8-9/4 2022
Unity i Göteborg
Senaste åren har jag haft förmånen att höra konstellationer där Anders Boson är ett nav, både live och på skiva. Sista hand i studio har lagts på ny skiva där berömd ljuddesigner skapat bästa möjliga förutsättningar. Boson är socionom, men också skivbolagsman, låtskrivare, vokalist och musiker. Han övar ofta ett par timmar per dag. Karriären har gått från själfull mjukpop till ett mer jazzorienterat sound. Anders Boson Jazz Ensemble erhöll hedrande vitsord för skivan Kärleken (4+ i Kulturbloggen), definierad som ett drömprojekt. I helgen genomförde hans kvartett fyra konserter på populära Unity. Jag bevistade den andra, fick som uppvärmning ett givande samtal med denne timide artist som har flera bollar i luften.
Förutom Boson på trumpet och sång hördes den i sammanhanget omistlige Simon Westman på piano, Unity´s förmodligen flitigaste kontrabasist Olli Rantala samt blixtinkallade Erik Fastén på trummor. Man öppnar med Världen utanför, en romantisk låt som sätter standarden. Vi sugs in i en bitterljuv väv präglad av ett dröjande anslag och sofistikerad klangvärld. Förvisso en generalisering som några gånger motbevisas. Överlag kan ändå påstås att det är behagligt utan att vara varken utslätat eller mesigt.
Fastén levererar lagom ettrig puls inklusive ett lite ”off topic-solo” och Westman ger sig iväg på melodisk utflykt, medan trumpetaren i centrum bjuder på lika soft som distinkt sound. Se där en ögonblicksbild antecknad i stunden under spelningens inledningsskede. Pregnanta basgångar både understödde och drev på. Ljudet var okej men långt ifrån perfekt. Just Olli Rantalas instrument lät tämligen murrigt till och från.
I en grym galen värld inbegripet en inhemsk ohållbar situation, kan Bosons musik te sig som ett trösterikt motmedel. När jag ser dig tolkar Equinox av John Coltrane på ett sådant betagande vis att superlativ á la mästerverk känns befogat. Blues i moll omvandlad till vemodig popjazz omsluter i en anda av Bo Kaspers. I framkant existerar pianistens utsökta dekorationer. Den finske till Göteborg utflyttade superbasisten nöjer sig inte med att enbart utgöra understöd, utan träder fram ett par gånger på egen hand. Uppiggande!
Sången och de fragmentariskt visuella texterna är ett kapitel för sig. Mysfaktorn är påtaglig, ingenting skaver. Det handlar om att fånga dagen, värdesätta och uppskatta tillvaron. Röstens pockande, vänliga framtoning har ingen direkt motsvarighet i landet. En svensk korsning mellan Chet Baker och Johnny Hartman (bland annat förknippad med soundtracket till Broarna i Madison County) får bli min oprecisa jämförelse.
Vidare märks i ett lagom långt program låt tillägnad Lars Jansson, bossa-stuk i I Will Remember (första egna singeln från 2010), sugande subtila Bluesen, i repertoaren kongeniala Love Is Stronger Than Pride samt titellåten från Kärleken. I melodin från 2010 briljerar Westman snyggt uppbackad av rytmsektionen. Ömsint är bara förnamnet när Boson och medmusiker levererar. I Bluesen är det bara att åka med när skönt hängande struktur uppstår. Fulländad harmonik toppas av vackra fraser på blås. Noterar ett underbart stick i den lena 80-tals hitten signerad Sade. Och lyriskt anstrukna titellåt har något meditativt över sig, broderas på sedvanligt jazzmanér ut, när mer opolerad attityd bryter igenom.
Är med om ett mycket trevligt gig som sprider glädje och tillstånd av frid, genom att prioritera ljuvliga melodier och självständig estetik.