• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Mothering Sunday – en klassisk film med kvalitet

13 april, 2022 by Birgitta Komaki

Mothering Sunday
Betyg 4
Svensk premiär 14 april 2022
Regi Eva Husson

Ljuvlig engelsk historia

På Mothering Sunday får alla husor ledigt för att besöka sina mödrar. Men Jane Fairchild är föräldralös och har ingen att besöka. Hon har den fulla friheten en hel dag och hennes husbonde, herr Niven är avundsjuk på hennes frihet denna enda dag på året. Att hon har ett förhållande sedan 7 år med grannsonen Paul är det ingen som vet.
Paul som just denna dag måste förlova sig för att trygga familjens framtid.

Filmen baseras på boken Mödrarnas söndag av Graham Swift och Alice Birch har utvecklat historien i sitt manus med ett extra kapitel.

En brittisk film med självklar klass. Med noggranna detaljer och eftertänksam handling.En romantisk historia med sinnliga sexscener men framför allt en intimitet i dialogen. Med repliker som ” Jag skulle kunna berätta alla mina hemligheter för dig.” Och en naken Jane som vandrar runt i ett slott är spännande. En film som visar överklass och sällskapsliv och sorgen över stupade söner likväl som kärlek . ’Utan stora åthävor är filmen intressant och man grips av Janes öde. Sista delen av filmen känns som en något avvikande del och magin sjunker.

Med ett batteri av bra skådespelare Odessa Young, Josh O’Connor, Olivia Colman och främst Colin Firth blir det en klassisk film med kvalitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Delikata arr levereras live med bravur – Jan Allan i Nonet/ Octet

13 april, 2022 by Mats Hallberg

målning Kristina Bjuhr

Jan Allan

Nonet/ Octet

5

Inspelad av Lars Johansson på Village Jazz Club i Västerås 20/2 o 27/11 1991

Producent: Lasse Zackrisson

Vax Records

Releasedatum: 8/4 2022

Lasse Zackrisson med säte i Vaxholm har återigen åstadkommit en kulturgärning, släpper på en fullmatad dubbel-cd tidigare ej utgivna konsertinspelningar från tidigt 90-tal. Det nio- respektive åttahövdade bandet under Jan Allans ledning tillkom, för att påvisa hur det kunde låta på 50-talet när danslystna ungdomar begav sig till folkparkerna, något veteranen har egna minnen av från utomhusscener. Förvisso djupt skeptisk till om det ens var möjligt att bete sig dansat till dessa liveupptagningars snirkliga toner från Monk eller hetsande rytmer från Mingus.

”Jazzarkeologen” Jan Olsson har skrivit en medföljande booklet-text, vari en insiktsfull översikt av Jan Allans ofattbart långa karriär ges. Jag har förstås hört mannen med det karaktäristiska soundet live ett antal gånger, bland annat i Falkenberg, med Trio Con Tromba på Nef, på Skeppsholmen och i Midsommarkransen under Sthlm Jazzfestival då konsert kompletterades med bildspel ur trumpetarens intressanta fotobok.

Vill omgående lyfta fram vilka som ansvarat för arrangemangen till det digra materialet. Jo, inga mindre än Georg Riedel, Bengt Hallberg, Claes Rosendahl, Lars Sjösten, Carl-Henrik Norin samt Gösta Theselius. Finns inget kompakt eller osmidigt över deras finurligt utformade stämmor, snarare tvärtom. Arren är överlag underbart välgjorda och renons på klichéer, vilket gör att man inte alls storknar trots i det närmaste maximal speltid (tekniken sätter stopp vid 80 min per cd).

Ljudbildens olika lager är förträffligt hanterade, vilket framgår bäst med hörlurar (äger förstklassiga Sony-hörlurar) kopplade till stereo. Händelserika låtar utkristalliseras! Oavsett om de befinner sig i framkant genom skickliga solister uppbackade av övriga, eller står stadiga mitt i centrum genom elegant ensemblespel. Rekommenderar lyssning via ovan nämnda ljudkälla, också för att koncentrationen lättare upprätthålls. Charmigt nog har sekunder av förnöjsamma skratt från scen efter snyggt synkade slut behållits.

Rune Gustafsson – Georg Riedel – Jan Allan anno 1993

Hur ser då laguppställningen ut? Jo, den är nästan identisk under dessa separata gig. Jan Allan har omkring sig tre saxofonister vilka heter Rolf Blomqvist på tenor, Hans Åkesson på alt och på baryton Erik Nilsson. Fingerfärdige, nära nog mytomspunne elgitarristen Rune Gustafsson tillför signifikanta ackordföljder. Vidare hörs en rytmsektion bestående av Johan Dielemans bakom trumsetet och nestorn Georg Riedel samt två olika pianister. Den första konserten sitter Ove Lundin på pianopallen medan platsen upptas av den mer kände Lars Bagge på cd nummer två. I nonetten ingår också trombonisten Torgny Nilsson. Två relativt ovanliga sättningar vilka tycks ha förekommit oftare under tidigare decennier. Blåsarna flankerandes trumpetaren är långt ifrån lika berömda som Jan Allan, vilket inte hindrar att utmärkta insatser görs. Dessa idag lite bortglömda musiker håller förbluffande hög standard.

Dielemans minns jag från tevesända konserter och som publik. Rune Gustafsson fick jag njuta av några gånger live medan basistklippan Riedel stått på scen i min åsyn desto oftare, till och med ett par gånger i min hemstad.

Nonetten framträder med femton melodier, oktetten spelar ännu fler. Räknar jag rätt framförs sex låtar vid båda tillfällena. Repertoarens spännvidd är monumental. Från swing-standards över upphovsmän som Horace Silver, Art Farmer, Duke Ellington och Ernie Wilkins till avancerad bebop jämte kontrasterande nordiska inslag i form av Lars Gullin och framför allt folkmusikinfluerade tonsättare Georg Riedel.

Jan Allan 2021 – foto Gunnel Backenroth

Där idealet varit att återknyta till dansant jazz har musiken en yster lätthet, vilket varieras med tjusiga tryckare, lyriska avsnitt samt energifyllda utvikningar i form av kluriga taktarter utbroderade i angenäma solopartier. Allt genomsyras av extrovert musicerande i glädjens tecken! Rytmsektionen lägger grunden till ett lika vitalt som betagande verk som får sin definitiva skepnad i ”stundens hetta”. Riedel får ligga i, befinner sig mestadels i bakgrunden för att i vissa moment kliva fram och då osvikligt färga ett fulländat sound. Johan Dielemans (Monica Z, Svante Thuresson, Stockholm Jazz Orch.) bevisar under dessa klubbspelningar vilken otrolig tillgång han var i detta format, han vars storhet varit på väg att falla i glömska. Dielemans imponerar kolossalt på en skribent med extra förkärlek för sofistikerade batterister.

Märker ytterst få transportsträckor, desto fler krön. Listar ett axplock: snärtigt bluesiga pulsen i Sister Sadie, Jan Allans distinkta solo till nära vännens pregnant pumpande kontrabas i Mox Nix, Stan Getz-vibbarna i ikoniska Body and Soul, Avigt svängande Friday the 13th (T. Monk) i två snarlika tappningar, Rune Gustafssons fenomenala toppnoteringar, Lars Bagge utför minst ett hänryckande solo, vackert utkristalliserade fraser av Rolf Billqvist i exempelvis en Ellington-komposition samt det folkloristiska groove som uppstår i tolv minuter långa Bilder från Norden (G. Riedel). Åtskilligt fler höjdpunkter skulle kunna adderas.

Musikerna verkar i totalt samförstånd, kommunicerar innerligt. Solistiska bedrifterna måste betraktas som extraordinära och ensemblespelet som oklanderligt, tillika oerhört kreativt tack vare ovan nämnda förstklassiga arrangemang. Man vistas på en sådan imponerande höjd, att det hundraprocentigt manliga perspektivet utgör så gott som enda detalj värd att kritisera. Betonar ånyo att upplevelsen gynnas om lyssnandet sker via bra hörlurar.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Kärlek på svenska

12 april, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Kärlek på svenska
Betyg 4
Premiär 24 april 2022 på SVT Play
Visas 28 april SVT1 20:00
Regi Staffan Julén

Vad är kärlek? Det finns hur mycket som helst att fundera kring ordet ”kärlek”. Regissören Staffan Julén låter olika människor i olika åldrar berätta om vad det tänker och känner kring kärlek – och han är också mycket öppen och berättar sin egen bakgrund, om sin uppväxt och om hur det påverkat honom till den han är idag. Eller inte påverkat, det kan nog bara han själv avgöra.

Kärlek på svenska är underbar dokumentär som tar upp ett de allra viktigaste ämnena för oss människor. Filmen är knappt en timme och för min del hade den kunnat vara dubbelt så långt. Jag lyssnar, tänker och känner, ställer mig själv och mitt liv i förhållande till vad de intervjuade berättar om sig. Kärlek på svenska gör precis det vi vill att bra kultur ska göra: det får att ta tänka, känna, ta ställning, fundera.

Kärlek på svenska är en fristående fortsättning på dokumentären ”Lyubov – kärlek på ryska” som Staffan Julén gjorde tillsammans med nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj 2017. I denna nya dokumentär gör Staffan Julén en resa genom Sverige och får ta del av människors starka berättelser om kärlek.

De människor som är med är beundransvärda. Att kunna sitta ned fram en kamera eller stå upp och prata om sina innersta tankar och upplevelser kring kärlek, det är starkt. Det kan märker är att det allra flera sätter likhetstecken mellan ordet kärlek och betydelsen ”relation till en särskilt älskad person”. För mig är kärlek ett mycket vidare begrepp. Kärlek handlar för mig om relation till sig själv och sina engagemang lika mycket som till andra varelser. Och för mig är det som binder mig samman med våra två hundar en viktig kärlek. Kärlek är att göra något ganska fullt ut, tänker jag. Att göra något helt naturligt, som att vara ett med något eller någon, eller några. Kärlek är för mig inte alls samma sak som passion eller förälskelse eller vänskap. Kärlek kan finnas i allt det men är inte nödvändigtvis inte samma sak.

Men nu breder jag ju ut mina tankar kring vad kärlek. Och det är precis vad denna underbara dokumentär får oss att göra: vi börjar fundera och känna efter vad kärlek är för oss.

Människorna som är med i filmen är så fascinerande och jag skulle gärna sitta ned och dricka te en kväll med var och en och prata i timmar, lyssna på dem och ställa frågor. Flera av dem har berättelser som utan tvekan skulle kunna fungera som en grund för att skriva ett manus till en längre film.

SVT skriver om Kärlek på svenska:
Kärleken är allt! Som en vind, som ögonblicket av skratt med en döende mamma, som lyckoruset på grusvägen hem, som saknad efter någon som funnits eller ännu inte dykt upp i ens liv, som tryggheten i ett svek – uttrycken är oändliga i Staffan Juléns förtroliga film ”Kärlek på svenska”. En varm och omtumlande resa genom vardagen från Karesuando i norr till Ystad i söder över åldrar, kön och nationaliteter.

Det är väl uttryckt, jag kan skriva under på det.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till en annan svenska dokumentär, Kärlek & skilsmässa av e Maud Nycander som handlar om ett medelålders par som separerar efter att ha varit tillsammans i 25 och har tre mer eller mindre vuxna barn. Den dokumentären går på svenska biografer just nu. Som titeln anger tar dem mer upp tankar och känslor kring en separation. Men det är också en del av kärlek, att lämna varandra. Vi kan lämna eller förlora en kärleksrelation på flera sätt.

I Kärlek på svenska finns det också några vars stora kärlek dött och de berättar om sorgen. Styrkan i Kärlek på svenska är att filmen trots att den inte väjer för mörker och sorg ändå har en ljus positiv, ja helt kärleksfull, ton som vibrerar igenom hela filmen. En kärlek som alla intervjuade på olika sätt strålar av men också en stark medkänsla, nyfikenhet och engagemang från regissörens sida som lyfter fram dessa människor på ett så respektfullt sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Trivsam romantisk stämning med udd – Anders Boson kvartett på Unity

11 april, 2022 by Mats Hallberg

Fastén – Westman – Boson – Rantala foto från Anders Bosons facebooksida

8-9/4 2022

Unity i Göteborg

Senaste åren har jag haft förmånen att höra konstellationer där Anders Boson är ett nav, både live och på skiva. Sista hand i studio har lagts på ny skiva där berömd ljuddesigner skapat bästa möjliga förutsättningar. Boson är socionom, men också skivbolagsman, låtskrivare, vokalist och musiker. Han övar ofta ett par timmar per dag. Karriären har gått från själfull mjukpop till ett mer jazzorienterat sound. Anders Boson Jazz Ensemble erhöll hedrande vitsord för skivan Kärleken (4+ i Kulturbloggen), definierad som ett drömprojekt. I helgen genomförde hans kvartett fyra konserter på populära Unity. Jag bevistade den andra, fick som uppvärmning ett givande samtal med denne timide artist som har flera bollar i luften.

Förutom Boson på trumpet och sång hördes den i sammanhanget omistlige Simon Westman på piano, Unity´s förmodligen flitigaste kontrabasist Olli Rantala samt blixtinkallade Erik Fastén på trummor. Man öppnar med Världen utanför, en romantisk låt som sätter standarden. Vi sugs in i en bitterljuv väv präglad av ett dröjande anslag och sofistikerad klangvärld. Förvisso en generalisering som några gånger motbevisas. Överlag kan ändå påstås att det är behagligt utan att vara varken utslätat eller mesigt.

Fastén levererar lagom ettrig puls inklusive ett lite ”off topic-solo” och Westman ger sig iväg på melodisk utflykt, medan trumpetaren i centrum bjuder på lika soft som distinkt sound. Se där en ögonblicksbild antecknad i stunden under spelningens inledningsskede. Pregnanta basgångar både understödde och drev på. Ljudet var okej men långt ifrån perfekt. Just Olli Rantalas instrument lät tämligen murrigt till och från.

Scenen fotad av Anders Boson

I en grym galen värld inbegripet en inhemsk ohållbar situation, kan Bosons musik te sig som ett trösterikt motmedel. När jag ser dig tolkar Equinox av John Coltrane på ett sådant betagande vis att superlativ á la mästerverk känns befogat. Blues i moll omvandlad till vemodig popjazz omsluter i en anda av Bo Kaspers. I framkant existerar pianistens utsökta dekorationer. Den finske till Göteborg utflyttade superbasisten nöjer sig inte med att enbart utgöra understöd, utan träder fram ett par gånger på egen hand. Uppiggande!

Sången och de fragmentariskt visuella texterna är ett kapitel för sig. Mysfaktorn är påtaglig, ingenting skaver. Det handlar om att fånga dagen, värdesätta och uppskatta tillvaron. Röstens pockande, vänliga framtoning har ingen direkt motsvarighet i landet. En svensk korsning mellan Chet Baker och Johnny Hartman (bland annat förknippad med soundtracket till Broarna i Madison County) får bli min oprecisa jämförelse.

Vidare märks i ett lagom långt program låt tillägnad Lars Jansson, bossa-stuk i I Will Remember (första egna singeln från 2010), sugande subtila Bluesen, i repertoaren kongeniala Love Is Stronger Than Pride samt titellåten från Kärleken. I melodin från 2010 briljerar Westman snyggt uppbackad av rytmsektionen. Ömsint är bara förnamnet när Boson och medmusiker levererar. I Bluesen är det bara att åka med när skönt hängande struktur uppstår. Fulländad harmonik toppas av vackra fraser på blås. Noterar ett underbart stick i den lena 80-tals hitten signerad Sade. Och lyriskt anstrukna titellåt har något meditativt över sig, broderas på sedvanligt jazzmanér ut, när mer opolerad attityd bryter igenom.

Är med om ett mycket trevligt gig som sprider glädje och tillstånd av frid, genom att prioritera ljuvliga melodier och självständig estetik.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Teaterkritik: Mizeria

10 april, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Anna Classon

Mizeria
Av Melody Farshin
Regi Astrid Kakuli
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Musik Mack Beats
Manuskonstruktion Åsa Lindholm
Dramaturg Mia Winge
Koreograf Mateja Kovacevic
På scen Aicha m.fl Yasmine Seifi
Ali m.fl Ahmed Berhan
Nypremiär på Stadsteatern i Husby 8 april 2022

En pjäs skriven av Melody Farshin och i regi av Astrid Kakuli som nu har nypremiär efter ett långt uppehåll.

Tvillingarna Aicha och Ali växer upp i ett av alla miljonprogram. De är bästa vänner som små men med tiden blir de mer skilda åt. Pjäsen börjar med syskonkäbbel och lekfull retsamhet, fortsätter med att visa killar och tjejers olika villkor i hemmet och i samhället. I hushållet har killar ständigt semester fast de inte förstår det , enligt Aisha.
Sedan avhandlas arbete, kärleksrelationer, vänskap och våld. När begravningarna blir
många och folk blir mördade för en bagatell eller i nåt gängbråk kommer sorgen fram.

Aisha (Yasmine Seifi) är intensiv, charmig och retsam. Genom sin intensitet trollbinder hon publiken. Ali (Ahmed Berhan) är lugnare och redan på väg in i mansrollen.

Genom pjäsens uppbyggnad från individ till hemmet och sedan samhället ringas olika aspekter av syskonens liv in. Med ett enkelt scenrum med modeller av höghus och till musik av Mack Beats blir pjäsen suggestiv. Den skiftar mellan humor och allvar.
En angelägen pjäs som tar upp olika aspekter på att växa upp i förorten i utanförskap utanför majoritetssamhället.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Husby, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Sida 400
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in