10/9 2022 på Nefertiti i Göteborg
Får erkänna att jag inte hade hört talas om Bremer/ McCoy tidigare. Danska duon jag fick chansen att upptäcka genom framsynta bokaren Mattias Lundin, har inte förekommit i mitt kretslopp av jazzfestivaler och klubbspelningar. Är väldans tacksam att jag tog vara på möjligheten när tid och lust infann sig. Andra hade bättre koll än undertecknad eller lockades av förhandssnack, eftersom lokalen var nästintill fullsatt med förväntansfull publik. Att konserten på cirka 75 minuter startar en timme efter utsatt tid väcker inga negativa reaktioner.
Kontrabasisten Jonathan Bremer och klaviaturspelare Morten McCoy bildade sin drömska enhet för drygt tio år sedan. Fem skivor finns redan i deras katalog, varav de två senaste Utopia och Natten uppmärksammats stort. Musikerna har var för sig nominerats till priser. I regi av konsertjätten FKP Scorpio är man i skrivande stund ute på turné i Norden. Eget piano, keyboard med åtskilliga faciliteter och moog(?) är instrument man har med sig förutom två gigantiska högtalarlådor av soundsystem-storlek. Högtalarna som lyckligtvis är varsamt inkopplade av klubbens ljud-maestro Gert, påvisar duons rötter i dub och reggae. I LIRA kallas Bremer/ McCoy för fluffigt kvalitetsmys, en fyndig formulering. Internationellt ges man ut på David Byrnes kreddiga skivbolag, något som ger en fingervisning om hur duon nått ut.
Åhörarna blir invirade i atmosfäriska, exceptionellt rogivande klanger i en magisk mix av analogt och elektroniskt sound. Kontrabasisten har genomgående en stödjande funktion. Märks att publiken lyssnar totalt koncentrerade, vilket förstås uppskattas av de på scen. Morten McCoy presenterar kortfattat vad de spelar och hur tankarna gått i skrivprocessen. Merparten mollbetonade melodier hämtas från senaste albumet. Stämmor flätas ihop, flyter eller pulserar, mestadels försynt och konstant elegant. Det är finstilt och filmiskt. Första konturen av jazz poppar upp efter ungefär en halvtimme. I fjärran hörs vagt ett par gånger referenser till Jan Johansson & Georg Riedels epokgörande samarbete. Inbrytningen i det meditativa flödet följs av ett collage, en avdelning som på dub-light manér exponerar duons tidiga influenser.
Attraheras av enormt suggestiva teman, oftast stillsamma eller utbroderade på halvfart. Genom raffinerade instrumentering och ett myller av kablar förses fängslande kompositioner med spännande sound och påtaglig nerv. Danskarna vars bakgrund jag inte kan känns unikt självständiga.
Konserten framstår som ett rogivande avbrott från livets alla måsten, ett inbjudande tillstånd att äntra. I extranummer kommer moment av uppluckrade, friare strukturer tillbaka. Passande nog heter en låt, om jag hör rätt, Harmoni. Hade som sagt inget att relatera till bortsett från smakprov jag lyssnade på tätt inpå konserten. Har nu fått nya drömska favoriter utanför den vida jazzgenren. Associerar istället till Vangelis, Tangerine Dream, Wim Mertens och tonsättare av stämningsmättade soundtrack.