• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stimulerande tillställning med Fabian i förarsätet – Fabian Kallerdahl Amazing jazz band på Unity

22 maj, 2022 by Mats Hallberg

20/5 2022

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Återvänder till Unity efter att i ett par månader prioriterat Utopia Jazz vid Stigbergstorget. Logistiskt sett blev det bästa lösningen att avsluta kvällen på, efter en händelserik dag i Göteborg. Klaviaturspelaren och kompositören Fabian Kallerdahl tillhör absolut de jag hört live flest gånger senaste åren. Han driver fler projekt än man kan håla koll på, vilket resulterat i en radda uppskattande recensioner. Till denna konstellation har han rekryterat allestädes närvarande basist Arvid Jullander samt trumslagare Edvin Fridolfsson (Ellas Kapell mm.). Två minst sagt duktiga 27-åringar jag lyssnat mycket på, både live och på skiva. I musikaliskt hänseende väldigt mogna för sin ålder.

Finns flera skäl till att bevista konserter ledda av Fabian Kallerdahl. Om vi nöjer oss med de mest uppenbara består de i oförutsägbar låtlista, finurliga arr jämte hur improvisationer initieras samt om den lyckade kommunikation som upprättas på scen. Kvällens andra konsert pågår i cirka sjuttio minuter. Inleds underhållande genom groove i baktakt i en tidig 30-tals standard – It´s Only A Papermoon (H. Arlen). Melodin fylls fräckt i på den synt Kallerdahl placerat ovanpå pianot, troligen samma instrument som förekom när han spelade med Splendor på samma scen ifjol. Originellt nog, spelas ofta med ena handen på akustiska instrumentet, medan den andra trakterar synten.

foto Ralf Rosenberg (november 2021)

Till att börja med är Jullanders basgångar framträdande, till skillnad då från Fridolfsson vars lågprofilerade spel sprids effektfullt. Efter hand blir rytmläggarens position avsevärt mer framskjuten. Crescendon och solon levereras. Tredje låten är en fladdrig sak där Edvin Fridolfsson på allvar markerar närvaro. Versionen av Black Market (J. Zawinul) har ett oemotståndligt sug i sig, också utan originalets saxofon. Man roar sig med att lägga in ett ”flummigt” avsteg från temat och att låta denna ikoniska fusiondänga genomgå flera faser. Vill som kuriositet lägga till att jag hörde Weather Report göra Black Market sent 70-tal i Scandinavium. Och i fjol elbasisten Alfonso Johnson i Kungsbacka, samme man som lirar på originalet.

Därefter ger man sig på en något fragmentarisk uttolkning av Chick Coreas megahit Spain, som görs fascinerande nedtonad och avskalad. Noterar bas-feature och flyhänta fingrar över tangenter. Tror mig ha hört den med Chick Corea live. Har i färskt minne att upplyftande melodin utgjorde extranummer i fjol på Sthlm Jazzfestival, när Mats Holmqvists superba storband Stora Stygga låg bakom formidabel tribut till Corea (1941-2021).

foto Kenth Wångklev (november 2021)

Jättefin genuin rockballad i form av Free Fallin´(T. Petty) utsmyckas i vid jazzig utstyrsel. Snyggt arr! Låten jag förstås har på vinyl uppvisar påfallande snarlik struktur med en annan hit, nämligen True Colors av Cindi Lauper. Extranumret Love For Sale (C. Porter) är av lika gammalt datum som öppningslåten. Registrerar i det igenkännbara temat hur raffinerat samspelet utvecklas. Arvid Jullander påstår ändå efteråt, att nästa kväll (21/5) kommer trion ha spelat sig samman ännu mer.

Egentligen förmätet att ha klagomål på yttre faktorer. Förvånades över att det inte var fullsatt, vilket förmodligen beror på rådande överutbud av livejazz i Göteborg. Även om jag använde öronproppar var ljudet tyvärr för hårt och bitvis vasst, vilket möjligen kan ses som smolk i glädjebägaren.

Arkiverad under: Musik, Recension

Bokrecension: Blind vrede av Malin Thunberg Schunke – rätt usel litteratur

19 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Blind vrede
Författare Malin Thunberg Schunke
Serie Esther Edh och Fabia Moretti (del 4)
Utgivningsdatum 2022-05-06
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164207708

En våg av våldsbrott i samband med demonstrationer drabbar Europa. På Eurojust i Haag arbetar en internationell utredningsgrupp med den svenska åklagaren Esther Edh i spetsen. Gruppen misstänker att en grupp eller ledare ligger bakom allt trots att de demonstrationer som urartat till våldsamma sammanstötningar med polis och samhälle haft väldigt olika arrangörer. I samband med våldet återfinns nämligen en och samma symbol.

Detta är den fjärde spänningsromanen i serien om den svenska åklagaren Esther Edh och den italienska åklagaren Fabia Moretti, som lever under dödshot från maffian.

Att läsa denna deckare efter att ha upplevt påskupploppen då islamist-jihadister från stora youtubekanaler uppmanade till upplopp i Sverige och bilar fyllda med färgpreparerade stenar kördes till platserna för upploppen känns denna deckare väldigt felplacerad. Den känns feg och svår att alls tro på. Författaren målar fram djurrättsaktivister och EU-kritiker som våldsbenägna och farliga, som att de är redo att med våld attackera vårt samhälle.

Författaren tycks ha syftet att visa att våldsamma grupper finns bland både höger- och vänsterextremister. I berättelsen finns däremot inte en enda våldsam islamist-jihadist. Då berättelsen aldrig går på djupet i skildringen av karaktärerna och dessutom är skrivet med korta, korta kapitel där vi hoppar mellan olika platser och människor har jag svårt att ta denna på allvar. Den är aldrig ens spännande. Däremot kommer den förmodligen att bli en film eller tv-serie av den och det är denna berättelse mer lämpad för. Men som deckare eller spänningsroman – nja, den är ytlig och nästan hånfull när den inte har med en enda jihadist bland de våldsamma.

Dessutom tycks historien om hotet från maffian mot Fabia Moretti hänga helt i luften och vävs inte alls in på något naturligt sätt i handlingen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Roligt och gripande om vartannat signerat storartad duo – Efter Fedra på Hagateatern

18 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Kevin Chang

16-18/5 2022 (gästspel av Ö2 scenkonst)

Manus: Hanna Nygårds, Lisbeth Johansson, Erupides och ett tiotal äldre kvinnor (intervjuats)

Regi: Hanna Nygårds

Ljusdesign: Jacob Willén

Ljuddesign: Sabina Wärme

Scenografi: Anne Hellandsjö

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Med stöd av Stockholms Stad, Kulturrådet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Stockholm

Ser en monolog på närmare en trekvart en tämligen solig måndag (16/5). Innan den tar sin början informeras om att manus baseras på intervjuer av kvinnor i åldersspannet 60 – 90 år. På den solida grunden har dramatiker och skådespelare broderat ut egna tillägg. I somliga scener adderas, helt logiskt av titeln att döma, passionerade utgjutelser från Eurepides Fedra.

Lisbeth Johansson har ingått i fasta ensemblen på Regionteater Väst och bor i Göteborg (född i Kortedala). Hon har gjort åtskilliga roller för tv och vita duken. Mina starkaste upplevelser härrör dock från Johanssons framgångsrika samarbete med Carita Jonsson – musikteaterföreställningarna Moa om Moa och Madam Flod, återkomsten. Den bara hälften så gamla Hanna Nygårds – skådespelare, dramaturg och översättare som lite slumpmässigt blev regissör – känner jag främst till genom de två olika uppsättningarna av Förfesten på samma teater, som kännetecknades av fenomenal tonträff.

foto Kevin Chang

Scenografin låter oss förstå att vi beskådari en enrummare hos en kvinna i samma ålder som skådespelaren. Jaget pendlar mellan av vara nöjd och bitter. Somliga tänkvärda reflektioner kommer bestämt från henne själv. Sängen flankeras av stort kylskåp och det dåliga samvetet i form av en träningscykel. Råkade få syn på en recensionsrubrik som menade på att Efter Fedra är att betrakta som feelgood. Tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande från en manlig auktoritet. Underrubriken ”Är det över nu?” tyder knappast på att det i första hand handlar om feelgood. Nu är vad som redovisas specifika erfarenheter oförenliga igenkänning rent biologiskt, men ur min horisont förkroppsligas tonvis av lidande och desperation. Rådbråkade mitt intellekt om hur slutklämmen skulle bli. Förtvivlan eller jädrar-anamma-hoppfullhet. Blev enligt dramaturgins lagbundenhet som jag förutspådde.

foto Kevin Chang

Bara första blicken på publiken när jaget vaknar upp utschasad säger det mesta av vad kvinnan går igenom. En skälvning i ansiktet räcker som antydan. Men när vad som skulle kunna ha skrivits i dagbok åskådliggörs och avslöjas, ageras lika mycket med stora gester som med subtil mimik. Lisbeth Johansson är på samma gång komedienne och aktör med falluckan öppen till omstörtande bråddjup.

Från första sekund har hon skrattande åhörare i sin hand. Vassa monologen drivs av drastisk estetik, om längtan efter närhet och att få utlopp för erotiska tankar. Rädslan för att bli ratad eller att sista chansen redan passerat, är hjärtskärande. Hur väsentligt det är att hålla upp fasaden, framställs suveränt tragikomiskt. Återkommande rösterna vi hör konfronterar och jagar på. Uttalanden blir dråpligt självironiska för att i följande scen förvandlas till hundraprocentig seriositet.

Har ju påtalats i decennier att bra manus, inte minst inom svensk film, är en bristvara. Parentetiskt kan inflikas att Sven Wollters sista film Dag för dag är en förskräcklig ojämn historia, vars förväntade tyngd borde kunnat realiseras med andra manusmakare och annan icke-fånig regissör (Felix Herngren). Desto mer glädjande att inte minst gemensamt framarbetade manuset i Efter Fedra, är att beteckna som fulländat. Benägen att kalla Hanna Nygårds för geni, vars regiarbete är så smart utfört.

foto Kevin Chang

Ljusansvarige blir i en sekvens någon att ge sig på och befalla. Stor komik förstås. Den individ en utlevande Johansson gestaltar består av ett hopkok av berättelser, en varelse som brottas med sina humörsvängningar. Ett raggningsförsök illustrerar rörande dylik plötslig omsvängning. Kan tyckas underligt att hon i sin ensamhet varken surfar på mobil eller dator. Meddelar endast att det finns sevärt på hennes sjutton tv-kanaler.

Vad som sätter stämningen är däremot musiken. Ur högtalare hörs såväl Sabina Wärmes ljuddesign samt ett antal hits från den primitiva radio jaget mixtrar med. Hurtigt smetiga och flerfaldigt prisade ledmotivet till Dirty Dancing anger den lustfyllda tonen, pockar på energiskt rörelseschema från den allsidige aktören. I valet mellan att ta tag i livets uppsida eller kasta in handduken, kan vi vara förvissade om vad åldrande damer i regel väljer. Strålande monolog som gärna hade fått förlängas en stund.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Glimrande experimentlysten kornettist låter sig inte begränsas – Silver Needle av Tobias Wiklund

18 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Mike Höjgaard

Tobias Wiklund

Silver Needle

4

Inspelad i Köpenhamn och Stockholm mars/ oktober 2021

Mixning: August Wanngren

Producent: Tobias Wiklund

Stunt Records

60:04

Releasedatum: 6/5 2022

Första gången Tobias Wiklund på allvar väckte min nyfikenhet var på Sthlm Jazzfestival för några år sedan. När Ekdahl/ Bagge Big Band lirade i Scalateaterns källare levererades nämligen ett solo som gjorde avtryck, långt ifrån att bara vara ett i mängden. I fjol på jazzfestivalen i Ystad gjorde gjorde den numera i Köpenhamn boende jazzinstrumentalisten, succé som sideman hos Cecilia Persson & Cennet Jönsson. Han har en egen svensk/ dansk kvartett och ingår i såväl Stockholm Jazz Orchestra som Danish Radio Big Band. Nu är han aktuell med andra skivan i eget namn, på vilken sällan hörda kornettens möjligheter utforskas. På så vis upprättas förbindelsen bakåt till en genuin tradition, exempelvis Buddy Bolden och New Orleans. Anmärkningsvärt nog är det relevant att på samma gång betrakta Wiklund (född 1986), som en avantgardistiskt lagd musiker och kompositör. Någon som framsynt vill testa olika förhållningssätt och lösningar.

Silver Needle är döpt efter en exklusiv kinesisk tesort. Albumet utgörs av tio låtar, varav flera ganska långa. Samtliga utom två har kornettisten komponerat. Stolen Feathers har efter godkännande knyckts från hans pianist och låtit temat utvecklas. Wiklunds kvartett består av ytterst produktive landsmannen Daniel Fredriksson bakom trumsetet samt prisade pianisten Simon Toldam (samarbete med Georg Riedel…) och kontrabasist Lasse Mörck (Snorre Kirk, Magnus Hjort med flera). På ett par låtar sker förstärkning i form av en distinkt brassensemble: Jonas Lindeborg (trumpet), Karin Hammar (trombon), Staffan Findin (eufonium=tenortuba) samt Magnus Wiklund (tuba).

Har lyssnat ett par gånger i högkvalitativa hörlurar, vilket är värt att understrykas. Akustiken är nämligen fördelaktigt utformad, standarden rent av fenomenal. Tydligen har inspelningen i studio skett utan extra förstärkare eller påtagna hörlurar, istället gemensamt musicerande i samma rum. Ansvarig ljudtekniker i Köpenhamn respektive Stockholm ska ha stor eloge för yrkeskunskapen.

Både presstext och det häfte som medföljer cd:n avslöjar vilka visioner Wiklund drivits av. Intressant bonusinfo! Han vill gå längre än i den hyllade debuten på att förverkliga de kreativa möjligheterna, med sig själv som producent. Att han antagit den rollen kan man ha invändningar mot, då experimenterandet utan bollplank hamnar ”far out” några gånger. Hade behövts någon extern kraft att samråda med kring.

Samtidigt imponerad över hur kornettens tonala potential tas till vara. I Wiklunds kvartett pratas mycket om att flyga tillsammans genom musicerandet, vilket bildar en stark identitet, nära nog religiös upplevelse. Vi får veta att inbitne tedrickarens albumtitel främst syftar på själens lätta flykt.

Wiklund och Fredriksson i Köpenhamn 2019- från Tobias Wiklunds fb-sida / foto Mike Höjgaard

Vill klassificera Wiklund som en musikalisk extremist när han ger sig själv total frihet. Hyperintressant approach som kräver mottagliga lyssnare. På exempelvis över åtta minuter långa minimalistiska mästerverket Nothing, Nothin,g Noting blir hans både traditionsbärare och modernist. Hållningarna överlappar i låt som påminner om Ennio Morricone och hans magiska ”suspense-soundtrack”. Brassektionen fyller i mellanrummen, skapar suggestiv fullträff.

Superb akustik frilägger instrumentens klang. Och en som gynnas särskilt är flitige Daniel Fredriksson. Han får mig att spetsa öronen. Spelar fantastisk lyhört, firar triumfer genom sitt avrundade spelsätt och sparsamt nyttjande av cymbaler. Simon Toldam får, trevligt nog, träda fram i helfigur i exempelvis den übercoola blues som manifesteras i titelmelodin och i Comes Love (Sam H. Stept). Uppskattar det naturliga självgående svänget i nämnda standard, liksom hovrandet synonymt med det stolta temat i Thousand Flowers. Vackra balladen That Lucky Old Sun (B. Smith) som uppvisar likheter med en orubbligt stolt hymn, har utsetts till sistaspår. Det är ett värdigt finalnummer.

Somliga kompositioner är minst sagt remarkabla. Mikrointervalltekniken som ett solo av Wiklund bygger på är en uppenbar excess och det extravaganta solot i låten som föregår är extraordinärt så det förslår. Anser att virtuosen vid några tillfällen hamnar för långt ut på ytterkanten. Ett utslag av otyglad lust! New Orleans-influenser märks. En anda som täcker hela fältet från sorg och vemod till extatiskt jubel. Greppet fungerar ypperligt. Blir mycket walking bass från rutinerade Lasse Mörck och välavvägda löpningar från pianisten. Soundet liknar ibland skickligt utförd minimalism. Musik som skenbart kan verka surfa på ytan, innehåller i många passager ett stimulerande bråddjup.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Mina bröder och jag – den vackraste film jag sett på länge

18 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Mina bröder och jag
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Yohan Manca

Den vackraste film jag sett på mycket, mycket länge. Berörande, engagerande, originell, unik – den sticker ut på många sätt och har många lager i berättelsen. En film som både känns mycket realistiskt och samtidigt ger hopp om människor. Sorglig och hoppingivande på samma gång. Om klassklyftor, om musik och kulturens kraft och opera i synnerhet, om liv och död och om att vara människa.

Huvudpersonen Nour är en 14-årig pojke som bor med sin tre äldre bröder i en fransk kuststad dit massor av turister kommer på sommaren. Sommarlovet har precis börjat men för Nour betyder det arbete. Han ska göra samhällstjänst på sin skola, det vill säga plocka skräp, måla fönster med mera samtidigt som mer välbärgade barn springer förbi honom i korridoren på väg till sommarkurser i judo eller sång.

Nour och hans bröder är fattiga och turas om att se efter deras mamma, som ligger döende i koma ett rum i lägenheten. Bröderna måste tillsammans kämpa för att få in pengar till hyra, mat och mammans sjukvård. Det är en tuff kamp för fyra bröder.

Medan Nour står på en stege för att tvätta fönster i en skolkorridor hör han vacker sång, en operasång han känner igen. Nours pappa var italienare och brukade sjunga en del operasånger för deras mamma, medan han levde. Nour kan bara inte låta bli utan klättrar upp för att kunna se och höra de som sjunger bättre. När han trillar och blir upptäckt av operaläraren Sarah är det början på en vänskap och en ny passion.

Bröderna blir inte glada när de får reda på att Nour går på sånglektioner istället för att bidra till familjen med sin samhällstjänst.

Mina bröder och jag (Mes frères et moi) hade världspremiär i tävlan i Cannes och en mycket stark och överraskande berättelse med många nivåer. Människor beskrivs oerhört mänskligt och är begripliga, också när vi reagerar och inte håller med i deras beslut och handling. Det går inte att se denna film utan att bli berörd. Maël Rouin Berrandou som spelar Nour är helt fantastisk. Vi lär få se honom i fler filmer.

Är du trött på de typiska Hollywood-maneren i filmberättande ska du se denna. Detta är realism och samtidigt underbart hoppingivande och samtidigt ärligt. En saga mitt i verkligheten,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Frankrike

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in