Tobias Wiklund
Silver Needle
4
Inspelad i Köpenhamn och Stockholm mars/ oktober 2021
Mixning: August Wanngren
Producent: Tobias Wiklund
Stunt Records
60:04
Releasedatum: 6/5 2022
Första gången Tobias Wiklund på allvar väckte min nyfikenhet var på Sthlm Jazzfestival för några år sedan. När Ekdahl/ Bagge Big Band lirade i Scalateaterns källare levererades nämligen ett solo som gjorde avtryck, långt ifrån att bara vara ett i mängden. I fjol på jazzfestivalen i Ystad gjorde gjorde den numera i Köpenhamn boende jazzinstrumentalisten, succé som sideman hos Cecilia Persson & Cennet Jönsson. Han har en egen svensk/ dansk kvartett och ingår i såväl Stockholm Jazz Orchestra som Danish Radio Big Band. Nu är han aktuell med andra skivan i eget namn, på vilken sällan hörda kornettens möjligheter utforskas. På så vis upprättas förbindelsen bakåt till en genuin tradition, exempelvis Buddy Bolden och New Orleans. Anmärkningsvärt nog är det relevant att på samma gång betrakta Wiklund (född 1986), som en avantgardistiskt lagd musiker och kompositör. Någon som framsynt vill testa olika förhållningssätt och lösningar.
Silver Needle är döpt efter en exklusiv kinesisk tesort. Albumet utgörs av tio låtar, varav flera ganska långa. Samtliga utom två har kornettisten komponerat. Stolen Feathers har efter godkännande knyckts från hans pianist och låtit temat utvecklas. Wiklunds kvartett består av ytterst produktive landsmannen Daniel Fredriksson bakom trumsetet samt prisade pianisten Simon Toldam (samarbete med Georg Riedel…) och kontrabasist Lasse Mörck (Snorre Kirk, Magnus Hjort med flera). På ett par låtar sker förstärkning i form av en distinkt brassensemble: Jonas Lindeborg (trumpet), Karin Hammar (trombon), Staffan Findin (eufonium=tenortuba) samt Magnus Wiklund (tuba).
Har lyssnat ett par gånger i högkvalitativa hörlurar, vilket är värt att understrykas. Akustiken är nämligen fördelaktigt utformad, standarden rent av fenomenal. Tydligen har inspelningen i studio skett utan extra förstärkare eller påtagna hörlurar, istället gemensamt musicerande i samma rum. Ansvarig ljudtekniker i Köpenhamn respektive Stockholm ska ha stor eloge för yrkeskunskapen.
Både presstext och det häfte som medföljer cd:n avslöjar vilka visioner Wiklund drivits av. Intressant bonusinfo! Han vill gå längre än i den hyllade debuten på att förverkliga de kreativa möjligheterna, med sig själv som producent. Att han antagit den rollen kan man ha invändningar mot, då experimenterandet utan bollplank hamnar ”far out” några gånger. Hade behövts någon extern kraft att samråda med kring.
Samtidigt imponerad över hur kornettens tonala potential tas till vara. I Wiklunds kvartett pratas mycket om att flyga tillsammans genom musicerandet, vilket bildar en stark identitet, nära nog religiös upplevelse. Vi får veta att inbitne tedrickarens albumtitel främst syftar på själens lätta flykt.
Vill klassificera Wiklund som en musikalisk extremist när han ger sig själv total frihet. Hyperintressant approach som kräver mottagliga lyssnare. På exempelvis över åtta minuter långa minimalistiska mästerverket Nothing, Nothin,g Noting blir hans både traditionsbärare och modernist. Hållningarna överlappar i låt som påminner om Ennio Morricone och hans magiska ”suspense-soundtrack”. Brassektionen fyller i mellanrummen, skapar suggestiv fullträff.
Superb akustik frilägger instrumentens klang. Och en som gynnas särskilt är flitige Daniel Fredriksson. Han får mig att spetsa öronen. Spelar fantastisk lyhört, firar triumfer genom sitt avrundade spelsätt och sparsamt nyttjande av cymbaler. Simon Toldam får, trevligt nog, träda fram i helfigur i exempelvis den übercoola blues som manifesteras i titelmelodin och i Comes Love (Sam H. Stept). Uppskattar det naturliga självgående svänget i nämnda standard, liksom hovrandet synonymt med det stolta temat i Thousand Flowers. Vackra balladen That Lucky Old Sun (B. Smith) som uppvisar likheter med en orubbligt stolt hymn, har utsetts till sistaspår. Det är ett värdigt finalnummer.
Somliga kompositioner är minst sagt remarkabla. Mikrointervalltekniken som ett solo av Wiklund bygger på är en uppenbar excess och det extravaganta solot i låten som föregår är extraordinärt så det förslår. Anser att virtuosen vid några tillfällen hamnar för långt ut på ytterkanten. Ett utslag av otyglad lust! New Orleans-influenser märks. En anda som täcker hela fältet från sorg och vemod till extatiskt jubel. Greppet fungerar ypperligt. Blir mycket walking bass från rutinerade Lasse Mörck och välavvägda löpningar från pianisten. Soundet liknar ibland skickligt utförd minimalism. Musik som skenbart kan verka surfa på ytan, innehåller i många passager ett stimulerande bråddjup.