• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Bara Astrid

27 november, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Bara Astrid
Av Irena Kraus
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Zofi Lagerman
Ljus Sofie Gynning
Koreograferade inslag Dorte Olesen
Kompositör Jonas Redig
Mask Susanne von Platen
Premiär den 26 November 2022, Klarascenen Stadsteatern

Porträttet av Astrid visar en person med mycket integritet och stort allvar. Hennes mål är att skriva. Hon längtar till ensamheten för att få mycket tid att skriva. Matilda Ragnerstam gör ett porträtt av en ung kvinna som måste kämpa för sitt arbetsliv i en mansdominerad värld. Hon är obeveklig i sin rättframhet och låter sig inte smickras eller övertalas. Men när hon som 19-åring blir gravid med sin gifta chef blir skandalen ett faktum. Att hon efter förlossningen behövde lämna sin son i ett annat hem och först få hem honom i treårsåldern var något som påverkade henne hela livet. När hon sedan träffade Sture (Anders Berg) gifte hon sig och äktenskapet höll till 1952.

Det är först när den äldre Astrid (Mia Benson) porträtteras som hon blir mer mänsklig.
Vänskapen med Elsa (Sandra Huldt) växer och livet mer glädjefyllt.

Historien berättas inte helt kronologiskt men verklighetsnära . Scenrummet är träplattor på golv och väggar med endast en skrivmaskin som övrig attiralj. Det är mycket koreografi på scenen som utförs genom föreställningen. Det tillför
inte föreställningen innehåll utan blir mest distraherande.

Trots att pjäsen marknadsförs som en fri fantasi om Astrid Lindgren är bilden av den unga Astrid ganska ensidig. Hennes första bok om Pippi Långstrump och hur hon fick den antagen omnämns men övriga alster är det tyst om. Hennes lust att skriva är viktig men var fantasin och glädjen kom ifrån tas aldrig upp.

Fina skådespelarinsatser hjälper till att lyfta pjäsen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Brott och straff – en grandios föreställning på Dramaten

25 november, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Brott och Straff
Av Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić
Översättning Anders Duus
Regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Zdravka Ivandija Kirigin
Ljus Jörg Schuchardt
Peruk och mask Moa Hedberg, Thea Holmberg Kristensen
Musik Daniel Regenberg
Medverkande Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Petersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kristina Törnqvist.
Premiär 24 November 2022 på Stora Scenen på Dramaten

En grandios föreställning på Dramaten. När Dostojevskijs roman Brott och Straff sätts upp på Dramatens stora scen är regissören Oliver Frljic, en provokativ och i Europa mycket omtalad regissör. Trots att han inte kan svenska språket har han skapat en effektfull och spännande föreställning.

I inledningen klättrar skådespelarna i bänkraderna och i slutet blir de alla instängda
i ett jättelikt skåp när flickan Polenka stänger dörrarna. Däremellan skiftar scener
med gigantiska möbler som gör människorna små.

I första akten flödar orden och diskussionen om vanliga och särskilda människor. Vilka regler och lagar som gäller och vad som är ont och gott. Man får också en presentation på vilka personerna är. Akten avslutas med sång av försäkringsdomaren (Andreas Grötzinger) – Hälsning till Sibirien av AleksandrPusjkin.

I andra akten knyts föreställningen ihop och intensiteten ökar. När Rodja (Gustav Lindh) erkänner sitt brott för Sonja( Elektra Hallman) börjar han tvivla på sitt beslut.
Den moraliska konflikten, ångern och ångesten över sitt brott når ända ut i salongen.
Stoltheten över att ha plockat upp makten och handlat försvinner.

Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Han är lysande som arrogant, stolt och ångestfylld ung man. Elektra Hellman som Sonja försöker rädda hans själ. Kring de här kretsar många andra utmärkta skådespelare som t.ex Magnus Roosmann, Torkel Petersson , Gunnel Fred och Nina Dahn.

Pjäsen belyser de stora frågorna i människors privata liv men också i relation
till samhälle och ekonomi. På ett väl underbyggt sätt skildras människors val och livssituationer. En lyckad satsning på en pjäs som aldrig blir omodern.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Brott och straff, Dramaten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Devotion – kalkon för hela året

24 november, 2022 by Elis Holmström

Devotion
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi J.D. Dillard

Thanksgiving firas inte i Sverige, därför blir det inte någon gigantisk kalkon till middagsbordet. Istället får vi Devotion som utan större problem fyller kalkonkvoten för det gångna året. I mångt och mycket känns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockersöta rätter, fruktansvärda mängder kolesterol och en allmän hälsofara för allt som rör sig.

Förutom att föregå som gott exempel vad gäller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion också bli affischansiktet för en sann pekoral. Många gånger om det är det svårt att ta någonting på allvar då hela filmen verkar ha stöpts i en form ämnad för den mest sockersöta av marsipangrisar. Idén, att belysa rasism och fördomar inom det amerikanska flygvapnet, går inte av för hackor. Framförallt i en tid då amerikanska så kallade politiker på högerfalangen öppet hånar sin egen militär för dess progressivitet. Goda avsikter är dock föga behjälpliga när själva genomförandet får valfritt Åsa-Nisse-äventyr att framstå som stor filmkonst.

Ta bara fotot som lyckas gräva ett avgrundsdjupt hål. Inte sedan den vedervärdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag behövt kisa och anstränga mig till denna grad för att utreda vad som försiggår på bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat höstens energi-sparprogram och valt att inte hålla en enda lampa tänd. Så fort det blir dags för ’’innerliga’’ konversationer förvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som går att urskilja är två siluetter och att reda ut vem som talar är en större gåta än hönan och ägget.

Att mörka filmen för publiken kan dock vara ett sätt att skona sina skådespelare från total förnedring. Manuskriptet som sådant går knappt att bedöma. Dialogen är en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker lämnar djupa ärr. Denna mardrömslika virvel av uselt foto och stendum dialog är dock inget jämfört med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samhället, nu som då, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.

Oavsett vad som porträtteras verkar Dillard endast titta på klockan och be en tyst bön om att arbetsdagen ska vara till ända. Filmen är spirituellt besläktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. Även om det förekommer stunder som borde kunna innebära ren och skär eufori är det lika inspirerande som att behöva se på en dokumentärfilm om historiens värsta tragedier. Skådespeleriet är lika levande som ett gäng zombies från George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors gör vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna då Majors kämpar för att bevara sin anständighet.

Att Devotion har premiär drygt ett halvår efter Top Gun: Maverick gör inte det hela mycket bättre. Att Glen Powell, som spelade den omåttligt självsäkra Hangman i sommarens storsuccé, också spelar en av huvudrollerna här gör jämförelserna oundvikliga. Även om Top Gun: Maverick inte är någon grandios känslomässig resa besitter den ett eminent hantverk som förvandlar striderna i luften till storslagen underhållning. Men inte ens då det pågår fullskaligt krig lyckas Dillard här få någon i publiken att bry sig. Det är återkommande och trötta flygmanövrar som i bästa fall tävlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad gäller att vara så pass undermålig att det blir parodiskt.

Inte ens slutet skonar biopubliken från mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna på länge används så mycket socker och krokodiltårar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva är att det ens är möjligt att lämna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det är i alla fall en viss tröst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Björnjägarens dotter av Anneli Jordahl

24 november, 2022 by Rosemari Södergren

Björnjägarens dotter
Författare Anneli Jordahl
Utgivningsdatum 2022-09-02
Förlag Norstedts
ISBN 9789113118383

En skrämmande burlesk skröna om sju systrar som ger sig ut för att leva i vildmarken när båda deras föräldrar dött. En skildring av hjärntvätt och grupptvång, om klassklyftor och om kreativitet som befriande kraft.

Anneli Jordahl har nominerats till Augustpriset 2022 för denna tankeväckande, berörande skildring av sju utsatta systrar. Deras pappa var björnjägare och han knöt flickorna till sig som en sektledare. Pappan såg till att mamman hamnade utanför gemenskapen och inte hade nära kontakt med sina döttrar. ”Ni ska hålla er undan män, de vill bara under byxorna på er, och ni ska hålla er undan myndigheter och samhället, de vill bara förslava er” var pappans ständiga predikan.

Anneli Jordahl har inspirerats av Aleksis Kivis Sju bröder från 1870 men har valt att flytta berättelsen till nutid och med sju systrar istället och namnlösa platser. Liksom de sju bröderna i Kivis roman är systrarna sjövilda, super, slåss och röker och är hopplösa på att sköta ett hem.

Systrarnas berättelse skildras av en kvinna som har ansvar för hembygdsföreningens årsbok. Hon ser några av systrarna på ortens marknad när de är där och säljer björnskinn och dansar uppspelta. Kvinnan kände till deras pappa Leskinen som var en av bygdens original och nu vill hon teckna systrarnas historia. Liksom många andra i bygden är hon nyfiken på deras liv och undrar hur de kan undgå att gå i skolan och hur kan några av dem inte ens finnas med i samhällets förteckning över medborgare.

Systrarna beter sig som grovhuggna pojkar och äldsta dottern, Johanna, leder systra-skaran som en diktator. Johanna har bara förakt för deras mor medan hon hyllar fadern som en gud som enligt henne alltid finns nära dem. Fadern finns i naturen och hjälper dem från andevärlden, hävdar Johanna.

Anneli Jordahl har ett fantastiskt språk och beskrivning gör att det känns som att jag är där, i lervällingen och i vinterkylan. Livet i vildmarken är tufft och hårt och systrarna får gå hungriga många dagar och kläderna är trasiga. Det är en berättelse om ett hårt liv och jag får nästan ont i magen av hur nedtryckta några av systrarna blir av Johanna. Den som inte är som en karlakarl får mycket stryk. Johanna blir en symbol för det manliga patriarkatets sämsta sidor.

En spännande del av romanen är berättaren, kvinnan som tecknar ned systrarna berättelse. Hon blandar verklighet och egna iakttagelser med dikt, precis som författare gör. Denna kvinna är en av romanens små strimmor av hopp, liksom de tre systrar som har var sin kreativa talang: Aune som är den muntliga berättaren, Laura som kan skapa konst i lera och Elsa som kan berätta i skrift.

Det är en annorlunda och överraskande och stark sköna om grupp-påverkan och individens rätt att söka sin egen väg och hur svårt det kan vara att bryta med de som står en nära.

Ur intervju med Anneli Jordahl från Norstedts hemsida:
Vad är det som är så intressant med livet i vildmarken, långt bortom civilisationens gränser?
– Det intressanta för mig var att försöka sätta ord på varför de väljer att leva så långt bort från civilisationen som möjligt. Och varför de tror att isoleringen gör dem starka och osårbara. För övrigt är jag road av att skriva naturlyriskt. Tror jag har en fallenhet för det.

Expressen: en skröna dränkt i förtrollande natur och brutalt familjevåld.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bones and All – välgjord romantik och skräck

24 november, 2022 by Birgitta Komaki

Bones and All
Betyg 4
Svensk premiär 25 November 2022
Regi Luca Guadagnino

En lång roadtrip genom 1980-talets USA. Romantik, stark gemenskap och den första kärleken kombinerat med utanförskap och ungdom. Skådespelarna är fantastiska, regin är prisbelönad och kärleken är stark. Men historien är hemsk. Människor som drivs av behovet att äta andra. Kannibalism på film. Filmen grundar sig på en roman av Camille DeAngelis.

I filmen skildras kannibalism som något nästan normalt. Ett beroende att äta människokött , därför kallas de Ätare. Det finns inget ont uppsåt bara ett beroende som inte kan kontrolleras. Vad det beror på kan inte förklaras. Kanske det är ärftliga egenskaper eller barndomens trauman?

Man kan också se filmen som en metafor med människor som vill ha allt. Där inga gränser finns för viljan att förenas med andra. Där behoven av tillhörighet äter sig in och förtär relationer. Som ett psykologiskt drama berättat på ett fascinerande sätt.

Filmen är skickligt gjord, engagerande och makaber. Huvudpersonerna Maren (Taylor
Russell) och och Lee (Timothee Chalamet) är så unga och sårbara att de lätt väcker sympati. Om man bortser från floder av blod och nersmetade ansikten. Den tredje huvudpersonen Sully (Mark Rylance) är en udda person som enbart är obehaglig.

Med romantisk musik och vackert filmad förstärks den absurda historien.

Det är både romantik och skräck. Obehaget sitter i länge och man hoppas att inte filmen når någon som ser den bokstavligen. En historia som håller spänningen kvar ända till slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Sida 347
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in