• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Firebird

19 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Firebird
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Peeter Rebane
Manus Peeter Rebane, Tom Prior
I rollerna Tom Prior. Oleg Zagorodnii. Diana Pozharskaya, m fl.

En kärlekshistoria mellan två sovjetiska militärer på tjänst i Estland under 1970-talet. En kärlek som var förbjuden och måste hållas hemlig.

Det är en film vars berättelse bygger på verkliga händelser och jag skulle gärna kunna ge högre betyg. Historien bygger på outgivna memoarer av författaren, regissören och skådespelaren Sergej Fetisov. Han dog innan han hann göra klart manus till filmen. Regissören Peeter Rebane och skådespelaren Tom Prior gjorde manuset och skapade filmen. Det visar hur svårt det kan vara att skriva klart något för någon annan. Ämnet för filmen: förbjuden kärlek mellan militärer i den sovjetiska armén skulle kunna vara både engagerande och gripande.

Att ämnet är viktigt gör inte en film automatiskt bra. Ett stort minus är att filmen utspelas på en rysk militärförläggning men alla talar engelska. Det blir väldigt konstigt. Men ännu större minus är att det är alldeles för förutsägbart. Fem minuter in i filmen vet jag i stort sett allt som ska hända. Jag har sett ämnet behandlas bättre i flera filmer och teateruppsättningar.

Den unge militären Sergei har snart gjort klart sin värnplikt och ska snart få återvända hem. Men hans chef skulle vilja att han stannade kvar, han är duktig och ambitiös. Sergeis stora dröm i livet är att bli skådespelare, men han har inte självförtroende nog för att söka in till skådespelar-utbildningen.

Så dyker stridspiloten Roman upp på förläggningen. Det visar sig att både Roman och Sergei har ett stort intresse för foto och när de lär känna varandra har de också ett gemensamt intresse för kultur som teater och dans. Roman tar med Sergei till en balettföreställning och när de är på väg hem efter den kommer deras första kyss.

Det finns delar av filmens berättelse som skulla kunna blivit väldigt bra. Sergei har många filosofiska tankar kring vad ett foto är och kan vara. Filmen skulle kunna bli mer filosofisk, den kuna ha utvecklat mer existentiella frågeställningar. Eller så kunde filmen haft mer paralleller till nutiden när Ryssland försöker lägga under sig Ukraina.

Vissa delar i filmen är riktigt löjeväckande överdrivna. Som den första kyssen som i ett dike i skogen när de gömmer sig för gränspolisen och kyssen sätter igång ett stort regn. Det är bara för mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Där kräftorna sjunger

18 augusti, 2022 by Elis Holmström

Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman

Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.

Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.

Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.

Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.

Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.

Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.

Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.

Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Sweden Jazzfestival dag 3 – Berikande vistelser mitt i och i jazzens utkanter

17 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Collin – Maret – Sewell foto Markus Fägersten

5/8 2022 i Ystad

Första musikrelaterade aktivitet blir ett kort besök på Morten Café, innan det är dags att trampa vidare till Ystad Saltsjöbad vars konserter samtliga är utsålda. Kvintetten PEOPLE IN ORBIT står på scen i den serie gratiskonserter som kallas Next Generation. Baserat på de fragment jag hör kan konstateras att gruppen kommit långt, känns frapperande färdig med utmärkt ensemblespel.

Mattias Svensson – foto Markus Fägersten

På spahotellet ett par kilometer från centrum framträder MATTIAS SVENSSON med sitt drömprojekt. Den väldigt produktive musikern har bland annat sedan 1997 ingått i Jan Lundgrens trio. Ett handplockat dreamteam framför till övervägande del basistens eller Mays kompositioner, samtliga av hög kvalitet. Svensson (haft förmånen att höra honom live ofta) har mönstrat eminente MORTEN LUND till partner i rytmsektionen, BILL MAYS från USA vid flygeln med förflutet hos Frank Sinatra, Sarah Vaughan och Gerry Mulligan (smått overkligt, eller hur?), vibrafonisten PASCAL SCHUMACHER från Lichtenstein samt som grädde på moset VIKTORIA TOLSTOY vars vokala prestationer backats upp av projektledaren i omgångar under 25 år.

Bill Mays – foto Markus Fägersten

Man visar framfötterna direkt som pianotrio i reflekterande stil. Naturligt nog är pregnant kontrabas högt mixad, vilket omgående justeras så att optimal balans råder. Fröjdas åt friska fläktar av up tempo med Chick Corea-vibe. Lund och Mays hottar upp stämningen, lösgör sig. Den danske trumslagaren (en favorit hos mig) demonstrerar fabulös teknik. I Philosophical About It (M. Svensson) introduceras vibrafonisten. Underbart spel från kompositören i initialt meditativ melodi, vars tema utvecklas i en intensiv riktning. Superb dynamik! Tolstoy äntrar scen, gör bländande avtryck i musik från Gudfadern och i ett originellt arr på Bye Bye Blackbird. Sjungs rättframt naturligt med rätt dos passion.

Pascal Schumacher – foto Markus Fägersten

Hänförs av innovativa löpningar över klaviaturen och uppdrivna nivån på samspelet, trots knapp tid för repande. Blir lekfullt i en sekvens, toppat av busig improvisation i ett outro. My Toots Toots heter en av det knippe nya låtar Svensson skrivit. Ett förstklassigt alster roterandes kring omvälvande dialog emellan piano och vibrafon. Gör vågen för Morten Lunds spel på cymbaler. Blir begeistrad i drömskt inbäddat tema exekverat på trio featuring Schumacher. Låt tillägnad Ardy Strüwer framförs kongenialt nog i dennes anda. Inspirerade musiker tar tillfället i akt att på ett magnifikt sätt agera lustfyllda upptågsmakare. Lika stimulerande som underhållande! Tolstoy som ivrigt väntat i kulisserna gör succé en andra gång. Hinner tyvärr bara höra en timme av en alldeles lysande tillställning (förhoppningsvis inspelad av P2), eftersom ett framtidslöfte bjudit in till konsert som överlappar i programmet.

Tolstoy – Svensson – foto Markus Fägersten

STELLA GUSTIN bildade sin kvartett på Skurup, befinner sig således i början på en formativ utbildningsperiod. Förutom henne själv vid sångmikrofonen består uppbackande grupp av Milos Lindegren på elpiano, trumslagaren Mattias Nyman samt Hilda Nordkvist på kontrabas. Rytmsektionen ingår också i konstellation med Alicia Lindberg. Får möjlighet att höra cirka 35 minuter av en synnerligen behaglig utomhuskonsert ingående Next Generation-serien. Talangfulla tjejen jag endast hört flyktigt på jam har tekniskt sett redan kommit långt. Tonhöjd, frasering och omfång imponerar. Glädjen i att sjunga förmedlas, vad det verkar, utan ansträngning.

foto Anna Rylander

Oavsett om snabba nummer eller ballader framförs framgår att de lärt sig hantverket. Pianistens kunnande sticker ut. Fängslande repertoar lanseras, med standards signerade Nancy Wilson, Oscar Peterson, Carmen McRae med flera. ´I´ve Never Been In Love Before (Peterson) har omarbetats finurligt av Gustin. Med berättigat självförtroende ger hon sig ut i scat-land, imiterar förebilder med benäget bistånd från rytmsektionen. I avancerade, upphetsande takter behöver färg bekännas, vilket görs obehindrat. Pianotrion som enhet öser på i lämpliga stick. Förbluffas över standarden på sången. Finns en skärpa och ett driv som borgar för en ljus framtid, för en 21-åring, som äger en publikfriande framtoning. Utmaningen framöver består i att odla fram en egen röst, ett självständigt. uttryck.

foto Markus Fägersten

Konserten ”Americana” av GRÈGOIRE MARET, ROMAIN COLLIN och MARTIN SEWELL är en hyllning till roots-musik och dess förgreningar. Ett tvärsnitt av folkmusik, country, blues, gospel och dylikt baserat på ett album med de två förstnämnda plus Bill Frisell. Maret klassificeras av instrumentkollegan Filip Jers som världsledande på munspel, har musicerat med åtskilliga stjärnor. Utgör på Ystad Teater lodlinjen i en omgivning bestående av den franske pianovisionären Romain Collin och sparsmakade gitarristen Martin Sewell, den senare med flera utomordentligt meriterande samarbeten i sitt cv. Trots avsaknad av försynt rytminstrument (skivan innehåller trummor) och igenkännbara sofistikerade covers, kvarstår faktum. ”Americana” erbjuder en lika delikat som rogivande stund. Absolut koncentration är visserligen en förutsättning. Och soundet är förtrollande vackert!

Låtar av Bill Frisell anger tonen initialt. Munspelande Maret är en ekvilibrist vars mål är att skildra stämningar, förmedla bilder och ett hudlöst tilltal. Vilar en slags andlighet över majoriteten ackordföljder. Långsamt framåtskridande framkallar fridfulla tillstånd. Omsorgsfulle Sewell, som sägs vara förbunden med Cassandra Wilson, växlar klokt mellan att spela akustisk och elektrisk gitarr, vid ett tillfälle slide. Trions vemod skänker styrka, underligt nog. Påminner om sånger av exempelvis Randy Newman, Townes van Zandt, Rickie Lee Jones och Gillian Welch. Väldigt ovanligt att man väljer att framföra den sortens själfulla berättande instrumentalt, bortsett från Collins nynnande.

foto Markus Fägersten

I fjärde låten uppstår svåröverträffad magi, kusligt exakt pausering. Förvisso har munspelet en dominant ställning, men pianisten får möjlighet till utsökta broderier inklusive delikata solon, besitter en ljuvlig touch. Och Martin Sewell beter sig så diskret, ändå distinkt, att dennes bedrifter gör outplånligt avtryck. Stillsam akustisk passage avlöses av lika vackert, slingrande vibrato. En loopad sekvens förstärker fint.

Mot slutet bryts förtrollningen när musiken ystert rullar fram. Överraskande piggt beat då pianist och gitarrist plockar åt sig ackord. Vi undfägnas soundtrack ur One Upon A Time In The West / Harmonica (E. Morricone), vilka skiljer sig markant från originalen. Fast ikoniska undertrycket från filmens nyckelscen identifieras, trots radikal transformation. Temats spänningsbärande anstrykning kreeras mästerligt av Maret med munspel i världsklass. Bergtagen publik lyssnar som en gemensam kropp.

foto Harri Paavolainen

BENGAN JANSON, LINDA PETTERSSON & LARS ERICSSON genomför i Klosterkyrkan ett finstämt visprogram på en bädd av kammarjazz betitlat ”Personligt”. Här finns en extraordinär akustik perfekt för dylik musik, vilket framhålls. Prisbelönte dragspelaren Jansson har jag, om jag inte missminner mig, sett på både Vis- och Jazzdagar i Falkenberg, varav en gång hos Östen med resten. Lika genreöverskridande basist och mycket respekterade vokalisten (röst influerad av Alice Babs), har råkat gå under radarn. Pettersson ackompanjeras av en sättning som får anses vara udda, givetvis i oklanderlig förening. Vissa låtar sjungs på duo eller på egen hand av spelmannen som presenterar materialet.

Omgående planteras insiktsfullt visornas kärna. Bedårande sommarvals spetsas med utomordentligt stick, följs upp av makalöst suggestiva, repetitiva takter. Linda och Bengan tar sig på ett förtjusande vis an ett nummer ur Swe-Danes repertoar. Tolkar också Taube på duo. Dragspelsvirtuosens fabulösa teknik präglar komposition av Richard Galliano, i vilken entusiastisk publik njuter av tango i halsbrytande tempo. Linda kompletterar genom att nynna. Det är lustfylld kammarjazz i sin prydno och sångerskans storhet rör vid åhörarnas hjärtan.

foto Harri Paavolainen

Lars Ericsson alternerar effektfullt mellan kontrabas och Höfner-bas, har en läcker ton stundtals påminnande om stilbildande geniet Jaco, något som märks specifikt i exempelvis Summertime. Ett instrumentalt krön är den vals i New Orleans-stuk som vi fick veta framfördes på Sven Tumbas begravning. Andra förträffliga alster utan sång är snabb låt dedikerad till Sivuca och kända dragspelslåten i extranumret med walking-lir på bas. Den kvinnliga stämman firar ljuva triumfer när Bye Bye Blackbird kuggas i en naken interpretation av Blackbird (McCartney).

Låtar av Östen Warnerbring, Henry Mancini (Moon River) och tungvrickande vändningar i Dean Martins signaturmelodi ska också framhållas. Reagerar med ilningar av gåshud vid flera tillfällen, bland annat i en duett som artar sig till en ”snyftare”, där kristallklar röst kan liknas vid Crystal Gayle. En orsak till att kyrkokonserten ändå inte bedöms som fulländad, är att Bengan Jansson, i för hög utsträckning ägnar sig åt att sjunga.

foto Harri Paavolainen

Sista kvällskonserten skimrar i icke-västerländskt tonspråk i form av ANOUAR BRAHEM QUARTET. Den är centrerad kring dess ledare från Tunisien på orientalisk luta benämnd oud och som gett ut 13 album på ECM. Det för våra öron ovana instrumentet inramas av tyske Klaus Gesing på basklarinett och sopransax, Khaled Yassine från Libanon på två varianter av handtrumma (darbouka) samt Björn Meyer på sexsträngad elbas (som jag får en pratstund med under nattens jam). Gesing har medverkat på flera skivor med Norma Winstone och och Yassine har anlitats av Al Di Meola. Kvintettens sömlösa samspel resulterar inte i förutspått frosseri i introverta aktioner, även om det rör sig om stämningar och sound snarare än urskiljbara låtar.

Aningen klagande tonfall på basklarinett inleder, övriga faller in i en maximalt dröjande melodi. Är inte främmande för hur den korthalsade lutan låter, då jag är hyfsat förtrogen med Anders Hagbergs Melodic Melange. Utan att bli enformig om man lyssnar skärpt, är soundet ECM-stuk när det är som mest esoteriskt. Förförs av vad som händer på scen, även om jag inte känner sug till Brahems skivproduktion. Musiken genomgår oftast subtila förflyttningar, ibland i skepnad av omvälvande förändringar. Instrumentalisternas intima samförstånd och initiativtagarens kompositioner är fundament. Stimuleras av Intrikata och mjukt svävande klanger, inte olikt Oregon. Omsorgsfullt kombineras bas – diskant och trance-liknande beat med ofrånkomliga rörelser inåt.

foto Harri Paavolainen

Tredje stycket visar sig vara en romantisk fullträff i vilket huvudpersonen nynnar vagt melodin. Hajar till av ett sopransaxsolo det slår gnistor om, likaså över att rytmsektionen angenämt hetsar i glipor. Observerar att duktige Björn Meyer är i sitt esse, flow uppnås. I slutfasen på en komposition ökas tempot drastiskt genom trummande händer, intensitet som avlöses av tillbakalutad hållning. Eggande dynamik! Extranumret tar publiken med storm. Noterar upprymd en stampa-takten-låt med explicit beat.

Uppenbart att skickliga musiker underordnar sig, väver fascinerande samman ett specifikt tonspråk, härstammande från MENA-regionen. Ska poängteras att ljudet är fantastiskt, förstklassiga mikrofoner är exakt utplacerade.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Vackra själar – underhållande och fin film

17 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Vackra själar
Betyg 4
Svensk premiär 19 augusti 2022
Regi Bernard Campan, Alexandre Jollien

En film där huvudpersonen stjäl ens hjärta mer och mer

När cykelbudet Igor Parat levererar ekologiska grönsaker på sin trehjuling blir han påkörd av en bil och hamnar i diket. Det är begravningsentreprenören Louis Caretti
som kört på honom. En händelse som leder till kontakt och så småningom vänskap mellan de två männen.

Igor Parat har cerebral pares sedan födelsen, som gör att han har svårt med tal och motorik. Han är beläst på filosofer och smart men har svårt hitta vänner. Trots sin utsatthet och ensamhet är han en positiv person. Louis Caretti är den stilige men något bittre och uttråkade mannen som driver en begravningsbyrå.
När de ger sig ut på en roadtrip av misstag blir de vänner och en ny värld öppnar sig för båda. Resan är egentligen en transport av en avliden med likbilen. Igor får nya upplevelser och kontakter och Louis insikter om ett nytt sätt att se på livet.

Igor spelas av Alexandre Jollien med en charm och total envishet som ingen kan motstå. Från att ha tyckt synd om honom blir han killen man måste älska. Han har cerebral pares i verkligheten sedan födelsen och han har skrivit många böcker om filosofi. Louis Caretti spelas av Bernard Campan, känd fransk skådespelare, regissör och komiker.

Temat med handikapp och begravning till trots är det här en feelgoodfilm med både värme och humor. Att handikapp har många pris tas upp ibland. Det ger filmen en extra dimension och blir berörande. Filmen påminner om ”En oväntad vänskap”. En film om hur manlig vänskap växer fram. Som Igor säger ” Vi ärju båda budkillar fast med olika last”. En underhållande och fin film, värd att se i sommarvärmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

WOW 2022/ Thåström – Översköljd av sedvanlig intensitet

15 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foton Peter Birgerstam

4

13/8 2022 – Flamingo

Har sedan 2015 tre gånger recenserat Thåström live i genomgående lyriska ordalag, dessutom utdelat maxpoäng till livealbumet Klockan två på natten, öppet fönster (med inspelningar från en de konserter som åsyftas). Kände därför ingen uttalad upphetsning när jag ånyo fick chansen att avge mina omdömen, när Thåström avrundar WOW, som i det osannolikt fördelaktiga vädret noterade rekordpublik.

Nyheterna bestod denna gång av släpp härom året av nytt studioalbum samt att nytt band formerats. Råkade få en pratstund med opinionsbildare/ ”makthavare” Jan Gradvall tidigare på kvällen, som ju är en av ytterst få som på senare år intervjuat skygge Thåström. Sa då då något i stil med att jag svepts med, känt mig indragen på senare års konserter, vilket han ansåg vara en träffande beskrivning.

Eftersom det är lika respektlöst av den hyllade artisten som av recensenter, att inte nämna hans musiker vill jag omgående lista vem som gör vad. Thåströms närmsta medarbetare numera är klaviaturspelande medproducenten Niklas Hellberg. Övriga heter på keyboards Stefan Brisland, Eddie Nyström på gitarr, Henrik Nilsson på bas samt trumslagare Per Eklund. Hittar inga uppgifter om vem som i vissa låtar trakterade fiol. Dessa handplockade musiker tillhör inte kadern jag har hyfsad koll på.

Ljusdesignen genomförs med kreativ omsorg. En i stora stycken obevekligt intensiv tillställning pågår inklusive inplanerade extranummer i närmare hundra minuter. Kan undra hur noviser i publiken tar emot det infernaliska trycket från scen, en inställning punkrörelsens forna centralgestalt vidmakthållit live. Tillåter mig att sticka ut hakan här. Varför inte vara cool och hålla tillbaka uttrycket mer, istället för att gasa på? När det dras ut på stavelser och bandet manglar slår man nästan knut på sig.

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce fungerar förträffligt som öppningslåt. Det är gnissligt, kompakt och frejdigt med fullt ställ. Kan kategoriserar som frosseri i gnissel genom distad gitarr och vinande syntar. Vi kommer inte undan den furiösa attityden. Det visuella förstärker denna och andra alsters emotionella utformning. Ljudet håller oftast hög standard om än lite grötigt vissa moment, vilket kan bero på att det bitvis gjorts avsiktligt smutsigt. Pulsen är inledningsvis som man förutsett stadigt hård, väldigt hårt markerad.

Kan fastställas att de fem nya låtarna passar utmärkt in i övrig repertoar. Fäster mig vid snabbt och smittsamt beat i Ungefär så här. Av ”gamla godingar” levereras övertygande versioner från Imperiet-periodens Blå himlen blues och Kriget med mig själv. Dessutom en nöjaktig Märk hur vår skugga (vars kontrabasist på visans inspelning jag faktiskt träffade på jazzklubb för inte så många år sedan). I två av extranumren gästar Titiyo, vars svalt sensuella stämma tillför ytterligare dimension på främst Papperstunna väggar.

Hög tid att uttala sig om sången. Har inte ansett att den utgjort någon belastning i mina tidigare recensioner, absolut inte. Men nu blir jag stundtals betänksam. Thåström gillar att förse sin ofta knarrigt raspiga sång med skrikiga utfall. Emellan det sjungna påminner lätena om onödiga primalskrik, som om han behöver få trycket att lätta. Känns ansträngt och blir i längden tröttsamt. Karismatiska stämband drar gärna ut på stavelser, varvat med reciterande pratsång utifrån episkt tillbakablickande i mer eller mindre nostalgisk anda. Det senare fungerar dock väl i motsats till fäblessen för att få ur sig skrik. Har blivit ett signum senaste decenniet.

Med smattrande trummönster inleds Beväpna dig med vingar, ett odiskutabelt krön. Basist Henrik Nilsson tar täten med ödesmättat, suggestivt anslag. Den första av flera vindlande, berättande texter stegras sofistikerat, från avvägda pianoackord till fräsande figurer på Eddie Nyströms gitarr. Stor framgång nås med Kriget med mig själv som lanseras som glad-pop.

Tror Thåström hade tjänat på att inte vara så sluten, även om fansen är vana vid dennes sceniska natur utan självironiska tendenser. Efter ungefär en timma inställer sig oväntade tvivel. Är det för bombastiskt? Tar man i för mycket med en ursinnig besatthet? En anledning till tankarnas upphov är sannolikt nya bandet. De behärskar hantverket, men saknar stundtals förmågan att kreera den samverkan och de soloinsatser som Ossler, Ivarsson, Hernestam med flera var kapabla till. Har tidvis vissa problem att tillgodogöra mig detta brett anlagda gig, inte minst på grund av sång i för högt tonläge.

Å ena sidan, å andra sidan-mentalitet infinner sig. Innan Tiiyo kallas in på scen blir deten maximalt energisk Alltid va på väg. Den går hem hos mig och övrig publik. Vettigt nog avrundas med mer naket sound i ett knippe låtar. Vi lämnas med titellåten från senaste skivan, en stämningsfull vacker ballad.

Obs fotograf Peter Birgerstam!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in