Jan Allan
Nonet/ Octet
5
Inspelad av Lars Johansson på Village Jazz Club i Västerås 20/2 o 27/11 1991
Producent: Lasse Zackrisson
Vax Records
Releasedatum: 8/4 2022
Lasse Zackrisson med säte i Vaxholm har återigen åstadkommit en kulturgärning, släpper på en fullmatad dubbel-cd tidigare ej utgivna konsertinspelningar från tidigt 90-tal. Det nio- respektive åttahövdade bandet under Jan Allans ledning tillkom, för att påvisa hur det kunde låta på 50-talet när danslystna ungdomar begav sig till folkparkerna, något veteranen har egna minnen av från utomhusscener. Förvisso djupt skeptisk till om det ens var möjligt att bete sig dansat till dessa liveupptagningars snirkliga toner från Monk eller hetsande rytmer från Mingus.
”Jazzarkeologen” Jan Olsson har skrivit en medföljande booklet-text, vari en insiktsfull översikt av Jan Allans ofattbart långa karriär ges. Jag har förstås hört mannen med det karaktäristiska soundet live ett antal gånger, bland annat i Falkenberg, med Trio Con Tromba på Nef, på Skeppsholmen och i Midsommarkransen under Sthlm Jazzfestival då konsert kompletterades med bildspel ur trumpetarens intressanta fotobok.
Vill omgående lyfta fram vilka som ansvarat för arrangemangen till det digra materialet. Jo, inga mindre än Georg Riedel, Bengt Hallberg, Claes Rosendahl, Lars Sjösten, Carl-Henrik Norin samt Gösta Theselius. Finns inget kompakt eller osmidigt över deras finurligt utformade stämmor, snarare tvärtom. Arren är överlag underbart välgjorda och renons på klichéer, vilket gör att man inte alls storknar trots i det närmaste maximal speltid (tekniken sätter stopp vid 80 min per cd).
Ljudbildens olika lager är förträffligt hanterade, vilket framgår bäst med hörlurar (äger förstklassiga Sony-hörlurar) kopplade till stereo. Händelserika låtar utkristalliseras! Oavsett om de befinner sig i framkant genom skickliga solister uppbackade av övriga, eller står stadiga mitt i centrum genom elegant ensemblespel. Rekommenderar lyssning via ovan nämnda ljudkälla, också för att koncentrationen lättare upprätthålls. Charmigt nog har sekunder av förnöjsamma skratt från scen efter snyggt synkade slut behållits.
Hur ser då laguppställningen ut? Jo, den är nästan identisk under dessa separata gig. Jan Allan har omkring sig tre saxofonister vilka heter Rolf Blomqvist på tenor, Hans Åkesson på alt och på baryton Erik Nilsson. Fingerfärdige, nära nog mytomspunne elgitarristen Rune Gustafsson tillför signifikanta ackordföljder. Vidare hörs en rytmsektion bestående av Johan Dielemans bakom trumsetet och nestorn Georg Riedel samt två olika pianister. Den första konserten sitter Ove Lundin på pianopallen medan platsen upptas av den mer kände Lars Bagge på cd nummer två. I nonetten ingår också trombonisten Torgny Nilsson. Två relativt ovanliga sättningar vilka tycks ha förekommit oftare under tidigare decennier. Blåsarna flankerandes trumpetaren är långt ifrån lika berömda som Jan Allan, vilket inte hindrar att utmärkta insatser görs. Dessa idag lite bortglömda musiker håller förbluffande hög standard.
Dielemans minns jag från tevesända konserter och som publik. Rune Gustafsson fick jag njuta av några gånger live medan basistklippan Riedel stått på scen i min åsyn desto oftare, till och med ett par gånger i min hemstad.
Nonetten framträder med femton melodier, oktetten spelar ännu fler. Räknar jag rätt framförs sex låtar vid båda tillfällena. Repertoarens spännvidd är monumental. Från swing-standards över upphovsmän som Horace Silver, Art Farmer, Duke Ellington och Ernie Wilkins till avancerad bebop jämte kontrasterande nordiska inslag i form av Lars Gullin och framför allt folkmusikinfluerade tonsättare Georg Riedel.
Där idealet varit att återknyta till dansant jazz har musiken en yster lätthet, vilket varieras med tjusiga tryckare, lyriska avsnitt samt energifyllda utvikningar i form av kluriga taktarter utbroderade i angenäma solopartier. Allt genomsyras av extrovert musicerande i glädjens tecken! Rytmsektionen lägger grunden till ett lika vitalt som betagande verk som får sin definitiva skepnad i ”stundens hetta”. Riedel får ligga i, befinner sig mestadels i bakgrunden för att i vissa moment kliva fram och då osvikligt färga ett fulländat sound. Johan Dielemans (Monica Z, Svante Thuresson, Stockholm Jazz Orch.) bevisar under dessa klubbspelningar vilken otrolig tillgång han var i detta format, han vars storhet varit på väg att falla i glömska. Dielemans imponerar kolossalt på en skribent med extra förkärlek för sofistikerade batterister.
Märker ytterst få transportsträckor, desto fler krön. Listar ett axplock: snärtigt bluesiga pulsen i Sister Sadie, Jan Allans distinkta solo till nära vännens pregnant pumpande kontrabas i Mox Nix, Stan Getz-vibbarna i ikoniska Body and Soul, Avigt svängande Friday the 13th (T. Monk) i två snarlika tappningar, Rune Gustafssons fenomenala toppnoteringar, Lars Bagge utför minst ett hänryckande solo, vackert utkristalliserade fraser av Rolf Billqvist i exempelvis en Ellington-komposition samt det folkloristiska groove som uppstår i tolv minuter långa Bilder från Norden (G. Riedel). Åtskilligt fler höjdpunkter skulle kunna adderas.
Musikerna verkar i totalt samförstånd, kommunicerar innerligt. Solistiska bedrifterna måste betraktas som extraordinära och ensemblespelet som oklanderligt, tillika oerhört kreativt tack vare ovan nämnda förstklassiga arrangemang. Man vistas på en sådan imponerande höjd, att det hundraprocentigt manliga perspektivet utgör så gott som enda detalj värd att kritisera. Betonar ånyo att upplevelsen gynnas om lyssnandet sker via bra hörlurar.