• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Lost King – en vacker, livsbejakande, helt fantastisk underbar sagoberättelse från verkligheten som gör mig glad

25 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

The Lost King
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 oktober 2022
Regi Stephen Frears
Manus Steve Coogan, Jeff Pope
Medverkande Sally Hawkins, Steve Coogan, Harry Lloyd, James Fleet m.fl.

The Lost King talar direkt till hjärtat. Jag blir totalt uppfylld av berättelsen som bygger på verkliga händelser men är kryddad med fantasi och magi som berör på djupet. Tänk att verkligheten kan överträffa sagornas värld. En kvinnlig amatörhistoriker, Philippa Langley, lyckas mot alla odds och motstånd från akademiska forskare hitta Richard III:s grav och på så sätt också skriva om en del av den brittiska historien.

Huvudpersonen, Philippa Langley, är en skild tvåbarnsmor som blir övertygad om att kung Richard III som skildras som en grym elak kung i Shakespeares drama i verkligheten inte alls var så grym. Hon får kontakt med en grupp som liksom hon är fascinerad av Richard III och som också är högst kritiska till den etablerade versionen från universitet och forskning som lärs ut i Storbritanniens skolor.

Philippa Langley har det motigt på sin arbetsplats och blir förbigången av sin arbetsgivare som hellre ger finare jobb till unga människor. Philippa har en sjukdom som gör att hon har svårt att sova och hon känner att hon liksom Richard III blir föraktad på grund av sina kroppsliga problem. Richard III sades vara puckelrygg och så ful att till och med hundarna skyr honom. Philippa tror inte att han ens var puckelrygg. Shakespeare skrev sin pjäs hundra år efter Richard III:s död och dessutom skrivs historien oftast av den som segrar. I det här faller är det släkten Tudor som besegrade Richard III och tog kungariket och kunde se till att Tudor blev hjältarna och Richard skurken i historieböckerna.

Filmen bygger på de verkliga händelserna 2012 då kvarlevorna efter Richard III hittades under en parkering i Leicester. Att sökandet blev av beror helt på Philippa Langleys kamp och envishet och det stöd hon fick från gruppen som liksom hon känner sympati för Richard III. Trots gigantisk motstånd och misstro från både familj och framför allt experter och akademiker lyckades Philippa hitta kvarlevorna.

Det är en underbar berättelse om hur experter inte alltid vet allt och hur en amatör som drivs av en stark vilja och känsla kan förflytta berg. Filmen har många styrkor och en är starka skådespelarinsatser. Sally Hawkins (Oscarsnominerad för sin roll i The Shape of Water) är briljant underbar i rollen som Philippa. Det som filmen så helt oemotståndlig är dess fantasieggande mystik där Philippa har samtal med Richard III. Hallucinerar hon eller är det i hennes fantasi eller är det som ande eller spöke han visar sig? Det spelar ingen roll, det får varje tittare tolka som han eller hon vill. För mig är det en vacker, livsbejakande, helt fantastisk underbar sagoberättelse från verkligheten som gör mig glad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Richard III, Sally Hawkins

Samtal med slagsida engagerar föga – Helen och Agnes på Göteborgs Stadsteater

24 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Johanna Svalbacke

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi/ kostym- och ljusdesign: Marcus Carlsson

Ljuddesign: Marcus Carlsson och Ludvig Sjöstrand

Kompositör: Anna Ljungberg (praktikant)

Dramaturg: Sisela Lindblom

I rollerna: Hannah Alem Davidsson och Anna Bjelkerud

Urpremiär 19/10 2022 på Göteborgs Stadsteater, Lilla scen

Spelas till och med 11/11

Marcus Carlsson som haft mycket att bestyra inför premiären regisserar för tredje gången ett manus av samma anmärkningsvärt unga dramatiker. Johanna Svalbacke verkar ha en fäbless för att skildra mystiska förlopp och komplexa beteenden. Av hennes cv är det Shirins vargar och Att tveka (regi Eric Åkerlind) på Göteborgs Dramatiska teater som jag recenserat. Vad beträffar regissören med vad det tycks dragning till Svalbackes konstnärliga universum, rönte han framgångar hos frigrupper med Faces respektive Isadora & kärleken (uppsättningar också lovordade av mig).

Det nya samarbetet mellan kvinnliga dramatikern och multitaskaren Carlsson (sysslar också med film) är en såpass kort enaktare att uppsättningen tyvärr känns futtig. Det laddade dramat på femtio minuter handlar som titeln antyder, om två kvinnors relation, två kvinnor ur olika generationer vars relations uppkomst aldrig framgår. Troligen på initiativ av den unga, bitvis anklagande motparten (Hannah Alem Davidsson) möts de på nytt, förvisso knappast på jämlika villkor. Den som likt en terapeut lyssnar för att efterhand flika in hur hon uppfattat relaterade situationer är en av ensemblens oldtimers, nämligen Anna Bjelkerud.

foto Ola Kjelbye

Kal scenografi bäddas in av gulaktigt sken Av outgrundligt skäl inramas scenen vertikalt av tre hängande moduler som ser ut att vara av trä. Minns jag rätt sitter Helen -gestaltad av Bjelkerud – på en stol hela föreställningen medan frustrerade Agnes går omkring med till synes massvis av oro, manifesterad av massvis av överskottsenergi. Bortsett från ett kortare vredesutbrott och att rösten höjs i en sekvens, lyckas konfrontativa Agnes lägga band på sig. Blir något av en vändning när den mer livserfarna Helen inte bara tar emot utan svarar och kommer med motargument. Men den omaka dialogen framstår emellanåt som tämligen pretentiös med onaturligt talspråk.

Personernas tillstånd, känslan av gungfly, understryks av den specialkomponerade musiken. Som bäst när anklagande Agnes tappar fattningen och blir rasande en kort stund. Inriktningen på att få fram berusande nerv infrias, fast dess inverkan känns ändå otillräcklig. Jämfört med i K på Folkteatern har stråkmusiken ytterst marginell inverkan.

Finns överhuvudtaget något i den abstrakta konstruktionen som hindrar betraktaren från att ta till sig dramat, omsätta det till tankar på egna gjorda val i livet och betydelsefulla möten. Sannolikt anser sig Agnes sviken när hon menar på att det är för påfrestande att själv agera problemlösare. En styrka med denna ensidiga uppgörelse är gradvisa glidningen. Den uppstår finkänsligt när den som skulle kunna ha varit kontrahent, trevande ger sin version. Ursäktar sig, men också implicit fordrar att bli lyssnad på. Att den konfronterande parten återkommer till sina fantasier blir som hackande motor i pjäsen.

foto Ola Kjelbye

Hannah Alem Davidsson (tillhör fasta ensemblen sedan fem år tillbaka) har en tacksam roll, utslungar tydligt vässade repliker. Att hon inte blir mer upphetsad än att artikulationen bibehålls förtjänar beröm. Samtidigt är publiken så van vid att det ska hetta till när sanningar sägs, att man nästan känner sig snuvad på en omskakande upplevelse. Anna Bjelkerud tar sin rutin i anspråk för att skickligt förflytta fokus. Hon hänvisas till att gestalta inom mer finstilt register, utan den cyniska ironi hon annars gjort till sitt adelsmärke. Som sagt goda skådespelarinsatser! MEN beklagligtvis framstår uppsättningen som både futtig och abstrakt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: En sekund av lycka – en kärleksförklaring till film

22 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

En sekund av lycka
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 oktober 2022
Regi Zhang Yimou

En kärleksförklaring till film men också en stark skildring av vad ett samhälle som Kina gör med människor. Filmen bygger på en roman av Geling Yan och utspelas under kulturrevolutionen i Kina, en period då många greps och sattes i arbetsläger (=fängelse) för att de inte tänkte tillräckligt kommunistiskt.

Zhang Jiusheng har rymt från ett arbetsläger (fängelse) för att se sin dotter i en film. Eller rättare sagt: dottern är med i ett mycket kort nyhetsinslag som visas för filmen. I det kommunistiska Kina fanns ingen reklamfilm, förstås. Istället visades nyhetsinslag kring människor som varit duktiga enligt den kommunistiska ledningen av nationen.

Zhang Jiusheng har rymt för att försöka komma in på en filmvisning. När han tagit sig över en ökenliknande område hittar han ett samhälle där filmen ska visas. Då har håller utkik i mörkret ser han en ung person stjäla en rulle till filmen. Han ger sig av efter filmtjuven för att ta tillbaka filmen så den kan visas.

Det blir en delvis komisk men också berörande kamp mellan den unga filmtjuven och Zhang Jiusheng. Vi får lära känna dem och se hur utsatta människor kan vara. Mannen som sköter filmkameran i samhället kallas av alla för Mr Film. Också han har ett livsöde och sina skäl till varför han agerar som han gör. Dessa tre karaktärer blir symboler för olika sätt människor fråntas sin värdighet i en diktatur.

Filmen bygger på en roman av Geling Yan. Det är ett drama, emellanåt komisk, men hela tiden berörande, med otroligt vackra och talande bilder över ökenlandskap i Kina och små trånga gator i fattiga kvaret, som i sig berättar lika mycket som handling och dialog. En stark film om filmens magi.

Bakgrundsfakta om regissören:
Sedan debuten med Guldbjörnvinnaren Det röda fältet 1988 har Zhang Yimou levererat ett stort antal hyllade filmer som Ju Dou: Förbjuden kärlek, Den röda lyktan, Berättelsen om Qiu Ju, ”Att leva”, Vikarien, Vägen hem, Hero, Flying Daggers, Hemkomsten, The Great Wall, Flowers of War och många fler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Svep från ymnigt pulserande Stockholm Jazzfestival 2022

22 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Lars Danielssons Liberetto – foto Leo Ahmed

14-17/10 2022

Konserter arrangeras på ett femtiotal scener i och omkring Stockholm

Kom hem i förrgår från en väldigt utspridd storsatsande festival som pågår i skrivande stund. Handlar inte om plötsligt tappat intresse, utan om att det är dyrt att bo bra i city. Har recenserat från festivalen sedan 2014 minus första coronaåret. Första Jazz- och bluesfestivalen jag var med om utomhus ägde rum på Skeppsholmen 1986. Årets utbud var omfattande och kniviga urvalsprocessen fordrade noggrann planering. Tyvärr är schemat frustrerande upplagt, i så måtto att man får nöja med cirka två konserter per dag. Annars fanns inget att klaga på utom möjligen det ombytliga vädret med ett par obarmhärtiga regnskurar på minuskontot.

Kunde sitta på lagom avstånd, var väldigt nöjd med kvalitén på ljudet och hann äta gott, bortsett från söndagen som blev lite körig. Som varandes turist i huvudstaden besöktes tre utställningar värda att tipsas om: Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Åke Göransson på Liljevalchs, retrospektiv om Hans Gedda på Fotografiska samt självklart exklusiva utställningen av Christer Landergrens musikerporträtt (några av kvinnliga motiven har jag träffat i år) på Scenkonstmuseet.

Ledisi på Stockholms Konserthus – foto Leo Ahmed

Fjorton-faldigt Grammy-nominerade Ledisi med gigantisk orkester i ryggen invigde festivalen i en tribut till Nina Simone. Var dock tillräckligt nyfiken på LARS DANIELSSON & LIBERETTO för att istället ta mig till Kulturhuset, vars läktare i hörsalen syntes nära nog fullsatt. Till saken hör att jag ofta erfarit högtidsstunder senaste åren då basisten och cellisten Lars Danielsson haft avgörande roller på scen. Men hans kvartett Liberetto med fyra rosade album i bagaget och otal gig i Europas stora konserthus, hade fram tills nu utgjort okänd mark. Lät öronen absorberas av konsert på Youtube från i fjol som uppladdning. Konstaterade att musiken tangerade min vision av den optimala livemusikkänslan. Och efter att på plats ha genomströmmats av fabulös dynamik under en och en halv timma behöver inte omdömet revideras.

Kompositör Danielsson styr skeendet från sin ”sjungande” bas. Under gruppens cirka tioåriga existens har trumslagaren Magnus Öström (känd från E.S.T, Rymden mm) funnits vid hans sida. Sedan 2015 ingår franske (född i Martinique) pianisten Grégory Privat i denna fängslande konstellation. En gitarrist utgör gruppens fjärde komponent. Vikarierar förtjänstfullt på elgitarr gör Krister Jonsson (Viktoria Tolstoy). Till kretsen hör också deras egna ljudtekniker som verkligen förtjänade den eloge bandledaren gav.

Grégory Privat – foto Leo Ahmed

Drömskt, extremt försynt intro alstrar inledningsvis obeskrivlig skönhet Trollbinds under konsertens förlopp av rafflande melodisk mix, där solistiskt impro-stretchande avlöser vidunderligt samspel. Som förväntat blandas akustiska ljudkällor smart med lagom mycket teknologi. Kännetecknande är hur mästerligt en slags dynamisk densitet genereras. Vad Liberetto sysslar med kan betecknas som kontemporär kammarjazz. Nervigt groove övergår i lyriska stämningar, ofta med tillsats av enormt avancerad rytmik. Fram tills mittpunkten i tredje låt intar den förnämlige kompositören positionen som ankare i bakgrunden. En specialitet man excellerar i är dialoger, varav den första bländande uppstår mellan Privat och Öström. Sist nämnde musiker fägar musiken med flera effektfulla eruptioner. Privat demonstrerar ypperlig precision, ger sig av i lysande löpningar. Blev en ny upptäckt att glädjas åt.

foto Leo Ahmed

Stycke doftande av humanism och påminnande om Rymdens sound presenteras. Vi får veta att det spelats två gånger i Ukraina med symfoniorkester, varför stycket gripande tillägnas folket i landet. Kvartettens visar sin kapacitet i låtar med utomordentlig substans, bjuder på fantastiskt samspel kryddat med mirakulösa utvikningar. Gitarrist Jonsson övertygar i omgångar, bland annat i ett solo i 4/4 takt. Standarden var svindlande! I ekvilibristisk paradoxal lunk glänser Jonsson, varvid fokus skiftas till imponerande snabbhet från Privat. Ett annat krön uppnås via Danielssons tolkning på egen hand av Both Sides Now. Titellåten Cloudland sprider en aura av mjuk ljuvlighet medan Desert of Catanga framgångsrikt symboliserar kompositörens kompetens. Rafflande struktur paras med maximalt suggestiv intensitet. Efter stående ovationer bäddas vi in i bedårande tema. Extranumret är en lyriskt långsam fullträff.

foto Leo Ahmed

Åker lördag eftermiddag gröna linjen till Bandhagen (längs samma linje som forna punkdestinationen Rågsved) . Här ligger studio och replokalen BAS, används också till intima konserter. Har med behållning besökt jazziga oasen under tidigare festivaler. Två duos lirar ett set vardera. Först möter vi italienska ILARIA CAPALBO, bosatt i Stockholm, på kontrabas och gitarristen LOKE RISBERG. Låtar de har turats om att skriva framförs. Osedvanligt prydlig klangfärg premieras i en lite udda sättning. Hört och tyckt om deras spel var för sig, i Risbergs fall vid ett antal tillfällen. När de ledigt sammanstrålar noteras öppna linjer och fina förskjutningar, det skissbetonade varvas med bunden form (notläsning).

Förundras över gitarrens design och fylliga vibrato. Får reda på att det är den första jazzgitarr som Strandbergs (kända tillverkare inom metal-genren) gjort. Expansivt tilltal roteras kring melodiska figurer och solistiska inpass. Ibland glider instrumenten i sär, ibland bildas solid enhet. I vackert sökande ballad byter Capalbo till elbas. Blir efter ett tag uppenbart att hon primärt ackompanjerar. Pregnant solo på ”basfiolen” övergår i eleganta ackord på originella elgitarren. En sorts kulmination uppstår i Mörka skogen (L. Risberg), hit med varsamt vackert tema.

foto Leo Ahmed

En äldre generation intar scenutrymmet efter paus. FREDRIK LJUNGKVIST & MATTIAS RISBERG tar i sitt program fasta på sina arrangemang av Carrla Bley-låtar vilka återfinns på albumet And Now The Quuen. Trots bestämd utgångspunkt rör det sig om vildvuxen musik av experimentell natur. Är medveten om att Ljungkvist – alternerar mellan tenor-, alt- sopransaxofon samt klarinett – ses som en bjässe inom fri form. Har emellertid problem med att tillgodogöra mig hans påträngande stil, stundtals rent av spräck då det frossas i gälla toner. Hade önskat att kunna identifiera mer av Carla Bleys fängslande tonspråk, inte bara fragment. Dessutom hamnar hörvärde pianisten ofta i dominantens skugga. Registrerar genomgående ryckigt oberäkneliga toner. Gillar ändå skarpt en ballad i moll präglad av Risbergs anslag jämte träblåsarens solistiska bravader på klarinett. Man tar sig an exempelvis Ictus och Sing me Softly With The Blues.

foto Leo Ahmed

Aftonen tillbringas delvis i anrika huset som kort och gott kallas Musikaliska nära Nybroplan. Läst ett par intervjuer och vidtog som förberedelse lyssning på fantastiska albumet Flor. I övrigt saknades anmärkningsvärt nog kännedom om GRETCHEN PARLATO, en storartad artist lika hemma i soul och bossa som jazzsång. Charmades av hur genommusikaliskt hon och pianotrion agerade utan braskande metoder. Batterist Jonathan Barber fångade mig direkt, blev en ny favorit utan att hänge sig åt uppvisning. Uppseendeväckande många av renommerade artistens svenska kvinnliga kollegor visade sig vara fans, fanns i publiken (tyvärr långt ifrån utsålt) och gjorde sina strupar hörda på anmodan i ett par moment, vilket var en upplevelse. Recensionen av konserten kommer publiceras i JAZZ/Orkesterjournalen.

foto Leo Ahmed

Första anhalt under söndagen blir återigen BAS. Nu har betydligt fler samlats på ytan som fungerar som scen. Blacknuss-grundaren och trumslagaren MARTIN JONSSON brukar kontakta musikervänner med näsa för svängig souljazz. De som kan jammar tillsammans under vitsiga beteckningen MODERN JONSSON QUARTET (alluderar på MJQ vilka jag såg på Liseberg på 90-talet). Festivalupplagan av MJQ består av honom själv i egenskap av samordnare och presentatör, Axel Fagerberg på percussion, Martin Höper på kontrabas, Calle Bagge på rhodes och piano, Fredrik Nordström på tenorsax samt gitarristen Max Schultz. Eminenta musiker allesammans som jag ofta kunnat höra live och på skiva. Eventuellt var Fagerberg ett nytt namn., någon jag inte träffat.(Kan flika in att min närvaro avbröts tre låtar in i andra set för att få tid med snabbmat inför tidig kvällskonsert.) En praktisk detalj utföll till belåtenhet för publiken. Syftar på att ljudvolymen lyckligtvis var anpassad till rummets storlek. Höpers instrument låter lika fett som en elbas märkligt nog. Kan det bero på förstärkaren?

I sprudlande ösigt gig kommer medryckande musiken från bland andra Eddie Harris, Pharoah Sanders, Chick Corea, Les McCann, Joni Mitchell samt Don Cherry. Mestadels rakt beat hackas några gånger upp i ornamenterade uppluckringar. Varje låt innehåller givetvis en distinkt hook att hänga upp groovet på. Duktige Nordström tar hand om flest solon medan bandledaren naturligtvis agerar pådrivare utan att gå till överdrift. Rytmframtagande triumvirat får det att svänga, låta enormt tajt.

foto Leo Ahmed

Uppdelningen mellan unisont spel och features utförs galant. Nordström som sällan spelar lika rakt på står ändå för några snirkliga formuleringar som överskrider den jazzfunkiga formeln. Storheter som Carl Bagge och Max Schultz ser till att uppåtkicken till konsert aldrig blir statisk. Garnerar känsligt när man ”ger sig i kast med gamla favoriter” för att citera initiativtagaren till hobbyprojektet, som sägs vilja återupprätta anseendet för fusion. Joni Mitchells gärning hedras i utsökt tolkning som genialiskt övergår i spirituell coda i Coltranes anda. Hänryckande melodi av Don Cherry lyfter i gemensam konversation fram generaliserande begreppet afro-beat.

Vad jag hinner njuta av efter paus är en fortsatt energigivande vibe. Märks att musikerna blivit än varmare i kläderna. Första solister över osvikliga groovet blir Schultz och Nordström (denna gång på sopran). Tänker på Axel Fagerberg på sina congas och dennes positiva inverkan på soundet. Inspirerad eskapad från gitarresset Schultz inbringar välförtjänta applåder. Allra sist höjer jag på ögonbrynen åt oväntat boppig inbrytning (Mingus, Ornette, Coltrane?). Tvingas av praktiska orsaker att lämna i förtid, förvisso på mycket gott humör.

foto Leo Ahmed

ELARIA ORCHESTRA sattes samman av två driftiga kvinnor, en omständighet som torde vara tämligen unik i Storbands-Sverige även om branschen begåvats med succéer som ASJO featuring Lena Svanberg. Initiativtagaren och flöjtsolisten Lina Lövstrand drog igång samarbetet med dirigenten/ arrangören och kompositören Erika Hammarberg 2018. Konserten förlagd till folkmusikens nav Stallet, är samtidigt releasekonsert för IKIGAI, utgiven på bröderna Tengholms nybildade bolag och producerad av Hammarberg.. Vilken kuriositet att Winterflow (l. Lövstrand) framförs på samma gång live och i Jazzradion med kompositören som flöjtsolist. Får efteråt veta att man valt att hoppa över två låtar. Apropå Stallet är det ingen idealisk lokal för maffigt storbandssound, även om rummet skapligt svalde alla välljudande stämmor.

Könsmixade orkestern har försetts med gedigen kompetens i ett spann från talanger till stjärnor. Denna liveversion som färdats med buss från storbandsfestival i Norge, hade spetsats med förstetrumpetaren Hans Dyvik, trombonveteranen Sven Berggren, trombonisten och tonsättaren Helge Sunde samt ytterligare norsk stjärnglans i form av Hildegunn Öiseth på trumpet och bockhorn (skrev om hennes radioutsända konsert från Lerum härom året).

Lina Lövstrand och Lars Ekman – foto Leo Ahmed

Lägger först märke till aptitligt böljande linjer. Vikarierande Hannes Sigfridsson bakom trummorna agerar dynamo, har den rätta touchen från första takt till sista. Ser till att låtar utvecklas i fascinerande faser. Blir tydligt efter ett tag att somliga kompositioner ändrar karaktär, består av olika skeden vilket är ett gemensamt drag för visionära storband av rang. Pianist Anna Greta Sigurdardottir (recenserade solodebuten i JAZZ/ OJ) gör sig ”skyldig” till åtskillig ljuvlig tillförsel, vars första leverans sker i ett skimrande intro på vackert seren ballad. Tenoristen Magnus Dölerud (råkar också vara recenserad av mig i ovan nämnda tidskrift) spelar i samma ballad softare än någonsin tidigare hörts.

Anna Greta Sigurdardottir foto Leo Ahmed

Orkestern företar sig mer än att spela material från sprillans färska IKIGAI. Vi undfägnas spänstiga låtar signerade Dölerud, Öiseth och Sunde. Helge Sundes alster sägs bygga på halv kromatisk skala, vilket resulterar i ett kul och udda beat vars konturer fylls i på elbas av Lars Ekman, en av kollektivets stöttepelare. Magnus Döleruds förnämliga ballad Sober hade fått arrats av expert från Kanada. Hildegunn Öiseth framställer magiskt oavsett instrument, sammanpressade toner av nordiskt vemod framkallar gåshud hos oss känsliga lyssnare. I hennes Arabish på bockhorn associeras till sound som inramar magdans.

Helge Sunde foto Leo Ahmed

Ett alster med spanska influenser (Paso Doble) sticker ut genom sin frapperande dynamik och altsaxsolo från Johan Christoffersson. Sommarnattsvals hette ännu en förstklassig skapelse med Lövstrand och Öiseth som charmanta solister. Extranumret var liktydigt med albumets finalnummer, nämligen de närmast andaktsfulla harmonier som getts titeln Berget, vars varliga melodi påminner om Send In The Clowns. Ska också noteras att en swingande standardlåt inkluderades i en strålande spelning.

Lyssnar och skriver regelbundet om svenska storband. Anser att i denna mördande konkurrens av topporkestrar platsar definitivt Elaria Orchestra. Det borgar deras ensemblespel, spännande arrangemang, solistisk nivå och kvalitén på kompositioner för.

foto Leo Ahmed

Lyssnar hängivet på andra set med THE ORGAN HANGOUT på Stampen. Bakom roliga bandnamnet döljer sig en otroligt sammansvetsad trio, vars medlemmar ofta förekommer live i de mest skiftande sammanhang, alltid högklassiga. Syftar på allestädes närvarande Max Schultz på gitarr, trumslagare Chris Montgomery samt unge orgeldomptören Leo Lindberg. Man övertygar genom att totalt synkade vara rotade i soulig orgeljazz från 60-talet. Men det botaniseras friskt i skiftande stilar med viss övervikt för bluesig anstrykning.

Trion samsas om att fronta även om Leo Lindbergs harmonier utgör odiskutabelt centrum. Tempon varieras och svänget påtagligt. En initierad åhörare bredvid ansåg att hans sound liknade Thomas Jutterströms. Ingen konst för männen att få till smittsamt gungande groove, stundtals uppstår tung shuffle. Plötsligt får Schultz feeling och ger sig bildligt talat iväg på virtuost maner, varpå Montgomery följer och understödjer. Slingor stretchas i ett läge fram till åtråvärd kokpunkt. Knappt fyrtio minuters okomplicerad extas!

bild från Andreaskyrkans fb-sida

Visade sig vara krångligt att hitta till Andreaskyrkan vid Medborgarplatsen. Var dock förutseende och ute i god tid. Här vankas under måndagen duos x 2 vilka efter korta framträdanden fusioneras. Snacka om klurigt organiserat evenemang. Erik Palmbergs ersätts av Hampus T Adami vars trombon verka ha en speciell konstruktion. Han möter pianisten Anton Dromberg i tre låtar. Musiken är avpassad efter var den framförs, på samma gång avspänd och högtidlig i ypperlig akustik. Lyhörda samspelet från samtliga konstellationer kan onekligen etiketteras kammarjazz. Drombergs solistiska utsmyckning av A Night In Tunisia imponerar. Duons sound överensstämmer delvis med det på Diane – Chet Baker/ Paul Bley (Steeplechase 1985), trots att Chet Baker förknippas med romantiskt trumpetspel.

Tenor- och sopransaxofonisten Örjan Hultén och mångårige musikaliske partnern Filip Augustsson på kontrabas är det andra paret, två profiler på den svenska jazzscenen som jag hört åtskilliga gånger, framför allt stabile basisten. De spelar i likhet med föregående duo främst original (2 x Augustsson), fast första melodin är skriven av gigant inom gebitet soundtrack. Syftar på duons begåvade tolkning i improvisatorisk anda av Ennio Morricones melankoliska ledmotiv ur Cinema Paradiso. Spelas antingen suggestivt eller med taggig och oslipad attityd.

När sättningen övergår i kvartett förekommer både Kenny Wheeler och Monk på repertoaren. Skönt åtstramade toner kontrasteras mot knixiga Rythm-n-Ning där bluesiga toner förändras till vag boogie. Samtliga får jobba hårt i pionjärens invecklade noter. Vad en fåtalig publik njuter av summeras andaktsfullt, avskalat och smeksamt som en ballad signerad Lester Young eller Ben Webster.

Sista konserten på festivalen för min del gick av stapeln på Fasching. Hade bestämt mig för att se prisade Milder PS med stråkkvartett plus Lisa Långbacka. Till saken hör att jag recenserat Gyllene Skivan-vinnaren Singled Out By Fate och lyssnade på Prefab Sprout när det begav sig. Behöver egentligen bara hänvisa till den utförliga recension som publicerats på Orkesterjournalens hemsida. Min alternativa slutmening lyder som följer: Oavsett om man är förtrogen med förlagan en närmast osannolikt innerlig händelse av episk magnitud, präglad av drabbade mottagare och ödmjukt kreativa avsändare

OBS Festivalen avslutas söndag 23 oktober

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Black Adam – menlös berättelse, blek regi

20 oktober, 2022 by Elis Holmström

Black Adam
Betyg 1
Svensk biopremiär: 21 oktober 2022
Regi Jaume Collet-Serra

I dagsläget är det svårt att veta vad som är den största cirkusen: Warner Brothers, under – det hittills, inkompetenta ledarskapet av Discovery, eller de hopplösa försöken att få rätsida på sitt DC-filmuniversum.

Idag befinner sig Warner Brothers i upplösningstillstånd. Filmer och TV-serier har lagts ned på löpande band och varslen har gått som en lie över ett övervuxet fält.
En av årets mest uppseendeväckande nyheter rörde DCEU-adaptionen av Batgirl. Filmen befann sig i postproduktion då chockbeskedet kom att projektet skulle läggas ned och aldrig se dagens ljus. Orsaken påstods vara bristande kvalitet.

Om det fanns någon sorts logik, sans eller anständighet borde dessa metoder innebära ett mer selektivt och noggrant utbud där endast det bästa släpps fram. Black Adam har, trots flera förseningar, lyfts fram som en potentiell ’’game changer’’ för Warner och DC, i alla fall om vi skall tro bolagscheferna och huvudrollsinnehavaren Dwayne Johnson.

Trots denna hype-maskin var det nog ingen som trodde att Black Adam skulle skriva om filmhistorien. Regissören Jaume Collet-Serras CV är inte något att skryta med. Dock bjöd han på strålande underhållning i förra årets oväntat trevliga Jungle Cruise. En film som omfamnade matinéfilmens kärna och levererade gemytlig action och romantik.

Precis den sortens underhållande bagatell hade varit välkommen ännu en gång. Framförallt i ett filmuniversum som gnisslar tänder och vägrar visa någon humor eller självmedvetenhet.

Men inte ens de allra lägsta av förväntningar uppfylls. Hela Black Adam känns som en dammig relik från en svunnen tid då spektakel utan substans var tillräckligt för att motivera ett biobesök. Precis som den legendariskt katastrofala Suicide Squad av David Ayer, är hela Black Adam ett chockerande uselt hopkok där ingen av komponenterna fyller någon funktion. Enligt uppgifter ska filmen ha behövt censureras för att få en lägre åldersgräns, en irrelevant detalj som avslöjar det fundamentala felet med hela projektet.

Det är uppenbart att det inte finns en vision utan ett tusen visioner gällande vilken sorts film Black Adam bör vara. En lättsam actionfilm med komiska inslag, en mörk hämndhistoria eller ett magstarkt blodbad i bästa The Boys anda? Denna obestämdhet får hela filmen att likna ett monstruöst lapptäcke som sytts ihop i total desperation.

Ännu en gång har DC fyllt filmen med ett överflöd av karaktärer som inte får en syl i vädret. Essentiella nyckelpersoner från serietidningarna blir här till loja och grovhuggna karikatyrer som endast figurerar i hopp om att kunna användas igen i framtiden. Pierce Brosnan är den enda ljusglimten i en samling av hopplöst ointressanta individer.

För oavsett vad som presenteras landar det med en duns. Visuellt är det plastigt, oinspirerat och åldrat. Zack Snyders förvridna och tröttsamma estetik ligger som en slöja över allting. Detta leder till en presentation som liknar en sunkig musikvideo från tidigt 00-tal, med fasansfulla färgfilter och överdriven ljussättning.

På senare tid har det talats om att visuella effekter blivit allt sämre, ett resultat av överbelastade effektstudios. Detta kan dock vara vara ursäktat om övriga beståndsdelar intresserar. Men inte ens när Black Adam lägger ut en bombmatta av explosioner och superkrafter lyckas man med något annat än att bota sömnlöshet. Med urusel koreografi och en kamera som vägrar stå stilla är actionscenerna i det närmaste omöjliga att följa. Ovanpå det applicerats slowmotion som gör tittaren sjösjuk. Allt detta ramas in av chockartat undermåliga specialeffekter som får mig att längta tillbaka till Ray Harryahusen uråldriga stop-motion.

Berättande är än sämre. Det är en soppa av oändlig expositioner, tillbakablickar och sidospår som i bästa fall är irrelevanta, i värsta fall frustrerande usla. Filmens lövtunna patos bygger dessutom på en vändning som avslöjats redan i trailers inför premiären. Den övergripande dramatiken är därmed överspelad och helt utan överraskningar. Likt en misslyckad ståuppkomiker väljer Collet-Serra att överösa publiken med alla möjliga skämt i hopp om att något skall funka. Alla humoristiska inslag är överspända, stela och plågsamt ansträngda. Inte blir det bättre av att de sämsta skämten återkommer genom två oändligt långa timmar.

Black Adam är i det närmaste chockartad vad gäller bristen på kompetens, artistiskt som affärsmässigt. Med urusla produktionsvärden, en menlös berättelse och blek regi är det skrattretande att Warner Brothers satt all sin tillit till en film som knappt varit godtagbar att skicka direkt till DVD för tjugo år sedan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in