Jane par Charlotte
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 mars
Regi: Charlotte Gainsbourg
Att rikta en kamera mot dig är en ursäkt att betrakta dig. De kraftfulla orden inleder Charlotte Gainsbourgs intima dokumentär om sin mamma Jane Birkin.
Det är intima samtal mellan moder och dotter om sexism, utseendefixering, alkoholism och sjukdom. Det är utlämnande och kärleksfullt. Men dokumentärfilmaren vågar aldrig gå ner på djupet och stanna kvar vid ett tema, ställa följdfrågor till sin moder, på så vis komma närmare sanningen. Slutresultatet känns både fragmentariskt och utan riktning.
Jane Birkin var en brittisk skådespelare och sångerska som var aktiv mellan 60 – och 80-talet. Hon gifte sig med franske croonern och pianisten Serge Gainsbourg och fick med honom ett barn, Charlotte Gainsbourg. Dottern i sin regidebut riktar kameran mot sin mamma, delvis för att försöka förstå henne. Vilka motgångar har hon genomgått, hur hanterade hon all stress på scen och de orimliga krav från samhället som ställs på skådespelerska med kameralinsen ständigt intryckt i ens face?
Vi får få svar. Istället blir Jane par Charlotte en film om ett samtal mellan två människor med både olika och likartade upplevelser och erfarenheter av showbiz. Vem var Charlottes pappa? Antydningar finns om en man som var svår att ha och göra med men vill du veta mera är mitt råd att kolla Google för en mer nyanserad bild. För att vara ett intimt porträtt om en mamma är det förvånadsvärt lite som sägs. Charlotte bara skrapar på ytan till Janes fascinerande leverne.
Det är en vacker inramning, som när Jane pratar minnen och gamla filmer från barndomen projicerar mot väggen bakom henne. Avantgardisten Charlotte Gainsbourg vill åt en poetisk drömsk känsla och hon lyckas men till priset av en alltför ytlig film, fattig på både innehåll och substans.
Petter Stjernstedt