30/10 2022
Betlehemskyrkan i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
Behövde gå ner i varv efter två intensiva festivalhelger i Stockholm respektive Trollhättan och de många timmar av skrivande som följde. Då jag dumt nog inte dokumenterar konserter visuellt anges långtifrån alla berikande tillfällen. Nämner i förbigående att jag på hemmaplan i torsdags, för andra gången var med om temat jazz möter hip hop på Utopia. Home Collective styrs upp av bröderna Ward. Hann i tid till nästan hela andra set med trumslagare Ossian W, Fabian Kallerdahl på klaviatur, Owe Almgren på elbas samt dottern Karolina på sång och sopransax. Och i lördags tajmade jag turligt, vilket innebar en drygt timmes het livejazz på Unity. Under tenoristen Eric Liftigs ledning hyllades anrika skivbolaget Blue Note. Blev många svängiga alster från inte minst Horace Silver av Liftig, trumpetesset Samuel Olsson, lika inspirerade Stefan Wingefors vid pianot samt rytmsektionen bestående av Melker Törnqvist (bas) och Oskar Blomqvist (trummor).
Kan inte erinra mig att jag tidigare varit i Betlehemskyrkan belägen i Vasastan. Tidpunkten passade mig bättre än dagen före då Christian Jormin trio spelade i Mölndal (på gångavstånd från bostaden). Kyrkan med sin vackra mosaik och okonventionella arkitektur, visar sig både ha högt i tak och vara rymlig sidledes. Musikevent förekommer regelbundet i detta rum med mäktig resonans. Vad som lockade var att jag i JAZZ/ OJ lovordat den cd som fanns till försäljning, See The Unseen. Var dessutom förtrogen med musikernas höga standard. I tidigare trumslagarens (ingick i min serie miniporträtt kallad Groovearbetare publicerad i LO-tidningen) trio ingår Magnus Bergström på bas och Adam Ross på trummor. Dessa två har kunnat höras i en mängd olika konstellationer, medan det snarare är sällsynt att få höra Christian Jormin live.
Nämnda skiva innehåller enbart originalkompositioner av Jormin. I Betlehemskyrkan kryddas låtlistan därutöver av standards (ibland i andra arrangemang), plus andra stycken ur den förnämlige komponistens repertoar. Titellåten inleder, påminner i temat om dansant svensk folkmusik. Utan att det belastar noteras att basen i utgångsläget är tämligen högt mixad. Varje låt ges kortfattad presentation. Spelas generöst länge, uppemot en och en halv timme utan paus.
Finns en påtaglig nerv och livsgnista i Jormins original vilka genomgående har lyrisk anstrykning. Till en början konstateras att man raffinerat ägnar sig åt kammarjazz, men efterhand överskrids formeln. Stundom görs insteg till boppigt upphetsande tongångar. Rytmsektionen intar skiftande hållning, antingen underordnat följsamma eller utbroderar klanger i improvisatorisk anda.
Färska Försök till sommar är betagande triomusik, strålande exempel på den flerskiktade substans som präglar låtskrivarens musik. I stycke skrivet för kyrklig damkör frodas sällsam intensitet i samspelet, en intensitet som återkommer. Ibland innehåller låtar böljande konturer, byter karaktär mitt i. Min tes om att sköna klanger och eftertänksamhet prioriteras håller inte riktigt ju mer ”uppspelta” musikerna blir när musiken framförs live.
Varken apart eller konstigt stilbrott när mannen vid flygeln reser sig upp i ett par låtar för att knäppa på pianosträngar. Basist och batterist hänger lyhört på. Utan att bli inställsam är musiken överlag en skönhetsupplevelse präglad av öppenhet, dynamik och givetvis Christian Jormins personligt utformade anslag. Adam Ross som jag senaste gången hörde frustande vild med Fredrik Kronkvist, håller sig oftast diskret i bakgrunden. Dock spelas snabbare och kraftfullt i somliga avdelningar. Och vi får till och med ett solo av kortare kaskader. Vissa låtar pulserar medan andra är att beteckna som meditativa. Ibland möts olikartade stilarna halvvägs.
Av standards vänds in och ut på harmoniken i How High The Moon utan att tråden tappas. Spännande omarbetning som är en prestation i sig, kreativitet på högsta nivå. Musikalmelodin Alone Together från 1932 görs till den vackra, vemodiga ballad som får oss att mysa. Autumn Leaves skrudas i ett originellt intro. Kännetecknas till hälften av igenkänning, till hälften av egna ingångar. Absolut ett krön på tiden jag tillbringar i Betlehemskyrkan, liksom latinska titeln Mola Mola (första spår på See The Unseen) med sin suggestiva inramning. Ankaret Magnus Bergström präglar en händelserik låt.
Som antytts häpnadsväckande svängigt i sekvenser. Soundet är sammantaget inte speciellt anpassat till kyrkorummet, snarare till ett växlingsrikt spelsätt som ömsesidigt engagerar, såväl oss ett fyrtiotal lyssnare som trions medlemmar. På sluttampen sjuder det rejält, buktar efter hand ut med upparbetad hetta.
I extranumret förbyts uppfriskande energin till ljuvligt rogivande In A Distance, sista spår också på albumet från i fjol. En låt som inte var tänkt att ingå på See The Unseen och som Adam Ross, inte hade hört när den presenterades för honom. Ytterligare ett bevis för Jormins höga standard i egenskap av låtskrivare. En lite högtidlig och trösterik melodi med romantisk touch. Publiken fick vad den hoppades på och mer därtill. Kontemplation och upprymdhet i samma bag. Vad mer kan man önska sig?
OBS Fotografierna är som sagt stillbilder framtagna av Magnus Bergström från dennes videoproduktion