julkonsert – Göteborgs kammarkör med instrumentalister i Lerum

21 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

19/12 2021

Equmeniakyrkan i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum och Lerums Kommun

Första gången jag besöker kyrkan belägen mitt i samhället. Den är välfylld, om än inte till sista plats när Göteborgs kammarkör står på scen under ledning av the one and only Gunnar Eriksson. Vid sidan om dem huserar en kvartett jazzbetonade instrumentalister, varav några ofta är med i dylika sammanhang. Syftar på Harald Svensson (”varit med sedan urminnes tider”) vid flygeln och i viss mån Magnus Bergström på sin välljudande kontrabas. De kompletteras med ungdomlig friskhet av Maria Dahlin bakom sitt trumset och med stimulerande gränsöverskridande perspektiv från garvade Göran Klinghagen på klösig elgitarr. Repertoaren var enligt underfundigt kåserande maestro Eriksson, vald för att sångerna stått sig i hundratals år. Självklart förekom undantag (till och med ny komposition), men detta var onekligen huvudprincipen.

Fantastiskt att Gunnar Eriksson är still going strong. Inte utan att man baxnar av att läsa professorns meritförteckning. Hundratals körarrangemang, ett tjogtal skivor, bildandet av såväl Göteborgs kammarkör som Rilkeensemblen och undervisning i landets mesta prominenta lärosäten vad beträffar musikutbildning. Att 85-åringen numera nickar till av bekräftelse när han ser mig, känns hedrande för någon som i jämförelse måste betraktas som oansenlig, helt i avsaknad av musikaliskt kunnande. Ändå var jag på plats för att skriva om förmedlade jubelpräglade toner, vilka gjorde publiken salig, var och och på sitt vis.

foto Christer Åkerlund

Kyrkokonserten förlagd till 4:e advent blev den sista och artonde i ordningen som Musik i Lerum arrangerade under innevarande år. Arrangörerna har fått medel för att spela in sin publika verksamhet, således också detta program. Det är sällsynt att man förlägger evenemang till Equmeniakyrkan vars akustik är till fördel för körmusik.

Däremot är ett problem att trumljudet riskerar bli för hårt och orsaka obalans, varför det ska framhållas att Maria Dahlin genomgående spelar med vispar, alternativt filtklubbor. Före paus uppstår i en sekvens häpnadsväckande metallisk klang påminnande om steel pans. Den åstadkoms genom att spela på pukor och kanske virveltrumma med händer. Kan avslöja redan nu att jag blev väldigt förtjust i den kvinnliga trumslagarens pådrivande rytmer, så smidigt infogade i helheten.

foto Christer Åkerlund

Körmusik har alltid haft speciell dragningskraft på mig, även när den är traditionellt utformad. På scen syns tjugo sångare, varav åtta män. Man börjar i mixad formation- Övergick sedan till att männen ställde sig i mitten. Antar att de representerades av basar, baryton och tenorer. Rubriken på konserten löd ”Miles From Betlehem”. Titeln ska mer indikera konstnärlig frihet än ett förhållande till Miles Davis. Bägge akter inleds med introducerande kåseri av lika imposanta som enväldige körledaren. I övrigt inga presentationer, vilket fungerade ypperligt.

Julpsalmen Det är en ros utsprungen i arr av Michael Praetorius 1609 inleder. Infallsrik musik av oväntat undersökande natur. Efterhand etableras mer följsamma tongångar, delvis i en anda av kammarjazz av yppersta snitt. Låter föga förvånande väldigt vackert och stämningsfullt när körens stämmor flätas samman. Vill dock hävda att den anrika tjugohövdade kören och kvartetten rotad i jazziga uttryck mestadels gör sin grej. De glider ihop ibland, fusioneras flera gånger underbart anförda av Harald Svensson. Men i åtskilliga sekvenser vistas de i separata, samexisterande genrer där de möjligen påverkar varandra. Vi får veta att Svensson och Gunnar Eriksson delat på sysslan att arrangera.

foto Christer Åkerlund

I stycke nummer två, ett suggestivt sådant, tilldelas Göran Klinghagen solistutrymme. Groove uppstår när rytmsektion ansluter. Noterar superb klang i föredömlig akustik. I vad som bör vara psalmerna Du signade dag respektive Nu tändas tusen juleljus exponeras Göteborgs kammarkörs hisnande kapacitet . I mina anteckningar står att gitarrist Klinghagen levererar sitt andra glimmande solo medan Dahlin ledigt agerar rytmläggare i högt tempo. Gitarristen som djärvt töjer på ramarna, får anledning att subtilt riffa. I detta fascinerande intervall hängde den vokala sluttonen sublimt i luften.

Någonstans i första akten förekommer storartade tolkningar av Kristallen den fina och Ave Maria. Dessutom spinner kvartetten loss i ett original av Göran Klinghagen, för enkelhets skull döpt till God jul. Oj, vilket makalöst samspel! Registrerar sprittande rytm och beundransvärd virtuositet från samtliga. Borde ha efterforskat om det rörde sig om ett uruppförande.

foto Christer Åkerlund

I pausen bjuds på fika i form av glögg och pepparkaka, lämpligt nog. Generösa swishade arrangören valfritt belopp ”Andra set” startar med A Child Is Born (Thad Jones) i arrangemang av Harald Svensson. Vill flika in att musikern med anor från 70-talets Egba, Eje Thelin och Peps, ser jag oftast numera närvara som publik. Därför trevligt att kunna konstatera vilken lysande musiker han är i sådant här, på samma gång pampigt och avskalat format, utan extra elektronik. En kvinna ur kören sjöng solostämma fint på två inledande stycken, medan vad jag tippar är en mezzosopran drillar. Fäster mig vid ljuvlig melodi av dröjande natur. En Christmas Carol med böljande drag interfolieras av musikernas ackompanjemang. Ovan nämnde pianist är här i sitt esse. Flow uppnås!

I en annan Christmas Carol mixas språk. Gladlynta melodin Joy To The World sjöngs också på tyska, kanske också latin. Klinghagen briljerar med innovativa ackordföljder. I ett par sekvenser stiger naturlig glädje fram. Himmelska harmonier hörs från kören bildad 1963. Lycklig över att få vara med om denna sällsamma stund. Utan att skärande kontrast uppenbarar sig, infogas av musikerna ett avsnitt cool jazz.

foto Christer Åkerlund

Till finalnummer har Edvard Evers Jul, jul, strålande jul utsetts. En äkta julsång vi inte undgår att bli rörda utav, vars stick tas om hand utomordentligt inkännande av Magnus Bergström på basfiol. Trots att de säkert hade spelat och sjungit i uppemot två timmar – inklusive inlagd paus samt Gunnar Erikssons lika upplysande som muntert hållna anföranden – önskade sig entusiastisk publik ett extranummer. Önskan infriades. Blev ömsinta balladen Lugnet före julen, ett alster som efter research visar vara tillverkat av familjen. Det vill säga musik gjord av sonen Mats Eriksson (förnämlig gitarrist),, text av hustrun Anita Eriksson medan maestro Gunnar är ansvarig för arrangemang.

Av lätt insedda skäl kan man sannerligen påstå att vi var med om julmusik när den är som bäst, miltals ifrån urvattnade upplagor. Och blandningen av extatiskt fyrverkeri och lyrisk kontemplation måste betecknas som fantastisk.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: The King´s Man

20 december, 2021 by Rosemari Södergren

The King´s Man
Betyg 3
Svensk biopremiär den 5 januari
Regi Matthew Vaughn
I rollerna bland andra Ralph Fiennes, Mark Strong, Charles Dance, Rhys Ifans, Gemma Arterton

Ett slags försök att göra komedi av första världskriget i kombination med mycket väl koreograferade slagsmåls-scener, fast alldeles för många och långa. The King´s Man är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar. Om den hade klippts ner till normal filmlängd kanske den hade blivit snäppet bättre. Nu får den betyg 3 för att den har flera duktiga skådespelare. Men som berättelse haltar den rätt mycket.

Snacka om film som bygger på konspirationsteorin om att det finns en hemlig överenskommelse mellan världens mäktigaste personer. Några av världshistoriens värsta tyranner lyder blir en högsta diktator som tvingas dem att starta ett krig för att utplåna miljontals människor. Lenin, Rasputin, Mata Hari med flera tillhör den hemliga gruppen som spelar med mänsklighetens liv.

Ralph Fiennes spelar Duke of Oxford, som är filmens stora hjälte. Givetvis en adlig engelsman, en äkta gentleman. Det är väl bara de välbärgade som ens har råd att rädda världen? Duke of Oxford är pacifist och reser världen runt för Röda Korset för att ge civila människor som lider av krigets följder mat och annat hjälp. Vid ett överfall blir hans lilla son vittne till när Oxfords fru blir dödad. Oxfordshertigen blir då ännu mer övertygad pacifist och lovar sin fru att sonen aldrig ska behöva uppleva krig, vilket inte är ett lätt löfte att hålla då Storbritannien dras in i första världskriget.

Vissa scener är intressanta medan andra scener bara är för mycket och för utdragna. Stridsscenen mellan Oxford och den galne ryske prästen Rasputin är bara för mycket. Den är kul en stund men sedan blir för överdriven. Men ok, den som älskar action som underhållning får utan tvekan behållning av filmen.

Utan tvekan har filmen fint foto, duktiga skådespelare och ett bra tema om hur vidriga alla krig är. Men den är för rörig och för lång för att bli riktigt, riktigt bra. Men en plus för duktiga skådespelare och en del överraskande vändningar av handlingen.

The King’s Manär regisserad av Matthew Vaughn, som även har skrivit manus tillsammans med Karl Gajdusek. Filmen är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar.
Filmen var först planerad att ha premiär den 15 november 2019, men på grund av bland annat COVID-19-pandemin har filmen blivit uppskjuten flera gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sing 2 – som mest en favorit i repris

20 december, 2021 by Elis Holmström

Sing 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Garth Jennings

Trots enorma finansiella framgångar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner så är de gula filurerna och den machiavelliska Gru långt ifrån lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karaktär.

Inom den animerade filmen är Pixar fortfarande helt oöverträffade vad gäller kvalitet, både i berättande och teknik. Sing var en oerhört positiv överraskning för fem år sedan. Det var en mer återhållsam film än tidigare Illumination-produktioner. Det breda och färggranna karaktärsgalleriet var både minnesvärt och charmigt. Att rollbesätta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superkändisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.

Fem år är dock en ansenlig tid, och under de gångna åren så har Pixar radat upp ett pärlband av klassiker. Tyvärr så har den långa väntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 är fortfarande charmig mellan animationerna och detaljnivån på karaktärerna är makalös. Många gånger närmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som päls och ljussättning är storslagna att se på.

Men visuella stordåd räcker bara så långt. Sing 2 känns oftast mer som Sing 1.5 än som en fullfjädrad fortsättning. Berättelsen är inte i närheten av att vara lika underhållande som sist. Intrigen känns som en ren improvisation och händelseförloppet är närmast identiskt med föregångaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens många patos grundar sig i värdet av att våga gå mot strömmen och inte tvivla på sin egen förmåga. Denna moraliska läxa verkar inte ha absorberats av regissören och manusförfattaren Garth Jennings. Vägen framåt görs med myrsteg, och när det dyker upp en gaffel i vägen – som hade kunnat leda in på nya territorium, så väljer man det säkra före det osäkra.

Filmens soundtrack måste dock lyftas fram, förvisso är en rad nummer identitetslös popmusik, men det finns stunder då vi får Coldplay, Elton John och såklart … U2. I och med att den irländska bandet har lånat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, så är det som upplagt för en hyllning till ett av världens bästa band. Och att få se animerade djur uppträda till fantastisk musik som ’’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’’ och ’’Where The Streets Have No Name’’ är oväntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven är närmast omöjligt. Sing 2 har stunder som får publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som bäst är det en favorit i repris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in