• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Jane par Charlotte – Fragmentarisk och utan riktning

3 mars, 2022 by Petter Stjernstedt

Jane par Charlotte
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 mars
Regi: Charlotte Gainsbourg

Att rikta en kamera mot dig är en ursäkt att betrakta dig. De kraftfulla orden inleder Charlotte Gainsbourgs intima dokumentär om sin mamma Jane Birkin.

Det är intima samtal mellan moder och dotter om sexism, utseendefixering, alkoholism och sjukdom. Det är utlämnande och kärleksfullt. Men dokumentärfilmaren vågar aldrig gå ner på djupet och stanna kvar vid ett tema, ställa följdfrågor till sin moder, på så vis komma närmare sanningen. Slutresultatet känns både fragmentariskt och utan riktning.

Jane Birkin var en brittisk skådespelare och sångerska som var aktiv mellan 60 – och 80-talet. Hon gifte sig med franske croonern och pianisten Serge Gainsbourg och fick med honom ett barn, Charlotte Gainsbourg. Dottern i sin regidebut riktar  kameran mot sin mamma, delvis för att försöka förstå henne. Vilka motgångar har hon genomgått, hur hanterade hon all stress på scen och de orimliga krav från samhället som ställs på skådespelerska med kameralinsen ständigt intryckt i ens face?

Vi får få svar. Istället blir Jane par Charlotte en film om ett samtal mellan två människor med både olika och likartade upplevelser och erfarenheter av showbiz. Vem var Charlottes pappa? Antydningar finns om en man som var svår att ha och göra med men vill du veta mera är mitt råd att kolla Google för en mer nyanserad bild. För att vara ett intimt porträtt  om en mamma är det förvånadsvärt lite som sägs.  Charlotte bara skrapar på ytan till Janes fascinerande leverne.

Det är en vacker inramning, som när Jane pratar minnen och gamla filmer från barndomen projicerar mot väggen bakom henne. Avantgardisten Charlotte Gainsbourg vill åt en poetisk drömsk känsla och hon lyckas men till priset av en alltför ytlig film, fattig på både innehåll och substans.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Fröken Julie på Dramaten – en lysande fartfylld föreställning

2 mars, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Fröken Julie
Av August Strindberg/Marie-Louise Ekman
Regi, scenografi, kostym Marie-Louise Ekman
Biträdande scenograf Peder Freiij
Musik Benny Andersson
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Genrep den 1 mars 2022
Lilla scenen Dramaten

Fröken Julie av August Strindberg – en pjäs som väl alla har sett någon gång eller flera gånger i olika uppsättningar, men garanterat aldrig så här.

En åldrad fröken Julie, (Marie Göranzon) ännu vacker, befallande och medveten om sin börd. I glansig röd kjol och voluminös jacka intar hon scenen och förväntar sig lydnad och att få sällskap i midsommarnatten.
Jean, (Krister Henriksson) den tidigare stilige åtråvärda betjänten, väl medveten om sin ställning som dräng men med ambitionen att få något bättre, blir den utsedde. Här är han i 70-årsåldern , lakonisk, lite trött men kämpar för sin värdighet. Slutligen Kristin, (Per Svensson) stadigt förankrad i sin klass och säker i sin världsuppfattning.

Att se Jean och Julie i sina åldrade roller ger ett helt nytt perspektiv till pjäsen. Den sexuella spänningen och attraktionen finns inte här. Den hetsiga lusten som drivs fram i sommarnatten och byggs upp mer och mer saknas här och allt är snabbt avklarat. Julie försöker få till att det var av kärlek men Jean är saklig och utan entusiasm. Han är en trött gammal man och förbi den ålder då man kan förställa sig för att få fördelar.

Här har dessutom lagts till en ny dimension. Skådespelarnas privata liv är ramen kring föreställningen vilket komplicerar handlingen. I inledningen berättar Per om sin kärlek till teatern och tackar publiken att den har kommit. När Krister börjar se dubbelt tar Per hans roll och Marie talar återkommande med sin sjuka man i telefon. Ett drama om ett drama. Om ramen kring en pjäs som har spelats ett otal gånger.

Det obligatoriska köksbordet, spisen där Kristin lagar mat och tvättfat med vattenkrus skapar köket och scenmiljön. Känslan av midsommar skapas genom Benny Anderssons nyskrivna musik med spelmanston och romantiska klanger.

En lysande fartfylld föreställning med tre fantastiska skickliga skådespelare som man är tacksam att få njuta av. En speciell eloge till att de alla ger varandra plats på scen och lyfter fram varandra. Stor teater på lilla scenen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Gåtfull monolog om att höra till – LOST i min mormors mandala i Panjál Scenstudio

2 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Joel Heirås

Manus & idé: Sara Ahlberg och Anna Anås Gunnemark

Yttre öga: Anna Anås Gunnemark och David Sperling Bolander

Ljus & video: Oskar Ekstrand

Scenografi & rekvisita: Petra Valén

Kostym: Sofia Smulan Sjögren

Musik & ljudcoach: David Sperling Bolander

På scen: Sara Ahlberg och Andreas Chadien

Projektet genomförs med stöd från Göteborgs Stad och studieförbundet Sensus

Nypremiär 25/2 2022

Spelas till och med 6/3 på Sockerbruket 5 i Panjál Scenstudio i Göteborg

Torsson sjöng i en smått legendarisk låt om Klippan centrum. I Göteborg finns också ett området kallat Klippan, fast det ligger beläget off-city. Är en speciell känsla att promenera intill det kulturreservat som omges av hotell, massvis av nybyggda lägenheter och längst in de studios som finns i vad som kommit att kvar namnet Sockerbruket. På väg till en scenstudio jag inte tidigare besökt, slås jag av hur fridfullt det är här en fredagskväll. Visar sig att Panjál Scenstudio drivs av kulturarbetaren David Sperling Bolander, en facebookvän. Studion består av ett rum i samma plan, pentry och ett slags loft. Till sina mer eller mindre experimentella uppsättningar bereds plats till publik på omkring femton personer. Med andra ord exklusivt så det förslår.

Blev tipsad om och fick nästan i samma veva inbjudan till LOST i min mormors mandala. Presentationen lockade, utlovade mer än vad den förmådde infria. Dock, man måste våga chansa för att inte riskera att gå miste om nya, oväntade upplevelser. Monologen som också inbegriper sånger, gitarrmusik och videokonst, beskrivs som en scenisk stund om vilsenhet i tillvaron jämte en hyllning till det sköra. Vad händer med oss när vi hamnar fel? Just den övergripande frågeställningen fångade mitt intresse. Hävdar att svaret tyvärr blev hängande i luften.

foto Joel Heirås

Sara Ahlberg gör plötslig entré med skidglasögon och stavar. Kliver runt klumpigt i stelnad, närmast grotesk mimik. Hon gestaltar Bullen som lägger ut texten i sin lägenhet. Eftersom rummet är belamrat med massvis av bråte i och runt omkring flyttkartonger, inklusive växter i stora krukor och modeller av hus som med belysning, kunde man förledas tro att den som för ordet, det vill säga Bullen, går igenom en avliden mormors ägodelar. Inredningens oordning förklaras inte närmare. På sidan sitter Andreas Chadien i en orörlig pose med gitarr i knäet. Efter ett tag börjar han spela en långsam melodi. Chadien är inte enbart musiker, utan bryter in ett par gånger i monologen, förvandlas sedermera till omtänksam till björn.

Det är mycket som förblir mystiskt och outtalat i LOST i min mormors mandala, vars handling mestadels utspelas i jämtländska fjällvärlden. Något vi kan vara säkra på eftersom Snasahögarnas toppar pekas ut. (Lustigt nog har jag i 15-års åldern bestigit Storsnasen, vilket slutade olyckligt på väg ner när jag vurpade på skidor och fick föras tillbaka med scooter.) På väggen bakom scen projiceras färggrann videokonst, plus ett meddelande från vad som förmodligen ska föreställa mormor. De utslungade berättelser som skiftar från sysslor i instängda lägenheten till självsäkra agerande i öppna vidder, blir under en trekvart mer som en fond till ett performance. Under den trekvart föreställningen pågår letar jag förgäves efter nycklar, efter förklarande moment.

foto Jessica Lundgren

Koreografin fokuserad på klumpig förflyttning i slow motion var en detalj att lägga märke till, liksom egendomliga handlingen att hälla ut jord i omgångar på golvet, alldeles intill publiken som satt närmast scen. Sara Ahlberg spelar flera karaktärer, eller om det möjligen är på det viset att Bullen ägnar sig åt att imitera. Näverluren får symbolisera avskräckande gevär när vresiga gubbar markerar sina revir, sina tomtgränser gentemot turister. Skådespeleriet i nämnda sekvenser är både underhållande och skickligt utfört. Blir uppenbart att instinkten att freda sig och därigenom visa naturlig misstänksamhet mot främmande, ses som något dråpligt, rent av destruktivt.

Som antytts överläts åt publiken att lägga pussel för att få till stånd en struktur. Efteråt var min reaktion ungefär: Var detta det hela, är de redan färdiga på scen? Vad kommer jag ta med mig?

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Against the Ice

1 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Against the Ice
Betyg 3
Premiär på Netflix 2 mars 2022

En vacker och fascinerande film. Två män ger sig ut på is-indränkt landskap för att hitta bevis på att Grönland är ett enda område och danskt. Två hjältar och två hundspann med vackra hundar, för oss som älskar att se vovvar på film.

Att se duktiga danska Game of Thrones-skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau i huvudrollen som upptäcktsresanden och legenden Ejnar Mikkelsen är självklart intressant. Nikolaj Coster-Waldau är duktig och det är roligt att se honom i en helt annan roll än i Game of Thrones.

Against the Ice bygger på verkliga händelser och är utvecklad från boken om ”Two Against the Ice” om 1909 års polarexpedition som leddes av Ejnar Mikkelsen. Uppdraget var att hitta bevis i den kyliga, isiga miljön på att Grönland inte bestod av två landområden, vilket USA hävdade för att kunna lägga beslag på nordöstra delen av Grönland.

Mikkelsen gav sig av på det utmanande uppdraget med en ung, oerfaren mekaniker Iver Iversen (spelas av Joe Cole). Filmens ena tema är människans kamp mot en iskall och utmanande miljö och det andra temat är, som i många liknande berättelsen utvecklingen av relationen mellan de två männen. Hur de växer samman och lär sig av varandra och utvecklas tillsammans.

Filmer som bygger på verkliga händelser är en stor utmaning för filmskaparen. Vi vet ju redan hur det slutar. Bitvis har den fantastiskt foto från den istäckta miljön och det är också två skickliga, trovärdiga skådespelare som möts. För oss hundälskare finns det en stor grupp vackra hundar att se på. Men ändå är det en film som bygger en handling som är förutsägbar. Som filmälskare har de flesta av oss sett filmer med liknande handling. Filmens behållning och egentliga tema är förstås samspelet och utvecklingen mellan de två männen men miljöbilderna är ett plus också.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Batman – sista timmen drar ned betyget

1 mars, 2022 by Redaktionen

The Batman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 mars 2022
Regi Matt Reeves

Att kalla den nya filmen The Batman är ett modigt steg. Är det menat att Robert Pattinsons inkarnation ska sticka ut som den “riktiga” Batman bland alla föregångare? Av alla skådespelare är han åtminstone den som bäst lyckas fånga atmosfären från den tecknade serien från 1990-talet, vilket jag kan uppskatta.

På förhand har det funnits en oro över att alltför många karaktärer slängs in i samma berättelse. Utöver Zoë Kravitz som Catwoman ser vi flera ikoniska karaktärer i ny tappning. Pingvinen är, till exempel, märkbart inspirerad av Robert DeNiro medan The Riddler är en psykopatisk seriemördare vars agenda är mer lik Bane i Christopher Nolan-trilogin (2005, 2008, 2012) än Jim Carreys komiska skurk i Batman Forever (1995). Men jag tycker de har löst det bra; det är en charmig ensemble karaktärer som inte behöver djupare karaktärsdrag än vad de får i denna film som sträcker sig över nästan tre timmar. I synnerhet Kravitz stjäl ofta strålkastarna från The Bat.

Genremässigt är The Batman en korsbefruktning av maffiafilm i stil med The King of New York och detektivberättelse. Estetiskt är det influerat av grunge (Nirvanas Something in the Way är ett återkommande motiv i filmens soundtrack). Personligen tycker jag soundtracket tyvärr drar ner stämningen litegrann. Jag har svårt att föreställa mig Batman som sitter hemma och lyssnar på emo-musik (Pattinsons Batman bär eyeliner och i ett klipp rivs en tidning sönder så The City of Gotham blir The City of Goth).

Filmen tar avstamp tjugo år efter att Bruce Waynes föräldrar blev mördade. Vi får snart veta att han har varit Batman i två år. Med andra ord slipper vi en repetition á Batman Begins. Istället tar det avstamp direkt i The Riddlers våldsamma uppdrag att fimpa korrupta politiker och poliser. Ett bra narrativt knep som tillåter filmen att fokusera på sin egen berättelse istället för att fastna i tradition.

Pusselbitar faller på plats och Bruce Wayne blir snart varse om att hans föräldrar kanske inte varit rakt igenom de goda förebilder alla trott. Precis som The Joker (2019) följer The Batman spåret att visa på orättvisor och klyftor i samhället där de rika bär en kollektiv skuld för de fattigas livsöden. En igenkännbar berättelse som ständigt går att applicera på aktuella politiska trender.

Det är framför allt filmens actionladdade sista timme som känns lite repetitiv, vilket drar ner betyget ett steg. Trots alla Riddlers gåtor blir filmen inte så gåtfull som jag hade hoppats på. Men Pattinson lyckas ändå återskapa en Batman som flyger. Förhoppningsvis fortsätter uppföljaren i samma detektivspår.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: The Batman

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in