• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

17 september, 2022 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Marie Richardson, foto Sören Vilks

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Mandomsprovet, Teaterkritik

Singer Songwriter-doldis i intelligent produktion av omväxlande låtar – Brave av Su Andersson

16 september, 2022 by Mats Hallberg

Artwork Xema Fuertes

Su Andersson

Brave

4

Inspelad i Kungstens Inspelningsservice i Göteborg 2021 (insp. o mixning Henning Sernhede)

Producerad av Su Andersson och Henning Sernhede

Roots and Ramblers Records

Releasedatum: 22/7 2022

Hade ingen aningen om Su Anderssons existens. Med tanke på namnet (vid noga beaktande av efternamn förvisso svensk stavning) och att det sjöngs på engelska förutsatte jag att hon var från USA. Vet nu att Su Andersson är från Göteborg, har arbetat som arkitekt och tidigare gett ut albumet Train Stories ( 2020) som i ord och ton dokumenterade en omfattande resa i just USA. Nya fint förpackade cd:n präglas av pandemins påfrestningar och hur den förhindrat människor från att umgås. Tio låtar har tillverkats vilka draperats i synnerligen smakfullt sound.

Anderssons rötter står att finna i folk pop, americana och ett par gånger i rockigt beat. Hon sjunger skapligt och i vissa fall lämpar sig till och med omdömet förträffligt. Än mer imponerad över kvaliteten på låtar, hur varje enskilt självständigt verk speglas i andra, ges skiftande utformning, skiftande karaktär. Samtliga låtar och texter är signerade kvinnan från Göteborg, medan sysslan att arra fördelats emellan henne själv, medproducent Henning Sernhede och Jonas Abrahamsson. För mig är det de två sist nämndas fantastiska behandling av låtarna, som gör det mödan värt att ägna timmar åt recension. Ytterligare en plusfaktor är förekomsten av åtskilliga duetter, ibland mer korrekt att skriva att somliga låtar kompletterats med sång från båda könen.

Föga förvånande håller sig Su Andersson till akustisk gitarr. Henning Sernhede – gett ut tre plattor under sitt förnamn och upprätthåller galant posten som gitarrist i West of Eden för sin huvudsakliga verksamhet – är å andra sidan en slipad multiinstrumentalist. Spelar basgitarr, el- , akustisk, baryton- och tolvsträngad gitarr, dobro, mando gitarr, sitar, orgel, mandolin samt synt. Jonas Andrahamsson kunde jag pinsamt nog inte placera. Research påvisar tio års erfarenhet av barpianist-branschen jämte att ha lirat med både Lill-Babs och Jens Lekman. Snacka om spännvidd! Dessutom har tidigare samarbete skett med formidable Henning Sernhede, (vars sound liknats vid Mark Knopflers). På Brave spelar Abrahamsson trummor/ handtrummor, piano plus körar på ett ställe.

I övrigt kompletterar gäster instrumentalt på ett par spår. Wendy Mc Neill trakterar dragspel ljuvligt i titellåten, Jaded Jane lägger vacker pianostämma på en låt och Ryan Edmond från Australien spelar kornett lysande i Bread And Butter.

foto från Su Anderssons hemsida

Texter med illustrationer medföljer i inbundet skick. Utan att fästa extra avseende vid dem, vilket jag ytterst sällan gör med engelskspråkiga verser och refränger, är konklusionen att de håller måttet. Betraktar dem absolut som tillräckligt personliga, tänkvärda och poetiska. Och efter att Missing It All klingat ut konstateras att låtskrivaren är en fena på refränger, vars melankoliska överbyggnad ofta utgör en sammanbindande länk.

Förutom från bra låtar är det flitigt jobbande musikerparet i studio som gör att musiken verkligen lyfter. Abrahamsson ska värderas högt medan multiinstrumentalist Sernhedes påverkan måste anses som genialisk. Hans sällsamma bedrift är på den nivån. Ett antal insatser är värda särskilt beröm. Syftar på pianospelet i skönt snirklande öppningsmelodi, det tillbakalutade soundet featuring gitarr och mandolin i Scissors, sugande ”honky-tonk-sväng” i Limits, hur det kryddas med sitar och handtrumma i Northern Lights, anmärkningsvärda gitarrsolot i Echoes, vad jag tror vara inpass på barytongitarr i spännande Turquoise And Rust samt Henning Sernhedes gitarrpålägg i ett välljudande och medryckande finalnummer.

Trevligt att få lyssna till fler röster än artistens, även om dessa i några fall ges ganska snålt med utrymme. Vi hör i tur och ordning Eva-Maria Junker, Maja Granberg, Ryan Edmond, Fia Ekberg ( recenserats i K-bloggen i år), folkmusikern Wendy Mc Neill från Kanada i titellåten, amerikanska soulsångerskan Naiika Sings samt Axel Jane.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Joyce Carol Oates ”A Body in the Service of Mind” – en underbar filosofisk vandring

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Joyce Carol Oates ”A Body in the Service of Mind”
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Stig Björkman

En ovanligt nära skildring av ett möte med en av världens stora amerikanska författare. Stig Björkmans dokumentär om Joyce Carol Oates känns som en ynnest att få uppleva. Oavsett om du läst alla hennes böcker eller bara en eller ingen alls lär du bli nyfiken på att läsa om det du redan läst eller läsa det du inte läst. Hon är så fascinerande och Stig Björkman har lyckats att få henne att berätta väldigt öppet och som det känns ärligt om hur hon tänker.

För mig är denna dokumentär mycket, mycket mer än en skildring av Joyce Carol Oates. Det är en filosofisk vandring genom vad en författare är och vad litteratur är.

Filmens distributör skriver:
Hon delar frikostigt med sig av sitt liv och sin kreativa process, och trots hennes vänliga men bestämda markering av hur långt vi får komma in, lyckas filmen ta oss till ett innerligt, insiktsfullt och kärleksfullt möte som lämnar oss både uppfyllda och lustfyllda. Och lite klokare.

Jag håller med helt. Efter att ha sett filmen studsar jag fram av ny energi och en djup glad känsla inombords, en tro på litteraturen och vad den kan betyda. Hennes bakgrund är så fascinerande. Hon är född och uppväxt i fattiga förhållanden med föräldrar som bara gått åtta år i skolan och hon blev den första i familjen som kunde studera vidare på college. Hennes känsla och förståelse för utsatta människor lyser igenom och ger hopp, även om det inte alltid slutar så lyckligt för dem. Men att de får betyda något och att ljuset faller på dem, att de blir uppmärksammade, ger ett hopp om att vi kan förändra världen och samhället, eller åtminstone förstå något av vad det är att vara människa.

Hennes romaner är djupt grundade i såväl hennes egen bakgrund, arbetsliv och relationer som i samtiden. Hon har skrivit om sorg och förlust, om kvinnoförtryck, om segregation, om våld och polisbrutalitet, om rasism. Och hon gör det på ett sätt som engagerar och gör att vi kan identifiera oss och känna att vi är där. Samtidigt är hon oerhört filosofisk och kan många gånger med en kort mening säga så mycket om livet och om att vara människa.

Hur många eller få romaner du läst av henne: Gå och se denna dokumentär om du är intresserad av litteratur.

Filmaren och författaren Stig Björkman lärde känna Joyce Carol Oates i samband med hennes roman Blonde. Han kontaktade henne för snart femton år sedan med sin idé om en porträttfilm, men det kom att dröja åtskilliga år innan hon slutligen gick med på hans förslag.

STIG BJÖRKMAN, författare och regissör, uppmärksammad för sina biografier om Antonioni, Lars von Trier, Ingmar Bergman & Woody Allen. Björkman har bland annat regisserat Jag är Ingrid (2015), Bakom jalusin (1984) och Bilder från lekstugan (2009).
STINA GARDELL, producent och regissör, grundade bolaget Mantaray Film 2005 och har sedan dess producerat 26 dokumentärfilmer för biograf & TV, bland annat Världens vackraste pojke (2021), femfaldigt guldbaggenominerad inklusive ”Bästa film”. Gardell har även samproducerat 10 internationella filmer.
DOMINIKA DAUBENBÜCHEL, klippare och manusförfattare. Hennes insatser som klippare inkluderar filmer som Nunnan, Flotten och Jag är Ingrid. Daubenbüchel har skrivit manus till både filmen om Ingrid Bergman och filmen om Joyce Carol Oates tillsammans med Stig Björkman och Stina Gardell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tusen timmar -imponerande musikfilm

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tusen timmar
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Carl Moberg
I rollerna Anders Manley, Anders Manley, Alba August, Kenneth M Christensen och Jesper Lohmann.
Senhösten släpps filmen på AppleTV, Youtube store, SF Anytime med flera.

En film fylld av bra musik och handlar om Anna, en ung dansk kvinna från Köpenhamn som drömmer om framgång med sitt band. Musiken är lika viktig i filmen som bild och handling. Musiken är en del av handlingen. Filmen är fylld av skandinaviska band och artister som medverkar med antingen sång eller skådespel. Utöver det är filmmusiken kryddad med stora band som Noah & the Whale och The Gaslight Anthem.

I centrum för handlingen står Anna som hinner fylla trettio under berättelsens gång. Hon jobbar inom någon form av hemtjänst eller personlig assistent och på fritiden satsar hon stenhård på bandet, på drömmen om att jobba med musik. Just nu bandet är på väg att få en stor chans att få vara förband till en stor artist här något tragiskt som tar bort möjligheten.

Under ytan handlar filmen också om kärlek och relationer. Ett tag bor Anna i ett kollektiv i Berlin där hon är tillsammans med Robert, en man som verkar vara något äldre än henne och som är etablerad musikproducent. Han vill dock inte hjälpa Anna med hennes karriär. Där får vi ingen förklaring till varför, egentligen. Vi får tolka det som vi vill. Och hur hon träffade Robert och vad som hände sedan får vi inget svar på heller. Det är ett ovanligt sätt att berätta på som gör mig nyfiken på att se mer från filmens regissör Carl Moberg.

Filmens styrka är också dess svaghet. Berättelsen är långt ifrån övertydlig. Tvärtom. Ibland gör den stora hopp och jag som tittare får fylla i vad jag tror har hänt där emellan. Det kan jag ofta tycka är bra, vi som tittare blir delaktiga i berättelsen. Men samtidigt är det flera luckor som man gärna skulle sett ifyllda.

Filmen är producerad utan stöd från filminstituten och bygger istället på passion och idealism och är skapad med små medel. Trots de små resurserna har filmmakarna verkligen ribban högt och har duktiga skådespelare i rollistan med bland annat Alba August. Musiken är en av filmens stora styrkor och gör att jag kommer att se denna film fler gånger. Imponerande.

Tusen timmar hade premiär i officiella sektionen på Roms internationella filmfestival i oktober 2021. Den har därefter visats på ett flertal filmfestivaler runt om i världen, bland annat Tallinn Black Nights. Senast vann den priset bästa spefilmfilm på Barnes filmfestival i London.

Tusen timmar – officiell svensk trailer from Carl Moberg on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikfilm

Debut med djuplodande kollektion av influenser – SOLO med Jesper Nordberg

15 september, 2022 by Mats Hallberg

cover art Marina Milanovic´

Jesper Nordberg

SOLO

3

Inspelad i Malmö och Köpenhamn 2020-2022

Mix och master: Jesper Nordberg

Kaprifol Records

Releasedatum: 17/4 2022

Att denna skiva med avantgardistisk hållning recenseras här och nu, beror mest på en redaktionell miss. Fick nämligen ett uppdrag att skriva om kontrabasisten Jesper Nordbergs alster för en jazztidskrift, trots att annan skribent hade utsetts. Så att just denna experimentella tillblivelse får publicitet på bekostnad av andra, handlar delvis om att inte låta mitt skrivarbete gå till spillo.

Nordberg är ett nytt namn för mig. Han är en ung musiker baserad i Malmö och Köpenhamn som studerat på Rytmisk Musikkonservatorium. Han har spelat med bland andra prisade trumslagaren Michala Östergaard-Nielsen /som omnämnts i K-bloggen) och har intresserat sig för folkmusik från Balkan. SOLO sägs spegla var basisten står musikaliskt genom sånger han växt upp med från svensk vistradition, egenkomponerad filmmusik, sampling av Bosko Jovanic (inspirationskälla vars serbisk-romska sång studerats i tio år) samt en gigantisk portion improvisationer. Albumet lanseras med formuleringar som ”oortodox antikonceptuell blandning av influenser” jämte omdömen som stor ton med känsla för rytmiska förändringar/ förvrängningar.

Pressfoto

I sammanställandet av flödet av idéer verkar improvisationer avgjort ha utgjort grunden. Pregnanta är också Nordbergs stråkdrag, vilka framkallar dramatisk nerv. De får basen att låta som en cello. Mer i förbigående märks dennes noggranna studier av romsk musikkultur. I ett stycke har skandinavisk folkvisa vävts samman med romsk. Nordbergs sång interfolieras av samplad dito från Bosko Jovanovic, uppseendeväckande grepp.

SOLO inleds i inbjudande stil med svenska visor signerade två storheter. Efter mollbetonad Olle Adolphson skiftar stämningen när muntra Här är den sköna sommar (E. Taube) tolkas, vilket är ett fyndigt grepp. Cirkeln bestående av denna fina tradition, sluts i och med skivans final Vem kan segla förutan vind?

Utgår från att musikern är medveten om projektets esoteriska beskaffenhet, vars tonspråk kräver såvöl koncentrerade som tålmodiga lyssnare. SOLO uppvisar fler gemensamma drag med visionär konstmusik än vedertagen jazz. För att understryka påståendet kan tilläggas att basisten till och med komponerat ett scherzo. Bedömningen syftar också på de soundtrack han inkluderat från Kv. Malmen respektive Oasen, vilka utan den visuella dimensionen inte riktigt förmår stå på egna ben. Musiken framstår som till lika delar diffus och oförlöst fängslande.

Hör ett gediget och konsekvent genomfört soloprojekt inom en smal nisch. Men hade önskat ett innehåll med än större dragningskraft eftersom kontrabas är ett vanskligt soloinstrument. Enormt etablerade Christian Spering förlitade sig helt på Bach för tio år sedan och berömdes. Ändå har jag inte återvänt till den cd:n. Elbasisten Ulf Ivarsson experimenterar med tekniska effekter för att få fram önskvärd dynamik. Danske mästerbasisten Thomas Fonnesbaek är beroende av fenomenala Sinne Eeg när han på två duo-samarbeten utgör ende instrumentalist.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in