• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Teatern av Jenny Andreasson – känns i magen hur maktlös personal kan vara

22 december, 2022 by Rosemari Södergren

Teatern
Författare Jenny Andreasson
Utgivningsdatum pocket 2022-12-14
Utgivningsdatum inbunden 2022-03-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113123455
ISBN 9789113116983

En stark skildring av maktens strukturer på en arbetsplats. Det känns i magen hur all personal sluter sig kring chefen, den som har makten, när en konflikt uppstår. Var och en är rädd om sitt jobb och sin situation.

Teatern handlar om något som händer på en stor teater. Men det skulle kunna vara en berättelse från många arbetsplatser och speciellt när det är företag, institutioner eller organisationer som fackförbund som bygger på medarbetarnas kreativa förmåga.

Men denna roman handlar om ett stort teaterpalats mitt i Stockholm och det är uppenbart att det som skildras är Dramaten och bygger till stor del på händelser kring 2015-2016 då en ny chef tillträdde och en kvinnlig ung regissör fick uppdraget att sätta upp Hamlet. Några veckor före premiär lades föreställningen. Teaterchefen skyllde på att regissören var sjuk. Men regissören ansåg absolut i inte att hon var sjuk. Däremot var hon tydlig med att hon och skådespelarna inte kunde komma överens, att det var kreativa konflikter. Av någon anledning ansåg teaterchefen att det skulle vara så negativt om det kom ut i medier. Att regissören var sjuk skulle låta bättre.

Jag har väldigt svårt att begripa varför det skulle vara så förfärligt att säga sanningen? På vilket sätt skulle det vara så negativt att erkänna att en ensemble och regissör inte kommer överens. Det är väl helt naturligt att sådant kan hända i sammanhang där något kreativt ska presteras tillsammans.

Det tog ett par år innan regissören, Jenny Andreasson, berättade för medier att hon inte varit sjuk utan det var något som chefen bestämde. Romanen bygger till stor del på händelserna kring nedläggningen av föreställningen av Hamlet, skildrat ur regissörens synvinkel. Det är hennes berättelse, hennes synvinkel, och det gör hon berörande. Det går bara inte att slita sig från att läsa. Samtidigt som jag blir ledsen över att inse vilka konflikten som ligger och jäser hos personalen på denna magiska teater. Jag hoppas och tror att stämningen är bättre där nu under nya teaterchefen Mattias Andersson.

För mig är denna roman först och främst en bedövande skildring av hur det kan gå till på en arbetsplats. En del recensenter skriver om att det är på arbetsplatser med typisk patriarkalisk struktur. Nja, för min del är min upplevelser att det beror på hur ”patriarkalisk struktur” definieras. Det har inte med kön att göra. Jag har upplevt arbetsplatser med liknande nedbrytande förtryckande händelser och cheferna kan ha varit kvinnor också och de som står och hejar på chefen kan lika ofta vara kvinnor som män. Det har med strukturer där några har mycket makt, att göra. Det kanske är vad som ska definieras som patriarkalisk struktur.

Bokförlaget skriver om boken:
Teatern är en obarmhärtig, mörkt humoristisk och ömsint skildring av livet innanför den guldbeprydda fasaden, en skarp blick in bakom de tjusiga kulisserna. Om konstens pris och om vad som händer när makten på en arbetsplats skiftar, flyter, blir farlig. Om att ställa sig den avgörande frågan: vill jag leva eller dö?

Jenny Andreasson lyckas suveränt fånga känslorna, hon har en rytm i språket som gör att jag som läsare dras in i det och känner mig väldigt nära huvudpersonen. Jag känner hennes känslor och hennes förvirring i vissa stunder, hennes förtvivlan ibland och hennes styrka som glimtar fram då och då också. Jag ser fram emot att läsa fler romaner av henne, hon har ett mycket levande språk.

Men jag vill inte veta hur det kan gå till bakom kulisserna på teatern. Jag vill inte veta vilka skådespelare som satte sig på tvären för en annorlunda mer feministisk tolkning av Hamlet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Hybris av John Lapidus – sätter igång funderingar kring intelligens

21 december, 2022 by Rosemari Södergren

Hybris
John Lapidus
Utgivningsdatum 2022-11-10
Förlag Lava Förlag
ISBN 9789189569676

Hur kommer framtiden att bli när artificiell intelligens omger oss människor? Är lösningen att som Elon Musk förespråkar inplantera den artificiella intelligensen i människors hjärnor? Romanen Hybris skildrar en möjlig utveckling kring artificiell intelligens, vetenskap och människor.

2020 har Lava Förlag i samarbete med Adlibris genomfört Sveriges största manustävling, i kategorin bästa feelgood eller deckarmanus. Närmare tusentals manus skickades in. Hybsis av John Lapidus vann. Det är imponerande att vinna en så stor manustävling. Författaren John Lapidus säger:
— Jag är väldigt glad och tacksam över det här priset. Det sporrar mig att spinna vidare på mitt långsiktiga bokprojekt, vilket har hybrisartade ambitioner.

Nu blir jag ju oerhört nyfiken på vad han har för fler långsiktiga bokprojekt. Hybris är mycket välskriven, med ett enormt driv i berättandet. Jag vill gärna läsa fler böcker av honom.

Huvudpersonen i Hybris är den svenske ingenjören Jonas som i Silicon Valley jobbar nära en legendarisk storföretagare, tekniknörd och mångmiljardär, Byron Frost. Frost bygger en rymdraket som ska föra människor till Mars, utvecklar el-bilar och har ett utvecklingsprojekt kring artificiell intelligens, i Synapsföretaget. Det är tydligt att Frost bygger på verklighetens Elon Musk. Frost har till och med både tvillingar och trillingar, precis som Elon Musk.

Jonas är en anonym men viktig medarbetare till Byron Frost och kan röra sig fritt mellan rymdraketer och elbilar men han är speciellt intresserad av Synapsföretaget. Där utvecklas en robotkirurgi för att operera in trådar i hjärnan, och på så sätt skapa direktkontakt med den artificiella intelligensen. I ett första steg ska försök göras med apor. Men Jonas och hjärnkirurgen Melissa bestämmer sig för att experimentera bakom ryggen på Frost.

John Lapidus har stor kunskap om teknik, det märks då han skriver om dessa tekniska ämnen. Han har ett flyt i sitt skrivande som gör att också vi som inte är tekniknördar kan förstå och hänga med. Det är en roman som sätter igång en hel del tankar.

Jag har många funderingar efter att ha läst den och tänker att ämnet kan utvecklas väldigt mycket mer. En fråga jag ställer mig: Är intelligens bara att ha tillgång till all världens samlade kunskap? Handlar det inte om en förmåga till fantasi och känslor också?

Fakta om författaren:
John Lapidus är författare, samhällsdebattör och doktor i ekonomisk historia. Hans tidigare romaner utspelar sig i Zimbabwe och Nicaragua, där han verkat som biståndsarbetare. Hans fackböcker fokuserar på välfärdsstatens förändring via privatisering av vård, skola och omsorg. Som debattör skriver han ofta i dagspress.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: I Wanna Dance With Somebody – en otroligt mäktig låtlista

21 december, 2022 by Birgitta Komaki

I Wanna Dance With Somebody
Betyg 4
Svensk premiär 21 december 2022
Regi Kasi Lemmens

Naomi Ankie gör rollen som Whitney Houston lysande. Trots att hon inte är porträttlik glömmer man snart att hon inte är Whitney. Genom musiken lever Whitney kvar och filmen bärs fram av alla berömda sånger.

Vid 23 års ålder är hon hela Amerikas älskling med en image av helylle. Att hon har ett förhållande med en tjej, Robin (Nafessa Williams) , är inte accepterat. När hon 1992 gifter sig med Bobby Brown (Ashton Sanders) är det ett val för att få familj och barn.
En dotter får de men äktenskapet blir trassligt.

Familj är viktigt och Whitneys föräldrar är med och styr i karriären. Cissi Houston (Tamara Tunge) är själv känd sångerska och en hård lärare. John Houston (Clarke Peters) tar hand om ekonomin och låter pengarna flöda. När ekonomin är kaos måste Whitney ut på en turné med 70 spelningar. En turné som slutar med drogproblem och kollaps.

Filmen berättar om Whitneys liv och karriär. Hennes musikaliska framgångar och konserter. Även om hennes liv utanför musiken skildras är det ändå hennes musik
som blir filmens innehåll. Med otaliga hits , 6 grammis och 200 sålda album slår hon många musikaliska rekord. När hon sjunger nationalsången på Super Bowl övertygar hon en hel nation och 1994 sjunger hon på Nelson Mandelas konsert.
1992 spelar hon in filmen Bodyguard med Kevin Costner som har blivit en klassiker
med låten I Will always love you. Fler filmer följer.

Om hennes privatliv berättar filmen det som är känt sedan tidigare utan att gå in djupare. Trots 2,5 timmar speltid känner man artisten men inte kvinnan och modern Whitney.Den starka kvinna man får en bild av, som alltid vet vilken musik som är hennes i diskussion med skivbolagets producent Clive Davis (Stanley Tucci) är en sida.
Dem andra sidan av hennes liv fördjupar sig filmen inte i. Hon behåller sin integritet och stjärnglansen får fortsätta stråla. Att hon dog i 48 år gammal med droger i kroppen visar att det fanns en annan Whitney också. Den tragiska historien berättar mer om personen Whitney än den här filmen vill avslöja.

Med en otroligt mäktig låtlista tar musiken hem allt i den här filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Whitney Houston

Filmrecension: Decision to Leave – fröjd för hjärna, ögon och hjärta

21 december, 2022 by Linou Gertz

Decision to Leave
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Park Chan-Wook

I slutet av 1990-talet, och början av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – där de frångick direkta tolkningar av enskilda litterära verk för att istället industrialisera varumärket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda förändringen som filmerna genomgick – nu fanns också ett berättartekniskt grepp där huvudkaraktärerna inte bara var poliser i tjänst, utan även privatpersoner med sina egna problem och våndor. En slags Nordic Noir där mörkret inte kom utifrån samhället eller solens frånvaro utan istället människans inre. Det är någonting som känns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regissör, tidigare känd för bland annat Hämnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erkänt den svenska polisinsinpirationen.

Om regissören gjort sig känd för våld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i högre estetisk anda där allting inte alltid är så entydigt och lättbegripligt. Även denna film kräver sin uppmärksamhet och sitt engagemang. I grunden väldigt enkel, en mordgåta vars lösning inte är slutet utan bara början, och en polis vars olösta fall håller honom vaken så till den grad att det nästan dödar honom. Sen tillkommer en inte så klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och mångbottnade personlighet gör allting desto krångligare. Upplägget och berättarstilen underlättar inte utan sätter hela tiden sin tittare på prov så det är inte filmen för någon som söker lätt underhållning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och känna ömsesidig respekt från en filmlyriker vars verk nästan uppgår i ett drömtillstånd.

Detta är dock inte bara en fröjd för hjärnan utan också för ögonen och hjärtat. Det är nämligen inte bara väldigt snyggt filmat och färggraderat utan även väldigt vackra motiv som fångats. Miljöer av storstadsdjungel och vykortsvackra stränder är bara ett par exempel av det ögongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa människor, personligheter och intrikata relationer är det svårt att inte falla pladask för denna svårsmälta pärla och vilja ta den till sig och trycka hårt mot bröstet som att hålla om en kär vän som blivit svårt sjuk och kanske aldrig får återse igen. Därför lämnar jag biografen något omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – förutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som på något sätt fångat omvärldens intresse – och med en känsla av att den kommer hålla mig uppe likt en av de många olösta fall i filmen. Tur då bara att den utsöndrar livsenergi snarare än undergångskänsla så det inte slutar där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Park Chan-Wook

Filmrecension: Mästerkatten 2 – energisk, humoristisk och lättsam historia

20 december, 2022 by Elis Holmström

Mästerkatten 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Joel Crawford, Januel Mercado

Då Dreamworks Shrek hade premiär för mer än tjugo år sedan var det den första konkurrenten till Pixar, som efter succéerna med Ett Småkryps Liv och Toy Story verkade ha monopol på datoranimerad film. Den västerländska animerade filmen verkade därmed vara uppdelad mellan Dreamworks och Pixar.

Men där Pixar har fortsatt att frodas – och bevarar sin status som en av världens främsta filmstudios oavsett format, har Dreamworks fallit tillbaka i skuggorna. Studions senaste filmserier som Boss Baby och Madagascar har inte direkt försatt biobesökare i eld och lågor. Numera kan Dreamworks inte ens titulera sig som näst bäst inom kategorin animerad film, den titeln tillfaller istället Illumination vars finansiella framgångar inte tycks upphöra.

Shrek har – likt sin studio, blivit irrelevant. Där Toy Story belönades med ett knippe fenomenala uppföljare blev Shrek sämre för varje ny film. 2011 var serien totalt dränerad, det enda sättet vara att sadla om och lämna det gröna träskmonstret. Den karismatiske och stridslystne Mästerkatten fick istället sin första solofilm som mottogs relativt väl. När nu uppföljaren väl har premiär har det gått otroliga elva år, en väntetid som kan jämföras med James Camerons uppföljare till Avatar.

Men där Camerons mastodontprojekt bär med sig förväntningar om att rädda biograferna ur ekonomisk kris finns det inga storslagna ambitioner med Mästerkatten 2. Det är en regelrätt uppföljare som inte har några tankar på världsherravälde. Men denna lättsamma inställning gör också uppföljaren till en oväntat underhållande, men förutsägbar, film.

Att hoppas på något nyskapande eller innovativt vad gäller den animerade familjefilmen i och med Mästerkatten 2 är bäst att glömma. Det här är lika traditionellt som raketer och champagne på nyårsafton. Patoset är sockrat och pudrat, berättelsen är så pass simpel att den kunde ha formats med hjälp av en kakform. Regissörerna Joel Crawford och Januel Mercado kunde därmed ha kunnat koppla på autopiloten. Men till deras stora förtjänst uppvisar de istället en brinnande entusiasm för projektet. Från första början trycker man gasen i botten med skamlöst hurtiga och storslagna actionscener som är mycket medvetna om sin absurda natur.

Det vilar något ungdomligt, busigt och finurligt över hela filmen vilket förmildrar de förutsägbara strukturerna och bristen på sann kreativitet. Det är så pass energiskt att Crawford och Mercado ibland glömmer bort att de regisserar en barnvänlig familjefilm, detta då de introducerar rena skräckelement som kommer leda till både en och annan tänd nattlampa för de yngsta besökarna. Men den här spretiga och spontana registilen är oväntat charmerande då den är befriad från någon som helst cynism. Många gånger kan det tyckas vara alltför kaotiskt och flamsigt men det balanseras ständigt upp av den ostoppbara energin.

Tyvärr så förtas en del av behållning i och med den svenska lokala versionen, något de flesta svenska biobesökare kommer att behöva se. Vi får varken Antonio Banderas eller den geniala Olivia Colmans röster. Istället serveras – ännu en gång, en oinspirerad och sömnig dubbning som får flera sekvenser att kännas onödigt forcerade och krystade. Förutom Rafael Edholm i huvudrollen verkar ensemblen ha gått i ide. Det finns dock flera problematiska inslag som inte kan tillskrivas dubbningen.

Animationen flänger runt mer än den titulära katten. Tanken är att skapa en hybridvariant av animation som ska befinna sig någonstans mellan den typiska västerländska digitala animationen och japansk anime. Slutresultatet blir dock bisarrt eftersom flera sekvenser, innehållandes ett multum av karaktärer i full rörelse, mest liknar marionetter som just genomgått höftledsoperationer. Den här grovhuggna animationen är tyvärr indikativ för filmens final. Trots entusiasmen och passionen finns det en gräns när fundamentet är otillräckligt. Då klimax närmar sig finns det knappt något kvar att ge. Det blir en pliktskyldig och menlös final som trampar vatten i sådana mängder att det kommer att orsaka fuktskador i biosalongen.

Även om Mästerkatten 2 inte är något polerat mästerverk är det dock svårt att inte ha väldigt roligt. Det är en energisk, humoristisk och lättsam historia som passar utmärkt i jultider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in