Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 augusti 2022
Regi Amélie van Elmbt & Maya Duverdier
Ur filmdistributörens beskrivning av filmen:
De har alla bott där: Patti Smith, Jim Morrison, Robert Mapplethorpe, Dylan Thomas, Bob Dylan, Janis Joplin, Jimi Hendrix och många fler. Det legendariska Chelsea Hotel har varit en fristad för konstnärer och artister i över ett århundrade. Men nu är det över. Konsten poesin och de goda vibrationerna av en svunnen subkultur som är etsad i väggarna är snart ett minne blott. Renoveringen till lyxhotell har pågått i över nio år, men fortfarande biter sig några av de som haft hotellet som sin permanenta bostad sedan 60-talet kvar. De är envisa och excentriska, tar sig fram mellan byggnadsställningarna, numera med rullator, och får plötsliga infall att bjuda upp byggjobbarna till dans.
Den beskrivningen låter väl oerhört lockande? Jag kände starkt att den måste jag se. Men jag blev djupt besviken. Denna dokumentära film spretar och gör ingen på djupet. Den nuddar vid att några gäster vägrat flytta och kämpar för att få rätt att bo kvar. Men vi får inte reda på mer. Inget konkret om hur de kan få bo kvar efter renovering.
Vad är tanken med denna dokumentära film, egentligen? Någon hyllning till Chelsea Hotel är det inte egentligen. Är det ett försvar för de gäster som vägrar flytta? Är syftet att vi ska tycka synd om att de kanske måste flytta efter att ha bott på hotellet i 35 eller 40 år. Livet är ju till sin grundnatur föränderligt. Ingenting varar för evigt och det är riktigt sorgligt när människor lever kvar i det förflutna. Men någon existentiell frågeställning tycks regissörerna inte heller haft som målsättning att ställa.
Vad gjorde Chelsea Hotel så mytomspunnet och så kultförklarat? Den enda tillstymmelse till förklaring vi får är att det var en plats för droger, droghandlare och horor, som någon uttrycker det i filmen. Jag tycker filmskaparna missat en massa annat. Ja det var mycket droger bland de konstnärer och artister som hängde på Chelsea Hotel men det var mycket annat också.
Filmens enda positiva del är att några av de äldre boende när vi får möta dem närmare är spännande personligheter som varit dansare eller fotografer och skapat mycket. Men allt detta skildras oerhört sentimentalt. Bakom varje äldre människa finns ju en person som en gång var ung – och varje äldre människa kan ha något intressant att upptäcka. Utan tvekan. Men det räcker inte för att göra denna film värd att ägna tid åt, tänker jag. Jag fick tvinga mig att se klart den. Det var länge sedan jag tyckte en film var så seg och så intetsägande och så spretig.