• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel – den segaste filmen jag sett på länge

28 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 augusti 2022
Regi Amélie van Elmbt & Maya Duverdier

Ur filmdistributörens beskrivning av filmen:
De har alla bott där: Patti Smith, Jim Morrison, Robert Mapplethorpe, Dylan Thomas, Bob Dylan, Janis Joplin, Jimi Hendrix och många fler. Det legendariska Chelsea Hotel har varit en fristad för konstnärer och artister i över ett århundrade. Men nu är det över. Konsten poesin och de goda vibrationerna av en svunnen subkultur som är etsad i väggarna är snart ett minne blott. Renoveringen till lyxhotell har pågått i över nio år, men fortfarande biter sig några av de som haft hotellet som sin permanenta bostad sedan 60-talet kvar. De är envisa och excentriska, tar sig fram mellan byggnadsställningarna, numera med rullator, och får plötsliga infall att bjuda upp byggjobbarna till dans.

Den beskrivningen låter väl oerhört lockande? Jag kände starkt att den måste jag se. Men jag blev djupt besviken. Denna dokumentära film spretar och gör ingen på djupet. Den nuddar vid att några gäster vägrat flytta och kämpar för att få rätt att bo kvar. Men vi får inte reda på mer. Inget konkret om hur de kan få bo kvar efter renovering.
Vad är tanken med denna dokumentära film, egentligen? Någon hyllning till Chelsea Hotel är det inte egentligen. Är det ett försvar för de gäster som vägrar flytta? Är syftet att vi ska tycka synd om att de kanske måste flytta efter att ha bott på hotellet i 35 eller 40 år. Livet är ju till sin grundnatur föränderligt. Ingenting varar för evigt och det är riktigt sorgligt när människor lever kvar i det förflutna. Men någon existentiell frågeställning tycks regissörerna inte heller haft som målsättning att ställa.

Vad gjorde Chelsea Hotel så mytomspunnet och så kultförklarat? Den enda tillstymmelse till förklaring vi får är att det var en plats för droger, droghandlare och horor, som någon uttrycker det i filmen. Jag tycker filmskaparna missat en massa annat. Ja det var mycket droger bland de konstnärer och artister som hängde på Chelsea Hotel men det var mycket annat också.

Filmens enda positiva del är att några av de äldre boende när vi får möta dem närmare är spännande personligheter som varit dansare eller fotografer och skapat mycket. Men allt detta skildras oerhört sentimentalt. Bakom varje äldre människa finns ju en person som en gång var ung – och varje äldre människa kan ha något intressant att upptäcka. Utan tvekan. Men det räcker inte för att göra denna film värd att ägna tid åt, tänker jag. Jag fick tvinga mig att se klart den. Det var länge sedan jag tyckte en film var så seg och så intetsägande och så spretig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Elvis

27 juni, 2022 by Birgitta Komaki

Elvis
Betyg 3
Svensk premiär 29 juni 2022
Regi Baz Luhrmann

Filmen om Elvis är en film om hans enastående popularitet och många hits. Otaliga är
de sånger som blivit legendariska och de personer som kopierat Elvis. Han blev en stjärna under sin livstid och kanske ännu mer efter sin död. Men filmen om Elvis är lika mycket filmen om Överste Tom Parker som blev hans manager och vägledare.
Parker med ett förflutet som tivolidirektör och näsa för affärer blir en manager som
mest ser till sina egna intressen. För den enkla grabb som Elvis är från början tar det tid att genomskåda sin manipulativa manager. Hans försök att frigöra sig från Parker misslyckas ofta och han blir fast i Parkers nät.

Austin Butler som Elvis är vacker och ung från början till slutet. Hos honom ligger viljan till revolt nära och han lyckas ibland. Det är då publiken älskar honom och kvinnorna skriker. I motsats till honom ger Tom Hanks som Tom Parker bilden av medelåldern där glöden har slocknat och pengar är drivmedlet.

USA är ett land med stora motsättningar. 1963 skjuts John Kennedy, 1968 Bobby Kennedy och Martin Luther King samma år. Många predikar om segregation och religion. De svartas musik anses osedlig. Samtidigt blir Blues, Gospel och Soul för Elvis inkörsporten till musiken. Med sin rock and roll , sitt oljiga hår, rosa kostymer och framför allt sitt vickande anses han störa moralen. Han blir en smakbit av förbjuden frukt i det bigotta USA.

Regissören Luhrman berättar om Elvis karriär från han slår igenom till hans död vid 42 års ålder. Han rör vid hans barndom, ungdom, äktenskap och försök till revolt. Men främst skildrar han den komplicerade relationen till Tom Parker.

Det går snabbt, det är överväldigande och mycket av allt, men det går aldrig på djupet.
Man saknar människan Elvis bakom fasaden. Trots 2 timmar och 40 minuter film
vet man inte mycket om Elvis som person. Styrd av sin religiösa uppväxt, av sin mamma och sin manager. Det hade varit spännande att veta om det fanns mer att berätta eller kanske var han bara en vacker kille med sexig utstrålning. Åtminstone som Överste Parker ser honom. Det är en pampig, rörig film med musik att njuta av och många härliga scener och trots filmens längd blir den inte för lång. Musiken tröttnar man aldrig på och stjärnan Elvis kommer alltid att vara älskad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

25 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Damaskus
Författare Iben Albinus
Serie Sigrid Melin
Antal sidor 495
Utgivningsdatum 2022-03-01
Förlag Modernista
Översättare Kalle Hedström Gustafsson
ISBN 9789180234450

En spännande roman att läsa under sommaren. Romanen vann Danska Kriminalakademins pris i kategorin Årets debutant.

Huvudpersonen i romanen, Sigrid Melin, tar anställning på ett stort telekombolag och utstationeras på företagets kontor i Damaskus. Händelserna utspelas 2011, då den arabiska våren pågick för fullt. Sigrid Melin är kluven. Hon har en son och en partner hon inte vill lämna men samtidigt har hon ett enormt driv att vara med och förändra diktaturen i Syrien till en demokrati. Hon bär med sig ett djupt dåligt samvete, en skuld för något hon varit medskyldig till som gör att hon på något sätt vill betala av sin skuld till världen. Vad det är som tynger henne får vi reda på först en bra bit in i romanen.

Sigrid Melin blir övertalad att ta jobbet för att tanken är att genom att den syriska befolkningen får tillgång till Internet kan människor förenas och tillsammans få reda på sanningen och kunna kämpa för demokratin. Hon blir dessutom övertalad till att samtidigt jobba för en danska underrättelsetjänsten. Vilket ju verkligen är att utsätta sig själv för fara.

Den syriska regimen tar till brutala medel för att slå ner upproret. På plats i Syrien blir tillvaron både farlig och skrämmande. Medan Sigrid försöker göra det rätta leder hon både sig själv och de hon älskar in i en livsfarlig konspiration – och hon tvingas fråga sig vem som i slutänden är vän och vem som är fiende.

Författaren kan verkligen skriva så det blir spännande och samtidigt känns det som att hon vet vad hon skriver om. Det känns extra aktuellt att läsa om diktaturen i Syrien nu när den ryska diktaturen angripit Ukraina. Turkiet som inte är världens främsta demokrati är också i fokus i svenska nyheter då Turkiets ledare motsätter ett svenska medlemskap i Nato. Syrien har förbundens på olika sätt med både Ryssland och Turkiet.

Däremot har jag lite svårt att begripa mig på en karaktär som Sigrid Melin, Jag tycker hon tar en del idiotiska beslut. Men det är en del i att läsa berättelser, att vi kommer nära människor som inte är som vi själva.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

25 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Filmtjuven
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juli 2022
Regi Pan Nalin

En vacker indisk hyllning till filmkonsten. Av och till är den förutsägbar och har en hel del inspiration från succéfilm Cinema Paradiiso, men däremellan är denna indiska film både överraskande och unik. Huvudhistorien kretsar kring en pojke, Samay, som för första gången i sist liv får följa med sin familj på en film på bio. Hans pappa är noga att poängtera att det blir både den första och den sista gången, eftersom familjen är av Brahmin-kasten så är film inte något för dem. Enda anledningen att de går denna gång är att det är en religiös film. Samay blir helt fängslad av film och bestämmer sig att han ska bli filmskapare när han är vuxen. Vilket hans pappa hånskrattar åt och förbjuder å det strängaste.

Det kommer aldrig fram i filmen hur gammal Samay är. Han är rätt liten, jag skulle tippa i elva-tolvårsåldern. Han har ett starkt inre driv, det är fascinerande. Mot sin pappas vilja beger h an sig till den slitna biografen och lyckas bli vän med biomaskinisten Fazal. Samay och Fazal gör ett avtal: Samay tar med sin matsäck med den underbar hemlagade maten som hans mamma gjort till Fazal och Samay får sitta i kontrollrummet och se på film. Mat mot film. Jag erkänner att det vattnas i munnen på mig när jag ser maten och när jag ser när mamman lagar mat. Vällagad indisk mat är så god.

En underbar vänskap växer fram mellan Samay och Fazal. Men Samay nöjer sig inte med att se på film. Han får med sin några vänner och de börjar skapa film själva med de metoder som finns tillgängliga för sex småpojkar på indiska landsbygden.

En bihistoria till hyllningen till filmkonst är en inblick i livet på indiska landsbygden och hur rättslösa barn är. Att föräldrar får piska sin barn fullt synligt för omgivningen. Jag blir förskräckt över barns situation världen över och inser att vi till viss del lever i en skyddad bubbla i Sverige. Fast inte helt skyddade här heller, det har varit en del mord på barn i Sverige under senare. Så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bäst.

Jag blir lite konfunderad över Samay och hans vänners ålder. Kan så små barn vara så företagsamma? Det förvånat mig också hur fritt de får springa runt i bygden och att de kan ligga och smyga på en flock lejon och att de kan bygga en hemlig biograf i spökstaden. Eller så är det en berättelse som visar hur livet kan vara för barn på landsbygden Indien.

Oavsett de kritiska funderingarna jag har kring delar av filmens berättelse slår jag ändå fast att i mina ögon är detta en vacker, stark och helt underbar film. Den är fylld av underbar symbolik och det är en ren njutning att sitta ned i nästan två timmar och följa Samay och hans sökande efter ljuset och berättelserna.

För övrigt: Originaltiteln ”Last Film Show” tycker jag, som ofta, är mycket bättre än den svenska titeln.

Filmtjuven är skriven och regisserad av Pan Nalin, vars ”Angry Indian Goddesses” och ”Samsara” också gick på bio i Sverige. Huvudrollen gör av den otroligt charmiga Bhavin Rabari.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hyllning till filmkonsten, Indien

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

22 juni, 2022 by Mats Hallberg

foto Erik Dahl

Erik Dahl

Music For Small Rooms

4

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg (kompletterande inspelningar Oceanen, Bunkern och Underlandet) i maj och december 2020

Producerad av Filip Leyman och Erik Dahl

Svalka

44:34

Releasedatum: 16/6 2022

Jag har inte tidigare ”studerat” Erik Dahls kompositioner, däremot blivit förtjust i hans arrangemang på skivor med Anders Boson. Missade tyvärr releasen nyligen för Music For Small Rooms. Albumet är en instrumental upptäcktsfärd i ett distinkt sound som sägs kreeras med ömhet och förundran vid utforskandet av pianot.

Somligt matnyttigt får man reda på på dennes hemsida. Exempelvis att Dahl är drygt tjugo är yngre än undertecknad, uppväxt i Lund och sedan cirka tjugo år bosatt i Göteborg. Han är välutbildad och valde inriktningen Världsmusik under åren på Musikhögskolan. Idag är piano jämte klaviaturinstrument huvudinstrument, fast han under tiden med Fibes, Oh Fibes var trombonist. På sistone har Dahl tilldelats ett par ansenliga stipendier. Produktionstakten imponerar. Har blivit mycket skrivet för dans- och teateruppsättningar, ofta för teatergruppen Big Wind. Av olika konstellationer han anför eller ingått i kan nämnas Erik Dahl Ensemble, folkmusikduon I Underlandet, The Red Hot Mamas, José Gonzalez, Göteborg String Theory, Indiefolktrion med Viktor Turegård och Oskar Reuter samt Göteborgs Alternativa Orkester. Inom en mer experimentell sfär samarbetas med Donovan Van Martens.

På Music For Small Rooms trakteras piano, tramporgel, synt, gitarr, liveelektronik och dessutom använder Dahl fältinspelningar och egna rösten. Anna Cochrane (I Underlandet) hörs på viola i tre stycken och medproducent Filip Leyman (Anna von Hausswolff med flera), bidrar med slagverk på åtskilliga låtar eller syntetisk ljudreglerare som kallas modular. Basklarinett spelas av Anna Malmström på Mannen med bollen och Natural Home kompletteras via William Sooviks trumpålägg. Impulsen att skapa en repertoar för solopiano, uppstod efter ett uttalande om favoritmelodi av folksångare under konsert på fjällstation i Sarek

pressfoto Magnus Bergström

Ett avskalat, försynt stycke med den ironiska titeln Postpop inleder. Ledsagande ackord drar in oss i ett specifikt universum med närmast majestätiskt anslag. Mannen som komponerat och arrat all musik förstärker det harmoniska flödet genom att nynna, vilket gör låten till en slags hymn. Ska påpekas att soundet är oväntat omväxlande, vilket överraskar en smula. Å andra sidan kan anföras att musikern bara följer sin ingivelse utifrån vitt skilda förebilder: Exempelvis Benjamin Britten, Björk, Mingus, Ennio Morricone, John Zorn!!!

Kompositionen Natural Home tillhör de avvikande genom att bestå av modernt up tempo-beat. En fängslande passage förstärks av trummor, synt och viola. Fäster mig vid trolsk folkmusikatmosfär i fint pianostycke vars influenser kan härledas till Nils Lindberg, Merit Hemmingson med flera. Melodin har en uppiggande, lite kantig karaktär. Trolska, kantiga temat utvecklas vidare i den stegrande dramatik som betitlas Gnista. Erik Dahl visar med sin egensinniga estetik, att han inte är främmande för varken udda ackordföljder eller inslag av smygande friktion.

pressfoto Henrik Cederblom

Musiken framstår som naturligt suggestiv. Ibland går tankarna till J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-opus. Noterar förförisk klangbotten, föredömlig balans mellan akustiska instrument – elektronik samt en spännande tillika mångfasetterad konstruktion. Flera kompositioner förmedlar starka stämningar vilka i lyssnaren omvandlas till bilder, frilagda för tolkningar. Sparv skulle kunna vara del i elegiskt soundtrack skrivet av Stefan Nilsson. Och efterföljande Mannen med bollen låter likt en drömsk ballad som dryper av molltoner. Resulterar i böljande bestämd melodi som sätter sig i skallen, kryddad med fräsch tillförsel från viola och basklarinett. Utbroderade Between Heartbeats med sin svävande slinga får mig att associera till Emil Ingmars lovande debut jämte Adam Forkelids senaste alster. Avslutningen består av utstuderat långsamma förflyttningar i en barnvisa som utgår från en liten stad på Själland.

Som så ofta när det handlar om att tillägna sig visionära konstnärer är vana vid liknande verk en stor fördel, kanske rent av en förutsättning. Jag hade mycket utbyte av att lyssna på denna genrefria instrumentalmusik, som raffinerat mixar minimalistiska strömningar med känsligt beat och låter ambient-sound korsas med lyriska hållna låtar.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in