• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Tack för senast

6 december, 2022 by Rosemari Södergren

Tack för senast
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 november 2022 och premiär på Viaplay 26 december 2022
Regi Moa Gammel

En romantisk komedi, en i en lång rad som handlar om kvinnor som kommit över trettio års-strecket och börjar bli mer eller mindre desperata för att hitta någon att bilda familj med. Huvudpersonen i denna variant är 37-åriga sjuksköterskan Klara. Hon har under lång tid i smyg dejtat Daniel (spelas av Christian Hillborg) som dels är gift men dessutom med i samma gäng av vänner som Klara. Daniel och hans fru är med på de fester och andra tillställningar där gänget träffas. Klara tror och hoppas hela tiden att han verkligen ska skilja sig.

Lisa Carlehed spelar Klara och det gör hon riktigt bra. För Klara är rejält irriterande och klantig. Det är svårt att riktigt uppbåda någon sympati eller engagemang för hennes situation. Som i de flesta av dessa filmer om trettio-års-krisande singel-kvinnor är det väl meningen att hon under berättelsens gång ska komma till insikt om att för att kunna ha ett fast förhållande måste man älska sig själv och inte tro att lösningen på alla problem är en fast relation. Det är ett rätt tröttsamt tema som kräver mer djup för att riktigt beröra.

Klara är svår att känna någon sympati för. Hon är klumpig och rätt puckad när det handlar om relationer och ovanpå det är hon otrevlig mot hundar. Hela kompisgänget är väldigt svåra att tycka om. De är överlag väldigt outvecklade personligheter med ett undantag. De är självfixerade och fyllda av egoistisk självömkan, totalt utan förmåga att se sig själva utifrån.

Filmen får trots den inte särskilt originella handlingen godkänt vilket beror på en lång rad duktiga svenska skådespelare utöver de två jag redan nämnt, som Oscar Töringe, Liv Mjönes, Kristofer Kamiyasu, Félice Jankell, Madeleine Martin, Line Verndal, Siham Shurafa, Anna Granath och Johannes Kuhnke. Filmens andra stora plus är musiken. Ledmotivet framförs av Maria Andersson från Sahara Hotnights och kompositör för filmen är Pär Wiksten från The Wannadies.

Musiken är en stor del av filmen och förmedlar en känsla av unga på 1990-talet och svensk indiepop, både klassiker och nyskrivet. Mycket snyggt ledmotiv, Körbergs Stad i ljus som framförs på ett helt nytt sätt av Maria Andersson. Det är första gången Maria Andersson sjunger på svenska. I ett pressmeddelande om filmen berättar hon:
– Jag har inte släppt någon låt på svenska förut så det har varit kul att leka med uttrycket i studion. Jag har inte försökt ta upp kraftkampen med Tommy Körberg, utan det här är motsatsen till hans version. Eftersom filmen genomsyras av kompisgängets uppväxt med svensk indiepop ville jag hitta den nerven istället, i en mer skör och svävande version.

Filmens regissör Moa Gammel berättar om sina tankar om varför hon ville göra Tack för senast:
– Jag var lite trött på cyniska filmer och längtade efter att göra en humanistisk film om människor som bryr sig om varandra. Filmen är tänkt att vara en visuell smällkaramell med stort fokus på en stark skådespelarensemble och musik som jag hoppas speglar det klassiska 90-talets rom-coms som Fyra bröllop och en begravning och När Harry mötte Sally.

Filmen bygger på en dansk film, Lang historie kort av May el-Toukhy och Maren Louse Käehne.

Jag ser filmen som en slags underhållning men rejält förljugen och fylld av klyschor. Ok för en stunds tidsfördriv men ingen jag kommer att komma ihåg efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Beundransvärt att kunna motsvara skyhöga förväntningar – Ida Sand i Lerum

6 december, 2022 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

Equmeniakyrkan i Lerum

3/12 2022

Arrangör: Musik i Lerum

Konserten äger rum på lördagseftermiddagen i en nästan fullsatt kyrka. Sångerskan, låtskrivaren och klaviaturspelaren Ida Sandlund har gästat Lerum ett antal gånger tidigare, vilket gjort henne omtyckt. För några år sedan tilldelades hon stipendium av arrangörerna. Har recenserat såväl senaste skivan som några av de konserter hon frontat eller formationer hon ingått i. Rubriken syftar på att vid senaste tillfället öste jag på med positiva adjektiv, vilket fick till följd att länk delades och gillades av åtskilliga hundra fans på facebook. Talar om för artisten efteråt att den händelsen nästan är lite ”farlig” att ha med sig i bagaget. Kan motsvarande nivå uppnås igen? Svaret är ja, vilket inte kan ses som annat än just beundransvärt. Den känslorusigt starka upplevelsen senast matchas nu fullgott med nytt eget material av kvinnan från Stockholm vars far varit operasångare.

Ida Sand gör en mogen och personlig variant på soulpop med texter på engelska. Definitionen känns lite torftig eftersom hon alldeles utmärkt förädlar denna lite diffusa hybrid. Låt mig först bedöma hennes vokala färdigheter, ett område där mina öron instinktivt reagerar. .Kan nämna att jag av det skälet valde bort att recensera en jubileumsutgivning på det skivbolag artisten ligger på. På ett sätt som skiljer sig från Helen Sjöholms musikal-bravader i de högsta registren, tar sig Sand enkelt in på en topp tio lista över samtida svenska sångerskor. Publiken tror på och berörs av en engagerande röst. Hon förfogar över ett stark och klar stämma, kan låta antingen passionerat vacker eller kraftfullt glödande. Inga tveksamheter skönjes i agerandet.

Akustiken i Equmeniakyrkan är speciell med tegelväggar och högt i tak. Finns en metallisk efterklang som lämpar sig idealiskt för körmusik (skrev om vidunderlig körmusik här i fjol).

foto Christer Åkerlund

Hög tid att presentera de prominenta herrar Ida Sand samarbetar med, vilka i Lerum avverkar tredje giget på pågående turné. Vi ser danske elbasisten Lars Larry Danielsson, aktade Per Lindvall bakom trumsetet och på en av sina vintage-gitarrer den ständigt efterfrågade Staffan Astner. Bryr mig inte om att rabbla vilka berömdheter dessa i egen rätt berömda instrumentalister lirat med. Nöjer mig med att nämna att på scen finns två tredjedelar av fusion-hobbybandet Bronk. Kan lägga till att jag haft förmånen ett antal gånger senaste decenniet att höra dem live. Här pratar vi spetskompetens ut i fingerspetsarna.

Konserten inleds med ett knippe låtar ur Do You Hear Me? som senaste albumet döpts till. Passande nog börjar man med öppningsspåret Wasted On The Youth (uttryck hämtad från G.B Shaw). Tassande snyggt komp och licks från Astner följs av gungande soulrökaren Burning som sjungs med lidelse. Ida växlar mellan piano och keyboard. Medmusikerna visar musklerna, fast än så länge inom ramarna. En tillställning utan svackor kulminerar flera gånger, om det nu är praktiskt möjligt att så sker. Första gången det inträffar är i Waiting, vars läckra struktur kännetecknas av stark sång, knåpande på gura och välavvägda fills av Lindvall. För mig framstår låten som en avskalad, lyckad pastisch på Quincy Jones-sound anno 1981.

foto Christer Åkerlund

De fyra samverkar i underbar harmoni och det blir läge för Staffan Astner på sin telecaster(?) att ge oss sitt första utförliga inspel. Titelspåret är en hjärtskärande ballad . Den vänder sig till kompositörens mamma som dog för tio år sedan får vi veta. Hos mottagare väcks förmodligen slumrande minnen av nära och kära som gått bort. Hör därpå sköna antydningar till New Orleans-vibe i en melodi med friare form. Utvecklas smått euforiskt till en jambetonad inriktning. Danske basisten briljerar smakfullt.

Av covers får vi inte oväntat Neil Young gånger två i utsökta arr, vilka skiljer sig ganska väsentligt från originalen. Melodierna hämtade från intima Harvest Moon har Ida Sand spelat in på en skiva uteslutande ägnad åt Neil Young-material. Håller sig kring subtil alt. country-lunk respektive ljuv stämning i vistappning med i nämnda titellåt delikat vispspel. Vilken fin kärlekssång Harvest Moon är!

foto Christer Åkerlund

Vi serveras också några glödheta afrikansk-amerikanska alster. Syftar på en megahit som Take Me To The River (Al Green), den inom Northern Soul kultförklarade It´s Your Voodoo Working (Charles Sheffield) samt en härlig dänga i baktakt från funkiga The Meters. Svänger kopiöst om Take Me To The River där gospelkänslan markeras tydligt. Den respekterade gitarristen bestämmer sig för att gravitera en smula i uttrycksfullt solo medan rytmsektionen flyttar fram sin position. Kultklassikern suger in åhörarna i en virvel av guppande vågor. Noterar bluesig karaktär. En odiskutabel höjdpunkt uppnås när The Meters tolkas. Gänget glänser, visar sina färdigheter. Ypperlig förstärkare ser till att Danielsson sprider enastående välbehag och Astner är formidabel med sina distinkta, expansiva tillägg.

foto Christer Åkerlund

De tre covers som avhandlas i föregående stycke finns med på Ida Sands Mu Soul Kitchen. Det gör också hennes egna Crash & Burn, med sitt pulserande stadiga beat. Per Lindvalls tajta betoning och Staffan Astners virtuosa riffande ger extra tyngd.. Snacka om smittsamt groove! Ett par spår till från senaste skivan finns på repertoaren. Sweet Child kännetecknas av varmt tassande, tonartshöjningar och signifikativt beat. Sången svävar fram och pianospelet förtjänar särskilt beröm. Finlir på högsta nivå! På temat gör dig av med upplevda oförrätter lanseras Let Go, en exceptionellt snygg och själfull popballad. Värt att understryka att artisten som så gärna besöker samhället utanför Göteborg, till fullo behärskar hantverket att skriva bra låtar som etsar sig fast.

foto Christer Åkerlund

På begäran får en ivrigt applåderande publik extranummer. På uppmaning sker först allsång under ledning av artisten ensam vid pianot. Blir givetvis en julsång hämtad från en av de sju skivor Ida Sand medverkat på ingående i Nils Landgrens Christmas With My Friends. Konceptet har visat sig vara oerhört efterfrågat på den tyska marknaden. Allra sist fokuseras på upplyftande, patosfylld hymn förknippad med Nina Simone och 60-talets Medborgarrättsrörelse i USA: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free.

OBS I pausen emellan två fullödiga set bjöds traditionsenligt på glögg och pepparkakor.

Arkiverad under: Musik, Recension

Föregångare porträtteras övertygande i problematisk musikteater – En död komikers liv på Göteborgs Stadsteater

5 december, 2022 by Mats Hallberg

bild Ola Kjelbye

Manus och regi: Fredrik Evers

Standuptexter: Lenny Bruce

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers

Scenografi: Sven Dahlberg

Kostymdesign: Helga Bumsch

Maskdesign: Marina Ritvall

Ljusdesign: Fredrik Jönsson

Ljuddesign: Marcus Lilja

Koreograf: Ambra Succi

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare), Per Boqvist, Björn Cedergren, Matz Nilsson och Mats Lindberg

Musikalartister/ dansare/ statister: Princess Lydka Alexander, Amanda Arin (Danskapten), Nyat Kebreab Fredriksson, Vinga Magnusdotter, Ashaa Zaki Southerland

Skådespelare: Claes Malmberg, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom, Eline Höyer, Johan Friberg, John Lalér

Urpremiär 2/12 2022 på Göteborgs Stadsteater Stora scen

Spelas till och med 11/2

Bör omgående slås fast att det inte går att vara likgiltig inför denna påkostade produktion. Underrubriken lyder ”en saga om Lenny Bruce” vars dödsorsak tycks höljd i snarlik mystik som Marylin Monroes några år tidigare. Dustin Hoffman personifierade ju honom i en minnesvärd roll 1974, en nervig gestaltning många nog har på näthinnan. Bruce betraktas med rätta som en pionjär inom den satiriska monologform vi känner som stand up,, vilken efter honom fått ett enormt genomslag både i USA och Sverige. Denne yttrandefrihetsivrare som postumt benådades kan ses som en visionär lika betydande som David Bowie eller Kate Bush. Med tanke på att jazzens puls låg Lenny Bruce nära, passar att referera till inflytelserika innovatörer som Duke och ”Trane”, två kompositörer vars musik förekommer i En död komikers liv.

I Fredrik Evers berättelse ges underhållande exempel på några av de nio gånger han åtalades för obscenitet eller droginnehav. Att hans gärning lyfts fram i dessa tider av grasserande cancel-kultur skapar förväntningar. Hela idén med att upplysa om ett för USA kittlande fenomen, vars storhetstid manifesterades i teve-shower och utsålda turnéer förtjänar applåder. Två generösa akter paketerade likt en musikal, speglar Lenny Bruce turbulenta liv. Hans judiska arv och kanske just därför skämt övervägande om sex och religion kryddat med politiska utsagor. Blir uppenbart i Evers osminkade skildring att den komplexa figur han ingående researchat var en plågad själ, någon som i likhet med åtskilliga genialiska begåvningar kunde bete sig provocerande egoistiskt.

foto Ola Kjelbye

Känns lika logiskt som självklart att Claes Malmberg handplockats för huvudrollen. Hans humor oh approach har onekligen beröringspunkter med komikern i fråga som varit död i över ett halvt sekel. Den omständigheten knådas det i som ett slags fyndigt preludium. Cellist Mats Lindberg vid scenkanten jämte Jesper Söderblom i egenskap av ciceron och Victoria Olmarker som en gudsvarelse bereder vägen för Malmberg. Han är som bekant en mästare på oneliners och situationskomik. Det är en mycket lyckad debut på Stadsteatern. Vad som emellanåt ändå skaver rejält är vad som förefaller vara hans egna repliker (intimt samarbete med manusförfattaren) avseende modern historieskrivning och samhällsanalys. Återkommer i ämnet.

Och i båda akternas inledning framställer han ingredienser av sig själv . Kul att följa med i labyrintiskt uppbyggda skojerier om illusion och verklighet. Man blir varse att Malmbergs stjärnstatus är befogad. Han är makalös i vad som synes vara egenhändigt improviserad kommunikation med premiärpublik. Och komplicerade monologer/ imitationer levereras med exakt tajming, på motsvarande sätt som musikernas ensemblespel. Kan parentetiskt nämna att tre av musikerna inklusive kapellmästaren fanns med i show 2016 då huvudrollsinnehavaren delade scen med Jan Malmsjö och Helena Paparizou. (recenserades i Kulturbloggen). Och även om Göteborgaren uppväxt på Wadmansgatan inte i första hand ses som karaktärsskådespelare grejar han också scenerna med motspelare. Hans lätt skämtsamma sång- och dansnummer tillsammans med Johan Friberg och o John Lalér är klockrena, sitter perfekt efter gedigna meriter från musikaler och lustspel.

Frapperande många föreställningar är inplanerade. Och hans bitska, karismatiska närvaro i relief till musiken och de många upptågen i form av sång- och dansnummer är rimligen utmärkta lockbeten. På köpet får publiken lära känna en kultfigurs uppgång och fall, en komiker av judisk börd vars yrkeskunskap grundlades på strippklubbar.

foto Ola Kjelbye

Scenografen har varit uppfinningsrik, vilket förstås uppskattas. Tekniska möjligheterna utnyttjas föredömligt. Mittcirkeln snurrar behändigt för att få fram olika interiörer, så väl nattklubbsscenen med bar intill och Lennys trånga lägenhet, till vilken han charmar med sig lättklädda dansösen Honey (Caroline Söderström). Hon som sviker sin bisexuella väninna (Eline Höyer) och vars drogmissbruk leder till fängelsedom och mist vårdnad om deras gemensamma barn. Den lilla orkestern sitter strategiskt placerade på en platå ovanför en spiraltrappa. På samma höjd befinner sig rätten med jury, protokollförare och domare (Victoria Olmarker). Olmarker som Gud befinner sig logiskt narraktigt allra längst upp.

Musiken utgör en väsentlig del av behållningen. En handfull sånger, både gamängartade och allvarstyngda, är nyskrivna. Thomas Darelid står för musiken medan Fredrik Evers ansvarat för texter. All Alone av Lenny Bruce har manusförfattaren översatt. Vad som lever kvar i minnet starkast ett par dygn senare är soloframföranden av cellosviter, suggestiva rytmiken i Caravan, Björn Cedergren i saxsolo som torde ha varit ur Impressions samt stämningsmättad sång i Smile respektive Let´s Get Lost. Eftersom detta med att stundtals bryta illusionen är ett verksamt stilgrepp utdelas instruktioner till musikerna och Darelid blir tilltalad. Sättningen är piano/ keyboard, klarinett/tenor-/ sopransax, kontrabas, trummor och cello. Låter oklanderligt oavsett stil.

För att påvisa att kvinnorna i En död komikers liv inte är några viljesvaga bihang, inkluderas en kaxig dänga med 25 år på nacken. I det avgjort fräckaste musikinslaget tolkas med osvikligt patos Bitch (Brooks/ Peiken) av musikalartisterna, varav en med elgitarren på magen ovanpå bardisken. Ett statement som gör rungande avtryck!

foto Ola Kjelbye

Olmarker har fem roller att hålla reda på. Hennes obetalbara komiska ådra kommer väl till pass. Lika upptagen med att gå in och ur rollerna är Jesper Söderblom. Han ramar in och ger förutsättningar alldeles strålande. Vällustigt sätts tänderna i den hale bartendern. Var ett antal år sedan John Lalér, vars insats som klubbägare imponerar, senast beträdde Stora scen. Johan Friberg har förekommit desto oftare senaste tiden. Han laddar sina roller med en aura genom precis pausering och otvetydig diktion, som understryks raffinerat av kroppsliga signaler. Agerar i första hand världsvan konkurrent och i biroll åklagare.

Ska betonas att musikteatern som pågår inklusive paus i mer än tre timmar innehåller tvära kast. Verbal oräddhet testar gränser. Men ett par gånger blir det i tramsigaste laget. Det är också lätt att omfamna Malmbergs ironiska uttalanden, så länge han och manusförfattaren inte lägger ut texten vad som pågår i landet för närvarande. Kontrasten mellan ”att-komma-monologen” och den kusliga tiraden om Adolf Eichman och de goda krafternas vedergällning är monumental, drabbande.

Fredrik Evers har haft mycket att bestyra. Till sin hjälp har haft två dramaturger, regiassistent samt sin far i egenskap av dramatikerkonsult. Ändå har bygget rejäla skavanker. I slutändan måste protesteras mot den bild av ett rådande nu som läggs fram, inte minst eftersom essän i programhäftet hänvisar till Orwells newspeak. Genom att lyfta fram estetiken hos etablissemangsutmanaren fanns förutsättningar för att punktera wokismen. Istället för att skjuta straffsparken i mål får den kontraproduktiva värdegrunden förnyat bränsle.

foto Ola Kjelbye

I ett läge när nuvarande opposition och media (särskilt ledarredaktionen på en av Sveriges största kvällstidningar) antyder att en fascistisk statskupp skett, en reaktion inte väsensskild från den yttring Trump och hans anhängare anklagats för, levereras en replik från Malmberg som får mig att studsa. Den hånade väljare som på grund organisatoriskt förutspådda brister vantrivdes i timslånga köer. Illa! Att valsedlar saknades där jag röstade var ett tecken på demokratiskt underskott som rabulisten Lenny Bruce aldrig skulle accepterat.

När samtiden skulle belysas väcktes dessutom det vackra begreppet solidaritet till liv och Olof Palme nämndes. Att cirka två miljoner uppehållstillstånd erhållits sedan millenniumskiftet utelämnades i ekvationen över landets utveckling. Likaså den konstaterat misslyckade integration, vars enklavisering eldats på av civilsamhällets bidragskomplex. Förnedringsrån, läxhjälpsföreningars fusk eller korankravaller lyser helt med sin frånvaro. I andra akten gycklas friskt med gosigt harmlösa Göteborgs-andan, givetvis utan att varken tysthetskultur eller korruption vidgar perspektivet. Inga kriminella klaner eller utsatta områden finns med i verklighetsbeskrivningen, endast de som skjuter ihjäl andra på Hisingen. Förövarna ska tydligen ses som så missgynnade att de istället borde betraktas som offer. Intersektionalitet i dess mest upprörande form.

foto Ola Kjelbye

Mycket är som framgått fördelaktigt utformat i detta verk. Framför allt är levnadsteckningen av Lenny Bruce och hans mission, jämte Claes Malmbergs anekdoter och icke-politiska iakttagelser och musikinslagen värda att hyllas. Därför är det sorgligt att wokismen fick förnyat fäste när jag förutspådde motsatsen. En enbart destruktiv aktivism som genomsyrar myndigheter, msm och lärosäten. en lära som vill förbjuda vad som misshagar, exempelvis påvisandet av biologiska skillnader mellan könen.

Om man vill ta tempen på vår oroliga tid hade det varit lämpligt att frångå den enögdhet som Janne Josefsson talade om på Pressfrihetens dag (träffade honom nyligen i samband med signering och läst den belysande självbiografin). Ett oändligt vettigare alternativ hade varit att tillägna sig aktuella böcker av Sara Kristoffersson, Kajsa Norman, Lars Åberg, Lasse Wierup, Johanna Bäckström Lerneby, Jens Ganman/ Aron Flam, Johan Westerholm och Ivar Arpi/ Anna-Karin Wyndhamn. Den frispråkige amerikanske pionjären och hans fans skulle ha uppskattat en analys där de uppräknades kunskap tas med i beräkningen. Men istället publicerades i fjol i program en essä från aktivist på Göteborgs Universitet som förnekade förekomsten av importerat hedersförtryck.

Tillhör inte de lättkränkta vilka adresseras och lika skickligt som skoningslöst lustmördas i uppsättningen. Däremot besviken över överideologin, som lanserar en kraftigt haltande och förenklad nutidsanalys. Var jag naiv? Undrar vad Lenny Bruce hade tyckt. .

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Jakten – får högsta betyg

3 december, 2022 by Marja Koivisto

Foto: Bengt Wanselius

Jakten
Av: Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Cecilia Ölveczky och Eirik Stubø
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Video Annie Tådne

Repetionsbilder från Stadsteaterns Stora Scen, i regi av Eric Stubø, den 10.11.22

Medverkande Erik Ehn, Björn Mosten, Johannes Kuhnke, Sofia Ledarp, Tova Magnusson, Natalie Minnevik, Henrik Norlén, Lisette T Pagler, Philip Zandén, Tove Edfeldt, Estrid Briggert-Tåje, Idun Djupsjö, Lise Wulff, Matheo Lindberg Vivien, Melvin Thun, Malcolm Zerpe, Valentin Nilsson, Leopold Lilja och Elwis Krentzel.
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 2 december 2022

Livet kan länge vara tryggt, förutsägbart, för att plötsligt krossas och slås omkull av en serie till synes obetydliga händelser. En oskyldig kommentar, ett förödande misstag i stunden. Hur kunde det bli så här?

I föreställningen ”Jakten” på Stadsteatern av Tomas Vinterberg och Tobias Lindholm i regi av Eirik Stubø får vi följa skeendena bakom en total utstötning av en människa. Man skulle inte tro det, men det är njutbart att i den här föreställningen i nästan tre timmar följa en människas fall från normalitet till djupaste botten. Jag trollbinds av hur föreställningen lyckas skildra komplexiteten i människans natur i den skenbart enkla berättelsen. Skådespelarinsatserna är outstanding. Hela ensemblen briljerar. Till och med den underbara hunden Dansa. By the way, hur lyckas man regissera en hund? Djurets delaktighet i berättelsen och på scen ger ytterligare ett känslomässigt perspektiv på hur de oskyldiga, tillitsfulla och lojala drabbas i en ondskefull spiral av hetsjakt.

Scenografin är avskalad men i yttersta framkant, intelligent och formsäker. Teaterscenen börjar faktiskt redan från det att vi stiger in i rummet. Smarta scenografiska grepp bildar flera rum i djupet vilket ger en känsla av att befinna sig mitt i en film. Det ymniga snöfallet under stora delar av föreställningen sveper in oss i en virvlande visuell häxdans som förför och drar in oss i berättelsens atmosfär. I en scen i andra akten blir vi i publiken oanat en del av ensemblen, den tigande bevittnaren till övergreppen på den oskyldigt dömde. Vi blir den omedvetna åskådaren som driver på genom vår tystnad, medlöparen när vi inte tar avstånd, ifrågasätter eller säger stopp till det orättfärdiga. Ett starkt inre obehag infinner sig.

Så fort föreställningen börjar känner jag olust, jag förstår ju att det här inte kan sluta väl. Hetsjakten är i rullning, växer och rullar allt fortare. I programbladet citeras ”Massa och makt” av Elias Canetti:
”Det ligger något kusligt i brådskan, högtidligheten och säkerheten hos en sådan massa. Det är en fråga om upphetsning hos blinda som är som allra blindast just när de plötsligt tror sig se.”

”Jakten” lyckas med sin avskalade enkelhet och fokus på skådespelarinsatserna, visa nyanserna och skeendena i hur en häxjakt och lynchmobb bildas, växer och slutligen krossar sitt offerlamm. Min 19-åriga dotter var med mig på föreställningen och jag frågade henne vad hon gav ”Jakten” för betyg: ”Den var fantastisk! Jag kände så starkt för människorna, faktiskt för alla. Jag kommer inte att glömma den.” Jag ger föreställningen högsta betyg. Se den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Kärlekens hjältar – ytligt om långvarig kärlek

1 december, 2022 by Rosemari Södergren

Kärlekens hjältar
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 december 2022
Regi Paolo Genovese

Att kunna hålla ihop ett förhållande i mer än tio år kräver superhjältar, menar en kvinna som är konstnär och illustratör i denna film som på ett ytligt sätt vill navigera sig fram igenom de utmaningar ett par i ett långvarigt förhållande möter och måste hantera. Jag misstänker att jag är helt fel målgrupp för denna film. Om man är i övre tonåren och funderar på vad passion och ett kärleksförhållande med motsatta könet innebär kan filmen antagligen sätta igång tankar och diskussioner. Men om man kan skilja på ett sexuellt förhållande och andra former av kärlek då är filmen lite väl klyschig.

Mina förväntningar var höga inför denna film, Regissören har tidigare skapat ”Vad döljer du för mig?”, en av de bästa italienska filmerna på många år som kom 2017. Den filmen fick många efterföljare. På kort tid har egna versioner med inhemska skådespelare producerats i hela sju stora länder – Frankrike, Tyskland, Kina, Spanien, Grekland, Turkiet och Mexiko.

Vi får följa ett par genom deras liv tillsammans från när de träffas av en slump första gången och sedan träffas av vad som verkar vara en slump och har sex tillsammans. Hon är serietecknare, han är universitetsprofessor. De har också väldigt olika temperament, hon är impulsiv och tar för sig av livet, han är stillsam och menar att allt som sker i livet har vetenskapliga förklaringar.

Hon menar att för att hålla ihop ett förhållande många år krävs superkrafter och hon får sin chef med på att hon ska få skapa en serie om en man och kvinna som är dessa superkrafter som gör att de håller ihop hela livet.

Jag känner att filmen inte riktigt tar itu med det som för mig är kärlekens många olika aspekter. Vad gör åldrandet med oss? Vad händer när vi får livshotande sjukdomar? Vad händer när vi förlorar ett barn? Vad händer om vi inte har välavlönade jobb? Är kärlek alltid samma sak som att ha sex tillsammans? För mig är denna film för ytlig. Det finns mycket fler och djupare nivåer att ta upp när det handlar om kärlek och att hålla ihop.

Ett annat problem med filmen är dess tidshopp som gör att berättelsen av och till är lite väl rörig och förvirrande. Men jag inser att jag är fel målgrupp för denna film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Sida 347
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in