• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Debut med djuplodande kollektion av influenser – SOLO med Jesper Nordberg

15 september, 2022 by Mats Hallberg

cover art Marina Milanovic´

Jesper Nordberg

SOLO

3

Inspelad i Malmö och Köpenhamn 2020-2022

Mix och master: Jesper Nordberg

Kaprifol Records

Releasedatum: 17/4 2022

Att denna skiva med avantgardistisk hållning recenseras här och nu, beror mest på en redaktionell miss. Fick nämligen ett uppdrag att skriva om kontrabasisten Jesper Nordbergs alster för en jazztidskrift, trots att annan skribent hade utsetts. Så att just denna experimentella tillblivelse får publicitet på bekostnad av andra, handlar delvis om att inte låta mitt skrivarbete gå till spillo.

Nordberg är ett nytt namn för mig. Han är en ung musiker baserad i Malmö och Köpenhamn som studerat på Rytmisk Musikkonservatorium. Han har spelat med bland andra prisade trumslagaren Michala Östergaard-Nielsen /som omnämnts i K-bloggen) och har intresserat sig för folkmusik från Balkan. SOLO sägs spegla var basisten står musikaliskt genom sånger han växt upp med från svensk vistradition, egenkomponerad filmmusik, sampling av Bosko Jovanic (inspirationskälla vars serbisk-romska sång studerats i tio år) samt en gigantisk portion improvisationer. Albumet lanseras med formuleringar som ”oortodox antikonceptuell blandning av influenser” jämte omdömen som stor ton med känsla för rytmiska förändringar/ förvrängningar.

Pressfoto

I sammanställandet av flödet av idéer verkar improvisationer avgjort ha utgjort grunden. Pregnanta är också Nordbergs stråkdrag, vilka framkallar dramatisk nerv. De får basen att låta som en cello. Mer i förbigående märks dennes noggranna studier av romsk musikkultur. I ett stycke har skandinavisk folkvisa vävts samman med romsk. Nordbergs sång interfolieras av samplad dito från Bosko Jovanovic, uppseendeväckande grepp.

SOLO inleds i inbjudande stil med svenska visor signerade två storheter. Efter mollbetonad Olle Adolphson skiftar stämningen när muntra Här är den sköna sommar (E. Taube) tolkas, vilket är ett fyndigt grepp. Cirkeln bestående av denna fina tradition, sluts i och med skivans final Vem kan segla förutan vind?

Utgår från att musikern är medveten om projektets esoteriska beskaffenhet, vars tonspråk kräver såvöl koncentrerade som tålmodiga lyssnare. SOLO uppvisar fler gemensamma drag med visionär konstmusik än vedertagen jazz. För att understryka påståendet kan tilläggas att basisten till och med komponerat ett scherzo. Bedömningen syftar också på de soundtrack han inkluderat från Kv. Malmen respektive Oasen, vilka utan den visuella dimensionen inte riktigt förmår stå på egna ben. Musiken framstår som till lika delar diffus och oförlöst fängslande.

Hör ett gediget och konsekvent genomfört soloprojekt inom en smal nisch. Men hade önskat ett innehåll med än större dragningskraft eftersom kontrabas är ett vanskligt soloinstrument. Enormt etablerade Christian Spering förlitade sig helt på Bach för tio år sedan och berömdes. Ändå har jag inte återvänt till den cd:n. Elbasisten Ulf Ivarsson experimenterar med tekniska effekter för att få fram önskvärd dynamik. Danske mästerbasisten Thomas Fonnesbaek är beroende av fenomenala Sinne Eeg när han på två duo-samarbeten utgör ende instrumentalist.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Operarecension: Norma på Folkoperan – blir helt absorberad

15 september, 2022 by Pernilla Wiechel

Norma
Musik Vincenzo Bellini
Libretto Felice Romani
Översättning Tuva Lisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Shaefer
Regi Eirik Stubø

Ljus Ellen Ruge

Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär på Folkoperan 14 september 2022

Roller 14 sept:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Flavio Polliones vän: Mattias Gunnari
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard.
Därutöver barn, kör och orkester, scenarbetare med mera.

Med en avskalad scenografi, vackert skurna nutida kläder, konsekvent och stram regi och lågmält stödjande kör blir den målande belysningen och den imponerande tekniska skickligheten i sången det man fastnar för inledningsvis. Smart scenografi där orkestern sakta hissas upp och skapar själva scenrummet ger också musikerna med samtida instrument en hedersam position och ödmjuk närvaro. Övertygande redan från början är dock Johan Schinkler i rollen som Oroveso vars varma, men allvarsamma mörka röst lägger hela grundstämningen till dramat. Daniel Svensons Pollonius och Julia Sporséns Norma som initialt inte riktigt blir levande bakom den tekniskt mycket bärande och skickliga sången tar dock igen det med råge.

Från och med den första duetten mellan Norma och den yngre prästinnan Adalgisa, vackert och mjukt ungdomligt sjungen av mezzosopranen Ann-Kristin Jones, blir man som publik helt absorberad. Sången är så stilla kraftfull, så tajt framförd träffsäkert i avancerade stämmor, med en så fin inlevelse, att det känns som att bli inbjuden till ett intimt samtal. Bel canto-stilens slingrande förförande melodier och Bellinis vilja att inlevelsen i gestalterna både ska synas i agerandet och sången, uppfylls verkligen. Efter halva första akten är det som om kontraktet med publiken håller i sig ända till slutet. Vissa scener känns sjungna med en så pass samtida text och dröjande musik att ens egna livsberättelser blandas samman med handlingen på scenen. Man värjer sig lite mot det som sätts i svallning, vilket ju måste anses vara ett mycket högt betyg.

Applåderna tar inte slut när Julia Sporsén, som kraftfullt bärande föreställningen igenom sjungit Norma tar emot hyllningarna från den stående publiken. Ann-Kristin Jones med sin lite mjukare gestaltning av Adalgisa får liknande varma applåder. Den mindre rollen som Pollione som Daniel Svenson väl genomfört tycks också uppriktigt ha nått ut. En premiärkväll ska väl vara lite festligare och publiken är ofta välvilligt inställd, men här handlar det nog om stor succé och ingen artighet.

Eirik Stubø har i sin debut som operaregissör lyckats modernisera, förtäta, och göra berättelsen om Norma giltig för vår tid. Kluvna mellan krig och klimatkris känner vi med henne när hon tar ställning i svåra existentiella frågor.

Bakgrund: Bel canto-peran Norma kom, enligt Wikipedia, till efter att den berömda operasångerskan Giuditta Pasta önskat sig en specialskriven intressant kvinnoroll av Vincenzo Bellini. De var vänner och han flyttade till och med tillfälligt in hos Pasta för det intensiva arbetet. Tillammans med Romani som skrev librettot, skapad de vad som idag anses vara ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt. Premiären 1831 på Teatro alla Scala i Milano innebar först inte en omedelbar succé, då publiken tolkade in Italiens samtida politiska spända läge i handlingen, utan succén kom först senare. Alexandre Soumets tragedi utgjorde grunden men Romani och Bellini utvecklade Normas komplexa karaktär till att bli mycket mer inkännande. De tog bland annat bort barnamordet i handlingen inspirerat av Medea. Soumets tragedi hämtade inspiration från den mytologiska gestalten Niobe och Medea samt Lady Macbeth av Shakespeare och druidprästinnan Velléda från Les Martys ou Le Triomphe de la religion chrétienne av Chatueaubriand.

Handlingen: Översteprästinnan Norma står inför ett komplext dilemma. Hon, som dotter till druidernas överstepräst Oroveso, tillbes av det ockuperade folket i Gallien som lyder hennes råd i svåra tider. Men i hemlighet lever hon ett dubbelliv och har två söner med ockupationsmaktens romerske konsul Pollione som hon älskar. Förskräckt upptäcker hon att Pollione är otrogen med den yngre väninnan och prästinnan Adalgisa. Först reagerar hon som en uppriven rival och vill hämnas, men landar efter överväganden i en gränslös kärlek till Pollione samt i en djup kärlek till barnen. Vänskapen till Adalgisa värderas också högt, nästan högre än kärleken till barnens far. Med sin hållning lyckas hon påverka både Pollione och Adalgisa. Det dramatiska slutet är menat att ses som en följd av hennes samvetes inre konflikter och inte som ett osjälviskt offer. Slutscenen anses vara en av operalitteraturens mest gripande scener och är uppbyggd på en enda storslagen melodi.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Snabba Cash 2

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Snabba Cash 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 september 2022
Regi Jesper Ganslandt, Lisa Farzaneh, Måns Månsson
Skådespelare Evin Ahmad, Dada Fungula Bozela, Ayaan Ahmed, Khalil Ghazal, Adam Kais, Ardalan Esmaili, Baba Diop, Omar Abdulqadir, Tina Salih, Elbron Bella, Ali Alarik, Olle Sarri, Johan Jan Jonason, Yasmine Garbi m.fl.

Mentaliteten mellan en gängledare eller en företagsledare/riskkapitalist skiljer sig inte åt alltid. De kan båda vara kriminella och drivas av girighet och själviskhet och vara totalt hänsynslösa. Det var ett viktigt tema i första säsongen av Snabba cash och det är lika tydligt i denna andra säsong. Huvudpersonen Leya som spelas av Evin Ahmad hamnar än en gång i en svår valsituation.

Händelserna i säsong två startar ett år efter den första säsongen. Leya är en av Sveriges hetaste tech-stjärnor. Hennes företag står inför en börsnotering. Utåt sett ser hon ut att ha lyckats. Hon är så framgångsrik. Men hon sörjer Salim.

Jag gillar säsong två bättre än den första säsongen. Tvåan känns närmare verkligheten och är inte lika klichéartad. Vi får se hur klimatet på gatan blivit brutalare och då marknaden skriker efter droger börjar gängen utnyttja unga, gärna så unga att de inte kan straffas. Konkurrensen hårdnar mellan gängen. Den gamla gängledaren Ravy får hård brutal konkurrens.

Att vara så framgångsrik som Leya blivit har sina sidor och det finns brutala konkurrenter. En del tillhör både företagssidan, den utåt sett lagliga, och den kriminella. Gränserna är långt ifrån glasklara.

En ny karaktär dyker upp: Jamal, som varit skolkamrat med Leya. Jamal är verksamhetschef på grundskolan där han och Leya gick som barn. Han drömmer om att skapa goda förutsättningar för barnen och han kämpar för att de inte ska lockas in i kriminalitet. Jamal upplever ofta att han slår huvudet mot en vägg när han försöker få skolans ägare med på att satsa pengar för sådant som skulle vara bra för skolbarnen. Han är frånskild med en dotter i samma ålder som Leyas son. Han är nästan den ende karaktären som varken är kriminell eller girig riskkapitalist med anhang.

Leyas tidigare kopplingar till den undre världen kommer ikapp henne. Hennes väg korsar med bekanta som Ravy, Nala och Osman – allt i en skoningslös jakt på snabba cash.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt

Filmrecension: After Yang – vacker och originell

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

After Yang
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Kogonada
Skådespelare Colin Farrell, Jodie Turner-Smith

En av de vackaste hyllningarna till långsamhetens lov jag sett på film. After Yang är en estetisk meditativ fundering kring liv och död och frågor kring minnen och återfödelse. Den är vacker och originell Du har nog aldrig sett något liknande. Men du måste vara beredd på att den går i lugn takt. Den bygger på Alexander Weinsteins roman ‘Saying Goodbye To Yang’.

Den utspelas i en framtid där det går att köpa robotar, androider, som ser ut som människor, beter sig oerhört människolikt och som kan användas för att ta hand om barnpassning eller andra sysslor. Familjen som handlingen kretsar kring består av pappa Jake (Colin Farrell), mamma Kyra (Jodie Turner-Smith), liten dotter Mika (Malea Emma Tjandrawidjaja) och android-storebror Yang (Justin H. Min).

Mitt i en stor danstävling online för familjer hakar Yang upp sig. Mikas så älskade android-bror drabbas av ett systemfel och slutar att fungera. Jake påbörjar sökandet efter en reparatör. Det visar sig inte vara särskilt lätt att reparera Yang. Men hans minnesbank går att spara ned. Dessa minnen öppnar Jake för vad relationer och kärlek handlar om.

Allt är berättat på ett eftertänksamt sätt där Jake går igenom minnen från den tid de haft tillsammans med Yang men han hittar också vad androiden varit med om i tidigare relationer. Denna minnesbank kan tolkas som funderingar kring vad vi kan bära med oss från tidigare existenser. Filmen skriver oss inget på näsan, var och en kan tolka och förstå filmens budskap på sitt sätt.

After Yang handlar om sorg och saknad och får oss att fundera kring vad livet är och hur vi kan ta vara på det. Jag tänker att nu när så många människor världen över förlorat anhöriga på grund av pandemin är denna film välkommen.

Hos Vox är den rankad till årets bästa film hittills.

Skådespelarna får alla högt betyg, de är så bra. Regissören Kogonada är känd för att ha skapat den underbara tv-serien Pachinko.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Meditativ ambientduo framkallar magi – Bremer/ McCoy på Nefertiti

12 september, 2022 by Mats Hallberg

10/9 2022 på Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att jag inte hade hört talas om Bremer/ McCoy tidigare. Danska duon jag fick chansen att upptäcka genom framsynta bokaren Mattias Lundin, har inte förekommit i mitt kretslopp av jazzfestivaler och klubbspelningar. Är väldans tacksam att jag tog vara på möjligheten när tid och lust infann sig. Andra hade bättre koll än undertecknad eller lockades av förhandssnack, eftersom lokalen var nästintill fullsatt med förväntansfull publik. Att konserten på cirka 75 minuter startar en timme efter utsatt tid väcker inga negativa reaktioner.

Kontrabasisten Jonathan Bremer och klaviaturspelare Morten McCoy bildade sin drömska enhet för drygt tio år sedan. Fem skivor finns redan i deras katalog, varav de två senaste Utopia och Natten uppmärksammats stort. Musikerna har var för sig nominerats till priser. I regi av konsertjätten FKP Scorpio är man i skrivande stund ute på turné i Norden. Eget piano, keyboard med åtskilliga faciliteter och moog(?) är instrument man har med sig förutom två gigantiska högtalarlådor av soundsystem-storlek. Högtalarna som lyckligtvis är varsamt inkopplade av klubbens ljud-maestro Gert, påvisar duons rötter i dub och reggae. I LIRA kallas Bremer/ McCoy för fluffigt kvalitetsmys, en fyndig formulering. Internationellt ges man ut på David Byrnes kreddiga skivbolag, något som ger en fingervisning om hur duon nått ut.

Åhörarna blir invirade i atmosfäriska, exceptionellt rogivande klanger i en magisk mix av analogt och elektroniskt sound. Kontrabasisten har genomgående en stödjande funktion. Märks att publiken lyssnar totalt koncentrerade, vilket förstås uppskattas av de på scen. Morten McCoy presenterar kortfattat vad de spelar och hur tankarna gått i skrivprocessen. Merparten mollbetonade melodier hämtas från senaste albumet. Stämmor flätas ihop, flyter eller pulserar, mestadels försynt och konstant elegant. Det är finstilt och filmiskt. Första konturen av jazz poppar upp efter ungefär en halvtimme. I fjärran hörs vagt ett par gånger referenser till Jan Johansson & Georg Riedels epokgörande samarbete. Inbrytningen i det meditativa flödet följs av ett collage, en avdelning som på dub-light manér exponerar duons tidiga influenser.

Attraheras av enormt suggestiva teman, oftast stillsamma eller utbroderade på halvfart. Genom raffinerade instrumentering och ett myller av kablar förses fängslande kompositioner med spännande sound och påtaglig nerv. Danskarna vars bakgrund jag inte kan känns unikt självständiga.

Konserten framstår som ett rogivande avbrott från livets alla måsten, ett inbjudande tillstånd att äntra. I extranummer kommer moment av uppluckrade, friare strukturer tillbaka. Passande nog heter en låt, om jag hör rätt, Harmoni. Hade som sagt inget att relatera till bortsett från smakprov jag lyssnade på tätt inpå konserten. Har nu fått nya drömska favoriter utanför den vida jazzgenren. Associerar istället till Vangelis, Tangerine Dream, Wim Mertens och tonsättare av stämningsmättade soundtrack.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in