• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Stranger Things 4 – riktigt bra

25 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Stranger Things 4
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 maj 2022
Regissörer Bröderna Duffer (401, 402, 407, 408, 409), Shawn Levy (403, 404), Nimród Antal (405, 406)
Manusförfattare Bröderna Duffer (401, 402, 407, 408, 409), Caitlin Schneiderhan (403), Paul Dichter (404), Kate Trefry (405), Curtis Gwinn (406)

Säsong 4 av denna kultförklarade serie är säkert efterlängtad. De två första säsongerna av denna så speciella tv-serie, unik i sitt slag med en blandning av mystik, skräck och symbolism. var mästerliga. Allra allra bäst var säsong 1. Men i säsong 3 tog actionskräck-genren över för mycket och det hur inspirerad seriens skapare är av tv-spel blev för uppenbart. Säsong 4 balanserar elegant mellan den mystiska atmosfären i de första två säsongerna och skräckaction från den tredje. Det är spännande, emellanåt olidlig spännande, överraskande ibland, roligt och romantiskt gulligt några gånger också. Det är skickligt berättat, skickligt filmat och imponerande.

Serien utspelas under 1980-talet, handlingen i den första säsongen är från 1983 och den andra säsongen är 1984. Varje säsong tar ett år i taget. Åttiotals-känslan är en av seriens nostalgiska styrker. Tänk att det fanns en tid då ingen gick runt med mobiltelefon och inte kunde följa någon på Facebook. Redan denna så väl förvaltade tidsmiljö ger serien högt betyg. Även om säsong 3 var knepig här då Mike, Will och de andra som var barn och sprang runt i kortbyxor i de första två säsongerna fortfarande sprang omkring i kortbyxor men med långa ben och det såg jättelöjligt ut. I denna fjärde säsong har barnen fått bli de tonåringar som de är och både Mike och Will har äntligen fått på sig långbyxor.

Handlingen i denna fjärde säsong börjar sex månader sedan den stora striden i slutet av tredje säsongen, Battle of Starcourt. som ledde till stor skräck och förödelse i Hawkins. Kompisgänget är för första gången separerade. Will och Jomathan har flyttat till Californien tillsammans med sin mamma Joyce.

Kompisgänget, som är separerade för första gången, kämpar med efterdyningarna av slaget och försöker samtidigt navigera komplexiteten med gymnasiet. El, som nu går under namnet Jane, har liksom övriga börjat i gymnasiet, vilket inte är så kul för den som är lite udda. Men något skrämmande övernaturligt hot kommer och gånget måste på olika hålla sätta igång och försöka hysta upp mysteriet. Det blir spännande och läskigt och berörande. Räkna med en spännande ny säsong och att du får svar på en del frågor om El och laboratoriet i Hawkins.

Några intressanta nya karaktärer dyker också upp. Så vad som än händer i de två återstående avsnitten i denna säsong finns det säkert underlag för en femte säsong med tanke på de olika karaktärerna. Det är fascinerande och imponerande hur serieskaparna lyckas både mejsla ut de olika karaktärerna men samtidigt ge dem djup i sig, de blir trovärdiga människor även om de ibland målas upp med komik.

De första sju avsnitten i säsong 4, volym 1, har premiär 27 maj medan de sista två avsnitten, volym 2, kommer 1 juli. En fundering finns förstås: varför släppa säsongen i två omgångar? Siffror visar att Netflix förlorat ett stort antal prenumeranter i Storbritannien. Konkurrensen mellan streamingtjänster har hårdnat. Kriget i Ukraina och efterverkningar efter covid-19-pandemin har satt igång en inflation som gör att många familjers ekonomi försämrats. Det är naturligt att många börjar se över sina kostnader och väljer kanske bort en eller fler streamingtjänster. Samhället öppnat upp och det finns annat att göra än att sitta inomhus och kolla på tv-serier. Kan uppdelning av säsong 4 av en av årets säkert mest efterlängtade säsongspremiären på Netflix vara ett sätt att ”lura” prenumeranter att behålla Netflix under sommaren?

I rollerna: Winona Ryder (Joyce Byers), David Harbour (Jim Hopper), Millie Bobby Brown (Eleven), Finn Wolfhard (Mike Wheeler), Gaten Matarazzo (Dustin Henderson), Caleb McLaughlin (Lucas Sinclair), Noah Schnapp (Will Byers), Sadie Sink (Max Mayfield), Natalia Dyer (Nancy Wheeler), Charlie Heaton (Jonathan Byers), Joe Keery (Steve Harrington), Maya Hawke (Robin Buckley), Priah Ferguson (Erica Sinclair), Brett Gelman (Murray), Cara Buono (Karen Wheeler) och Matthew Modine (Dr. Brenner).

I övriga roller syns Jamie Campbell Bower (Peter Ballard), Joseph Quinn (Eddie Munson), Eduardo Franco (Argyle), Sherman Augustus (Lt. Colonel Sullivan), Mason Dye (Jason Carver), Nikola Djuricko (Yuri), Tom Wlaschiha (Dmitri), Myles Truitt (Patrick), Regina Ting Chen (Ms. Kelly), Grace Van Dien (Chrissy), Logan Riley Bruner (Fred Benson), Logan Allen (Jake), Elodie Grace Orkin (Angela), John Reynolds (Officer Callahan), Rob Morgan (Chief Powell), Amybeth McNulty (Vickie) och Robert Englund (Victor Creel).

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Stranger Things, TV-serie

Lysande tribut till kultartist och formidabel låtskrivare – Dom som aldrig ger upp/ en hyllning till Magnus Lindberg

25 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Larissa Aggerborg Lindberg

En hyllning till Magnus Lindberg

Dom som aldrig ger upp

5

Olika ljudtekniker och producenter i förmodligen olika studios

Producerad av Kjell Andersson

Sammanställd av Kjell Andersson, Dan Hylander, Basse Wickman och Larissa Aggerborg Lindberg

Formgivning: Kjell Andersson, Pär Wickholm

Smilodon (distr Border Music)

63:09

Releasedatum: 20/5 2022

Magnus Lindberg (1952-2019) förnekades det erkännande han förtjänade under sin levnad. Ändå ingick han i både Landslaget och Grymlings och släppte drygt tio egna plattor, varav åtskilliga rosats. Jag äger två av hans milstolpar, Röda läppar och I en hand. Minns att jag hörde Lindberg live ensam med sin akustiska gitarr en söndagskväll för cirka femton år sedan, på ett ställe vid Avenyn som hette Diamod Dogs. SVT (förmodligen K-special) gjorde ett varmt minnesporträtt för några år sedan av en rockpoet som i långa perioder försörjde sig som lärare.

Drabbad av cancer fick han på dödsbädden ett löfte från en av sina beundrare, imposante Kjell Andersson på EMI som var hans A&R och mångårige producent, om att göra vad han förmådde för att sprida sin ”skyddslings” musik. För över trettio år sedan gjorde memoarskrivande Andersson succé med sina antologier på Cornelis respektive Evert Taube-tolkningar. Denna gång annorlunda förutsättningar. För att ro projektet i hamn krävdes en omfattande kampanj i form av crowdfunding, vars initiativ togs av gemensamme vännen Ulf Nyström. På uppmaning tillhörde jag de som spred PR om kampanjen här i K-bloggen. Fysiska och digitala releasen timar med vad som skulle varit dagen före 70-års dagen,

Nära vännen Basse Wickman (samarbetade 2010 med Lindberg med andras texter, Vita lögner + Svarta ballader) ges utrymme att ta hand om två tolkningar, vilket i och med en tidigare utgiven livecover också är fallet för Lars Winnerbäck. Och i ordinarie finalen sammanstrålar Wickman med Mauro Scocco och Dan Hylander ackompanjerade av RMB (Raj Montana Band), varför det är korrekt att säga att samtliga uppräknade är med på flera hörn. Vi får hela arton låtar, samtliga signerade Magnus Lindberg. Sju av dem har hämtats från de vinyl jag äger.

pressfoto Tony Sandin

Kjell Andersson visar fingertoppskänsla på flera sätt. Noggrant utvalda artister och musiker gör sitt yttersta för att lyfta fram essensen i text och melodi. Och låtordningen med sin spännvidd av uttryck är förnuftigt genomförd, rent av fabulös. Sammansättning och inramning hedrar verkligen hantverket hos den nasalt sjungande kompositören. Dom som aldrig ger upp har resulterat i en exceptionellt näringsrik mix av rättfram rock och mer djupverkande material. Så gott som samtliga vokala prestationer förtjänar överbetyg, ett par av bidragen måste betraktas som fenomenala då de känslobombar blödiga lyssnare. Lägstanivån på den handplockade elitmönstringen är som väntat hög.

Mauro Scocco ges förtroendet att leda oss in i Lindbergs låtskatt. Ackompanjerar sig själv på akustiska gitarrer i Ljusterö, ursprungligen en duett med en viss Anni-Frid Lyngstad. Blir en riktigt lyckad, naken ingång utan manér där Scoccos stämma uppvisar likheter med hyllningsobjektet. Basse Wickmans röst driver två Rickenbacker-gitarrer (den ena trakterad av Carla Jonsson) framför sig i nästa låt som saknar något för att omgående fastna, kanske sätter sig vid fler lyssningar i hörlurar. Betydligt större framgång nås genom I en hand, vars original-ös stöpts om till visformel invirad i folkton. Andreas Dahlbäck och inte minst Per ”Ruskträsk” Johansson på flöjt färgar fint. Basse Wickman karaktäristiska stämma bottnar i texten.

Sedvanligt lågmälda Sophie Zelmani och kompanjonen Lars Halapi – som spelar akustiska gitarrer, vibrafon, pedal steel samt piano – uträttar stordåd i Tänker jag lite på dej. Helt underbart utförande! Avlöses av Lars Winnerbäck som normalt sett inte har samma kapacitet att gå på djupet. Lyckligtvis fixar han Månsken Peggie genom att låta melodin träda fram i avskalad form. Och i vad som kallas extranummer från konsert 2001 (tidigare utgiven liveskiva) river han och bandet av en suverän version av Röda läppar. Fröjdas åt duellerande gitarrister och ”Norpan” Erikssons trumspel i värsta Ramones-stil. En värdig hommage som går på knock. Jagande sång befinner sig i samma härad som originalet.

Magnus Lindberg 2012 i Göteborg foto Rustan Lefin

Plura som er recenserat uppskattat lika mycket som Kjell Andersson, gör en trovärdig tolkning av Ingen ska få se mig när jag går. Harmonierna utvinns snyggt av Marcus Arborelius på piano. Kuriöst nog sammanfaller de i stora stycken med Sakta lägger båten ut från land, som ju Dylans alster heter i Mikael Wiehes översättning. Oldtimern Lasse Lindboms var med redan för närmare femtio år sedan i Landslaget. Tillsammans med Janne Bark och Maj-Britt Niklasson (också medlem i samma band) på fiol exekveras en mästerlig urladdning. I Hårda år trampas i ungefär samma attackvilliga fotspår som upphovsmannen gjort. Kompromisslös sång jämte speedat fiolspel sticker ut extra. Titellåten anförtros Peter LeMarc. Och den går rätt in. Bekräftar att det skenbart enkelt utförda kan glimma som guld. Vill också rikta strålkastarna på tidigare nämnda ”Ruskträsk”, Goran Kajfes samt Andreas Dahlbäck. Utmärkt fraserande sångare förhöjer atmosfären genom munspelande.

Fångas av ännu en extatisk stänkare, denna gång med Dan Hylander och ett återuppståndet Raj Montana Band där Ola Johansson på elbas ska kreddas särskilt. I Sanningen är det energistinn stå-på-gasen- rock som gäller. Häftig kontrast uppstår i vad som är skribent Tore S Börjessons höjdpunkt på samlingen. Syftar på countrydoftande Jag har aldrig varit i Memphis i Louise Hoffstens och Richard Krantz (pedal steel med mera) tappning. Hoffsten sjunger lysande och Krantz bedrifter måste framhållas i samma andetag. Toni Holgersson och Lars Halapis prestation i den ballad de tilldelats (eller har artisterna själva fått önska?) är magisk. Resulterar i nära nog tår i ögat och definitivt klump i halsen. Halapi på diverse instrument bevisar att han stundom är en genialisk konstnär. Famlande formuleringar från min sida känns i sammanhanget futtiga.

omslagsbild från Lars Halapis facebooksida

Två duetter ligger efter varandra. Först Carla Jonsson i par med Cecilia Thorngren (ofantligt bred repertoar som kombineras med skådespeleri). Fin duett av dem vars kulmination är Jesper Lindbergs raffinerade konversation på mandolin med Carlas gura. Följs av Då känns det lite lugnare från plattan Röda läppar (-81) vars uttolkare är två kvinnor. När den finstilta infon studeras upptäcks att Anna Stadling & Idde Schultz cover utgavs 2006. Guldstjärna utfärdas till Staffan Johansson på slide. Över till en larmig rockrökare det slår gnistor om, nämligen Ljudet av oss två framsjungen av föredömligt textande Anne-Lie Rydé. Gungar oemotståndligt tack vare bland andra Clarence Öfwerman, Tommy Cassemar och en sologitarrist som influerats av pionjären Thurston Moore. Tveksamt om jag lyssnat på Staffan Hellstrand under 2000-talet. Visar sig vara i gott slag i Springsteen-påverkade, mäktiga Tårar över city. Det distade, skönt skramliga och suggestiva soundet kan associeras till Anders F Rönnblom och hans Bravado Bravado.

Nykomlingen Erik Palmqwist har inte riktigt samma självklara pondus som övriga. Hans sprödhet och en stämma i närheten av Lindbergs utmynnar ändå i ett fungerande koncept. Tillåter mig att ha smärre invändningar mot kompilationens ståtligt hopsnickrade finalnummer, featuring Hasse Olsson på hammond. I medryckande Sista versen med sitt lunkande beat, uteblir den förväntade dynamiken och därmed också euforin. I en magnifik helhet överses absolut med denna lilla besvikelse. Kunde inte undvika ymnigt ordflöde, eftersom extravagansen på totalen är sällsynt. Den gjorde mig faktiskt euforisk, med andra ord lyrisk.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Sen debut med välkomponerade låtar och spetskvalitet – Visitor av Carl Bagge

24 maj, 2022 by Mats Hallberg

Målning av Sigfrid Billgren

Carl Bagge

Visitor

4

Inspelad av Linn Fijal på Riksmixningsverket i Stockholm

Producent: Carl Bagge

Releasedatum: 7/4 2022

Med tanke på att pianisten Carl Bagge examinerades från KMH 2006 har han skyndat långsamt. Kan jämföras med nästa generation jazzmusiker, vilka inte sällan skivdebuterar till och med före genomgången högskoleutbildning. Har ett par skivor och live har jag hört honom vid ett antal tillfällen, vilket varit ett sant nöje. Att vi har 718 gemensamma vänner på facebook är möjligen en irrelevant upplysning. På Stockholms Jazzfestival för några år sedan kunde jag lyssna på honom på tre olika scener i skiftande sättning- Ekdahl/ Bagge Big Band, med Moon Ray Quintet featuring Magnus Carlsson samt hos Isabella Lundgren. När Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton sattes upp som musikteater 2018 var det Carl Bagge som hade skrivit och arrangerat musiken.

Visitor består av åtta låtar, samtliga komponerade och arrangerade av en idérik melodiker som också producerat. Låtarna ska ha tillkommit och inspelats utan större grubbel i en rakt-på-process, även om planerna inför projektet varit utsträckta i tiden. Frågan om hur mycket han brås på sin far Lars Bagge (1935-2000) är inte obefogad. Kan som kuriosa nämnas att jag minns fadern, bland annat från Göteborgs Konserthus i mitten på 80-talet, då som kapellmästare för Monica Z. Till denna förhållandevis senkomna debut har högkvalitativ omgivning valts ut. Sådana jag lyssnat på en hel del och som Bagge inte spelat regelbundet med. Minst sagt meriterade Magnus Lindgren står för blåset i form av tenorsax, flöjt och klarinett. I rytmsektionen huserar Martin Höper på kontrabas jämte eftertraktade dynamon Adam Ross (vars utveckling varit en fröjd att ta del av). Herrarna tillhör givetvis gräddan av våra improvisationsmusiker..

Albumet präglas av behaglig, positiv och stundtals eftertänksam approach, i ungefär samma anda som genomsyrar senaste skivan med Johan Borgström sextett. Det är svängigt och lyriskt om vartannat. Kompositionerna väcker intresse utan att för den skull sammantaget ta mig med storm. Akustiken i studion på Skeppsholmen finfördelar, gör instrumentens valörer rättvisa. Hävdar dock att soundet blivit en aning torrt, stundtals lite hårt på sina ställen.

Höper – Ross – Bagge- Lindgren foto Pär Wickholm

Rör sig definitionsmässigt om en nordisk, sofistikerad variant av bebop, där vårdat musicerande över sångbara melodier prioriteras. Lyssnare som föredrar tuggmotstånd anser förmodligen att det låter för städat. Vi andra håller inte med. Sålunda ingen värdering, endast ett konstaterande. Innovative Lindgren lirar mer soft än han brukar och Adam Ross ägnar sig mestadels åt finlir, inte sedvanliga eruptioner. Den först nämnde behärskar självklart allehanda stilar, medan Ross bevisar att han går från klarhet till klarhet. En beundransvärd trygghet utmärker trumslagaren som bräjkat senaste åren, medan Martin Höper (Rigmor Gustafsson med mera) koncentrerar sig framgångsrikt på sin sammanbindande roll.

Hermeto tillägnad brasilianske multiinstrumentalisten Hermeto Pascoal utgör en av flera favoriter. Brasilienkännaren Lindgren frontar på flöjt. Fantastisk input av trumslagare Adam Ross backar upp glimrande passage på piano. Arthur Sings The Blues tillhör kategorin muntra alster, vilket understryks av Lindgrens ystra klarinett. Titeln syftar på tonsättaren Arthur Honegger, mest aktiv tidigt 1900-tal. Rörs av delikat ballad som söker sig fram, i ett tonspråk påminnande om det som ofta förekommer hos Carl Bagges ordinarie trio. Låter väldigt vackert när temat varsamt behandlas.

foto Pär Wickholm

Flyhänta löpningar på To Mr K.K refererar till den alldeles för tidigt bortgångne instrumentkollegan Kenny Kirkland, allsidig pianist som blev cross-over kändis genom samarbete med Sting. Gläds åt parafraser på dennes schwungfullt bluesiga uttryck. I en kortare sekvens kastar kvartetten loss, maximerar sitt uttryck. Inte oväntat avrundas genom att berörande ballad lanseras. Fraser på klarinett förmedlas mästerligt i en förträfflig melodi som piano, bas och trummor inkännande fyller i. Makalösa Music For Some Film skrider subtilt fram likt ett valsande par i slow motion. Apropå det behagliga förstaspåret kan informeras att dess kryptiska titel (R.H) syftar på produktive trumpetaren Roy Hargrove (1969-2018) (såg honom leverera på jazzfestivalen på Skeppsholmen), ytterligare en betydande amerikansk jazzmusiker som avlidit i förtid.

Carl Bagges pianospel frodas av elegant anslag och oklanderlig teknik i en tradition från Bill Evans och Gunnar Svensson, med stänk av Tommy Flanagan och Jan Lundgren. Tidigare i år erhöll han stort stipendium. Att Carl Bagge behärskar konsten att skriva bärkraftiga och stringenta låtar har vi fått ännu ett kvitto på. Ett mycket gediget hantverk kryddat med åtskilliga fullträffar!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Eggande originallåtar framförda i intuitivt samförstånd – Agnas Bros på Valand/ Nefertiti

23 maj, 2022 by Mats Hallberg

bild från soundcheck – foto: Mauritz Agnas

19/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör jazzföreningen Nefertiti)

Måste vara extrem sällsynt med fyra bröder som spelar tillsammans på nationell toppnivå. De tog sig aldrig för att göra revolt mot sina yrkesverksamma musikerföräldrar. Tvärtom har de övat kopiöst mycket under gemensamt tak i uppväxten. Kvartetten bestående av trumslagare Konrad, pianist Max, gitarrist Kasper och kontrabasisten Mauritz har spelat offentligt i fjorton år. Förra månaden släpptes deras fjärde skiva, kort och gott betitlad Fyra.. Och nu blev det ånyo dags för turné.

Trots framträdanden på statusfyllda event som Montreux Jazzfestival, har vi inte befunnit oss på samma festivaler. Är till och med på det visat att jag varken har någon platta eller hört dem tillsammans tidigare. Hög tid ta skadan igen, råda bot på missförhållandet. För inte länge sedan såg jag visserligen en avknoppning i form av Agnas trio på Unity, då med en kusin på trummor. Har fått reda på att Konrad är äldst medan Max är yngst. Skiljer sju år dem emellan. Har hört Konrad live ett otal gånger senaste tioårsperioden, vilket varje gång varit ett nöje utan reservationer tack vare att rytmläggaren tillhör landets mest spännande batterister. Mauritz har jag också träffat på flitigt i skilda sammanhang, eftersom han senaste fem åren klivit fram som en av de mest anlitade i branschen. Max sågs i Lerum som en pusselbit i Ale Möllers fabulösa Xenomania. Träffade Kasper första gången på Brötz tidigare i år, i en suggestiv konstellation då Mauritz trakterade cello.

På tok för få åhörare hade kommit till Valand. Troligen en kombination av otillräcklig pr och överutbud av jazz i staden. I ett svep uppemot halvannan timme framförs samtliga kompositioner från Fyra plus ej inspelad låt jämte en inspirerad improvisation. I intervju menar Maz att soundet är snällare på färska skivan. Inte utan att man undrar hur stökigt det kan ha låtit tidigare.

från konserten i Halmstad – foto från gruppens fb-sida

Är sällan pianots bas uppfattas så tydligt som i inledande takterna av The Jingle (hörde jag rätt är det senaste singeln). Märks omgående att bröderna gillar att blanda sångbara melodier med mer komplexa tongångar. Vidare tycker man sig iaktta en speciell kemi, naturligtvis beroende på att de fyra lirat tillsammans sedan barnsben. Att Agnas Bros på pappas sida har anknytning till Dalarna kan skönjas här och var i låtskrivandet, en syssla man broderligt delar på. Ofta uppstår härligt knixigt groove. Finner Trakl´s Blues spännande I Mauritz komposition Vals till Hubert noteras efter dennes fängslande basintro, anknytningen till landskapets folkmusik. En högkvalitativ låt som växlar svagt och starkt inte olikt en slängpolska. Konrad står för en virtuos avslutning.

Fröjdas åt deras känsla för avancerad dynamik. Kaspers Någon hyllade en glass kännetecknas av läckert upphackad rytm och förnimbart stök. Registrerar att Max briljerar med sin hammer-teknik i låt tillägnad instrumentkollegan Jonas Östholm. Fabbe signerad Mauritz är dedikerad till Georg Riedel. Ett utsökt tema broderas ut av Kasper på hans Silvertone. Vad som börjar i ömsint balladform stegras av kompet, övergår i klangligt utforskande genom licks á la ECM:s typiska sound på elgitarr. Kul att följa med i denna händelserika impro-påbyggnad.

gruppfoto från konserten i Borlänge – foto Peter Gunnebro

Efter att ha hört Magistern (Max) som i slutfasen blir dansant, förstärks min uppfattning att gitarrens sound genomgående gifter sig med flygelns. Självklart råder ett jämviktsförhållande, vilket innebär att varje individ får komma till tals. Om jag ändå ska generalisera är det oftast Max och Konrad som styr, färgar i framkant. I en slingrande sak av Konrad betitlad Three For Me för hans glimrande teknik tanken till Tony Williams, fast låten tillägnas Wynton Marsalis. Melodin blir inte mindre uppiggande av att Max kommer in och tar täten, bjuder showande på lysande löpningar.

I Varför bråka? ges den komponerande gitarristen mycket utrymme, träder för andra gången fram i helfigur. Initierar låtens snygga tema i ett solo över en sampling(?). En behaglig melodi som får veckla ut sig. Det är som om Kasper och Co. överfört mystik från nordisk folkton. Entusiastisk publiken får också en titellös, ej inspelad låt som kryllar av lekfulla upptåg.

Lite speciellt att gå på konsert och så att säga sakna underlag, även om jag hört flera av medlemmarna var för sig. Modigt att förlita sig på eget material, vilket funkar. Blev som förutspått imponerad. En sista reflektion är att Agnas Bros har en fäbless för att ändra skepnad mitt i låtar, gillar att lansera olika mood.

Arkiverad under: Musik, Recension

Överlevares trauma taktilt gestaltad – Dagar i Warszawa av Vera Berzak Teatersällskap

23 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Öberg

Premiär 19/5 2022

Spelas på Cinnober Teater vid Masthuggsterrassen i Göteborg till och med 22/5

Manus: Vera Berzak (baserat på boken Dagar i Warszawa – Zofia Brzezinka)

Regi och design: Vera Berzak

Ljus: Diblik Rabia

Musik: Ida Gillner

Skådespelare: Anette Sevreus och Emeli Jansson

Med stöd av Kulturrådet, Folkuniversitetet, Katz judiska kulturfond samt Heckschers stiftelse

Termen överlevare syftar specifikt på målgruppen som inte dödades i nazisternas systematiska utrotning, vars offer ju främst var av judisk börd. En av de som genom höga insatser undkom koncentrationsläger och därmed att bli tillfångatagen i ghettot, var Zofia och hennes son i 4-års åldern. Långt senare hamnar hon i Sverige. Cirka fyrtio år efter tiden på flykt, undan ondskan på olika adresser utanför ghettot i Warszawa, skriver Zofia sin självbiografi. Dess utgångspunkt är att försöka berätta för sonen Juliusz. Jag hade inte möjlighet att gå på premiären utan såg matinéföreställningen dagen efter. Men Juliusz fanns i publiken, vilket måste ha genererat en extra dimension. Vera Berzak fick kontakt med honom efter att ha läst självbiografin, vilket utmynnade i omfattande brevväxling.

Befinner mig på den inte särskilt stora läktaren i en lokal som väl är sinnebilden av en black box. Inte mycket till scenografi. Den åldrade huvudpersonen spelad av Anette Sevreus (stod i rampljuset också i samma teatersällskaps Alla vindar är stilla härom året), sitter i öppningsscenen vid ett skrivbord. Över inspelade ödesmättade pianoackord hörs en litania. ”Hur ska jag kunna berätta för dig vad jag tvingades uppleva” , om smärtsamt nödvändiga val för att försöka klara livhanken? Kanske var det sonens naturliga frågvishet som fick henne att nedteckna sina plågsamma minnen. Den unga Zofia gör entré. Hon gestaltas av Emeli Jansson, en allsidig skådespelare med erfarenhet från revy, barnteater och filmroller. Pjäsen uppehåller sig i dåtid, när det gällde att vara på rätt sida gränsen, att tillägna sig en framgångsrik strategi. Och en sådan kunde handla om att skiljas från sin man och lämna bort en son, fast han kände sig övergiven.

Pjäsens framåtrörelse består i konsekvenser av de beslut som fattas mot någons vilja. Nazismens fasanfulla ideologi skonade inte miljontals oskyldiga, tvärtom. Kan parentetiskt nämna att jag inte vågat ge mig på att läsa De fattiga i Lódsz, Steve Sem-Sandbergs prisade dokumentärroman om alla de judar som blev inspärrade i ghettot. Handlingskraftiga Zofia går i polemik mot sitt tillbakablickande jag. Angående replikväxlingen kring det förnuftiga i att inte lita på någon, kontra att utgå från att pålitliga människor existerar i Polen; är det relevant att nämna Den målade fågeln. Jag äger romanen och såg filmen på GFF. Klassificerar den som fasansfullt äcklig, gav mig tung huvudvärk.

Den rådiga kvinnan med uppdrag att rädda sig och sitt barn, konfronteras i sin flykt undan fienden, med både omgivningen och ett slags överjag. Den förtätade intensitet skådespelarna etablerar sinsemellan är minst sagt durkdriven. Ska framhållas att Berzak valt att varken ha med barnstatist, använda video eller projicera foton. Innehållet blir på så vis lättare att ta till sig när man istället för att bevittna barnets reaktioner, får föreställa sig det perspektivet.

foto Peter Öberg

I en föreställning som varar uppemot en timme jobbas med små medel. Ljudet av soldaters stöveltramp och ekande skott eller en stol som faller i golvet. Det gulaktiga ljuset bidrar raffinerat till att förstärka bilden av en mardrömstillvaro, en skuggvärld. För att påminna om den judiska kulturens stolta traditioner, backas bandet ytterligare till en glädjefylld scen från kvinnans bröllop 1937. Dagar i Warszawa redogör lidelsefullt för den överlevandes målmedvetenhet, traumatiska beslut och en ideologiskt betingad ondska. Något av den fasa Zofia rekapitulerar i skrivprocessen, speglas i koreograferade rörelser. Kvinnans två jag fångar upp varandra onaturligt bakåtlutade. En sinnrik bild av att stötta, i ett läge när man inte får falla.

Musiken bär på avgörande betydelse. Märks att Ida Gillner har skaffat sig rutin från liknande uppdrag. Pianots toner symboliserar i huvudsak det fruktade och olycksbådande jämte tillspetsad dramatik. Men signalerar också stråk av hoppfull stämning.

Sevreus och Jansson interaktion är lysande. Och det oavsett om två facetter av samma person skildras eller om dialogen övergår i andra tillstånd. Agerandet kännetecknas av värdighet och respekt, vilket regissör Berzak synes ha vinnlagt sig om. Hur ohyggligt mycket godhet och klokskap det krävs i ett skede då omänskliga gärningar dominerat, visar genialiska ordväxlingen som avslutar berättelsen. Den rör framtiden för sonen och dennes uppfostran i en annan konstruktiv omgivning. Sonen Juliusz som är medlem i en grupp (EDUT) vars vittnesmål från Förintelsen för minnet vidare. Föreställningen är ett samarbetsprojekt med just EDUT.

Teamet ansvariga för verket – foto Diblik Rabía

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in