• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Detaljerna av Ia Genberg

2 november, 2022 by Rosemari Södergren

Detaljerna
Författare Ia Genberg
Utgivningsdatum 2022-01-07
Förlag Weyler Förlag
ISBN 9789127175549

Ur boken:
Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen.

En underbart välskriven roman som sätter igång tankar kring kärlekens form. Vad är kärlek? I denna roman möter vi fyra olika personer som varit eller är viktiga för bokens ”JAG”. Fyra karaktärer som symboliser fyra olika slags kärlekar. Jag blir tagen och kan inte sluta att läsa och det känns som att jag är med där, som en fluga på väggen som ser allt gestalta sig.

Jag blir så imponerad av förfaren Ia Genberg att jag måste läsa mer om henne och jag googlar runt och läser att hon inte är så känd för allmänheten trots att hennes hittills utgivna böcker fått mycket bra mottagande av kritiker. Hon debuterade med romanen ”Söta fredag” 2012. Därefter har romanen ”Sent farväl” (2013) och novellsamlingen ”Klen tröst och fyra andra berättelser om pengar” (2018) getts ut. ”Detaljerna” som kom i år, 2022, har nominerats till Augustpriset. Om jag fick välja skulle hon vinna mer stor marginal.

Romanen är mästerligt skriven. Boken heter ”Detaljerna” och det är tusentals detaljer som berättar så mycket och dessutom breder författaren inte ut sig eller gör någon stor sak av berättelsen. Den är enkel och oändligt stor. En av dess styrkor är att den inte är så tjock. En riktig mästare behöver inte 500 sidor för att berätta något.

Från bokförlaget:
Detaljerna är en roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Vilken är den perfekta millennieklänningen? Kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen på bilden eller den som håller i penseln?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Utsökt pianotrio hänför med kammarjazz och pulserande rytmer – Christian Jormin trio i Betlehemskyrkan

1 november, 2022 by Mats Hallberg

stillbilder från videoproduktion Magnus Bergström

30/10 2022

Betlehemskyrkan i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Behövde gå ner i varv efter två intensiva festivalhelger i Stockholm respektive Trollhättan och de många timmar av skrivande som följde. Då jag dumt nog inte dokumenterar konserter visuellt anges långtifrån alla berikande tillfällen. Nämner i förbigående att jag på hemmaplan i torsdags, för andra gången var med om temat jazz möter hip hop på Utopia. Home Collective styrs upp av bröderna Ward. Hann i tid till nästan hela andra set med trumslagare Ossian W, Fabian Kallerdahl på klaviatur, Owe Almgren på elbas samt dottern Karolina på sång och sopransax. Och i lördags tajmade jag turligt, vilket innebar en drygt timmes het livejazz på Unity. Under tenoristen Eric Liftigs ledning hyllades anrika skivbolaget Blue Note. Blev många svängiga alster från inte minst Horace Silver av Liftig, trumpetesset Samuel Olsson, lika inspirerade Stefan Wingefors vid pianot samt rytmsektionen bestående av Melker Törnqvist (bas) och Oskar Blomqvist (trummor).

Kan inte erinra mig att jag tidigare varit i Betlehemskyrkan belägen i Vasastan. Tidpunkten passade mig bättre än dagen före då Christian Jormin trio spelade i Mölndal (på gångavstånd från bostaden). Kyrkan med sin vackra mosaik och okonventionella arkitektur, visar sig både ha högt i tak och vara rymlig sidledes. Musikevent förekommer regelbundet i detta rum med mäktig resonans. Vad som lockade var att jag i JAZZ/ OJ lovordat den cd som fanns till försäljning, See The Unseen. Var dessutom förtrogen med musikernas höga standard. I tidigare trumslagarens (ingick i min serie miniporträtt kallad Groovearbetare publicerad i LO-tidningen) trio ingår Magnus Bergström på bas och Adam Ross på trummor. Dessa två har kunnat höras i en mängd olika konstellationer, medan det snarare är sällsynt att få höra Christian Jormin live.

Nämnda skiva innehåller enbart originalkompositioner av Jormin. I Betlehemskyrkan kryddas låtlistan därutöver av standards (ibland i andra arrangemang), plus andra stycken ur den förnämlige komponistens repertoar. Titellåten inleder, påminner i temat om dansant svensk folkmusik. Utan att det belastar noteras att basen i utgångsläget är tämligen högt mixad. Varje låt ges kortfattad presentation. Spelas generöst länge, uppemot en och en halv timme utan paus.

Finns en påtaglig nerv och livsgnista i Jormins original vilka genomgående har lyrisk anstrykning. Till en början konstateras att man raffinerat ägnar sig åt kammarjazz, men efterhand överskrids formeln. Stundom görs insteg till boppigt upphetsande tongångar. Rytmsektionen intar skiftande hållning, antingen underordnat följsamma eller utbroderar klanger i improvisatorisk anda.

Färska Försök till sommar är betagande triomusik, strålande exempel på den flerskiktade substans som präglar låtskrivarens musik. I stycke skrivet för kyrklig damkör frodas sällsam intensitet i samspelet, en intensitet som återkommer. Ibland innehåller låtar böljande konturer, byter karaktär mitt i. Min tes om att sköna klanger och eftertänksamhet prioriteras håller inte riktigt ju mer ”uppspelta” musikerna blir när musiken framförs live.

Varken apart eller konstigt stilbrott när mannen vid flygeln reser sig upp i ett par låtar för att knäppa på pianosträngar. Basist och batterist hänger lyhört på. Utan att bli inställsam är musiken överlag en skönhetsupplevelse präglad av öppenhet, dynamik och givetvis Christian Jormins personligt utformade anslag. Adam Ross som jag senaste gången hörde frustande vild med Fredrik Kronkvist, håller sig oftast diskret i bakgrunden. Dock spelas snabbare och kraftfullt i somliga avdelningar. Och vi får till och med ett solo av kortare kaskader. Vissa låtar pulserar medan andra är att beteckna som meditativa. Ibland möts olikartade stilarna halvvägs.

Av standards vänds in och ut på harmoniken i How High The Moon utan att tråden tappas. Spännande omarbetning som är en prestation i sig, kreativitet på högsta nivå. Musikalmelodin Alone Together från 1932 görs till den vackra, vemodiga ballad som får oss att mysa. Autumn Leaves skrudas i ett originellt intro. Kännetecknas till hälften av igenkänning, till hälften av egna ingångar. Absolut ett krön på tiden jag tillbringar i Betlehemskyrkan, liksom latinska titeln Mola Mola (första spår på See The Unseen) med sin suggestiva inramning. Ankaret Magnus Bergström präglar en händelserik låt.

Som antytts häpnadsväckande svängigt i sekvenser. Soundet är sammantaget inte speciellt anpassat till kyrkorummet, snarare till ett växlingsrikt spelsätt som ömsesidigt engagerar, såväl oss ett fyrtiotal lyssnare som trions medlemmar. På sluttampen sjuder det rejält, buktar efter hand ut med upparbetad hetta.

I extranumret förbyts uppfriskande energin till ljuvligt rogivande In A Distance, sista spår också på albumet från i fjol. En låt som inte var tänkt att ingå på See The Unseen och som Adam Ross, inte hade hört när den presenterades för honom. Ytterligare ett bevis för Jormins höga standard i egenskap av låtskrivare. En lite högtidlig och trösterik melodi med romantisk touch. Publiken fick vad den hoppades på och mer därtill. Kontemplation och upprymdhet i samma bag. Vad mer kan man önska sig?

OBS Fotografierna är som sagt stillbilder framtagna av Magnus Bergström från dennes videoproduktion

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Call of the Unseen

1 november, 2022 by Rosemari Södergren

Call of the Unseen
Betyg 3
Premiär på streamingplattformar 2 november 2022
Regi Henrik Pilerud
I rollerna Nathalie Merchant, Alan Adler, Marika Lagercrantz, Anki Larsson

En vacker film där fantasin knackar på verkligheten, en fantasy om att hitta sitt eget kreativa uttryck. En symbolisk berättelse om att våga hitta sig själv, bejaka sin unika kreativitet och sitt uttryck. Men också en parallell bi-historia om att offra sitt liv för konsten, som på ett sätt kan fördjupa temat men samtidigt blir väl mörkt, eller för symboliskt.

Huvudperson är en ung kvinna, Mya, som studerar på en konstskola och som går runt till en lång rad olika konsthallar och gallerier för att försöka få sin konst utställd. Hon får dock kalla handen överallt och får höra att hennes konst inte har något personligt uttryck. För att få hjälp vänder hon sig till en lärare i skolan, Thomas Arkwright, en äldre konstnär som har mörka tankar och kanske är det hallucinationer. Thomas Arkwright kan dock måla högst personligt och starkt. Hans konst talar till något djupt inom Mya och hon blir övertygad om att han kan hjälpa henne att utvecklas.

Mya besöker Arkwright i hans studio en morgon och får råd. När hon sedan går till konstskolan dyker Arkwright inte upp och när hon söker efter honom i hans bostad och studio är han försvunnen. Hans senaste tavla visade en fyr som lyser på natten. Mya bestämmer sig då för att bege sig till en fyr i havet. Hon är säker på att hon där ska kunna hitta honom. Där börjar en spännande resa, ett fantasifullt äventyr för Mya. På sin färd möter hon konstiga varelser, både vänliga och hjälpsamma och andra som är farliga.

Det är inte den första filmen om mystiska resor och äventyr där en ung människa får möta utmaningar och farligheter som utvecklar den unge. Delvis är denna både rolig och vacker men den känns inte fullt så unik som en del andra, men jag har också sett denna typ av berättelse i sämre format också. En del i filmen är förutsägbart men en del oväntade vändningar kommer också.

Filmen är Henrik Pileruds debutfilm och den är påhittig med en del fantasifulla karaktärer. Men då den har en biton av ett tungt tema som kan tolkas som självmord skulle jag inte rekommendera den till de yngsta. Jag vill inte berätta för mycket vad som händer, det förstör filmupplevelsen. Men det jag syftar på kan också tolkas på andra sätt, som metafor. Som en metafor för att hitta sig själv kan man vara tvungen att ge upp delar av sig själv. Filmen kan absolut tolkas på flera olika sätt och kan ge en del intressanta diskussioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Enastående rollprestationer inramas av kusliga effekter – Ghost Stories på GEST

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Regi: Gary Withaker

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof, & Diblik Rabia

Ljusdesign: Max Mitlle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford

Illusions- och mentalismkonsult: Anthony Charles Heads

Inspicient: Vixtoria Tilly, Rachel Clements

Teknik: Diblik Rabia Leon, Sofie Arnkil

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca, Kristina Brändén Withaker

Premiär hos GEST vid Chapmans Torg i Göteborg 29/10 2022

Spelas till och med 3/11 kvälls- och dagtid. (från 14 år)

Amerikanska företeelsen Halloween har slagit igenom stort i Sverige på senare år, särskilt hos en yngre generation som älskar att förvandla sig till skrämmande varelser. Barn passar på att uppfordrande skrika till främmande ”bus eller godis”. Känns därför logiskt att enda engelskspråkiga professionella teaterkompaniet i Västsverige har premiär för sin mest påkostade satsning, tillika mest skrämmande, just denna mörka tid på året. Parallellt med lusten att skrämmas och bli skrämd har ju en ökad vördnad inför döden, parat med ceremonier ämnade att minnas döda vi känt, blivit ett allt mer utbrett fenomen kring allhelgonahelgen.

Har aldrig konsumerat skräck. I motsats till hängivna får jag heller ingen kick av att bli omskakad av rädsla. Är helt inte införstådd med koderna, vilket bland annat medförde häpenhet över reaktionerna efter varje ”fallstudie”,(applåder som om det vore ett jazzsolo), plus att publikens skrik möjligen var extra höga för att det hör till genren. För egen del medges att Ghost Stories i olika grad var läskig, även om jag efteråt inte behövde pusta ut.

Slapp bli vettskrämd, något som däremot ska ha drabbat medtagna kritiker i London. Istället var resan in i gåtfulla och till synes oförklarliga incidenter sanslöst fängslande. Vad som sker under drygt åttio minuter är att betrakta som en ruskigt raffinerad båge med klimax i plural. Genom att ljuset tänds ett par gånger på uppmaning av professor Goodman, bryts illusionen medvetet. Pjäsens känslomässiga berg och dalbana tillhör dess styrka, liksom dess föredömliga rytm.

foto Lina Ikse

Stämningen av krypande obehag initieras redan före vi tränger ihop på läktarens vadderade bänkrader. Fördragna mörka gardiner, reducerad belysning i foajén och kusliga ljudillustrationer på toaletterna. Efteråt manas till samförstånd. Publiken ombeds att inte avslöja pjäsens hemligheter, eventuell knorr. Däremot uppmanas vi att deltaga i två undersökningar om övernaturliga upplevelser. Det är professorn i parapsykologi som frågar oss i anslutning till sitt upplysande bildspel. I hans utredningar om människors framlagda vittnesmål om spöklika fenomen har tre sådana stannat kvar i hans minne. Följaktligen betraktar vi den sinnrikt otäcka skildringen av dessa tre märkliga händelser, ur de tre ögonvittnenas perspektiv. Huruvida vi skräms av hemskheter som monster, andar eller motsvarande kommer inte recensionen att förtälja.

Lätt hänt att förbise vissa moment när en sådan här rungande produktion kraftfullt bearbetar publikens sinnen. I samråd med skicklig regissör har ljud- och ljusansvarig haft en otrolig påverkan, bidragit verkningsfullt till att vi skoningslöst dras in i skeenden bortom vår kontroll. Vad som suggereras fram av skådespelarna förstärks av ljud och ljus. Dramatiken pendlar smart mellan vetenskapligt docerande, vardagsidyll, oro och traumatisk fasa. Finns likheter med hur skräckmästaren Hitchcock byggde upp sina berättelser.

foto Lina Ikse

Ghost Stories kulminerar i samband med att hisnande specialeffekter briserar. Med några statisters hjälp och formidabla tekniska lösningar uppstår omskakande magi. Illusionstrick på en nivå jag sällan sett på scen, knappast förr hos en frigrupp. Den bil som i dimma får motorstopp har tydligen lånats från Västsvenska Teatern. Det är underligt, närmast spöklikt, att den och annan rekvisita helt plötsligt finns på scen när ridån dras i sär, utan att vi uppfattat hur.

Även om det vore fritt fram att spolia, är det ytterst tveksamt om jag skulle kunna redogöra specifikt vad som händer i upplösningen. Hur hänger avgörande händelser samman? Kvarstår moment av övernaturlighet eller ges rimliga och rationella förklaringar. För fyrtio år sedan när engelska studerades på universitetsnivå hade jag inte kunnat skylla på språkförbistring. Nu ska hävdas med emfas att kvartetten skådespelare använder en exceptionell diktion. Är en fröjd att höra aktörernas engelska satsmelodi. Icke desto mindre missar jag att uppfatta väsentlig info, särskilt i scenerna med Kristina Brändén Withaker (en av konstnärliga ledarna i GEST).

foto Lina Ikse

Engelska dramatikerduon firar triumfer med pjäsens upplägg. Lär oss finurligt om hur ockulta inslag fascinerat människor över tid, låter professorn ge oss belysande fördjupning om de tre mest ömmande fall som kommit till hans kännedom. Samtliga tre är i realiteten ensamma när det hemska inträffar, avskurna kontakt med omvärlden. Regissör Withaker ombesörjer noggrant att spänningen stiger gradvis.

Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom! James Hogg i huvudrollen övertygar kolossalt. Mestadels vänder hans bestämda rollfigur sig till publiken, ofta genom att hänvisa till sitt historiska bildmaterial. Varje påstående, varje utsaga ledsagas av naturliga rörelser och mimik. Således infernaliskt bra agerat, av en omtyckt pedagog som jag uppskattade i Offline. Bradley Garder är inte hans manliga motspelare. Istället gör han rollen som nattvakt – änkling med svårt sjuk tonårsdotter – på egen hand. Framställer magnifikt hur det tryggt invanda gradvis förbyts i sin motsats. Varje åtbörd är exakt kalibrerad. Tony omvandlas till ett nervknippe utan självförtroende. Man inser omgående varför han medverkat i åtskilliga filmer och teveserier av rang i Storbritannien.

Rumänska Maria Musarca är baserad i England, debuterar hos GEST. Utseendemässigt påminner hon om Uma Thurman i Pulp Fiction, förvisso inte lika lång. Musarca gestaltar akut rädsla lysande, med tonfall och kongenial motorik. Kristina Brändén Withaker har nog oftare varit regissör eller skrivit manus. Nu på scen som Mika manövreras galant mellan vitt skilda positioner. En pjäs döpt till Ghost Stories har inget krav på sig att vara trovärdig. Fast nog sker märkliga sammanträffanden och mystiska händelser i våra liv som saknar rationell förklaring. Vill man bevittna vad rubriken anger, ska man absolut utsätta sig för denna läskiga, otroligt välgjorda uppsättning. Som bonus kan en i varierande grad tillägna sig skiftande stilnivåer av engelska.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Rose

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Rose
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 november 2022
Regi Niels Arden Oplev

En dansk totalt magnetiserande berättelse om vänskap, syskonkärlek och att slåss för respekten för människor med psykiska sjukdomar. Ellen är nygift med Vagn och de har bestämt sig för att följa med på en bussresa till Paris tillsammans med Ellens syster Inger, som lider av en form av schizofreni. Givetvis blir det en del motgångar och krångel under resans gång och de möter öppna människor med medkänsla men också fördomsfulla människor som fördömer den som är annorlunda.

Det finns en del filmer med samma tema, om oväntad vänskap. Det som gör denna film så intagande och så gripande är att den förenklar inte, den undviker klyschor och klichéer.

Berättelsen utspelas hösten 1997. Inger och hennes syster Ellen och svågern Vagn känner inga bland övriga deltagarna på bussresan. Knappt har bussen nått motorvägen förrän Inger högljutt ger sig till känna inför gruppen. Hon berättar öppet i mikrofonen om sin sjukdom. En del i gruppen reagerar med sympati och omtanke, andra med avsmak.

När de når Paris visar det sig att Inger har en hemlig plan för sin resa. Det var i Paris det hände som kan ha utlöst hennes sjukdom. Nu ska hon försöka möta det som kanske är en förklaring till att hon blivit den hon är.

Rose är en varm film och känns ärlig. I Danmark toppade den biolistan i våras och har setts av 365.000 biobesökare, vilket är mer än någon annan dansk film hittills i år.

Sofie Gråbøl gör rollen som Inger så trovärdigt att det känns som att jag är med på plats. Sofie Gråbøl har prisats för sin roll och erhållit två Bodil (Danmarks Guldbagge) och sju nomineringar.

Fakta om regissören:
För regi och manus svarar Niels Arden Oplev, som har byggt sin historia på sin egen systers Parisresa. För den svenska publiken är Oplev mest känd för ”Män som hatar kvinnor”, som erövrade en Guldbagge för Bästa film och en BAFTA för Bästa utländska film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 354
  • Sida 355
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in