Carl Bagge
Visitor
4
Inspelad av Linn Fijal på Riksmixningsverket i Stockholm
Producent: Carl Bagge
Releasedatum: 7/4 2022
Med tanke på att pianisten Carl Bagge examinerades från KMH 2006 har han skyndat långsamt. Kan jämföras med nästa generation jazzmusiker, vilka inte sällan skivdebuterar till och med före genomgången högskoleutbildning. Har ett par skivor och live har jag hört honom vid ett antal tillfällen, vilket varit ett sant nöje. Att vi har 718 gemensamma vänner på facebook är möjligen en irrelevant upplysning. På Stockholms Jazzfestival för några år sedan kunde jag lyssna på honom på tre olika scener i skiftande sättning- Ekdahl/ Bagge Big Band, med Moon Ray Quintet featuring Magnus Carlsson samt hos Isabella Lundgren. När Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton sattes upp som musikteater 2018 var det Carl Bagge som hade skrivit och arrangerat musiken.
Visitor består av åtta låtar, samtliga komponerade och arrangerade av en idérik melodiker som också producerat. Låtarna ska ha tillkommit och inspelats utan större grubbel i en rakt-på-process, även om planerna inför projektet varit utsträckta i tiden. Frågan om hur mycket han brås på sin far Lars Bagge (1935-2000) är inte obefogad. Kan som kuriosa nämnas att jag minns fadern, bland annat från Göteborgs Konserthus i mitten på 80-talet, då som kapellmästare för Monica Z. Till denna förhållandevis senkomna debut har högkvalitativ omgivning valts ut. Sådana jag lyssnat på en hel del och som Bagge inte spelat regelbundet med. Minst sagt meriterade Magnus Lindgren står för blåset i form av tenorsax, flöjt och klarinett. I rytmsektionen huserar Martin Höper på kontrabas jämte eftertraktade dynamon Adam Ross (vars utveckling varit en fröjd att ta del av). Herrarna tillhör givetvis gräddan av våra improvisationsmusiker..
Albumet präglas av behaglig, positiv och stundtals eftertänksam approach, i ungefär samma anda som genomsyrar senaste skivan med Johan Borgström sextett. Det är svängigt och lyriskt om vartannat. Kompositionerna väcker intresse utan att för den skull sammantaget ta mig med storm. Akustiken i studion på Skeppsholmen finfördelar, gör instrumentens valörer rättvisa. Hävdar dock att soundet blivit en aning torrt, stundtals lite hårt på sina ställen.
Rör sig definitionsmässigt om en nordisk, sofistikerad variant av bebop, där vårdat musicerande över sångbara melodier prioriteras. Lyssnare som föredrar tuggmotstånd anser förmodligen att det låter för städat. Vi andra håller inte med. Sålunda ingen värdering, endast ett konstaterande. Innovative Lindgren lirar mer soft än han brukar och Adam Ross ägnar sig mestadels åt finlir, inte sedvanliga eruptioner. Den först nämnde behärskar självklart allehanda stilar, medan Ross bevisar att han går från klarhet till klarhet. En beundransvärd trygghet utmärker trumslagaren som bräjkat senaste åren, medan Martin Höper (Rigmor Gustafsson med mera) koncentrerar sig framgångsrikt på sin sammanbindande roll.
Hermeto tillägnad brasilianske multiinstrumentalisten Hermeto Pascoal utgör en av flera favoriter. Brasilienkännaren Lindgren frontar på flöjt. Fantastisk input av trumslagare Adam Ross backar upp glimrande passage på piano. Arthur Sings The Blues tillhör kategorin muntra alster, vilket understryks av Lindgrens ystra klarinett. Titeln syftar på tonsättaren Arthur Honegger, mest aktiv tidigt 1900-tal. Rörs av delikat ballad som söker sig fram, i ett tonspråk påminnande om det som ofta förekommer hos Carl Bagges ordinarie trio. Låter väldigt vackert när temat varsamt behandlas.
Flyhänta löpningar på To Mr K.K refererar till den alldeles för tidigt bortgångne instrumentkollegan Kenny Kirkland, allsidig pianist som blev cross-over kändis genom samarbete med Sting. Gläds åt parafraser på dennes schwungfullt bluesiga uttryck. I en kortare sekvens kastar kvartetten loss, maximerar sitt uttryck. Inte oväntat avrundas genom att berörande ballad lanseras. Fraser på klarinett förmedlas mästerligt i en förträfflig melodi som piano, bas och trummor inkännande fyller i. Makalösa Music For Some Film skrider subtilt fram likt ett valsande par i slow motion. Apropå det behagliga förstaspåret kan informeras att dess kryptiska titel (R.H) syftar på produktive trumpetaren Roy Hargrove (1969-2018) (såg honom leverera på jazzfestivalen på Skeppsholmen), ytterligare en betydande amerikansk jazzmusiker som avlidit i förtid.
Carl Bagges pianospel frodas av elegant anslag och oklanderlig teknik i en tradition från Bill Evans och Gunnar Svensson, med stänk av Tommy Flanagan och Jan Lundgren. Tidigare i år erhöll han stort stipendium. Att Carl Bagge behärskar konsten att skriva bärkraftiga och stringenta låtar har vi fått ännu ett kvitto på. Ett mycket gediget hantverk kryddat med åtskilliga fullträffar!