• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Bardo

17 november, 2022 by Elis Holmström

Bardo
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Alejandro G. Iñárritu

Någonstans, långt, långt därinne, finns en både intressant och vass film som gör en frontalattack på det moderna samhällets sämsta sidor. Socialmedia, click bait och allmän främlingsfientlighet avverkas med vassa kommentarer och dräpande slutsatser. I dessa stunder känns det som att Alejandro G. Iñárritu fortsätter på samma positiva bana som inleddes med Birdman för åtta år sedan. En film som markerade ett starkt avbrott från hans tidigare projekt. Trots dånande hyllningskörer har jag stora problem med filmer som 21 Gram och Älskade Hundar.

Iñárritu är expert på att grotta ned sig i total misär och han känns ständigt manad att undersöka hur långt människan kan falla. En sådan studie kan vara fascinerande men för Iñárritus del blev det mest tröttsamt och förutsägbart.

Med Birdman och The Revenant verkade den mexikanska regissören pånyttfödd. Skyfallen av tårar togs bort, de ersattes av en finurlig udd och sotsvart kompromisslöshet. Dessa två filmer tycktes ha motbevisat den uråldriga tesen, att gamla hundar inte kan lära sig sitta. Tyvärr verkar Iñárritu ha fallit in på samma problematiska bana som förr, energin och skaparglädjen från de senaste två projekten har nu ersatts med en virrig och rent obegriplig vision.

I en lång – och genuint obegriplig, utläggning från årets upplaga av Venedigs Filmfestival menar Iñárritu att Bardo är ett sorts möte mellan verkligheten och fantasin. Det hela kan ses som ett försök att skapa en slags reflektion över regissörens egen karriär, hans plats som mexikan i det amerikanska samhället. Idén är sannerligen inte originell men i alla fall god. Problemet är att utförande och manuskript är i det närmaste frånstötande. Att blanda surrealism och självinsikt drar genast tankarna till Federico Fellinis 8½. En film som inte är utan problem men som besitter en balans i ett virrvarr av fantasirika scener och poetiska bilder. Försöken i Bardo att uppnå någon sorts harmoni mellan det otroliga och jordnära är lika lyckad som att förvara isblock i Saharaöknen. Mest klandervärt är att Iñárritu själv känns påtagligt obekväm och vilsen vad gäller en slutdestination.

En mästare som Pedro Almodóvar kan få det mest absurda – ibland även groteska, att fungerar, men i sitt försök att emulera detta famlar Iñárritu i blindo. I en helt bisarr introduktion verkar hela filmen – och regissören, ha skorpsmulor innanför skjortan plus illasittande skor. Framställningen och regin är ansträngd, förvirrad och nästan frustrerad.

Bristen på en fullkomlig vision, både vad gäller patos och presentation, leder till en rad tvära kast där filmen håller på att få slagsida. Ett par gånger lyckas man snudda vid nutida problem. Det finns också ett par bra diskussioner mellan huvudrollsinnehavaren Daniel Giménez Cacho och hans två barn. I de här stunderna hittar filmen sitt hjärta. Men trots att receptet för framgång är mitt framför näsan på Iñárritu ignorerar han det. Istället fortsätter han att forcera och improvisera fram sekvenser som förtar all potential.

För mellan de intima diskussionerna återkommer utdragna, tramsiga och helt okontrollerbara scener där filmen bokstavligt talat löper amok. Det är som att Transformers-regissören Michael Bay har satt sig vid rodret och överöser filmen med allt mellan himmel och jord. Biobesökaren tvingas utstå en kakofoni av högljudd musik, hemska specialeffekter och metaforer som är så banala att de borde ses som en ren förolämpning. Även om det sker i en drömlik kontext blir upplevelsen plågsamt schizofren.

Surrealism och absurditet kan vara starka bundsförvanter men bara om regissören i fråga kan kontrollera dem. Iñárritu vägrar dock att lägga locket på och låter hela sin film bli till en cirkus där de vilda djuren äter upp cirkusartisterna, detta medan publiken förskräckt ser på. Att projektet är intellektuellt inkomplett blir än mer uppenbart då vi ser till vad som utspelat sig utanför filmen. Efter ett minst sagt ljummet mottagande vid premiären i Venedig valde Iñárritu att klippa ned filmen med ungefär tjugo minuter. Med tanke på att det finns ett genomgående tema gällande problematiken att lägga sig platt för etablissemanget blir detta beslut nästan farsartat. Trots denna nedskurna speltid känns Bardo längre än en resa till Japan med roddbåt. Och när de syrliga konversationerna åsidosätts för otaliga drömsekvenser blir upplevelsen en smärre tortyr.

Det här är inte en sårbar berättelse om förlorad identitet utan ett monstruöst virrvarr som saknar både ryggrad och relevans.

Vad som räddar projektet från ett bottenbetyg är – förutom de få dramatiska ljusglimtarna, en fantastisk teknisk kompetens. Iñárritu har numera gjort de långa och svepande tagningarna till ett signum. Precis som förr är det oerhört imponerande att beskåda. Fotografiskt är filmen också slående vacker och flera bilder är fullkomligt häpnadsväckande. Men detta är en klen tröst när vi har att göra med en film som är idémässigt bankrutt samt en regissör som genomför sitt jobb utan vett eller disciplin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars – En vacker och hoppingivande film

17 november, 2022 by Birgitta Komaki

All of Our Heartbeats are Connected Through Exploding Stars
Betyg 3
Svensk premiär 18 november 2022
Regi Jennifer Rainsford

Katastrofen i Japan 2011 startade med en jordbävning i havet sedan kom tsunamin.
Hus, bilar och människor spolas bort. Människor saknar sina anhöriga och minns dem med kärlek. Man har också en tro att de som dör ändå finns kvar hos oss. I filmen skildras några personer och hur de lever vidare med sina liv. Man vill hålla kvar kontakten med sina anhöriga. En kvinna fortsätter skriva brev till sin försvunne
make någon annan dyker i havet för att känna närheten till en maka som kan ha försvunnit i havet.

Det är en film som skildrar katastrofen, miljöförstörelsen i havet och sorgen.
Men mest visas havets skönhet och storhet. Mycket är filmen under vatten, i havet.
Det oändliga havet men också det lilla livet. Mikroorganismer som rör sig en millimeter om dagen. Det är otroligt vackert filmat och förtrollande scener.

Utan många ord kan filmen få en att inse att allt hänger ihop. Att livet fortgår trots katastrofer och att mikroorganismerna fortsätter sin långsamma millimetervandring .
En vacker och hoppingivande film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Habila original från meriterade jazzmusiker – Shifting Ground av Örjan Hultén Orion

15 november, 2022 by Mats Hallberg

foto Eva Lindblad

Örjan Hultén Orion

Shifting Ground

3

Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm juni 2022

Prophone (distr. Naxos)

Releasedatum: 11/11 2022

Sjätte skivan med Örjan Hultén Orion, fast den första att komma ut på ledande jazzskivbolaget Prophone. Recenserade här kvartettens album Minusgrader och har live hört saxofonisten Hulténs trio. Så sent som i förra månaden hörde jag honom på sopran- och tenorsax under Stockholm Jazzfestival dels på duo med basisten Filip Augustsson, dels i kvartett formad av två enheter. I Orion spelar han tillsammans med nämnde Augustsson, Torbjörn Gulz på piano samt trumslagaren Peter Danemo. För er med viss insyn i samtida svensk jazz blir det uppenbart att vi har att göra med fyra högst etablerade musiker, tillika utsökta kompositörer. De drivs i sitt konstnärliga utövande av uppnådd ömsesidig förståelse, vilket sägs innebära intuitivt samspel och lätt handlag.

Shifting Ground består av åtta originallåtar skrivna av någon av kvartettens medlemmar. Lite märkligt att Hultén enbart bidrar med ett spår,, medan basist Filip Augustsson är upphov till tre av dem. Märks omgående vem som är bandledare och därmed dominerar ljudbilden. Vill invända mot den något skeva fördelningen av utrymme, eftersom övriga tre, enligt mitt förmenande, ibland förpassas till en perifer position som ackompanjatörer till solisten på blås. Dessa högst etablerade jazzmusiker befinner i sin stimulerande samvaro i en intressant skärningspunkt mellan vad som brukar anses för mainstream och en stil som vetter åt fri form. Några gånger ökas intensiteten, fast överlag spelas ganska återhållet och svalt. Man ligger närmare ECM-sound än expressiva bebop-rytmer.

I öppningsspåret cirklas snyggt i mediumtempo Och Las Tres Marias (Hultén) har en attraktiv struktur som präglas av genomtänkt dynamik, ett omdöme som passar in också på efterföljande Philomelos. Hultén sträcker på nya skivan ut elegant i svepande linjer, för att i ett par sekvenser ladda solon med uppblossande hetta. Definitiva höjdpunkten inträffar i Augustsons melodi betitlad Rigel, vars tema bärs fram av piggt, suggestivt beat med feature signerat låtskrivaren. Avspänd tonal konversation uppstår. Utgör ett undantag från genomgående sound med sin boppiga puls. Hade gärna hört mer av den varan.

Uppskattar Torbjörn Gultz anslag och löpningar vilka träder fram ypperligt när Hultén ett par gånger pausar sina insatser. Lyssnar man extra noggrant framgår givetvis mer i detalj hur fint han går till väga, även om han borde ha fått färga i högre utsträckning. Peter Danemo är som alltid lika pålitlig som fascinerande rytmläggare. Särskilt i avslutande alster kliver han fram. Kanske futtigt att anse att albumet är genomsnittligt, men hade utgått från att lyssningen i förstklassiga hörlurar skulle gett mig fler ilningar av tillfredsställelse.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: Kulan som inte träffade av Richard Osman – ännu en underbar bok om Torsdagsmordklubben

14 november, 2022 by Rosemari Södergren

Kulan som inte träffade
Författare: Richard Osman
Serie Torsdagsmordklubben (del 3)
Utgivningsdatum 2022-10-26
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Ing-Britt Björklund
Originaltitel The Bullet That Missed
ISBN 9789100198534

Ännu en hjärtevärmande mysdeckare om de mordlösande pensionärerna i Torsdagsmordklubben. Detta är bok nummer tre i serien om pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott.

Denna deckarserie slår ett starkt och tydligt slag för årsrika människor, den visar att bakom ett rynkigt ansikte kan det gömma sig en skarp hjärna och en människa med mycket erfarenhet. En pensionär kan ha haft ett spännande yrkesliv och kan ha mycket att ge sin omgivning. Gänget i torsdagsmordklubben består av en spännande blandning: en duktig psykiatriker, en tidigare spion och en färgstark envis fackföreningskämpe och ledare.

Liksom de två tidigare deckarna i serien är det en puzzeldeckare i Agatha Christies efterföljd. En kriminalhistoria som är lättläst och underhållande, med humor och värma och spänning. Denna serie skulle kunna bli en helt underbar brittisk tv-serie. Författaren sade från början att det skulle bli tre böcker i denna serie men med tanke på att han i sitt efterord skriver ”På återseende” är jag säker på att det kommer fler deckare med Torsdagsmordklubben.

Denna tredje del är minst lika rolig och klurig som de tidigare två. Gänget har bestämt dig för att kika närmare på ett mord som skett tio år tidigare då journalisten Bethany Waites försvann då hon körde över ett bergsstup. Var det självmord eller mord? Och varför har kroppen inte återfunnits? För att undersöka fallet bjuder gänget in en tv-stjärna med sin sminkös. Samtidigt som Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron undersöker detta mord blir Elisabeth mordhotad och måste ta beslut om hon ska bli dödad eller ska döda någon.

Joyce har skaffat sin fina hund Alan och får nya ideer utöver att uppdatera sitt instagramkonto. Rom blir förälskad och Ibrahim besöker en knarkdrottning i fängelser. En KGB-agent dyker upp och en expert på kryptovalutor rör om i grytan. Berättelsen tar många lustiga vändningar och poliserna Chris och Donna har fullt upp.

Copyright/fotograf: Penguin Books UK

Lite fakta om författaren:
Richard Osman, född 1970, är en brittisk tv-programledare, producent och komiker. Han debuterade med Torsdagsmordklubben (2021) som följdes av Mannen som dog två gånger (2021) och Kulan som inte träffade (2022). Torsdagsmordklubben gick direkt in på förstaplatsen på bästsäljarlistan i Storbritannien när den kom ut i september 2020, rättigheterna är sålda till mer än 30 länder och Steven Spielberg har köpt filmrättigheterna till boken.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Toppnytt

Energin och kreativiteten flödar på intim spelning med Grammy-belönad pianist – Linus Lindblom Group feat John Beasly

14 november, 2022 by Mats Hallberg

Pressbilder

12/11 2022

Unity Jazzbar i Göteborg

Pianisten, kompositören och bandledaren John Beasly har i dagarna varit ute på turné i regionen med Bohuslän Big Band. De framförde programmet ”Reimagining Weather Report”,som tyvärr passerade förbi Göteborgs-området. Lyckligtvis kunde man höra den nio gånger Grammy-nominerade musikern som under 2000-talet specialiserat sig på att vara musikalisk ledare för teve-shower och filmproduktioner på några få meters avstånd under lördagen. Han ingick nämligen i den kvintett som lirade två intensiva konserter på Unity lördag kväll.

På scen syns han med fyra tongivande medlemmar ur Bohuslän Big Band, fyra musiker jag ofta haft nöjet att höra i skilda konstellationer. I duktige tenorsaxofonisten Linus Lindbloms grupp spelade Samuel Olsson trumpet och flygelhorn, Olli Rantala kontrabas och Göran Kroon sitter instuvad bakom sitt trumset. Jag hittar en ledig plats i hörnet halvannan meter ifrån den taggade trumslagaren, vilket inte är en idealisk placering. När starkt spelande Kroon och blåsarduon öser når inte klangen från pianot ut. Men visst är det fantastiskt att kunna komma så nära när outslitliga jazzlåtar skrivna på 50- och 60-talet framförs live. Och de låter lika fräscha idag när de uttolkas av spelglada stjärnmusiker. Magnifikt förvaltas en tradition härrörande från exempelvis The Jazz Messengers. Sättningen är densamma.

Energileveransen är maximal vilket märks omgående när man kastar sig ut i rasande snabb låt. Ska ha varit Witch Hunt från Wayne Shorters Speak No Evil. Utförligt växlar intensitet och skiftas fokus i denna utförliga hårdkörning. När de laddade frontmännen pausar sina blixtrande attacker noteras glimrande, avspända löpningar från en amerikan ett par år yngre än recensenten. En höjdpunkt uppstår när intensiteten tonas ned i komposition signerad Jackie McLean, varvid Beasly tonalt konverserar med Kroon (som gör en kul avstickare med solistiskt inpass) och när övriga förenas hört formidabelt ensemblespel.

bild från fb-sidan hos John Beasly

Fröjdas åt hur Samuel Olsson briljerar på flygelhorn. Hänförs av kvintettens kompromisslösa attityd lysande demonstrerad i Juju (w. Shorter). Från var och en hundraprocentig satsning kring ett otyglat och komplext tonspråk, där samtliga adderar fängslande bidrag utan att melodins kärna överges. En raffinerad nedstigning till ett försynt, sökande förhållningssätt initieras genom basist Olli Rantala. I I Thought About You får nyanser spelrum. En vacker standardballad med Miles-vibe centrerad kring Samuel Olssons ljuvliga fraser på trumpet med sordin.

Den nyss sammansatta gruppen ger ett självklart intryck av att vara samspelt och tillverkar i medium-tempo vad jag brukar kalla självgående sväng i I Mean You (T. Monk). I mina jazzöron tangerar den upphetsande rytmiken swingeran. På slutet i ett glädjepiller till konsert över 65 minuter,, kan entusiastisk publik frossa i såväl angenämt finlir som mer ”burdust” musicerande. Istället för sedvanligt extranummer framförs en underhållande trudelutt sannolikt signerad Thelonius Monk.

Efteråt presenterar jag mig för den meriterade amerikanske musikern. Borde förstås ha bildbevis på att pratstunden ägde rum. Visar sig att jag hade hört John Beasly live tillsammans med Miles Davis i Holland under denne magikers sista år. Berättade att jag i år recenserat bland andra Randy Brecker och Rick Margitza. Nämnde att jag träffat sist nämnde saxofonist som han delat scen med under Miles flagg, men missade att tala om att jag följt BBB i över 25 år. Den vänlige musikern som släppt nio album i eget namn är verksam inom flera genrer. Ser fram emot att höra honom i Ystad under Pianofestivalen nästa månad tillsammans med Magnus Lindgren.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in