19/5 2022
Valand i Göteborg (arrangör jazzföreningen Nefertiti)
Måste vara extrem sällsynt med fyra bröder som spelar tillsammans på nationell toppnivå. De tog sig aldrig för att göra revolt mot sina yrkesverksamma musikerföräldrar. Tvärtom har de övat kopiöst mycket under gemensamt tak i uppväxten. Kvartetten bestående av trumslagare Konrad, pianist Max, gitarrist Kasper och kontrabasisten Mauritz har spelat offentligt i fjorton år. Förra månaden släpptes deras fjärde skiva, kort och gott betitlad Fyra.. Och nu blev det ånyo dags för turné.
Trots framträdanden på statusfyllda event som Montreux Jazzfestival, har vi inte befunnit oss på samma festivaler. Är till och med på det visat att jag varken har någon platta eller hört dem tillsammans tidigare. Hög tid ta skadan igen, råda bot på missförhållandet. För inte länge sedan såg jag visserligen en avknoppning i form av Agnas trio på Unity, då med en kusin på trummor. Har fått reda på att Konrad är äldst medan Max är yngst. Skiljer sju år dem emellan. Har hört Konrad live ett otal gånger senaste tioårsperioden, vilket varje gång varit ett nöje utan reservationer tack vare att rytmläggaren tillhör landets mest spännande batterister. Mauritz har jag också träffat på flitigt i skilda sammanhang, eftersom han senaste fem åren klivit fram som en av de mest anlitade i branschen. Max sågs i Lerum som en pusselbit i Ale Möllers fabulösa Xenomania. Träffade Kasper första gången på Brötz tidigare i år, i en suggestiv konstellation då Mauritz trakterade cello.
På tok för få åhörare hade kommit till Valand. Troligen en kombination av otillräcklig pr och överutbud av jazz i staden. I ett svep uppemot halvannan timme framförs samtliga kompositioner från Fyra plus ej inspelad låt jämte en inspirerad improvisation. I intervju menar Maz att soundet är snällare på färska skivan. Inte utan att man undrar hur stökigt det kan ha låtit tidigare.
Är sällan pianots bas uppfattas så tydligt som i inledande takterna av The Jingle (hörde jag rätt är det senaste singeln). Märks omgående att bröderna gillar att blanda sångbara melodier med mer komplexa tongångar. Vidare tycker man sig iaktta en speciell kemi, naturligtvis beroende på att de fyra lirat tillsammans sedan barnsben. Att Agnas Bros på pappas sida har anknytning till Dalarna kan skönjas här och var i låtskrivandet, en syssla man broderligt delar på. Ofta uppstår härligt knixigt groove. Finner Trakl´s Blues spännande I Mauritz komposition Vals till Hubert noteras efter dennes fängslande basintro, anknytningen till landskapets folkmusik. En högkvalitativ låt som växlar svagt och starkt inte olikt en slängpolska. Konrad står för en virtuos avslutning.
Fröjdas åt deras känsla för avancerad dynamik. Kaspers Någon hyllade en glass kännetecknas av läckert upphackad rytm och förnimbart stök. Registrerar att Max briljerar med sin hammer-teknik i låt tillägnad instrumentkollegan Jonas Östholm. Fabbe signerad Mauritz är dedikerad till Georg Riedel. Ett utsökt tema broderas ut av Kasper på hans Silvertone. Vad som börjar i ömsint balladform stegras av kompet, övergår i klangligt utforskande genom licks á la ECM:s typiska sound på elgitarr. Kul att följa med i denna händelserika impro-påbyggnad.
Efter att ha hört Magistern (Max) som i slutfasen blir dansant, förstärks min uppfattning att gitarrens sound genomgående gifter sig med flygelns. Självklart råder ett jämviktsförhållande, vilket innebär att varje individ får komma till tals. Om jag ändå ska generalisera är det oftast Max och Konrad som styr, färgar i framkant. I en slingrande sak av Konrad betitlad Three For Me för hans glimrande teknik tanken till Tony Williams, fast låten tillägnas Wynton Marsalis. Melodin blir inte mindre uppiggande av att Max kommer in och tar täten, bjuder showande på lysande löpningar.
I Varför bråka? ges den komponerande gitarristen mycket utrymme, träder för andra gången fram i helfigur. Initierar låtens snygga tema i ett solo över en sampling(?). En behaglig melodi som får veckla ut sig. Det är som om Kasper och Co. överfört mystik från nordisk folkton. Entusiastisk publiken får också en titellös, ej inspelad låt som kryllar av lekfulla upptåg.
Lite speciellt att gå på konsert och så att säga sakna underlag, även om jag hört flera av medlemmarna var för sig. Modigt att förlita sig på eget material, vilket funkar. Blev som förutspått imponerad. En sista reflektion är att Agnas Bros har en fäbless för att ändra skepnad mitt i låtar, gillar att lansera olika mood.