
Jesper Nordberg
SOLO
3
Inspelad i Malmö och Köpenhamn 2020-2022
Mix och master: Jesper Nordberg
Kaprifol Records
Releasedatum: 17/4 2022
Att denna skiva med avantgardistisk hållning recenseras här och nu, beror mest på en redaktionell miss. Fick nämligen ett uppdrag att skriva om kontrabasisten Jesper Nordbergs alster för en jazztidskrift, trots att annan skribent hade utsetts. Så att just denna experimentella tillblivelse får publicitet på bekostnad av andra, handlar delvis om att inte låta mitt skrivarbete gå till spillo.
Nordberg är ett nytt namn för mig. Han är en ung musiker baserad i Malmö och Köpenhamn som studerat på Rytmisk Musikkonservatorium. Han har spelat med bland andra prisade trumslagaren Michala Östergaard-Nielsen /som omnämnts i K-bloggen) och har intresserat sig för folkmusik från Balkan. SOLO sägs spegla var basisten står musikaliskt genom sånger han växt upp med från svensk vistradition, egenkomponerad filmmusik, sampling av Bosko Jovanic (inspirationskälla vars serbisk-romska sång studerats i tio år) samt en gigantisk portion improvisationer. Albumet lanseras med formuleringar som ”oortodox antikonceptuell blandning av influenser” jämte omdömen som stor ton med känsla för rytmiska förändringar/ förvrängningar.

I sammanställandet av flödet av idéer verkar improvisationer avgjort ha utgjort grunden. Pregnanta är också Nordbergs stråkdrag, vilka framkallar dramatisk nerv. De får basen att låta som en cello. Mer i förbigående märks dennes noggranna studier av romsk musikkultur. I ett stycke har skandinavisk folkvisa vävts samman med romsk. Nordbergs sång interfolieras av samplad dito från Bosko Jovanovic, uppseendeväckande grepp.
SOLO inleds i inbjudande stil med svenska visor signerade två storheter. Efter mollbetonad Olle Adolphson skiftar stämningen när muntra Här är den sköna sommar (E. Taube) tolkas, vilket är ett fyndigt grepp. Cirkeln bestående av denna fina tradition, sluts i och med skivans final Vem kan segla förutan vind?
Utgår från att musikern är medveten om projektets esoteriska beskaffenhet, vars tonspråk kräver såvöl koncentrerade som tålmodiga lyssnare. SOLO uppvisar fler gemensamma drag med visionär konstmusik än vedertagen jazz. För att understryka påståendet kan tilläggas att basisten till och med komponerat ett scherzo. Bedömningen syftar också på de soundtrack han inkluderat från Kv. Malmen respektive Oasen, vilka utan den visuella dimensionen inte riktigt förmår stå på egna ben. Musiken framstår som till lika delar diffus och oförlöst fängslande.
Hör ett gediget och konsekvent genomfört soloprojekt inom en smal nisch. Men hade önskat ett innehåll med än större dragningskraft eftersom kontrabas är ett vanskligt soloinstrument. Enormt etablerade Christian Spering förlitade sig helt på Bach för tio år sedan och berömdes. Ändå har jag inte återvänt till den cd:n. Elbasisten Ulf Ivarsson experimenterar med tekniska effekter för att få fram önskvärd dynamik. Danske mästerbasisten Thomas Fonnesbaek är beroende av fenomenala Sinne Eeg när han på två duo-samarbeten utgör ende instrumentalist.