Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Överraskar och imponerar genom att samtidigt vara viskonstens förvaltare och förnyare – David Ritschard på Storan

by

19/12 2025

Stora Teatern i Göteborg

Arrangör: Frihamnen Event

Tack vare uppdämt publiktryck anordnades tre konserter på Storan. Jag fick utmärkt plats på första balkong för Söderkisens premiär i Göteborg. David Ritschard blev som förutspåtts mycket varmt mottagen, också i en stad han skulle ha kunnat frukta för rivaliserande bakgrund, åtminstone vad beträffar fotbollsfans. Något som artisten berör i ett par av sina underhållande mellansnack. Som kulturskribent och musikrecensent kände jag till att sångarens och låtskrivarens popularitet, sprungen ur bluegrass och country som gjorde honom självskriven i SVT:s Jills veranda, stadigt växt sedan solodebuten 2019. Han får numera betraktas som ett fenomen, en etikett förstärkt medialt av sviktande hälsa. I början av året fick en radda spelningar skjutas upp på grund av operation och sjukhusvistelse och tidigare blandmissbrukaren har lyckats med bedriften att kollapsa två gånger offentligt.

När det gäller hans musik kan det anses tillhöra allmänbildningen att ha viss koll. Poängterade bristen för arrangören. Var verkligen en novis när jag satte mig till rätta på Storan efter ett glas i baren som uppladdning. En institution i Göteborgs musikliv som jag intervjuat frågade mig om han kommit rätt. Och det fanns fler musiker jag kände igen i publiken. Var som sagt nästan helt blank inför dessa spelningar med annorlunda sättning, hade anmärkningsvärt nog inte lyssnat in mig på den karismatiske artistens tre album, istället hållit till godo med liveklipp på Youtube. Kan omgående avslöjas att jag imponerades över kontrollen på uttryck, hur det sjungs och hur teman färgas i features av instrumentalister. I fonden projiceras för övrigt den spruckna tallrik som symboliserar genombrottet Blåbärskungen, näst senaste fullängdaren för någon som tidigare haft en karriär i särskilt Spinning Jennies och sjungit duetter med H Self, Lisa Ekdahl, Frida Hyvönen och Magnus Carlsson.

Då jag har inside information och efter förfrågan försetts med fakta kommer här turnéns sättning. Efter paus får entusiastisk publik som en bonus lära känna 36-åringens vapendragare Jenny Almsenius. Berättas att Cornelis var utlösande gemensamma intresset och när kontakten etablerats en passion för svenskspråkig visa kan man anta. Fick på allvar ”upp öronen” för denna stora begåvning när jag för Orkesterjournalen recenserade hennes Povel Ramel-tribut, senaste åren hört henne live flera gånger och hänryckt skrivit. Här har hon anlitats i egenskap av vokalist, låtskrivare, duettpartner och munspelare. I en visa hänger hon på sig sin akustiska gitarr. Kapellmästaren heter Jonatan Lundberg ( Jakob Hellman, Mattias Alkberg) och trakterar flygel och keys. I en låt trummar han taktfast på den puka som placerats bredvid blåset Han är dessutom verksam som skådespelare, producent och soloartist. På andra sidan av scen huserar i hatt Ola Gustafsson, en av Sveriges mest respekterade gitarrister och producenter som inte sällan förekommer när SVT sänder galor från Cirkus. Däremot turnerar han ytterst sparsamt. Var nog tio-femton år sedan jag senast hörde honom live, vilket bidrog till lusten att ansöka om gästbiljett. Inför varje låt byts gitarr eller så sätter han sig vid sin pedal steel.

Den tre personer starka blåssektionen har lagt ut sysslan att arra på någon av sig själva. De består av den för mig obekante Simon Skogh på sousafon, bastrombon och dragspel, Tilde Schweitzer på trombon vars ansikte prytt landets jazzmagasin. Jag har hört henne live i renommerade storband och det egna storbandet hon skriver för lyssnades på i P2. Trumpetare Linnea Jonsson har jag träffat flera gånger. Hört henne i egna gruppen (till och med på releasekonsert på Nef) och med några av Sveriges vassaste storband och därutöver i uppskattande ordalag recenserat trumpetarens egentillverkade album. Skoogh har ingått i Tengholm/ Ullberg Big Band och varit en av initiativtagarna till Öm Kombo.

Bekräftas omgående vilken status Ritschard uppnått på egna meriter, hjälteglorian buren med ödmjuk stolthet sprider en omisskännlig värme. Den har fötts ur en växelverkan initierad av hängivna fans, borgar för flera extranummer. Att artisten är känd för att ha haft nerverna utanpå märks inte, däremot bekräftas oberäkneligt beteende genom kommentarer mitt i låtar eller omstart när han inte är nöjd med någon detalj. Endast vid ett enstaka tillfälle tappas orientering och då vänds blicken mot kapellmästaren. Sofistikerade arr har utarbetats av hans livemusiker och vad beträffar konsertens original är de ofta resultatet av samarbeten. Intensiteten och fördelningen av fokus styrs med stamp i scengolvet och direktiv med armen. Ritschard behärskar på ett beundransvärt vis sitt vokala register, de planerade infallen i mellansnack till vilka impulser i stunden adderas och har full koll på verser, också de snåriga. Kan inte upptäcka att hjälpmedel används. Ska tilläggas hur oerhört skönt det är att slippa de enkla lösningarnas agiterande i underhållande och sammanbindande mellansnack. Finns inget mjäkigt i viljan till inkludering istället för uppdelning.

Brukar inte studera texter. Vid en generell sammanfattning står sig dessa underfundigt personliga och hudlöst existentiella alster, skapligt i konkurrens med de frapperande många covers som ingår i hans show. På senaste albumet tolkas andras låtar signerade Alf Robertson, Ola Magnell, Dan Berglund samt finlandssvenska poemet Vid Roines strand skrivet av Zacharias Topelius och tonsatt av en irländare.

Låt oss för enkelhets skull avhandla avdelningen bestående av covers först. Som seden påbjuder gör huvudpersonen entré efter bandet, tar vid i doldisen Charlie Engstrands Ingen rör mig längre vars tidlösa vemod får mig att tänka på Bellman. Värmen strömmandes från salong är påtaglig, fascinerande för mig som upplever allt som en premiär. pirr av behag och lycka uppstår, vilka i somliga sekvenser övergår i ett extatiskt tillstånd. Vi får finna oss i äkta huvudstads-nostalgi i Sigge Skoog, fint utkristalliserad betraktelse signerad Olle Adolphson från det ljuva 60-talet med Gustafssons ackord på akustisk gitarr i framkant. Vi tillfrågas allehanda ting, bland om Torstein Bergman är oss bekant. Finner det tveksamt att majoriteten i så gott som fullsatta Storan har vetskap. Tippar att desto fler associerar dennes Om du nånsin kommer fram till Samarkand med Lill Lindfors som fick en hit med storsinta sången om kärlek som tagit slut. Ett kännetecken för artisten som gick från kult till älskad av stor skara är otvivelaktigt att det sentimentala bejakas. Rörande och sällsamt, skickligt hålls stången mot en alltför sötsliskig estetik. Ovan nämnda Vid Roines strand är en vals vars harmonik med feature på pedal steel går direkt till hjärtat.

Ritschard har den goda smaken att införliva Dan Berglunds visskatt från två perioder. Typiskt nog undras om det finns några järnarbetare bland biljettinnehavarna. Instinktivt går tanken till mitt slit nattetid under trettioett år på postterminal. En järnarbetares visor varifrån Bullen har firat hämtas, har jag på en lite knastrig vinylplatta. Att det på samma mytomspunna skiva finns en magisk kamplåt tillägnad de som omkommer i arbetsplatsolyckor och som upphovsmannen tillsammans med publik fortfarande framför, är så befriande egensinnigt att den valts bort. Istället levereras Berglunds osminkade i ärlighetens namn osentimentala Göteborgs-skildring Nattvandrare från 1987 med mäktigt intro från blåsarna. Inför Balladen om K vars vindlande gripande text sjöngs som duett utslungas från scen om det sitter några Björn Afzelius-fans i salongen.

Från honom är steget inte långt till Mikael Wiehe vars alzheimer antyds. Countrybarden hedrar honom med två väsensskilda tolkningar. Dels mästerverket Ska nya röster sjunga, i gedigen rörande version utan att nå upp till nivån hos Monica Z. Dels genom ett furiöst konsertkrön i och med stackato-attacken vars vassa kanter inramar Wiehes översättning av Masters of War (B. Dylan) där elgitarrens repetitiva riff frontar understödd av snortajt statement från brötigt blås och obändig trumma. Oemotståndlig triumf som bryter mönstret. 2022 hördes för övrigt den suveräne Dylan-tolkaren sjunga den rockigt ilskna uppgörelsen i min hemstad (recension i K-bloggen) och jag har hans samarbete med Totta Näslund på cd där översättning först förekom.

Denna långa subjektiva redogörelse liknar en kringgående rörelse. Varför inte ta upp Jenny Almsenius lyckade medverkan? Tycks medveten om att i egenskap av bonusartist möter hon en ny publik. Efter paus får hon äga scen ett slag. Inleder med akustisk gitarr i Aldrig lämna, en söt visa de flesta till skillnad från mig kände till. Sjungs ömsint till komp av pedal steel och trombon. Till vad som låter som en basgitarr och eget munspelande framförs bluesen Floden som tillkom när hon precis börjat turnera för cirka tjugo år sedan. Publiken charmas av utstrålningen och häpnar sannolikt över musikaliteten hon besitter. I b-delen av Inte här (när jag är här) återkommer huvudrollsinnehavaren för att brista ut i duett i en text jag klassar som en av de främsta han skrivit. Ovan nämnd ”Affe-cover” framförs som duett där uttrycksfulla rösterna backas upp effektfullt av dragspel och pukans hjärtslag. Jennys stämma levererar ett emotionellt outro som ger mig rysningar, nära nog gåshud.

Trots ansenlig längd på recensionen är långt ifrån alla inslag redovisade. Men behöver runda av för att formatet ska vara någorlunda hanterbart. Noterar fördelaktigt ljud! Bara någon enstaka gång rubbas balansen en smula varvid innehållet i verser inte riktigt kan urskiljas. Samtliga musiker får glänsa i korta sekvenser, antingen i intron eller features. Blåsarna kliver fram och gör avtryck när det är deras tur. Ritschard ger mest plats för Linnea Jonssons betagande, fulländade fraser på trumpet. Ett klokt beslut som förstärker passionen, värmen och engagemanget som emanerar från scen. Som väntat blir det ett knippe extranummer och till slut mer eller mindre på anmodan reser sig folk upp. Och då vill merparten av publiken och de som är på scen förlänga stunden av rusig bubblande glädje så länge som möjligt. Närvaron är så stark och innerlig att den bäst låter sig jämföras med den som Freddie Wadling utstrålade.

Vad förtäljer då min anteckningsbok om fler höjdpunkter, går det att tyda vad som nedtecknats i mörkret? Kan utröna att titellåten Blåbärskungen gör intryck, att texternas berättelser överlag har en drabbande dimension, att kvinnliga blåsarna fungerar förtjänstfullt som kör i exempelvis Nyskrubbat badrum och kök, att mellansnack fogar samman showen till en sympatisk inkluderande helhet på temat vänskap, att Gustafssons noga framtagna licks och riff fylls ut alldeles ypperligt på klaviatur och av lysande blåssektionen, att Duplantis blues påminner om extasen signifikativ för Håkan Hellströms tonspråk som uppstår efter att den vackra melodin broderats ut av Lundberg, att den gripande självbiografiska uppgörelsen i serenaden Fönster vad beträffar soundet leder tanken till Peter LeMarc, att blåsarnas intro till När jag ser en bro är svindlande delikat, att det frågas om vi känner till Mascots (svenskt popband sent 60-tal) som introduktion till ytterligare en cover: Förfalskare finns av Fria Proteatern, att mannen i högform inte kan motstå en blinkning till oss genom att framföra sin lovsång till Söder och Bajen samt att alt country-vibbarna blir som mest framträdande i andra extranumret Än går det vågor.

Ställer sent omsider in mig i ledet som nyfrälst fan. Inser nu varför hans beundrare vill befinna sig i denna livebubblan så ofta det går. Är inte riktigt på samma våglängd som kollegor när det gäller hysterin kring Håkan Hellström, ABBA-revival eller ens oreserverade hyllningarna till Jesper Lindell. Men i fallet David Ritschard och hans livemusik hävdas believe the hype.

Omväxlande julsånger i gediget inspirerat utförande – Christmas Time Is Here med Stockholm Voices & Bohuslän Big Band

by

Stockholm Voices featuring Bohuslän Big Band

Christmas Time Is Here

4

Inspelad I Kingside Studio Gnesta, Kungsten Studios Göteborg och Studio Brasan Sthlm

Producenter: Anton Forsberg, Mikael Skoglund, Gunilla Törnfeldt, Maria Winther o Jakob Sollevi

Prophone records (distr. Naxos)

Releasedatum: 28/11 2025

När vokalkvartetten döpt efter vår huvudstad planerade sitt tredje album, tog de till sig publikens önskemål om jullåtar. Högtidens musik är djupt rotad i dem och som av en händelse kunde deras kollaboratör, pianisten och arrangören Mikael Skoglund, visa den jazzigt inriktade sånggruppen ett färdigt koncept för julkonserter som inkluderade storband. Hans idéer utgör ryggraden på Christmas Time Is Here, nästan samtliga av ursprungliga utkast behölls. Och Stockholm Voices fick till sin lycka med sig blåssektionerna Bohuslän Big Band vilket gav dem ännu bättre förutsättningar. Live gick samarbetet i mål i helgen då turnén med sitt specifika repertoar hade sin final på Storan. SV har sedan starten jobbat med pianotrio och gärna en musiker på träblås. På nya plattan spelar omnämnde Mikael Skoglund på flygeln, renommerade kontrabasisten Svante Söderqvist samt på trummor allestädes närvarande Johan Löfcrantz Ramsay. De två senast nämnda har jag haft nöjet att lyssna på en hel del live och på skiva. BBB har jag haft förmånen att kunna följa i drygt trettio år vilket resulterat i ett inte ringa antal recensioner.

Stocholm Voices består numera av Gunilla Törnfeldt (sopran), Maria Winther (alt), Jakob Sollevi (baryton) samt den nye medlemmen Anton Forsberg (tenor). Hajar till inför deras ersättare på tenor-positionen då jag inte tidigare hört honom sjunga, utan som gitarrist och kapellmästare hos Ellen Andersson. Hans gitarrspel hörs här endast i I´ll Be Home For Christmas. Så för mig är det sensationellt att höra honom bland stämmorna hos SV. Från välunderrättad källa har jag fått uppgift om dennes vokala meriter. Forsberg ingick i näst senaste upplagan av The Real Group, gick ettårig sångkurs på Skurup (en av landets mest ansedda folkhögskolor vad gäller jazzutbildning) och var i flera år med i danska vokalkvartetten Touché.

Har hört den spänstiga vokalkvartetten i Falkenberg och ett par gånger i Lerum. De på Dergårdsteatern i Lerum recenserades liksom föregående skiva New Horizon, en hommage till Sir Paul McCartney och dennes imponerande låtskrivarådra. Lyssnar på aktuella albumet en natt i hörlurar. Konstaterar att vi får tio julsånger från främst USA, varav några framförs till ackompanjemang av enbart pianotrion och i I´ll Be Home For Christmas utökad med gitarrspel av Anton Forsberg. Kända och rara alster blandas i ett närmast systematiserat upplägg. Sprudlande up tempo med fullt ställ avlöses kontinuerligt av stämningsmättade melodier i skepnad av ballad eller hymn för att därefter ta oss tillbaka till den uppsluppna glädje vi förknippar med december månad. Skoglund står för samtliga arrangemang bortsett från Gabriel´s Message som arrats av Thörnfeldt/ Forsberg. Vad gäller övrig fakta om inspelningen ska nämnas att Calle Rasmusson dirigerar BBB och finns på percussion i Everyone´s a Kid at Christmas skriven av Stevie Wonder.

avfotad bild från cd:n, foto Fabian Rosenberg

Det lättsamma och uppsluppna tonspråket blandas som sagt på ett väl avvägt sätt, med stillsamma eller pampiga stämningsbilder som hör högtiden till. Som också berörts är produktion effektfull då den mer eller mindre konsekvent bygger på kontraster. Repertoaren rymmer nyskrudade klassiker jämte ett ansenligt mindre spridda jullåtar. Hade varit spännande att få höra liveversioner. Det slår gnistor om fusionen av en ytterst vital vokalgrupp med ett storband i världsklass vars dynamik och ”klipp” i blåssektionerna är något alldeles extra. Sekvenserna från BBB med öppna spjäll är en ren njutning. Vi upplyses tyvärr inte om vilka som exekverar solon. Gissar att dessa insatser framför allt sköts av Samuel Olsson på trumpet jämte Mikael Karlsson och Linus Lindblom på tenorsaxofon. I finalen What Christmas Means To Me hämtad från Tamla Motowns digra katalog får vi dessutom feature på trombon.

SV har sin främsta styrka i sina samfällda stämmor. Kollektivet överglänser enskilda insatser. deras samverkande driv alstrar en sådan hänförande virtuositet att jag associerar till The Real Group och i vissa partier är inte jämförelsen med Manhattan Transfer helt orealistisk. Stämmorna var för sig kan förvisso låta lite näpna, undantagsvis en aning bleka vad beträffar männen. Där skiljer de sig från den flerfaldigt Grammy-belönade och långlivade kvartetten från New York. Apropå sättning ska poängteras att pianotrion färgar förnämligt, särskilt när de på egen hand ackompanjerar och bidrar med stick.

Övergången från ösiga öppningsspåret Cool Yule (S. Allen) till titellåtens långsamt framskridande ballad är anslående. Mönstret upprepas tämligen konsekvent. I traditionella sången Deck The Halls baxnar man över hur Skoglund byter från flygel till extremt distad wurlitzer vilket känns smått revolutionerande då de uppsprickande soundet låter som en väsande elgitarr. Santa Claus Is Coming To Town är ett utmärkt exempel på Skoglunds maffiga arr för SV och BBB. I I´ll Be Home For Christmas fäster man sig vid svepande vokala harmoniken och hur snyggt den backas upp av pianotrion. Vi jublar åt tjusig doa-kör, elegant vispspel av Löfcrantz Ramsay och kapellmästarens löpningar. Arret med mest spännande struktur hittas i Gabriel´s Message (trad). Snitsigt stick på piano i ett sakralt alster påtagligt arrat för att draperas i en uppjazzad djärv version. Julsångernas julsång O Holy Night tolkas respektfullt och stilenligt utan att göra det avtryck man föreställt sig. Jing-A-Ling, Jing-A-Ling bjuder på vokal akrobatik medan rytmsektionen får jobba för högtryck. I nämnt finalmelodi svänger det sannerligen om brasset och rytmsektionen.

Filmrecension: Nouvelle Vague – underhållande och rapp

by

Nouvelle Vague
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 december 2025
Regi Richard Linklater

Regissören Richard Linklaters förmåga att byta genre och stil likt en kameleont går inte att undgå men även respektera. Från den relativt lättsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt bälte. De ständiga genrebytena har dock lett till att det inte är helt lätt att sätta fingret på regissörens unika styrkor – än mindre signum. Linklaters kunskaper och färdigheter inom personregi eller dramaturgi är över det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort något genuint avtryck sedan nämnda Boyhood säger också något om att de kraftiga skiftena och den höga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltför många projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror.

Nouvelle Vauge må behandla ämnen och personer som kan stämplas som rena helgon inom filmkonsten men ännu en gång blir resultatet endast godtagbart, långtifrån den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till ämnet. Linklater är inte främmande för tunga ämnen, men han har alltid haft nära till en diskret – men mycket varm, humor. Och för att vara en film som studerar filmmakare vars idéer och visioner får ordet pretentiöst att framstå tafatt finns det ett behov att addera ett mått av komik, detta för att inte göra det hela alltför syrefattigt och livlöst. Nouvelle Vauge är också avsevärt mer tillgänglig och lättsam än den film och regissör som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att göra det hela någorlunda välkomnande för de som inte stirrat sig blinda på termer som mise-en-scène måste applåderas. Samtidigt resulterar det i att den centrala förhoppningen kring att förklara storheten gällande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltför simpel. I och med det massiva karaktärsgalleriet med legendariska regissörer som François Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rejält grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utgår från att det skall vara nog för att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater glömmer dock bort att göra porträtt som är det minsta tredimensionella. Om detta bara gällt förbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men även filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framstår tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan sägas om flertalet andra scener där det är genuint svårt att avgöra om det faktiskt är avsiktlig komik eller inte, en indikation på att Linklater inte helt har kontroll över sin film.

Det finns också ett övergripande problem med att majoriteten av dialogen framförs på franska. Även om det bidrar till en autenticitet är det uppenbart att Linklater själv inte behärskar språket och har använt ett bökigt system där producenten och manusförfattaren Michèle Pétin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta gör att den franska dialogen inte framförs med samma naturliga svada och självklarhet som om en regissör som behärskar språket hade stått för regin. Samma lite stela och olustiga känsla som då Pedro Almodóvar regisserade sin första engelskspråkiga film The Room Next Door. Än mer uppenbart blir detta i de få engelsktalande scenerna då Linklater visar upp en helt annan bekvämlighetsfaktor.

Trots dessa flagranta fel finns det också mycket att gilla, faktum är att Nouvelle Vague har ett förvånansvärt högt underhållningsvärde. Linklaters charmiga och hjärtliga humor får gott om utrymme, framförallt i den kaotiska produktionen där Godards vansinnesvisioner ständigt prövar tålamodet hos alla involverade. Porträttet av Seberg är också lysande, med en förvånansvärt stabil Zoey Deutch. Det är svårt att inte tråna efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uthärda för sex år sedan. Utöver det är filmen visuellt lysande vad gäller att fånga utseendet från Godards film, flera visuella hyllningar förekommer men det är kompositionen och närbilderna som bidrar till en fantastiskt trovärdig upplevelse som helt och hållet kommer undan att vara det minsta anakronistisk.

Nouvelle Vague är kanske inte så fulländad och medryckande som kunde anas från ämnet, men det är en märkligt underhållande och rapp film som kan avnjutas av nästan vem som helst, något som inte kan sägas om den faktiska filmen som står i centrum.

Testosteronstinn oberäkneligt omslutande metaperformance – Pappagruppen av och med Pompom Scenkonst

by

foton Niklas Holmberg

Manus, regi, scenografi, kostym: Pompom produktion (Sven Boräng, Ulf Rönnerstrand, Malin Molin)

Medverkande: Sven Boräng, Ulf Rönnertrand, Malin Molin och Harriet

Teknik: Solala Music & Backa Teater

Ljudkomposition: Svenska jack

Spelas i Gamlestans fabriker (symbiont culture) Textilgatan 14 i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet och Göteborgs Stad

Urpremiär: 17/12 2025

Spelas till och med 25/1

För att kunna påvisa en trend avkrävs Spanarna i P3 alltid tre exempel. Att pappor under innevarande säsong blivit ett trendigt tema i Göteborgs teaterliv kan verifieras med den usling till patriark som Dag Malmberg skoningslöst gestaltade i Katt på hett plåttak, helgens lyckade gästspel på Stadsteatern av kvinnliga kompaniet Abnorm scenkonst och deras projekt Farsor samt Pappagruppen av och med Pompom produktion. Bägge fria grupperna problematiserar ämnet genom att föra in självbiografiskt stoff, även om man inte kan ta för givet vad som är sken och vad som är verklighet. Något som ger uppsättningarna en raffinerat mystifierande anstrykning. En avgörande skillnad är Pompom scenkonst gjort allt själv och inte brytt sig om att anlita extern hjälp inklusive så kallat regiöga. Inte utan att det märks här och var. Ett par smått oförklarliga scener á la happening/ installation hade tjänat på att behöva motiveras för extern regissör.

Ulf Rönnerstrand har setts i åtskilliga uppsättningar på Backa Teater varifrån han för närvarande är tjänstledig. Sven Boräng tillhörde i många år Malmö Stadsteater medverkade också i Skalv på Folkteatern, megaproduktionen Nationen på Backa samt i flera uppsättningar i teaterhuset vid Götaplatsen. 41-åringen som också är sångare har förekommit i flera tv-serier såsom Systrar 1968, filmer (gjorde succé i Händelser vi vatten) och hade en huvudroll i Från djupet av mitt hjärta. Frilansaren Malin Molin har det gemensamt med Boräng att hon utbildat sig för yrket på Wendelsberg och Teaterhögskolan i Malmö och de bor under samma tak. Hon har gjort sig känd som uppläsare, fanns med i tv-serien Falkenberg Forever, gjort film och spelat på stadsteatrar i Borås och Malmö. Osäker på om jag sett Molin agera live tidigare.

Var lite orolig för att jag inte skulle hitta till stället där de håller till. Checkade kartor och hittade därefter en bra vägvisning på gruppens facebooksida, vilket medförde att jag istället blev så pass tidigt att jag funderade på att ta ett glas i närheten. Blir insläppt som en av de första samtidigt med Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Några praktiska faktorer avviker från gängse praxis: Man blir aldrig avprickad. Bag-in box erbjuds och serveras för oss som önskar mitt under föreställningen. Vi välkomnas av medlemmarna i det lilla kompaniet vars devis är att göra avskalad och uppriktig dramatik. Andelen anhöriga och kollegor är frapperande hög, ett faktum undertecknad påpekar för Boräng. En smula förvånande att ingen av de lediga skådespelarna går i svaromål vid någon av de många tillfällen som yppar sig. Vad hade hänt då, om de behövt plocka upp efterfrågade inspel?

Samtliga i publiken tilltalas eftersom det ingår i upplägget att vi sökt oss till samma stödgrupp. Av särskilt Ulf Rönnerstrands rollfigur blir vi inte bara ombedda att ge respons utan också anklagade i uppseendeväckande aggressiv ton. Premiärpubliken på cirka trettio personer slår sig ner på gruppvis utplacerade platser. Lokalen saknar naturlig scen och verkar inte ha färdigställts för sitt ändamål. Man utgår från befintliga förutsättningar i den gamla fabrikslokalen. Innan ”spelet kan börja” sker introduktion med tyngdpunkt på genomgång av regler från initiativtagaren Sven Boräng, stående upphöjd över oss talande med myndig stämma. I det läget sitter samtliga på uppmaning i en stor ring och skådeplatsen blir naturligtvis ytan innanför.

Konceptet för Pompom Scenkonst och Pappagruppen enligt dem själva? Målet är att få utövare och mottagares hjärtan att slå i samma takt genom berättelser som kretsar kring relationer, sårbarhet och erfarenheter som riskerar hamna i skuggan. Pappagruppen är ”en föreställning för alla som nån gång haft kontakt med en pappa”, en vidare definition än normalt vilket medför att även Malin Molin uppfyller kriterierna. Pompom vill med rå ärlighet placera sig mitt i den heta diskussion om manlighet och rollen som far. Bilden av faderskap och förändringen som skett utforskas. Från auktoritär försörjare till krav på att vara närvarande och känslomässigt kompetent. Hur har Boräng och Rönnerstrand gått till väga när deras fäder inte lanserat sig som förebilder? Hur navigera i en motsägelsefull samtid?

Uppsättningen ska fungera som ett stöd för alla som påverkats ( i värsta fall drabbats av trauma) av relationen till sin pappa. Att många växer upp med fler än sin biologiska pappa berördes inte. Innehållsdeklarationen kungör vidare att gruppen söker efter gemenskap, upprättelse och ömsesidig förståelse, snarare än att utvärdera sin egen papparoll. Detta görs genom samarbetsövningar, brottning(!) och övningar där vittnesmål kan avläggas. Processen beskrivs av en ur trion som det roligaste och mest kaosartade denne varit med om. Väggar är täckta med post it-lappar och på stolar finns Pappagruppens uppdaterade regler publicerade, vilka vi givetvis förhörs om. I detta skede blir det riktigt roligt, eftersom vi blir osäkra. Vad har vi ställt upp på? Stundtals verkar det som den den tänkta stöttande sammankomsten byter skepnad, ömsar skinn genom att tillåta att förtryckare styr en urspårad sekt. Har för mig att jag läst uppgift om att uppsättningen skulle vara åttiofem minuter lång, vilket nog stämde.

Kom i samspråk med en främmande kvinnan som satt intill både före och efter. På fråga svarades att jag brukar anteckna, men denna gång blev det obekvämt, vilket innebär att jag sällan minns drastiska övergångar. Skrev däremot i påbjudet moment en uppriktig mening, ofrånkomligen inte utan bitterhet, riktad till min sedan femton år tillbaka döde far. Dock har ingen kunnat kalla mig för pappa. I avsaknad av anteckningar ger jag mig i kast med vad i brist på bättre benämning kan kallas för gestaltande performance med autentisk prägel. Vad som sticker ut efteråt är å ena sidan en fängslande oförutsägbarhet och diffusa uppgörelser genomsyrade av oväntad aggressivitet. Å andra sidan väcktes hos mig uppfattningen att manuset är förhållandevis tunt. Styrkan ligger i själva ämnet, hur olika aspekter demonstreras och inte minst sätten publiken görs delaktig. Man blir varse att smärtsamma omständigheter behandlas, att männen har nerverna utanpå. Sjukjournaler citeras. Om Boräng skarvar i sin roll eller redovisar faktaunderlag om sömnlöshet svävar publiken i ovisshet om.

Ett antal scener, vare sig de är fysiskt livfulla, presenterar dilemman eller ger speciella infallsvinklar, förstärks genom den musik som sätts på. En mix av EDM , ambient och kusliga tongångar. Ett tag undrar man om vi ska behöva dansa loss för att få bort spänningar. Framför allt uppspelade beats med ganska uppskruvad bpm ger den hårt arbetande trion extra energi. Harriet (på Pompoms fb-sida upplyses om att hon är Rönnerstrands dotter) som kanske är nio år och i omgångar involveras i föreställningen, är mer än statist, har överraskande många repliker, ger lustfyllt järnet på slutet till någon slags techno. Lyckan lyser i hennes ögon. Grejen är att hon som har cowboyhatt inte ägnar sig åt intränade moves, raglar snarare runt imiterandes synnerligen ostadiga vuxna som stjälpt i sig alldeles för mycket. Ska det skildra ett minne av pappa?

Vi kommer karismatiska skådespelare väldigt nära rent fysiskt, sannolikt också mentalt. Och det är en fröjd att ta till sig hur repliker bombarderar oss, med vilken lidelse vissa scener framställs. Jag tror det är premiär för min del vad beträffar att uppleva Boräng och Rönnerstrand spela mot varann. Båda tycks älska att utmana, testa gränser och Rönnerstrand som mest agerat framför barn och ungdomar tycks barnsligt förtjust i upprepningar. Dem emellan handlar det mer om kraftmätning än bromance. Brottningsmatchen med fulknep är lite läskig, liksom förnedringsakten på slutet där maktpositionen är den motsatta. Antar att aggressionerna ska påvisa svärta och sår i själen, oförrätter som legat latent sedan uppväxten. Sjätte regeln om att öppna sitt hjärta i stödgruppen betonas.

Ofrånkomligen intar Malin Molin mestadels en funktion som sidekick. Drygt ett dygn senare är det de två breven hennes alter ego fått som etsat sig fast. Hon som säger fylla jämt låter oss lyssna på två väsensskilda brev från pappan. Ett där hon beskrivs glädjestrålande som en enorm tillgång och ett som en lika stor börda.

Vill inte spoila. Men ett par saker saker till förtjänar att belysas som hastigast och betonas än mer. Långt in i Pappagruppens händelserika sammankomst vidtar en sista ommöblering. Då ges möjlighet till ”mötesdeltagare” som hade hoppats på ett annat innehåll att lämna. Återigen, vad skulle uppstå om ett gäng ansåg att Pappagruppen är misslyckad scenkonst och lämnar när tillfälle erbjuds? Man är förrädiskt skickliga på att i ena stunden skapa förtrolighet och omtänksamhet för att i nästa stund utsätta publiken för kittlande olust och förvirring. Snacka om meta-perspektiv av en upptrissad premiär inför vänner och anhöriga, kollegor och enstaka recensenter. Mot bortre väggen står en röd bil parkerad och en ingång till lokalen är dess carport. Gör nog klokast i att inte säga b fast jag sagt a, bara hänvisa till Tjechov och hans gevär på väggen i Onkel Vanja. Ett första besök med mersmak hos Pompom Produktion! Hatten av för en anmärkningsvärd iscensättning av omtumlande känslor som belönades med stående ovationer.

foton Niklas Holmberg

Kardborreshowen – fartfylld humor med en lugn humoristisk dramatik

by

Kardborreshowen
Manus Per Andersson och Håkan Johnsson
Regi Edward af Sillén
Premiär 17 december 2025 på Rival i Stockholm och åker efter ett par föreställningar i Stockholm på Sverigeturné

Här får vi vara med på en otroligt fartfylld resa, med energi, humor med en lugn humoristisk dramatik. Temat, kardborre är tankegivande som är en röd tråd.

Humorn är absolut humor, vi får skratta åt oss själva, åt olika situationer men ändå då vi är tillsammans.

Per Andersson står för en humor som är snabb, fartfylld med energi och snabba vändningar.

I fokus är att vi är tillsammans eftersom det blir en lek där vi i publiken får välja rubriken för varje scen. Vi får kasta kardborreboll mot en duk olika rubriker.

Per är professionell i sin form bland annat mötet med publiken, även de som inte gör det som ”förväntas”. Musikerna som finns på sin egna lilla scen är otroligt professionella, de får också sitt solo i olika nummer. De är så bra.

Det finns en start, en mitten och ett avslut i tanken utifrån kardborre, humor och leken.

Inför föreställningen säger Per Andersson:
– Att få kasta sig ut i Sverige och spela kan vara det bästa som finns. Jag har köpt in åtta nya peruker och är fulladdad med infall och skämt åt alla håll! Mötet med publiken och känslan att vad som helst kan hända med hjälp av humor är livets mums. Yeeehaaaa!