• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Julstormen – den perfekta serien inför jul

16 december, 2022 by Rosemari Södergren

Julstormen
Betyg 4
Premiär på Netflix 16 december 2022
Regi Per-Olav Sørensen
ManusPer-Olav Sørensen, Lars Saabye Christensen, Jan Trygve Røyneland
Medverkande Alexandra Rapaport, Hanna Ardéhn, Valter Skarsgård, Ibrahim Faal, Dennis Storhøi, Ida Elise Broch, Jan Gunnar Røise, Thea Loch Næss, Jon Øigarden, Evelyn Rasmussen Osazuwa, Maibritt Saerens, Sus Wilkins, Ariadna Cabrol, Ravdeep Singh, Carmen Gloria Pérez, Gard Øyen, Ina
Svenningsdal, Line Verndal, Oscar Jean, Talia Angelica Lorentzen, Mattis Herman Nyquist, Catharina Vu, Iker Pedraza Proskauer, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Edward Schultheiss och Ghita Nørby mer flera.

En underbar julsaga om människor som plötsligt får några timmar över för att fundera på sig själva och livet. Årets kanske bästa serie att ta till sig som en berättelse om julens budskap.

Alla har väl någon gång i sitt liv varit med om när något stått still, ett tåg eller ett flyg eller något som gjort att man blir fast på en plats en dag eller många timmar. Plötsligt kan det hända att man börjar prata med någon okänd och till och med knyter ett vänskapsband. Julstormen handlar om precis det.

Handlingen utspelas i december 2022 på och kring Oslos flygplats, dagen före julafton. En kraftig snöstorm har satt full fart och inga plan kan lyfta. Alla blir strandsatta. En del är på väg hem för att fira jul, andra jobbar på flygplatsen, några är på väg till affärsmöten. Allt blir pausat i avvaktan på att stormen ska bedarra.

En präst springer runt och försöker hitta något sätt att vara till nytta. En flicka rymmer då hennes föräldrar bara tjafsar och grälar. Jultomten smiter ut och smygröker och tar en snaps. En extrainsatt pilot tvingas sitta och vänta i VIP-rummet. En berömd pianist på väg utför kommer inte in i VIP-rummet. En vovve lämnas i en bur för att transporteras till London men ingen verkar fråga efter hunden.

Många möten mellan människor, många öden som ställs på sin spets. Det är en varm och mänsklig berättelse om människors slumpartade möten. En serie jag tror vi alla kan lära oss något av och som visar på vikten av att någon gång sätta sig i lugn och ro och se över sina prioriteringar.

Serien av skapad norska film- och tv-skapare och har en lång rad duktiga norska skådespelare men också några bland våra duktiga svenska som Alexandra Rapaport, Hanna Ardéhn, Valter Skarsgård och Ibrahim Faal.

Vill du komma i julstämning? Satsa på Julstormen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Julstormen, Netflix

Recension av tv-serie: The Recruit – för många lösa trådar

16 december, 2022 by Rosemari Södergren

The Recruit
Betyg 2
Premiär på Netflix den 16 december 2022

Ett exempel på när en skapare av en tv-serie har ambitionen att vara unik, att skilja sig från mängden men det blir en illasmakande soppa istället. Konkurrensen mellan olika streamingtjänster är hård idag. The Recruit kunde blivit något annorlunda, roligt roligt och spännande men manusförfattare, regissör och producent vrider ett par varv för mycket på berättelsen.

Grunden för berättelsen kretsar kring en ung nybliven advokat, Owen Hendricks (spelas av Noah Centineo) som fått jobb hos CIA. När han ber kollegor om råd i början möts han av misstänksamhet, missunnsamhet. På ett töntigt sätt skildras stämningen på kontoret som fyllt av jurister som inte vill hjälpa varandra, som tvärtom vill sätta krokben för varandra för att var och en är upptagen av sin karriär. Det blir lite löjligt. En av juristerna bestämmer att hon vill ha Owen som pojkvän. Inte för att hon har känslor för honom utan för att han ser tillräckligt bra ut för att visa upp. Owen går med på det för att han i gengäld får råd av henne, eftersom hon är mycket mer erfaren. Owen är helt tafatt i början och vet inte alls hur saker går till inom spionvärlden och han förstår inte kodorden som används.

De som varit lägst i rang innan Owen rekryterades ser till att slänga över stora högar av dokument som måste gås igenom, en uppgift som de anser vara själsdödande och meningslös och som tar massor av tid. Owen råkar dock snubbla över ett dokument som visar att en tidigare agent hotar att avslöja underrättelseorganisationens hemligheter. Nu blir det farligt, ända upp på högsta nivå när presidentens stabschef kan vara hotad.

Det kunde blivit bra, det kunde blivit en ironisk, delvis absurd, komedi om CIA. Det är roligt emellanåt och det är spännande emellanåt. Me det laboreras för mycket med flera genrer och för många lösa trådar hänger i luften. Det är uppenbart att serien är skapad för att tittaren ska ha så många frågor kvar att serien får minst en säsong till.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Babylon – genuint substanslöst

16 december, 2022 by Elis Holmström

Babylon
Betyg 2
Svensk biopremiär: 27 januari 2023
Regi Damien Chazelle

Sedan det spektakulära genombrottet Whiplash har Damien Chazelle gått från klarhet till klarhet. La La Land kan mycket väl vara en av det förra årtiondets mest ikoniska filmer. First Man, som följde två år senare, var också ett strålande stycke film. På mycket kort tid har Chazelle blivit en av filmvärldens mest eftersökta och omtalade regissörer. Intresset för Babylon har därmed varit enormt. Men även de mest talangfulla skapare kan snubbla. Även om Babylon är ambitiös och många gånger underhållande är detta Chazelles första riktiga misslyckande som långfilmsregissör.

Det är inte särskilt svårt att se var saker och ting gått snett. Sedan La La Land har Chazelle följt en bana där hans projekt växt i storlek. Omfånget, ämnena och filmernas speltid har accelererat för varje projekt. Babylon är större och mer omfattande än något Chazelle gjort förut. Det är en studie av kändisskap, rikedom och illusioner placerat i det dekadenta Hollywood under 1920-talet. Men som vi lärt oss genom åren betyder större inte nödvändigtvis bättre.

Gesterna, volymen och den häpnadsväckande storleken är uppskruvade och antar surrealistiska proportioner. Att finkänsligheten fått ta ett steg tillbaka är därför inte förvånande. Men Babylon är så pass högljudd och explosiv att den tappar sig själv, både narrativt och själsligt. La La Land och Whiplash har en orubblig målmedvetenhet vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Babylon känns – märkligt nog, velande och nästan nonchalant vad gäller att visa genuint engagemang för personerna i händelsernas centrum.

Där La La Land-paret Mia och Sebastians strapatser blev till oförglömlig filmdramatik blir misären för karaktärerna i Babylon mest exploaterande och obscena. Drömmen om filmindustrin som ett soligt paradis krossas snabbt. Istället visar Chazelle upp ett mardrömsscenario där framgången lett till vansinne. Mängden excesser vet inga gränser, inte ens de mest motbjudande och magstarka sekvenserna från Jackass kan mäta sig med det som visas upp här. Inom loppet av några minuter har vi fått oräkneliga orgier i kroppsvätskor, avföring och missbruk som till och med hade chockat porrmagnaten Larry Flynt.

Chazelle vill framföra en kraftfull kritik gällande vår längtan efter en svunnen era. I en tid då fler kräver att klockan ska vridas tillbaka visar Chazelle på faran i dessa vanföreställningar. Alla tankar på framgång slås sönder på rekordtid. Vad som återstår är en cynisk studie som ilsket sliter itu det forna Hollywood men även vårt moderna samhälle. En plats där ytlig influencer-kultur och snabba pengar blivit till samhällets fundament.

Denna tematik hade kunnat bli bärande och ge Babylon behövlig ryggrad. Tyvärr så nöjer sig inte Chazelle med detta. Istället fortsätter filmen expandera till den grad att den snart blir okontrollerbar. Antalet sidospår, karaktärer och händelser är så pass många att det knappt går att separera dem. Det mesta vad gäller tidig filmhistoria ska också avhandlas, som övergången till ljudfilm och de stora strukturella förändringarna i filmindustrin. Allt avhandlas i ett rasande actionfilm-tempo. En vansinnestur utan hastighetsbegränsningar är inte fel, men inte ens en regissör som Chazelle klarar av att kontrollera en film som oftast kan beskrivas som monstruös.

Det är inte bara en fråga om brist på måttlighet från filmens karaktärer, precis allting skall överdrivas, förhöjas och förlängas. Alltför ofta är det som att ha en skrikande huligan i ansiktet. Det initiala chockvärdet försvinner snart och försöken att tangera den makabra starten misslyckas då det finns en gräns för det groteska. Även om det finns stunder då kalabaliken och hysterin blir till stor underhållning är det inte tillräckligt för att kompensera för det faktum att filmens struktur är under all kritik. Trots att Babylon innehåller några av de mest spektakulära scenerna som Chazelle regisserat vad gäller koreografi och scenografi, är berättelsens kärna häpnadsväckande platt. Excesserna och hysterin känns som en ren potemkinkuliss för att dölja detta faktum.

Personregin verkar också åsidosatts i galenskapens tjänst. Brad Pitt gör ett hopkok av sina två Quentin Tarantino-karaktärer, Aldo Raine från Inglourious Basterds och Cliff Booth från Once Upon A Time In Hollywood. Pitt har som alltid en hög lägstanivå men är här skrämmande nära slentrian. Detsamma gäller Margot Robbie som gör en än mer oinspirerad upprening av sina mest kända roller.

Sedan har vi den omtalade speltiden på tre timmar. I och med det rasande tempot är det initialt oproblematiskt. Hantverket är också ypperligt, vår svenska stolthet Linus Sandgren har återigen gjort ett fantastiskt jobb som fotograf. Ljussättningen och kompositionen är i mångt och mycket det bästa vi sett i en film av Chazelle. Flera sekvenser är genuint förundransvärda då de hämtat inspiration från bland annat Stanley Kubrick. Vi får också en rad magnifika sekvenser där det trängs hundratals statister. Men den sista timmen är så utdragen och menlös att det känns som en ren efterkonstruktion. Finalen är dessutom hopplöst simpel. I slutänden känns hela filmen som ett rent experiment där slutdestinationen aldrig har varit uppenbar.

Även om det finns mycket att beundra i Babylon blir dess enorma ambitioner också dess fall. Att döpa filmen efter staden där högmodets torn byggdes blir självironiskt då projektet faller på alltför överdrivna ambitioner. För trots ett överflöd av droger och andra illegala substanser är slutresultatet genuint substanslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Yuku och fjällets blomma – en hyllning till kraften i berättelser, i sång och musik, i rytm och dans

14 december, 2022 by Rosemari Södergren

Yuku och fjällets blomma
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 december 2022

En tecknad berättelse för hela familjen och speciellt för familjer med små barn om en modig musflicka som ger sig ut på en farlig vandring för att hitta en magisk blomma som ska hjälpa mormor. Visst, det finns många filmer, speciellt för barn med samma budskap om att våga något och att hitta något, att göra något för av kärlek till sin mormor och längs vägen dyker utmaningar och farligheter upp. Men denna berättelse gör mig så glad, den ger hopp i vinterkylan och mörkret.

Huvudpersonen är den lilla musen Yuku som bor med sin mamma och hur många småsyskon som helst i källaren på ett slott. Yuku och alla småsyskon älskar kvällens godnattsaga då mormor läser ur en bok. Yuku har blivit mormors hjälpreda och har fått en ukulele för att kunna sätta musik till sagorna. En dag dyker den farliga katten upp och mormor blir skadad och berättar att hon snart måste följa den lilla blinda mullvaden ner i jordens tunnlar. Det är en metafor för att mormor snart ska dö. Yuku och småsyskonen blir förskräckta, mest allt för att mormor måste ner i mörka tunnlar. I en av mormors böcker har Yuku läst om en magisk evigt lysande blomma som växer på en svårtillgänglig bergssluttning. Yuku bestämmer sig för att ge sig av för att hitta denna blomma med evigt ljus för att mormor ska få den med sig på vägen med den blinda mullvaden.

Längs vägen möter Yuku farligheter, förstås, och hon får nya vänner. Det är som i många liknande berättelser. Att jag ger denna högre betyg beror på att den får mig att bli så glad, får mig att känna hopp och för att det känns bra med en film för barnfamiljer där lösningen inte alltid är ett stort krig mellan de onda och de goda. Hur många Disneyfilmer avslutas inte med ett gigantiskt slagsmål mellan den onda och den goda?

Ett plus för barnfamiljer är också att filmen har svenska röster med bland andra: Kodjo Akolor, Leif Andrée, Karin Bertling, Farzad Farzaneh, Clara Henry, Fredrik Lindström, Alexandra Reveman, Vanna Rosenberg, David Sundin och Jan Åström.

Denna film är en hyllning till kraften i kulturen: den pekar på magin och kraften i berättelser, i sång och musik i rytm och dans.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Smarrigt sidoprojekt strålar av sångglädje – Earthenya av Caecilie Norby

14 december, 2022 by Mats Hallberg

foto Elona Sjögren

Caecilie Norby

Eartenya

4

Inspelad i Köpenhamn

Producerad av Caecilie Norby, Poul Reimann, och Kristor Brödsgaard

Loud Lady Music

Releasedatum: 7/10 2022

Danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby har förekommit ett halvdussin gånger här i K-bloggen senaste åren. Samtliga gånger kan sorteras under fliken ”entusiastiska recensioner”, live eller från skivutgivningar. Jag ha haft förmånen att höra den prisade kvinnans sångkonst i skilda, ytterst givande sammanhang vid ett antal tillfällen senaste åren. Hennes cv innehåller ett tiotal skivor i eget namn och samarbeten med flera av jazzens största namn.

Sedan åtskilliga decennier frodas ett samarbete med hennes lika berömde man Lars Danielsson, vars medverkan på Eartenya hörs i tre spår. Då trakteras cello. I Danmark har nyligen releaseturné avslutats. Soundet minner om svunna tider, en mer sofistikerad och uppdaterad variant av ungdomliga äventyren i Frontline och OneTwo. För att vara korrekt ska påpekas att Norby i egenskap av extraordinär jazzvokalist i sin repertoar haft Bowie, Cohen, Cash, Joni Mitchell med flera på sin repertoar. Och härförleden deltog hon i dansk motsvarighet till ”Så mycket bättre”. Och på samlings-cd:n Portraying märks lusten att botanisera bland rockiga rytmer, lyriskt intelligent popsmidande och soulens känsloladdade register.

All text och musik är signerad artisten som naturligt nog valt att sjunga enbart på engelska. I samarbete med klaviaturspelaren Poul Reimann ansvarar hon dessutom för samtliga arrangemang. Kärnan i gänget som ser till att det låter som kompositören noterat är förutom ovan nämnda Reimann, gitarristen Jacob Gurevitsch (vars specialitet är spanskklingande gitarrspel), basisten Kristor Brödsgaard (JazzKamikaze mm) samt ofta anlitade studiomusikern Kristoffer Spnne bakom trummorna. Deras kompetens framgår med odiskutabel önskvärd tydlighet. Rune Harder Olesen lirar percussion. På Skeletons kompletterar Carsten Skov. och på titellåten plus Life Hapopens When You Sleep Simona Abdallah på den handtrumma som kallas darbuka.

Övriga att gästa är Jonas Krag på gitarr i Downhill och i Same Old Smile. på steelgitarr,och Jesper Riis på flygelhorn i en låt där också blåsarangemanget tillverkats av honom. Tre jazzigt kreddiga tungviktare avslutar uppräkningen. Nils Landgren bidrar med sitt utsökta trombonspel på två låtar medan Marius Neset står för vackert sopransaxsolo i en melodi och självaste Randy Brecker förgyller titellåten med sitt magiska trumpetsound.

Bandet som turnerat med anledning av skivsläppet – foto från artistens fb-sida

Initialt uppstår viss omställning för öronen vilka oundvikligt jämför med hur det brukar låta om Norby. Genomgående sprids svävande, raka beats. De kryddas smakligt med såväl olika modus som ett par musikaliska utflykter, upprymda exkursioner. . Då märks influenser från exempelvis Mena-regionen och afrikanska traditioner. Låter fett om produktionen utan att bli svulstigt, tack och lov. Anar att liveversionen av Earthenya är något friare, mer otyglad. Antagligen levereras fler inspirerade solon. Störst solistiska avtryck i studio kommer från Marius Neset genom dennes förnämliga accentuering av en afrikansk vibe på Skeletons. Minnesvärda solon hörs också på gitarr och som väntat från artistens samarbetspartner Poul Reimann.

Flera låtar är så pass slicka och utan skarpa kanter eller övergångar att de skulle passa i radio. Klatschiga öppningsspåret kan anses som välgjord, mogen r & b. Hängivenheten, spelglädjen och energipåslaget går inte att ta miste på. En egenhet är exempelvis att artisten står för alla vokala bakgrunder ibland processade till vinande distortion. Fräckt tekniskt grepp, även om det emellanåt går en smula till överdrift.

Arren är fräscha, nyskrivna låtarna spänstigt varierade och rösten på en i soulpoppiga sammanhang ytterst sällsynt nivå. Även om den bara undantagsvis blir lika djupverkande som i sedvanliga jazziga förhållanden, kan hävdas att Caecile Norby är överkvalificerad, ett faktum givetvis ingen har något att erinra mot Så intressant att höra hur hon med olika tonfall fångar sina texters innehåll. Soundet påminner om andra kvalitetsartisters – bortsett från nämnda stråk av världsmusik. Det är den imponerande sångkonsten som skiljer och definierar skivan.

Intensiteten i up tempo-låtar balanseras fördelaktigt av några ballader. Same Old Smile är titeln på en långsamt framåtskridande pärla centrerad kring atmosfäriska klanger och fint pianospel. En ljuvt tillbakalutad melodi har döpts till Summer of ´70. Andra kompositioner värda att framhållas extra är till exempel det snärtiga tonspråket med rötter i Mellanöstern (?) som framhävs av percussion och cello jämte det nakna arr som avrundar med feature från makens vackert ljudande cello. Natten efter recensionen publicerats visar det sig att en radda av refränger satt sig i skallen, vilket ju bevisar att konceptet fungerar tillfyllest.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in