• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West 2026 – Nick Cave & The Bad Seeds tar oss ånyo i besittning

15 augusti, 2026 by Mats Hallberg

publikbild Leif Wivatt

5

Konstigt planerat att inte lägga den trösterika skönhetsupplevelsen laddad med ofantlig dos nerv som final. Också lustigt att Nick Cave framhåller att de inte har så mycket tid till förfogande, när denna seans pågår o uppemot två timmar. Även om recensioner inte ska handla om den som skriver, fick min värk i fötterna förvärrat av fel skor konsekvenser. Jag placerade mig på högra sidan om stora PA-utrymmet till Azalea-scenen vid 21-tiden. Hjälpte inte att luta sig mot ett räcke, varför jag satt ner under stora delar av konserten. Minnesgoda läsare vet förhoppningsvis att utförlig recension av jubelkaraktär skrevs när Cave & The Bad Seeds gästade WOW för några år sedan. Mott i deras show omöjligt att imitera uppstod denna gång tanken att dela ut 4+ eftersom en liten gradskillnad kunde noteras i ett skede, fast föll ändå så att säga till föga. Blev uppslukad och omsluten av obetvingliga kraften och närvaron. Dock mindre självklar fullpoängare än senast, vilket nästan alltid är fallet när jag blivit hänförd och ska se om samma akt, möjligen i aningen förändrad skepnad. Kan sammantaget inte hålla med GP:s smakdomare om att magin uteblev och att det var redan frälsta som smälte. I motsats till så många andra kollegor var det bara andra gången jag såg australiensaren bosatt i Brighton uppträda. Äger ett tribut-projekt plus enstaka utgåvor, varav Murder Ballads varit en favorit.

Hela arton album har Cave tillverkat tillsammans med Bad Seeds. Såg fär övrigt mycket intressant dokumentär om multiinstrumentalisten (violin, tenorgitarr etc.) Warren Ellis på GFF härom året. Förutom denne excentriske magiker består liveupplagan av bland andra av George Vjestica (gitarr med mera), Colin Greenwood på basgitarr, Larry Mullins (vibrafon mm.), Thomas Wydler på trummor samt Carly Paradis på keyvoards. Dessutom adderas skönsjungande kör bestående av fyra svarta damer ur vilken Janet Ramus minst en gång lösgör sig för att fronta. Kören svarar Cave och förstärker exemplariskt det mood låtskrivaren vill få fram.

publikbild Leif Wivatt

Nästan samtliga låtar introduceras och ges ett kärnfullt omdöme. Och i vanlig ordning sker fysisk kontakt med fans allra längst fram. Cave iklär sig gärna en prästerlig aura, där den forna aggressiva rebelliska ådran decennier senare med smärtsamma förluster och vishet medfört att han vill bringa oss hopp och livskänsla i lika hög grad som tröst. Hans kompositioner hugger genomgående tag i en och vokala tekniken är god. Fast jag inte brytt mig om att studera texterna inser man att de betyder mycket för honom och lyssnare. Vi förunnas sexton låtar som nästan var och en gör specifik skillnad, sticker ut.

Tagen av stämningen sätter sig Cave återigen vid flygeln i ett inplanerat extranummer. Ackompanjerar sig själv i Into My Arms med sin andlöst vackra refräng. Vilken otrolig kontrast till ett antal emotionella urladdningar skickligt genomförda av en grymt sammansvetsad enhet plus infogade kören. Den numera sofistikerade versionen av urgamla genombrottet From Her To Eternity, ett titelspår som var för otyglat för min smak när det begav sig på 80-talet, görs redan som andra nummer. arret är ett kreativt konstverk i sig. Innan dess har man gått ut stenhårt i Get Ready For Love. Tidigt in i konserten firas triumfer med deppig skönhet i O Children jämte Tupelo. Lite trist att jag behövde sitta för att skona fötterna. Men mina öron uppfattade varje ton i perfekt akustik, även om öronproppar behövdes. Såg vad som försiggick på scen och alldeles nedanför på ena videoskärmen.

publikbild Leif Wivatt

Numera kryddas soundet som bekant oftast av annat än gitarrsolon, inte minst vibrafon och klaviaturer. Förvisso träffar ett gitarrsolo i ett otro rätt i hjärtat. Cave & Bad Seeds alternativa rock är orkestralt uppbyggd, vilket gör den så fascinerande unik. Den har genom åren genomgått många faser. Bågar påstå att live har man arbetat sig fram till en varaktig formtopp senaste decenniet. Tippar på att Warren Ellis, närmaste samarbetspartnern numera, står för de spektakulära arren, antingen utförda med nervig bombastisk precision eller underskönt vackra klanger. I sättet att beskriva låtars sound och innehåll märks att nutidens Cave, mitt i för hans vidkommande musik som läkande terapi, ger sken av att fälla ironiska kommentarer. Och vad som är ett botemedel för artisten själv har förstås en tröstande effekt på oss mottagare.

publikbild Leif Wivatt

I mina anteckningar står att obestridlige huvudpersonen uppvisar likheter med en schaman, vilket jag också tyckt om Patti Smith. Men han avhåller sig från att predika. Vill hinna igenom förutbestämd låtlista utan att forcera. Uppskattar mycket dominansen av lätta klangerna i första delen på Carnage, från ett album han gjort med Warren Ellis. Vill också slå ett slag för rymsektionens storartade insatser. Njuter stort av attacken och växlingarna i Henry Lee, nerven i Jubilee Street och inom det breda fält de är verksamma i måste Red Right Hand ses som oöverträffad. Så fenomenal i livetappning att orden inte räcker till. Musiken återger ångest och strapatser i ena vågskålen, fast sammantaget väger den andra vågskålen av hopp, frid och tröst över. En sång tvivlar Cave på att de ska klara av att spela, men det görs utan problem.

En irriterande störningsfaktor i vissa pauser och lågmälda sekvenser var pumpande bas från DJ-set i Dungen. Får bokas på kontot arrangörsmiss. Överraskades av en hjärtskärande text lades ut på svenska på backdrop att läsa samtidigt som den sjungs. Noterat åtskilliga fb-vänners euforiska syn på konserten. Och jag säger inte emot,även om högsta betyg inte var lika odiskutabelt denna gång.

publikbild Leif Wivatt

OBS Flera märkte att Cave och Ellis lyssnade på och till och med dansade till The Cure när de efteråt lirade på motsatta scenen (skrev om dem när de besökte WOW för ett par år sedan, men orkade tyvärr inte närvara nu). Valde att avsluta med en sista lyckad halvtimme i tältet på Linné med Lycke Li (också recenserat på WOW tidigare om jag inte missminner mig) och hennes musiker. Knökat med lyckliga människor vars förväntningar på snygga melodier och hits uppfylldes.

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The Cure - Way Out West


Privat foto från publik

The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus

En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.

Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.

Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.

Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed

Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.

1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.

Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.

Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.

Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.

Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry

The Cure - Way Out West

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Robert Smith, The Cure, Way Out West

Way Out West 2026 – The Hives övertygar med sin patenterat okomplicerade garagerock

15 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

4

Äger deras samlingsalbum på cd, såg dem på första WOW 2007 och troligen varit på konsert de gjort på Liseberg. Den exceptionellt frontmannen där kaxig image bara är förnamnet har setts gästa Augustifamiljen. Apropå att de debuterade för nästan trettio år sedan och sedan dess släppt sex plattor, ska poängteras att gänget från Fagersta som tagit USA med storm, framför allt är ett synnerligen potent liveband. Ett oomkullrunkeligt faktum! De forna glädjespridande slynglarna från Västmanland ´har växt upp och blivit medelålders, fast på scen kanaliserat genom Howlin´Pelle Almqvist tar man ännu på sig den där tuffa läderjackan-attityden uppumpade med livsbejakande punkig energi.

Pelle kan framstå som en skrikigare light-version av Tomas Öberg. Ett talande exempel på är ständiga påståenden om att The Hives är bäst ( läs inom sin begränsade och kompromisslösa stil) på vad de gör och borde få spela längre. Den självironiskt egenkära sångaren ska ha en eloge för att han presenterar bandet, av vilka basisten uppmärksammas vid till och med två tillfällen. Musikerna som blivit experter på att odla ett typiskt slagkraftigt sound heter Niklas Almqvist (sologitarrist och bror till Pelle), Mikael Karlsson (rytmgitarr), Johan Gustafsson (basist sedan 2013) samt placerad längst upp på scen Christian Grahn bakom trumsetet.

För att vara korrekt träffar jag på presscentret för första gången den andre skribenten som bidrar med recensioner från WOW, vilket gör att jag missar inledningen och istället kommer fram mitt i andra låten, en av flera omedelbara publikfriande hits. Syftar på Main Offender. Själva skulle de hävda att samtliga avverkade låtar ingår i deras hitkavalkad. Catchigt drivet riffande står på en solid grund genom att man har tillgång till en snortajt flexibelt agerande rytmsektion med ”The Johan And Only i spetsen vars begåvning exponeras i helfigur emellanåt. Howlin´s röst ser jag som funktionell, passar för uppgiften. Hives vore inte testosteronstinna Hives utan hans stämma och honom i blickfånget. Han behöver inte ha en förmåga liknande Thåströms eller Freddie W. Betonar istället rollen som domptör.

Antar att majoriten ur publiken vet vad som komma skall. Rekordlång konstpaus inkluderas liksom kravet att alla ska sätta sig som uppbyggnad till euforisk explosion och det ställs en hel del frågor till oss; mer eller mindre relevanta och nästan alltid med komisk knorr. Den gigantiska folkmassan är peppad, roas av vad som händer på Flamingo-scenen. Ljudet är lyckligtvis klart och väl balanserat. Angående influenser tänker jag snarare på New York Dolls och Ramones än Stooges och Sonics. Postpunkiga stilen blandas som sagt upp med snärtigt, oerhört tajt beat. Förtjusningen i enkeljeten hos Ramones går igen i exempelvis Paint A Picture. Deras ende talesperson erkänner att okomplicerad musik är deras grej, lustigt nog inte långt efter att jag skrivit upp impulsen om okomplicerad musik. Tillstår att jag som nyligen var på fantastisk Jazzfestival sällan lyssnar på så här okomplicerade melodier. Ska framhållas att hantverket att förmedla karismatiskt beat behärskas, även om somliga låtar knappt skiljer sig åt. Det är härligt slamrigt och ibland småstökigt, fast den förutbestämda linjen alltid verkar upprätthållas. Man kan det här med att skapa dängor som sätter sig i skallen, en formel för framgång.

foto Peter Birgerstam

Live tas svängarna ut i deras förmodligen största succé Hate To Say I Told You So. Kul att man laborerar man en megahit vars kraft gör den till en av de bästa låtar som producerats i denna slamrigt kompromisslösa genre. Oavsett bpm tappar dessa superproffs aldrig bort sig. Contdown To Shotdown utvecklas till en sanslöst furiös orgie av riffande rytmisk energi. Och vi får en obeskrivligt fantasifull introduktion till Come On och lika festliga på pricken-kommentarer om underbara dysterkvistarna The Cure och Nick Cave. Kul och otroligt energigivande konsert med ett band på bästa spelhumör.

OBS Repertoarens 14 låtar finns angivna på Setlist.fm

Mer från Way Out west 2026

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Nektar – Way Out West

15 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Peter Bergstam

4 (5)

Nektar känns som ett band som redan har vuxit ur sin scen. På Way Out Wests tredje största scen, Linné, blir det stundtals nästan för trångt för den energi och det självförtroende de kommer med. De som vill se får stå långt utanför tältet och försöka kika in. Nektar, de är unga, men det märks inte på osäkerheten – för den finns inte. Snarare på hunger, nerv och känslan av att det här är början på något som kan bli betydligt större. Som växer med hög hastighet. Ifjol en akt på Stay out west, i år tredje största scenen. Du kan gissa vad det blir nästa gång på Way Out West.

Och de har publiken med sig. Nektar drar sin egen publik, framför allt en ung sådan, och det är en av de saker som gör spelningen extra intressant. Det är inte bara festivalbesökare som råkat hamna framför Linnéscenen. Här står människor som kommit dit för just Nektar, kan låtarna och sjunger med. Det är ett band som redan har börjat bygga sin egen värld runt musiken.

Sångaren Ilean Arvman Nelson är den självklara mittpunkten. Han strutar runt på scenen som en ung Hurula, både till röst och rörelsemönster. Det finns något både trotsigt och självsäkert i sättet han tar plats. Han behöver inte göra särskilt mycket för att fånga blicken – det räcker att han rör sig genom låtarna med den där lätt nonchalanta attityden.

Men det är texterna som kanske imponerar mest. Formuleringar som fastnar direkt och känns nästan skräddarsydda för att följa med lyssnaren långt efter konserten. Texter gjorda för att bli tatueringar. Det är den typen av rader som får folk att stanna upp mitt i en låt och tänka: den där måste jag komma ihåg.

Nektar har fortfarande mycket kvar att växa in i, men det är svårt att inte känna att Linnéscenen redan är lite för liten. Nästa gång kanske de behöver något betydligt större för att rymma både bandet och publiken som följer efter.

En stark fyra.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – Moby imponerar kolossalt med hypnotiskt medryckande beats och himmelskt vackra slingor.

14 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

5

Var inställd på en annan sorts konsert. Trodde inte ens att multimediaartisten och djurrättsaktivisten Richard Melville Hall med över tjugo album i sin katalog, skulle ha med sig andra på scen. Tji fick jag. Blev positivt häpen över att electro-pionjären Moby med sina oemotståndliga trance-beats omgav sig med sex personer, om jag observerade korrekt på långt avstånd. Således något helt annat än ett dj-set där egentillverkad musik mixas. Mycket möjligt att visuellt tilltalande och avskalad show i exemplariskt ljud kommer bli årets fetaste utropstecken. Ej insatt (även om jag har hit på singel och kanske en fullängdare)överraskade jag också av att han garnerade sitt sound med gitarr oftare än synt.

Moby gjorde skäl för sin fullpoängare genom den eufori han sprider, det raffinerade känslorus som tar kroppen i besittning och får höfter och armar att svänga i takt i publikhavet. Vill ändå nämna i förbigående att jag varken var speciellt förtjust i vasst rockande högljudd inledning i Bodyrock eller extremt uppdrivna tempot i finalnumret Feeling So Real. Allt som hände inom denna ram knockade mig däremot totalt. Inte konstigt att Kulturbloggens fotograf ansåg denna akt som den främsta första dagen. På artistens uppmaning bortsåg vi en stund från att världen håller på att falla samman för att citera den epokgörande rytmexeperten som med sina slingor fick oss att njuta fullt ut. Moby lovordade vackra kvällen, stämningen och festivalen strikta vegan-policy.

foto Peter Birgerstam

Hitten Go tillägnas originelle filmregissören David Lynch, låter fantastiskt. Fast det som sagt emellanåt är avsevärt rockigare än jag föreställt mig matar han ut åtskilliga dansgolvs-extatiska sjok i en perfekt ljudbild. Till dessa intervaller av dansant melodibaserad techno ytterst effektfullt konstruerade med fördröjande moment och förlösande klimax kilas in hits som vackert vemodiga Why Does My Heart Feel So Bad? och ljust hållna We Are All Made Of Stars – en absolut höjdpunkt. Moby alternerar emellan licks på gitarren, ta sig till centralt placerad synt eller congas.Längst upp på uppbyggt podium huserar säker trummis och en musiker på keyboard/ orgel som /tror jag) lirar elbas vid något tillfälle. Kören som enormt elegant fyller i i refrängerna är som mest fyra personer, varav två av ibland trakterar violin respektive cello. Ett par gånger låter Moby en av kvinnorna fronta med uttrycksfulla höga vokala toner.

foto Peter Birgerstam

Repertoaren är genomtänkt och faktiskt omväxlande till sin karaktär. Mitt i kommer ett romantiskt alster musikerna får att växa på ett sätt som omsluter oss på ett förföriskt vis. Moby har tydliga mellansnack, visar video med sin vän, brittiska primatologen Jane Goodall och meddelar att tiden inte medger att han presenterar de medverkande på scen. Ett stort undantag görs för gästen influgen från L.A som presenteras som en av världens främsta vokalister. Lift Me Up är slagkraftig dänga vars titel förebådar Jacob Lusks entré med extatiskt uppåtgående melodin i Natural Blues. Vad ska toppa den energin och det andligt betingade trycket under WOW? Möjligen Nick Cave. Konsertens blir en vidunderlig exposé över vad Moby betytt, hans epokgörande bedrifter med influenser från houseproducenter, Pet Shop Boys, Faithless, Kraftwek med flera.

foto Peter Birgerstam

Försätts i önskvärda tillstånd med elektronikbaserat sound och till det inlemmas i expressiva betagande stämmor. Jublar åt popdängan Raining Again, utgår från att Disco Lies tillhör de klassiska alster jag njuter hejdlöst av och Porcelain manifesteras av ljuvligt framskridande melodi vars tema har utomjordisk skönhet i sig, som en annorlunda motståndshandling. Snyggt blandas svepande ballader. catchig pop med hans livsbejakande trance-groove. Av rubriker att döma är jag långt ifrån ensam smakdomare som föll för denna karismatiska akt. Senaste gången han var i Föteborg spelade han i Scandinavium. Undrar om inte denna konsert var strået vassare.

Hela bevakningen från Kulturbloggen på årets Way Out West

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in