• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den blinda mannen som inte ville se Titanic – bland det starkaste jag sett på länge

24 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Den blinda mannen som inte ville se Titanic
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Teemu Nikki
Medverkande Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Samuli Jaskio, Hannamaija Nikander, Matti Onnismaa, Rami Rusinen m fl

En unik berättelse om kärlek, liv och död och mänskligheten på gott och ont. En av de starkaste filmer jag sett på länge. Vinnare av publikpriset på Filmfestivalen i Venedig 2022. Mycket välförtjänt.

Filmen skildrar Jaakko, en ganska ung man som är blind och rullstolsbunden då han drabbats av MS. Han lever väldigt isolerad i sin lägenhet där han har en assistent som kommer en liten stund en gång om dagen och hjälper honom. Utanför kan han höra grannarna skvallra om honom och spekulera om varför han blivit så hjälplös, han hör du hur diskuterar: Har han druckit för mycket alkohol? Hur orkar han alls leva?

Han är överbeskyddad av sina föräldrar. Han är vuxen men då han är så funktionshindrad kan föräldrarna inte släppa greppet om honom och de ringer flera gånger om dagen och vill ta ut honom på utflykter och annat. Det måste vara mycket svårt både för föräldrar och deras vuxna barn när barnet blir så funktionshindrad och behöver så mycket hjälp.

Via en online chatt har Jaakko fått kontakt med Sirpa, en kvinna som också har en svår sjukdom. De lever både mycket nära döden.

Jaakko är en rolig karaktär. Han har sina bestämda åsikter och har många dvd-filer som han sett på den tiden då han kunde se. Men det finns en film han har och som han vägrar att se: Titanic. Han är stolt över att den fortfarande är kvar i en oöppnad förpackning.

​Jaakko spelas av Petri Poikolainen som av många kritiker sägs här göra sitt livs roll. En morgon får han ett mail om att han vunnit 600 euro på Keno och strax därefter berättar Sirpa att hon fått sorgligt besked på sitt blodprov. Hon måste få cytostatika och är jätteledsen. Jaakko beslutar sig då att åka och hälsa på henne. Det är bara tre timmars färd mellan dem. Två taxiresor och en tågresa. Problemet är att hans assisten inte kan följa med honom på så kort varsel så han ger sig iväg utan någon hjälp. Vad kan gå fel? Han måste få hjälp till taxin, från taxin till tåget, hjälp av tåget till nästa taxi. Hur det går ska jag inte avslöja.

Filmen är konsekvent filmad nära honom och vi upplever det mesta ur hans perspektiv. Han kan inte se alls och vi får se omgivning och andra personer suddigt. Hur ofta får vi överhuvudtaget se filmer filmade ur blindas eller synskadades perspektiv?

De första tio minuterna av filmen var mest en presentation och då trodde jag att filmen var en dokumentär. Men oj vad jag bedrog mig. Det är ett drama som är bland de starkaste jag sett på länge och skakar om och får oss att både känna och tänka kring livet, döden, de existentiella frågorna och vad det är att vara människa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Blind man, Film från Finland, Filmkritik, Filmrecension, MS, Publikpriset

Filmrecension: Fire of love – vackra naturbilder räcker inte

24 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Fire of love
Betyg 1
Svensk premiär 26 augusti 2022
Regi Sara Dosa

Paret Katia och Maurice Krafft är vulkanologer. Deras passion är forskning om vulkaner
och de reser runt i världen till nya vulkanutbrott. Alltid med målet att fota och komma så nära som möjligt. Balanserande på kanten till brinnande vulkanutbrott eller nära glödande lavaströmmar leker de med döden. Förenade i kärlek till sin passion och till varandra har de valt ett liv utan barn och ständigt sökande nya utmaningar. Ibland iklädda skyddsdräkter av plåt för de regnande stenarna från utbrotten.

Förutom ett stort antal filmade vulkanutbrott från jordens olika hörn och med filmer av paret vid kraterkanter eller i intervjuer så har filmen inte mycket innehåll.

Visst är naturbilderna vackra men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.
Att deras passion är gemensam blir man snabbt varse och att de har olika syn
på sitt intresse. Men någon fördjupning om deras arbete sker inte och inte heller får vi veta om deras insatser bidrog till vetenskapen om vulkaner. Att de dog redan år 1991 i Japan gör också att filmen känns inaktuell idag.

Ett mänskligt liv är som en blinkning jämfört med ett vulkanutbrott. Man hade gärna velat veta mer om den blinkningen och vad som är drivkraften när två människor hela tiden utmanar döden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Sweden Jazzfestival dag 4 (6/8 2022) – Fängslande spännvidd

23 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Ronnie Gardiner (i bakgrunden Martin Sjöstedt) – foto Harri Paavolainen

. Först ut är sångerskan IRMA NEUMÜLLER och de lika unga musiker som ackompanjerar, i utomhuskonsert ingående i Next Generation. Befinner mig således på välbefolkade innergården på Morten Cafe. Neumüller profilerar sig genom att skriva eget material på svenska. Hon flankeras av Thiery Marazanye på elpiano, basisten Hilda Nordkvist samt trumslagare Mattias Nyman. Rytmsektionen förekom också med Stella Gustin. Sjungs med imponerande pondus. Tar fasta på rytmiskt sinnelag, tillika kontrollen över vokala uttrycket. Neumüller textar så att varje nyans går fram, kompletterar (tror jag) med en standard. Likt flertalet yngre förmågor hänger sig sångerskan åt scat. Blir smått överväldigad när det klättras omkring bland höga toner.

foto Harri Paavolainen















STACY KENT från konserten på Ystad Teater som tjuvstartade YSJF

foto Harri Paavolainen

Duktiga pianotrion är i god form, levererar låtskrivarens melodier stundtals med anstrykning av Amanda Ginsburgs sound. Observerar då mollbetonad, lyrisk inramning. Teman broderas utomordentligt väl, väcker intresse. Gladlynt, lättsmält musik varvas omdömesgillt med mer avancerad harmonik. Om Neumüller framledes slipar på sin utformade estetik, finns goda förutsättningar för en framgångsrik karriär.

foto Anna Rylander

ABABHEMU QUARTET bildades 2014 i Sydafrika. Den består av KARL-MARTIN ALMQVIST (som besökt landet flera gånger) på tenor- och sopransaxofon, NDUDUZO MAKATHINI vid flygeln, AYANDA SIKADA bakom trummorna samt på kontrabas norrmannen MAGNE THORMODSAETER. Hymlas inte om att John Coltranes berömda kvartett och A Love Supreme utgör en slags förlaga. Därutöver kan uppenbar influens spåras till de två sydafrikanernas landsman Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), som jag minns från magisk triokonsert tidigt 90-tal på Nef. Låtarna har hämtats från gemensam skivinspelning där Almqvist komponerat merparten låtar, vilka i flera fall fått titlar på zulu.

Två nordbor transporterar sig sålunda musikaliskt till vad som har sitt ursprung i en geografi väldigt långt söderut, vars suggestiva grundpuls bereder väg för mustigt beat, både fräscha avvikelser med fri form-tendenser och förföriska melodislingor. Boppiga rytmer är riktmärke, glädjande nog. Ayanda Sikada tillför ett exceptionellt robust beat utan åthävor. Att få ta emot inbjudande trumspel, ömsom tassande, ömsom explosivt känns vederkvickande. Det kompletteras ljuvligt av Thormodsaeters lika pregnanta som diskreta basgångar.

foto Anna Rylander

Nordic Light sägs vara inspirerad av ett live-album från Coltrane postumt utgivet. Almqvist far slingrande i väg i precis lagom doser, påminner om en beslutsam tonmålare. Man rycks med av den bejakande atmosfär som uppbådas i vad som har likheter med en svit. Fäster mig vid ett uttrycksfullt intro på sopransax. Slungas iväg av fullt pådrag när bebop-hatten tas på i furiöst tempo med sydafrikansk vinkel. Nduduzo Makhathini vars ansikte strålar av glädje vid flygeln, tar täten med sprittande emfas. Anslaget förtjänar massvis av beröm. I ett belysande anförande från hans sida, åberopas samarbetsanda och storytelling, jämte fler hjältar som Charlie Haden och Keith Jarrett.

Den konsekvent hålla linjen innehåller charmerande schatteringar. Efter tempostark urladdning kan kvartetten hamna i ett puttrande tillstånd, där musiken får breda ut sig, andas i sakta mak. Thormodsaeter är ansvarig för skönt klingande gospeltendenser. På ”upploppet” öses på storartat i äventyrliga vändningar, vilka sitter som en smäck. Stretchas sofistikerat på unisona toner. Till extranummer väljs folkvisan Jag vet en dejlig rosa, en lyrisk fullträff.

foto Harri Paavolainen

Födelsedagsfirande av RONNIE GARDINER med honom själv i huvudroll tillsammans med JAN LUNDGREN, MARTIN SJÖSTEDT på kontrabas, KLAS LINDQUIST på altsaxofon/ klarinett samt vokalist HANNAH SVENSSON. Den timide amerikanen som bott merparten av sina 90 år i Sverige, berättar från scen att han blev hitlockad av Clark Terry, Zoot Sims och Toots Thielemans. Att han ännu är utövande musiker är uppseendeväckande. (När vi talades vid fokuserade jag på stipendiet i hans namn till talangfulla trumslagare.) I den kärnfulla ensemble Lundgren ställt samman finns förstås personer som samarbetat med festivalens hedersambassadör. Kan flika in att jag hört Gardiner bland annat på Skansen och i Ystad.

På menyn står bop eller swing, tolkningar anrättade med omsorg om detaljer. Tveklöst mainstream på absolut toppnivå. Markant hur totalt avslappnad konstellationen agerar i sina respektive roller, uppmärksamt iakttager man varandra. Efter Take The A-Train vars lätt identifierbara tema Lundgren elegant tar fram, levereras Midnight Sun Never Sets, featuring Lindquist på altsax, smeksamt till den grad att jag blir fuktig i ögat. Snacka om snyggt spel! Framgår med besked i Benny Carter-låt, att improvisation är väsentligt för Lindquist när melodiskt tonspråk accentueras på klarinett. Noterar inga skarvar, endast ett par nypor friktion. Med ålderns rätt använder sig i första skedet veteranen av en ekonomisk, effektiv spelstil.

foto Harri Paavolainen

Pianotrions samspel kännetecknas av fullkomlig harmoni. Pålitlige Martin Sjöstedt står för ett lysande bassolo. Hannah Svensson äntrar scen. Framför i sin första avdelning tre väl valda standards hon är förtrogen med. I första skönt släpiga nummer blir det spel på vispar från den vitale man som firas. Svensson övertygar, i synnerhet i Is You Is Or Is You Ain´t My Baby (L. Jordan) och My Foolish Heart. Sist nämnda ballad görs på duo, hör partnerns utsökt eftertänksamma fingersättning på tangenterna. Två förträffliga instrumentallåtar tar vid. Dels snärtig sak signerad Ray Brown vari Sjöstedt briljerar, dels fin Lundgren-ballad tillägnad Bengt Hallberg.

Skön ballad med saxofonisten i framkant avlöses av festligheter. Publiken ställer sig nämligen upp och hurrar för Ronnie Gardiner. När Svensson vigt ger sig in i What A Little Moonlight Can Do, visar trumnestorn lekfullt och raskt upp sitt register. Ändå bara en försmak av vad som komma skulle i de eruptioner som föregick rullande ackorden i Caravan. Givetvis renderar uppvisningen i rungande bifall. Med mer Ellington sammanfattas en bejublad tillställning, sprängfylld av positiva emotioner, i form av en sugande blues som sträcker ut.

foto Markus Fägersten

ZIER ROMNE QUINTET framträder i Saluhallen, en förhållandevis ny scen med förnämlig akustik. Dansken som tilldelades nyinstiftad piano-utmärkelse på YSJF i fjol, har bildat en grupp bestående av Sören Höst på tenorsax, Jacob Artved på gitarr, basisten Matthias Petri samt den i Köpenhamn bosatta trumslagaren Cornelia Nilsson. Råder en sällsam kemi dem emellan. Kan skjuta in i sammanhanget att ett par av musikerna har av undertecknad recenserats uppskattande i år på andra produktioner.

Spelningen på YSJF rubriceras som pristagarkonsert. Romne etablerade sig på danska jazzscenen genom samarbeten med bland andra Thomas Franck, Axel Riel och Jacob Fischer. Oscar Peterson är törsta förebilden när musik ur bebop och swingtraditionen omtolkas. Börjar solo i eget stycke med angenäm touch. Som pianotrio tar man sig därefter an Don´t Get Around Much Anymore jämte trevlig låt av Kenny Drew. Samfällda aktioner genererar eminent flyt. En fröjd att skåda hur exalterad Nilsson är över att med hög kapacitet utöva sitt yrke, närmast extatisk puls frammanas. Trions eleganta finlir blandas upp med extravaganta tilltag, vilka fortskrider i filmmusik signerad Bill Evans. Väldigt behagligt att sjunka in i icke utslätad ”hygge-jazz”.

foto Markus Fägersten

Soundet utökas med fler dimensioner. Höst och Artved ansluter sent omsider, gör kvintetten fulltalig. Imponeras av avspända förhållningssättet och melodiska ådran. Njuter av utsmyckningar i alldeles lagom långa solon. Saxofonistens klara ton och stringenta formuleringar är ett stort plus, liksom gitarristens läckra broderande á la Barney Kessel. Samtidigt styr ledaren skeendet från pianopallen, rytmsektionen fyller i grunderna. The Song Is You görs med ackuratess medan stillsamt lunkande Over The Rainbow utgör absolut höjdpunkt, dallrar av magi i zenit. Sören Höst (försvenskat danska vokalen) ledsagar i dylik sinnesstämning, skönhet roterande kring Ben Websters aura. Bandledaren excellerar i genomtänkt anslag.

foto Markus Fägersten

Spännande skiftning av stil inträffar när hetsigt uppluckrade rytmer inleder. Medryckande segment som framförs med förunderligt böljande precision. Omvälvande alster som Just You, Just Me, Moanin´, Samba Para Dos (L. Schifrin) samt låt av Junior Mance med souljazziga konturer. Noterar saxens sälta och rivigt riffande gitarr. Cirkeln sluts i extranumret. Blir ånyo vackra toner på flygeln, en hymnliknande sak som gör avtryck. Som framgått överraskad av en alldeles lysande pristagarkonsert!

foto Markus Fägersten

Uppdraget att officiellt avsluta YSJF gick till YELLOWJACKETS, en kvartett jag har en tidig vinyl med samt såg i Göteborg för drygt trettio år sedan. Dess talesperson Bob Mintzer är därtill festivalens guest of honour, vilket han snöpligt nog inte blivit underrättad om. Fusionfantomerna i den lite mer slickade skolan består av Bob Mintzer på tenorsax och EWI, originalmedlemmen Russell Ferrante på piano och synth, trumslagaren William Kennedy samt färskingen Dane Alderson på elbas. Yellowjackets katalog omfattar 27 (!) fullängdare. Och man har erhållit Grammy vid två tillfällen plus sex nomineringar. Måste medge att känslan av att sitta på mindre än tio meters avstånd längst fram är rätt speciell, en exklusiv situation.

Klarade att avhålla mig från grandiosa förväntningar trots världsstjärnornas status. Att de är enormt samspelta och skickliga behöver väl inte påpekas? Man begynner frapperande försynt. Ferrante trakterar i vissa moment piano med ena handen och klaviaturen ovanpå med andra. Deras snirklande tongångar känns igen. Låter inledningsvis polerat. I andra låten tar Mintzer fram sitt hi-tech instrument. Hans EWI framkallar sfäriska klanger. Mitt i uppstår ett break där elbasen pumpar på. Kennedy attackerar stenhårt. Undrar om han gömt undan sina chops, börjar misströsta när arbetsredskapet hanteras så kompromisslöst. Jag som skrivit miniporträtt kallade Groovearbetare i min beundran inför polyrytmiska trumslagare blir bekymrad.

foto Markus Fägersten

Meddelas att låtar som Man Facing North, Red Sea och Tenacity framförs. Soundet är i förvånansvärt hög utsträckning utan motstånd eller oemotståndliga groove. Saknar fräcka övergångar. Vågar påstå att melodierna är tämligen anonyma under cirka en timmes tid, saknar attraktiv spets. På tok för få inslag bryter mönstret. Tredje låt öppnar förvisso plötsligt upp och som outro adderas ett märkligt vilt trumsolo. Basisten bidrar med ny låt och feature på Intrigue, medan deras pianist är ansvarig för Challenging Time. Inom den småtrista längre avdelningen utgörs kulmen av en lågmäld ballad.

foto Markus Fägersten

Hedersgästen håller ett litet tal, anknyter till musikens kraft. ”Vi representerar fyra olika bakgrunder, skapar gemensamt på så vis vårt bidrag till fred på jorden”. Lämpligt nog följs uttalandet upp av raffinerad låt med sakral framtoning.

På slutet införlivas lyckligtvis avsevärt mer intressanta klanger, vilka kan associeras till Weather Report och i synnerhet till Zawinul Syndicate (två konstellationer jag fått kickar av live). I superkvickt tempo demonstreras ekvilibristik de luxe. Man möts av publikens jubel. Efter en av inropningarna framförs en tidig virtuos hit. Stilen påminner delvis om shuffle där Dane Alderson är i sitt esse. Kul! Yellowjackets sista sjok – inkluderar även en sorts spiritual- medför att recensenten slipper lämna påtagligt besviken.

TACK till alla som förverkligade årets högklassiga festival!!!

OBS Av någon outgrundlig anledning krånglade WordPress denna gång när bilder skulle läggas in i texten. Beklagar!

Arkiverad under: Musik, Recension

Det skrynkliga varvas sinnrikt med släta tongångar – Gothenburg Art Ensemble På Atalante

21 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Patrik Lindgren

19-20/8 2022

Atalante i Göteborg

Blev en ovanlig livemusik-weekend. Tjuvstartade med för egen del (tror jag) premiär för konsert i Masthuggskyrkan, i form av tribut till Carole King med proffsiga, för mig mestadels välbekanta musiker under ledning av radarparet Lina Melander & Madeleine Birgenius.. Upplyftande tillställning i dock undermålig akustik. På fredagskvällen sveps jag för första gången med av storbandssound på Atalante. Nästa dygn styrs cykelfärden till Domkyrkan. Där spelar Mattias Nilsson solo i ett förträffligt komponerat pianoprogram. Och som spektakulär slutkläm spenderas ett antal timmar på Ullevi efter att biljett skänkts mig. Kändes surrealistiskt att för första gången sedan ikonisk begivenhet 1985 vara tillbaka på arenan som musiklyssnare, vars utbud inte gjorde mig lika begeistrad som kollegor i branschen (anser att det ofta var alltför ytligt med flagranta låtstölder och knappt nöjaktig sång ).

Dags att styra in på vad som försiggick på den fria scenen belägen vid Skanstorget. Malin Wättring är en saxofonist som har vanan inne att skriva för storband, exempelvis för Bohuslän Big Band (kunde avnjutas på Jazzriksdag i Halmstad). Hon berättar att processen från ax till limpa pågått i 3-4 år. I första set spelar Gothenburg Art Ensemble hennes nyskrivna musik, musik den överlag namnkunniga ensemblen kunnat repa in föregående vecka genom stöd från Konstnärsnämnden och VGR.

Mig veterligen har scenen inte använts för djuplodande storbandsmusik tidigare. Efter paus hör vi musik av trumslagaren William Soovik. Osäker på om han förut skrivit för jazzig orkester. Wättring har tilldelat sig själv ett solo på tenorsax, medan Soovik agerar självklar dynamo i egna kompositioner. Är förhållandevis förtrogen med denna duos musikskapande. Kan parentetiskt flika in att jag var med på exklusiv release för det taggigt utformade indie – album (P.J Harvey m.fl), som kvinnliga komponisten hade i mars, recenserat hennes jazzkvartett och hört William Soovik Grand Finale. Således nyfiken på vad alla idéer skulle resulterar i.

foto Qlaez Wennberg

Denna i dubbel mening heta afton med regn i luften syntes åtskilliga musiker i publiken, på ett fullsatt (förvisso inte särskilt stor lokal) Atalante. Inklusive paus pågick jazzmodernistiska utfallet med improvisatoriska drag i närmare två och halvtimme. Lyckligtvis fanns P2 på plats och dokumenterade. Håll utkik i tablån. Visionen är att Gothenburg Art Ensemble ska leva vidare som plattform, med staden som bas. Merparten medlemmar har rekryteras härifrån, därutöver från Stockholm och Trondheim.

Medlemmarna heter Jonathan Kronevik, Hildegunn Öiseth, Staffan Svensson och Linnea Jonsson (trumpetsektion), Trombon spelas av Hanne Småvik, David Engvall (med när projektet ännu var i sin linda), Paulina Moberg samt Niclas Rydh. I tråblåset sitter Axel Mårdsjö, Adrian Åsling Sellius, Lisen Rylander Löve, Signe Lykkebo Dahlgren samt Alberto Pinton. Joel Fabiansson lirar gitarr ( framför allt i andra set). På pianopallen sitter Olimpia Dynarek. Rytmsektionen utgörs av basisten Viktor Reuter jämte alternerande trumslagarna Julia Schabbauer (första set) och William Soovik. Med något undantag har jag hört dessa förträffliga musiker tidigare i andra sammanhang var för sig. Flera ingår i eller har spelat med ärevördiga Bohuslän Big Band och minst fyra av dem har av mig recenserats för egna, anmärkningsvärda konserter.

Jonsson – Kronevik – Öiseth – Svensson (den eminenta trumpetsektionen) – foto William Soovik

Första låten betitlad Räddningspatrullen inleds av rättfram tajt puls, avlöses av mer invecklad struktur som vetter åt fri form. Dylika skiftningar är ett återkommande tema hos båda tonsättarna, kanske mest specifikt Wättring. Inalles sex låtar av henne får sitt uruppförande. Transformation sades bygga på känd melodi.

Som antytts handlar det i lika hög grad om stämmor i experimenterande anda som konventionellt storbandssound. Under konsertens lopp syns majoriteten blåsare framme vid solistmikrofonen. Har läst att det varit en målsättning att i inskrivna solon exponera musikernas personlighet, vilket lyckats. Dialogen emellan Axel Mårdsjös altsax och Julia Schabbauers trumset tillhörde de bedrifter som grep tag i mig. Överhuvudtaget framstod nämnd rytmläggares raffinerat ekonomiska spelstil som enskilt största utropstecknet i första set.

foto Qlaez Wennberg

Lisen Rylander och Signe Dahlgren är i sina solon goda representanter för den dissonanta delen, vad som liknar spräck. Förgrundsgestalter i en obändig skola som erbjuder tuggmotstånd. Yppade efteråt att de individuella insatser från blåsare jag hade mest behållning av, var avgjort sådana som levererades av trumpetare. Tänker på rutinerat utforskande Staffan Svensson. Vidare på märgfulla, känsliga fraser från fler stjärnor i olika generationer. Syftar på Linnea Jonsson och den erfarna norska värvningen Hildegunn Öiseth.

Hör inte till gängse förhållanden i engagerande, förstklassiga ensembler, att det täcka könet inte bara ingår, utan agerar i framkant. På rak arm kommer jag bara på Elaria Orchestra och Scandinavian Jazz Orchestra som matchande jämförelser, fast sist nämnda konstellations musik gjorde mig tämligen uttråkad när den hördes live i fjol.

Alberto Pinton (i bakgrunden Niclas Rydh) – foto Qlaez Wennberg

I Chasing Harmony ”förvarnar” upphovspersonen om lite knepiga tongångar. Det är i spänningsfältet mellan det småstökiga och harmoniska och dess drastiska övergångar, som Wättrings främsta styrka ligger. Fäster mig vid detaljer som ett subtilt outro på piano efter urladdning från hela ensemblen. I båda set förekommer flera svepande klangmattor vari kollektivet oemotståndligt ”fläskar på”. Första set kulminerar på sluttampen med successiv stegring. Öiseths dröjande fraser och hisnande teknik etsar sig fast jämte Joel Fabianssons samverkan med rytmsektionen.

Efter paus installerar sig William Soovik bakom trumsetet. Visar sig ha betydligt mer offensiv approach än föregångaren i detta stora format, spelar funktionellt utan extravaganta finesser. Presenterar tankarna om musikens struktur. Propsar på att Hero I-IV inte ska ses som en svit, fast påstår motsägelsefullt att verken låter ungefär likadant. Tror själv att i bakhuvudet kan influenser från John Williams pampiga sound funnit som influens. Vi får veta att han skapat ett sällsynt solo för sin troligen mesta samarbetspartner, nämligen Viktor Reuter på kontrabas som jobbar med stråkdrag.

foto Qlaez Wennberg

Konserten med sin betagande elasticitet ska definitivt betraktas som ett mycket lyckat uruppförande. Kontrasten från outro via stillsamt spröda ackordföljder på klangrik gitarr eller Axel Mårdsjös tvärflöjtsolo till smaskigt pulserande beat av en sammansvetsad enhet; var en fröjd att tillägna sig. Förvisso två olika hjärnor ansvariga för projektet, men de förenas i sin genuina, utforskande estetik. Storstilat förverkligar ett klingande kollektiv en fräsch mix av utmanande friktion och angenäm svängfest.

Akustiken var förvånansvärt god, fast egentligen en självklarhet när radion är på plats. Enda aber (nästan ett olösligt problem) var att pianot inte kunde hävda sig när övriga tog i, något ljudtekniker kan fixa i efterhand när det blir dags för radiosändning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: En pjäs för de levande i en döende värld – viktig men ändå platt

21 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Sara P Borgström

En pjäs för de levande i en döende värld
Av Mirande Rose Hall
Regi Malin Stenberg
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Amanda Svensson
Svensk premiär 20 augusti 2022
Medverkande på scen Helmon Solomon och Göran Martling

Titeln ”En pjäs för de levande i en döende värld” är verkligen lovande, den sätter igång tankar och känslor. En föreställning med det namnet skulle kunna vara ett drama som tar upp existentiella frågor. Mina förväntningar på en föreställning med det namnet är något som kryper under huden på mig och får mig att promenera hem med en mängd frågeställningar som far runt inom mig och kanske till och blir fylld av energi och kampvilja att förändra världen. Hur viktig denna föreställning än vill vara surfar den tyvärr för mycket på ytan.

Pjäsen tar upp hotet om klimatförändringarna och är en monolog av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall, om vårt ansvar att motverka det sjätte massutdöendet. En timme och tjugo minuter är inte mycket tid för att utveckla något men ändå förväntar jag mig att föreställningen inte ska missa målet som den till stor del gör. Givetvis bör jag inte kräva att en föreställning ska ge svaren eller lösningen. Men jag har sett problemen belysas bättre, starkare, tydligare och mer konstnärligt. För den som vill se en oerhört berörande och träffsäker film om samma klimathot rekommenderar jag HISTORJÁ – Stygn för Sápmi – en hyllning till konstens magiska kraft. Kulturbloggens recension kan du läsa här.

Fast trots att jag har flera synpunkter på vad denna föreställning missar önskar jag att en mängd politiker och andra makthavare ser den. Pjäsen sätts upp i fjorton länder i samma konstnärliga koncept, utvecklat av den brittiska regissören Katie Mitchell. Malin Stenberg, som regisserar Dramatens uppsättning, säger:
– Jag vill att folk skall vara lite småförbannade när de lämnar salongen. Men med en stark känsla av att vi inte är ensamma på jorden.

Att människor blir arga kan ge energi att ta itu med saker. För att mycket måste göras NU om klimatförändringarna ska kunna minska och inte bli lika ödeläggande.

Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.

I monologen skyller Naomi utvecklingen på de vitas makt, att de vita förtryckt andra folkslag. Den som har någon koll på mänsklighetens historia måste ändå veta att det är långt ifrån den enda förklaringen. Dels råder det kraftiga klyftor mellan de fattiga/maktlösa vita och den vita eliten. Och förtryck av de fattiga har funnits i olika kulturer. Kastsystemet i Indien har funnits i tusentals år och fanns långt innan de vita tog sig till Indien. I Afrika fanns det krig mellan olika stammar och förtryck av svagare också innan de vita kom dit. När islams profet Muhammed dog år 632 krigade två olika falanger om vilken som var den rätta efterföljaren och där skedde massmord av motståndare. I Kina har de mäktigaste förtryckt den stora massan i årtusenden. Att de som lyckas ta makten förtrycker svagare grupper är inte enbart något som gäller de ”vita”, även om det vita patriarkatet dominerat de senaste århundradena. Det som förenar alla förtryck är att där finns en elit som drivs av girighet och makthunger.

Vad ligger bakom klimathotet? Varför måste vi hela tiden producera i så hög fart? Måste de allra rikaste som äger energi- och IT-företag hela tiden öka sina intäkter? Varför måste vi använda så mycket energi och el? Är det omöjligt att försöka leva mer långsamt, att människor mer får tid över och inte behöver stressa för att få ihop allt? Jag saknar sådana frågeställningar.

Föreställningen ingår i Stages som är ett europeiskt samarbetsprojekt som dels går ut på att turnera produktioner utan att resa eller transportera något. Dessutom genomför alla deltagande scener olika utvecklingsprojekt i samarbete med forskare, universitet och publik för att kunna arbeta mer hållbart i hela produktionskedjan.

Om regissörerna:
KATIE MITCHELL
Katie Mitchell, en framgångsrik brittisk regissör som satt upp tre uppmärksammade pjäser på Dramaten och även gästade Bergmanfestivalen 2012 med Fröken Julie, har skapat ett konstnärligt koncept som förverkligas lokalt av regissörer och skådespelare på en rad olika teatrar världen över.

MALIN STENBERG
Regisserar gör Malin Stenberg, som på Dramaten tidigare regisserat ett flertal föreställningar, senast Pussy Riot – en punkbön av Irena Kraus. Bland hennes uppsättningar på andra scener märks Jeanne d’Arc på Backa Teater, Förklädd Gud på Folkoperan och Ædnan, på Giron Sámi Teáhter och Riksteatern.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Klimathotet, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in