• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Inspection – stark film som gör mig både ledsen och glad, välspelad

1 mars, 2023 by Rosemari Södergren

The Inspection
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi och manus Elegance Bratton
I rollerna Jeremy Pope, Gabrielle Union, Bokeem Woodbine, Raúl Castillo

En berörande film som till stor del är självbiografisk där filmens regissör Elegance Bratton skrivit manus och utgår från sitt eget liv. En berättelse om den amerikanska marinkåren, om att vara svart och homosexuell 2005 och om att längta efter sin mammas kärlek. Om tillhörighet, om mobbning, om ultra-maskulina värderingar och om att aldrig duga hur mycket man än kämpar, hur duktig man än är. Av och till gör det väldigt ont i mig att se hur utsatt regissörens alter ego Ellis French är.

Ellis mamma har tagit avstånd från honom för att han är homosexuell. Han blev utslängd av sin mor som tonåring. Efter att ha levt som hemlös några år sökte han in till marinkåren. Livet som rekryt hos marinkåren var hårt och krävande och då övriga rekryter insåg att han var homosexuell blev han svårt mobbad, inte bara av övriga rekryter utan också av officerare som ledde deras utbildning.

Speciellt en av officerarna, en kraftig svart man, trakasserade och plågade Ellis kallhjärtat. Jag funderar på om anledning är att Ellis också är svart – och officeraren vet att det krävs mer av en svart för att ta plats än en vit. I alla fall på den tiden, kan jag tänka mig.

Jag tycker det är svårt att förhålla mig till marinkåren och dess upplägg. Att det militära som ska försvara ett land i krig kräver en form av disciplin och hierarki är väl en förutsättning för att det ska fungera. Att alla i en armé skulle sitta ned och diskutera vad som ska göras skulle förstås inte fungera. Att dessa marinkårister måste vara fysiskt vältränade kan jag också förstå. Men ändå sänder skildringen av träningen sekt-vibbar där de sjunger ramsor då de springer, som en form av hjärntvätt. Det är skönt med en skildring av marinkåren som inte är hyllande men samtidigt ändå gör det lite begripligt varför unga män och kvinnor kan dras dit.

Filmen visar också att i det svåra finns det ändå människor som reagerar, människor som har medkänsla för andra och som inte går med på att driva mobbning för långt.

Ellis gör allt för att klara uttagningen och det är så tydligt att han gör det mest av allt för att bli accepterad av sin mamma. För att bli älskad av sin mamma står han ut med vad som helst. Men han har växt av utmaningarna och börjar inse att om hans och mammans relation ska fungera måste hon acceptera att han är homosexuell, det är en del av honom.

Filmen ger en fascinerande inblick i ett speciellt slags liv men är också en mycket sorglig berättelse om hur en ung man måste kämpa för att bli älskad av sin mamma. Det är egentligen obegripligt att en mor kan slänga ut sin tonåring.

Denna film går inte att se oberörd, den drar in mig och berör mig – gör mig både ledsen och glad, den ger hopp och känns i magen.

Förhoppningsvis är livet för rekryter hos marinkåren något bättre nu. 2010 godkände senaten i USA den lag som ger öppet homosexuella rätt att tjänstgöra i militären.

Jeremy Pope gör rollen som Ellis. Han är så enastående och äkta i rollen. Hans insats är en av filmens plus. Jeremy Pope Golden Globe-nominerades för sin insats. 2019 nominerades han till teaterpriset Tony i två kategorier – för sin insats i dramat Choir Boy samt sin gestaltning av Eddie Kendricks i musikalen Ain’t Too Proud. Han nominerades till en Grammy för samma musikal, och året efter sågs han i miniserien Hollywood vilket resulterade i en Emmy-nominering. För The Inspection har Pope hittills erhållit Virtuoso Award vid Santa Barbara International Film Festival. I två kommande filmprojekt spelar han Jean-Michel Basquiat respektive Sammy Davis Jr.

Fakta om regissören, Elegance Bratton:
The Inpection är hans debutfilm. I marinkåren har han arbetat med interna filmproduktioner. Efter fem år hos marinen inledde Bratton sin civila karriär med kortfilmer, samt realityserien My House och dokumentären Pier Kids.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Marinkåren

Filmrecension: TÁR – aktuellt och en berättelse som griper tag

1 mars, 2023 by Birgitta Komaki

TÁR
Betyg 4
Svensk premiär 3 mars 2023
Regi Todd Field

Lydia Tár är en kvinnlig dirigent i ett yrke som domineras av män. Ett yrke som innebär makt och berömmelse för den som lyckas. Och Lydia har en otrolig erfarenhet och en
fantastisk karriär. Belönad och respekterad och omgiven av beundrande musiker och
publik. Med självklar auktoritet uttalar hon sig om musik och kompositörer. Ingen i omgivningen ifrågasätter hennes uttalanden och hennes makt.

Men makt korrumperar och Lydia utövar härskarteknik mot sina elever och sin omgivning. Skickligt manövrerar hon bort de regler som gällt och tar över makten.
Hennes behandling av assistenten Francesca (Noemie Merlant) och förflyttningen av Sebastian (Allan Corduner) vars öron blivit för gamla är tydliga exempel på hennes maktfullkomlighet.

Men den manipulerande offentliga Lydia har också en privat sida. Hennes relationer
är helt på hennes villkor och hon har inget medlidande. Hennes enda varma relation är till dottern Petra. Hon tar det hon vill ha och avslutar andra utan pardon. Men hon får också betala ett högt pris.

Cate Blanchett gör rollen som Lydia Tár så intensivt och självklart att man glömmer att
filmen är en fiktiv dokumentär. Man glömmer också att den är 2 timmar och 38 minuter lång. De musiker som refereras till är verkliga och bidrar till att historien känns autentisk.

Filmen om Lydia Tár väcker många känslor. Den inledande intervjun är ett prov på intellektuellt bollande och väcker frågan om filmens handling. När filmen sedan början väcker Lydia mest känslan av en kall person med narcissistisk läggning. Kombinationen av makt och hennes personlighet gör att hon blir en person som är beundrad och fruktad men också skrämmer.

När hennes värld rasar samman blir fallet hårt. Omständigheter som samlas och vänds mot henne blir till ett drev från alla håll. Fortfarande inte särskilt sympatisk kan man ändå känna ett visst medlidande med henne. Filmen blir som en Metoo historia med omvänd förtecken. En Metoo som mer handlar om odemokratisk styrning än sexuellt utnyttjande. Ett alltid aktuellt ämne och en historia som griper tag. Cate Blanchett bör absolut vara aktuell för en Oscars för sin roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fullsatt auditorium hänförs av ojämförlig genrefri musikalitet – Lill Lindfors med Claes Crona trio och Mats Norrefalk i Lerum

28 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

26/2 2023

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Man ska inte prata om en dams ålder. Nöjer mig därför med att konstatera att Lill Lindfors haft en mycket lång karriär, något som avhandlas i ett par humoristiskt anlagda monologer vilka utgår från gapet mellan generationer. Vidare görs en upplysande resumé över de första decennierna och hur allt började i Jag är kvar. Beundransvärt att artisten ännu vill stilla publikens längtan efter att få höra henne live. Lill Lindfors förblir i egenskap av genrefri textbehandlare, medkompositör, stå-upparre och rytmiserande vokalist ett unikum. Populariteten fick som bekant ytterligare spridning och uppsving i och med deltagande i Så mycket bättre. Visa, samba, calypso, jazzvibbar, blues, ädelschlager, vals, tango, popballader, souldoft, singer somgwriter-alster, världsmusik. Få stilar är henne främmande. Listan av vad som finns på repertoaren i Lerum imponerar sannerligen. Kan inflikas in att hon varit här tidigare.

Har känt till henne sedan barndomen och ärvde pappas ikoniska Du är den ende. Sett henne tre gånger tidigare i närtid, varav konserten i Mölnlycke för fem år sedan var ett krön. Blev den gången så rörd och charmad att högsta betyg utdelades. En lika oundviklig som förrädisk berusning att ha med sig in till kvintettens turnéavslutning i Lerum.

foto Christer Åkerlund

Med kvintett avses jämngamla eleganten Claes Crona vid flygeln med meriter från en lång rad samarbeten med storheter, Johan Löfcrantz Ramsay (träffade honom veckan före efter konsert med Peter Asplund Aspiration) bakom trummorna, Mats Norrefalk på gitarrer samt för den här turnén nytillskottet Mattias Svensson på kontra- och elbas. Om jag är korrekt underrättad ansvarar antingen Norrefalk eller Crona för finessrika arrangemangen. Har haft förmånen att höra herrarna musicera ett otal gånger, fast inte tidigare tillsammans. De tillhör givetvis översta skiktet i landet på sina instrument, bildar ett närmast osannolikt stabilt gäng, lyhörda för infall. Att stjärnan som maximalt fyller Dergårdsteatern ansvarar för låtlistans utformning inklusive sammanbindande mellansnack/ recitation råder ingen som helst tvekan om. Självklart bjuds på soloavsnitt, features, läckert groovy duell och från Mats Norrefalk medryckande uppvisning på egen hand i La Partida (komposition från Venezuela) på soprangitarr.

Av en slump sammanträffar jag nästa kväll med arrangörens konferencier Qlaez Wennberg på Bio Roy, eftersom vi var och en på sitt håll bestämt oss för att se filmen om långlivade oemotståndliga prog-rockbandet King Crimson, centrerade kring den märklige Robert Fripp. I dokumentären anser en av de intervjuade att viktigast under ett gig är att vara närvarande och uppmärksam. Råd som praktiseras till fulländning av samtliga på scenen, belägen ett par mil utanför Göteborg.

foto Christer Åkerlund

När Lindfors äntrar scen, på sedvanligt manér i ensamt majestät, markeras uppsluppen öppning. Redan från första tonerna i Musik skall byggas utav glädje reagerar publiken med taktfast klappande. På kommando levereras kvicka inpass från varje musiker. Halvt på skoj, halvt på allvar ägnas första monologen åt obönhörliga konsekvenser av ansenlig ålder.

Rytmsektionen är fantastiskt tajt, otroligt följsam och understödjer alldeles lagom. Dessutom hörs från basist Mattias Svensson ett antal formidabla inlägg, både elförstärkta och akustiska. Utses därför till eftermiddagens överraskning, växte ut till en gigant genom suveränt dekorerande i passande passager. Ändå var basen lite lågt mixad inledningsvis. Ljudet var överlag mycket behagligt. Fast huvudpersonen begärde justeringar flera gånger. Och ibland uppstod en smula obalans, vilket missgynnade volymsvag flygel. Se det sagda som påpekanden i marginalen.

foto Christer Åkerlund

Lindfors är inte känd för att sjunga på andra språk än sitt modersmål. Begåvade översättningar är däremot legio i hennes katalog. Ett par undantag görs, till exempel referens till Jamaica och Harry Belafonte som anknyter till anekdot om möte med honom. Den och Det ska jag köpa mig med tillhörande utdragen monolog tillhör inte numren som flyger högst. Istället ska ett knippe andra alster framhållas från första set. Tänker på originella svala Jag tycker inte om dej (sympati), med delikat stick av Crona, ett stimulerande medley om initiala kontakten med jazz och blues med utmärkt prov på shuffle-lir jämte pianist i framkant, samt framförandet av Kris Kristoffersons megahit Me And Bobby McGee omvandlad till fräckt sugande beat. I ett utsökt arr på Jag vill nå dig (längtans samba) noteras hur sömlöst svävande sång ackompanjeras med Norrefalk i spetsen och dennes raffinerade klanger i solopartier.

Exceptionellt lyhörda interaktioner borgar spledes för att musiken sitter som en smäck. Vi snackar spelglädje de luxe! Blir en makalös bonus på upploppet i första halvlek när Norrefalk fingerfärdigt rivit av ett solo. Utmanas i oförglömlig duell av Mattias på pumpande elbas Mats, svara med riffande garneringar på en av sina gitarrer. Efter denna häpnadsväckande urladdning tar föredömligt organiserad paus vid.

foto Christer Åkerlund

Som framgår har Lill Lindfors bästa tänkbara uppbackning. Själv behärskar hon förnämligt sitt vokala uttryck, får fram rätt nyanser och tonfall. Utan att vara rörd som i Mölnlycke, registreras värmen som sprids, lustigheterna (gärna pikanta) som serveras. Vore orättvist att beskriva egenheten som elefanten i rummet. Och man ska undvika att såra, men hänsynsfullhet måste vägas mot påtaglig observation. Dilemmat handlar om att somliga stavelser går förlorade före paus. I andra halvan textas lyckligtvis i princip perfekt. Hör till saken att Lill ger sig i kast med avskalade ballader jämte tämligen munviga verser och monologer.

När Here Comes The Sun (G. Harrison från Abbey Road-albumet) tolkas resulterar det i brett leende. Tjusas av optimistiska melodin, hur den knådas. I centrum Mats i duett med oerhört vitala kvinnan som tilldelats såväl heders-Grammis som medalj av kungen, plus batterist Johan med vispar. Av mina anteckningar framgår att Sången han sjöng var min egen, Roberta Flacks underbara mjukishit, hörs så avskalad med feature från Mattias Svensson, att man blir alldeles exalterad. Hudlösa kärlekssången, resonansen från gitarren och ypperliga anslaget på klaviaturen gör ett enormt helgjutet intryck.

foto Christer Åkerlund

Ett pärlband av omtyckta ballader i vissa fall snarare visa, införlivas i programmets andra halva. Hänryckt publik njuter av recitation och naket framförande av Så skimrande var aldrig havet, stillsamt stretchande poesin från Bo Setterlind i Du är den ende samt Thorstein Bergmans Om du nånsin kommer fram till Samarkand. Sist nämnda visa har lagts som sista extranummer. Naglar genom sitt vackra vemod och successiva stegring fast hängivna lyssnare som nyss gett stående ovationer. Norrefalks eftertänksamma, enastående klanger avlöses av dito från Claes Crona, vars pianospel naturligt nog präglar dessa innerliga sånger. Artisten själv leder oss med den äran igenom vackra kompositioner.

Trots utförlig recension har inte allt innehåll” ”redovisats”. En omständighet som inte kan förbigås är att Mats Norrefalk, den pensionerade lektorn som superbt och exakt avvägt trakterar tre gitarrer, muntrar upp artisten och oss genom att sjunga duett, alternativt ta egna vokala initiativ. Kul och oväntat! Lill Lindfors teatrala och humoristiska sida framhävs underhållande i både monologer och låtar. En dylik höjdpunkt är förstås hennes Ägget med ekvilibristisk tillförsel av Norrefalk. En annan är virtuost samstämmiga, tangodoftande rytmer vilka bär fram En sån karl/ En man i byrån. Bägge sångerna föregås av sammanlänkande mellansnack av yppersta snitt. Skämtsamma tonen understryks på begäran av entertainerns höghastighetsversion av Robban Brobergs Mitt lilla fejs. Lill Lindfors och hennes eminenta medmusikanter infriar till fullo förväntningarna på den fullsatta Dergårdsteatern.

foto Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Korsett – en lång plågsam resa mot ett ytterst förutsägbart slut

28 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Korsett
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Marie Kreutzer
Medverkande Vicky Krieps, Colin Morgan, Finnegan Oldfield m fl.

Något av det mest plågsamma jag sett. En lång plågsam resa mot ett ytterst förutsägbart slut.

Kejsarinnan Elizabeth av Österrike, även kallad ‘Sisi’, är dessutom drottning av Ungern. Hon är avgudad för sin skönhet och känd för sitt inspirerande mode. År 1877 fyller hon 40 är och de räknas som officiellt som en gammal kvinna. Hon är inte längre ung och vacker. I början kämpar hon för att upprätthålla sin image genom att knyta sin korsett hårdare och hårdare. Eller nja, hon gör ju inte detta själv. Hon har förstås tjänstefolk som går knyta hårdare och hårdare – och tjänstefolk som får stå ut med hennes temperament. Hon är en kvinna helt fast i bilden av att en kvinnas värde bara sitter i skönheten.

Det liksom helt omöjligt att tycka synd om henne eller att sympatisera med henne. Hon är gynnad. Enormt gynnad. Hon äger egna slott att resa till. Hon är bulimiker och anorektiker, det är uppenbart. Hon är dessutom heroinmissbrukare. Det är svåra tillstånd som kräver stöd och hjälp. Men då hon samtidigt är så jag-fixerad och helt struntar i att finnas till för sina barn är det helt omöjligt för mig att identifiera mig med att eller känna sympati för ‘Sisi’.

Hon är trots allt en stenrik kvinna som har alla möjligheter att göra bra saker. Istället deppar hon ner sig totalt, bland annat för att hennes själsfrände och nära vän, en manlig kusin, inte vill ha sex med henne, eftersom han är homosexuell. Visst är det en tid då kvinnor inte släpptes in i maktens rum men det fanns ändå mycket hon skulle kunna engagera sig i. Jag tycker det är ointressant att följa en så gynnad kvinnas situation. Om en sådan film ska engagera mig måste det finnas något allmängiltigt i berättelsen, men det kan jag inte hitta.

Jag vet att på sina håll är filmen uppskattad. Den var nominerad till Un Certain Regard vid Cannes filmfestival 2022 och vinnare av Un Certain Regard för Bästa skådespelare till Vicky Krieps 2022 och dessutom bästa film på London filmfestival 2022.

​

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En vacker dag

28 februari, 2023 by Rosemari Södergren

En vacker dag
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Mia Hansen-Løve

En varm och väldigt mänsklig berättelse om en ung änka, Sandra, som bor med sin åttaåriga dotter och ställer upp väldigt mycket på sin sjuka pappa.

Det är två olika berättelser som snirklar runt varandra, vilket är både positivt och negativt. Sandras pappa är en pensionerad professor i filosofi som drabbats av en slags demens-sjukdom som gör att han tappar förståelse för vad saker är och han tappar sitt språk. Det är en förfärlig sjukdom och ännu värre för en man som honom som var så intellektuellt kunnig och älskade att läsa. Hans bibliotek är imponerande och när han måste flytta till ett vårdhem måste böckerna flytta eftersom familjen inte har råd att betala för hans lägenhet samtidigt som de ska hjälpas åt att betalas hans plats på vårdhemmet.

Berättelsen om honom är berörande och jag skulle gärna ha ännu mer fokus på den. Istället är huvudberättelsen Sandras kärlekshistoria. Av en slump mötet hon en gammal vän, Clément, som också var en nära vän till Sandras avlidne make. En gnista tänds och Sandra tar sig tid att träffa Clément. Väldigt fint skildrat växer deras förhållande. Eftersom de känt varandra så länge verkar de känna att det är lite konstigt att ta steget till ett kärleksförhållande. Efter ett några träffar börjar de att ha sex med varandra. Men hur mycket är det ett förhållande? Det är en svår situation eftersom Clément är gift och har en son i ungefär samma ålder som Sandras dotter. Clément vacklar fram och tillbaka mellan sina känslor för Sandra och sin samhörighet med sin fru och sin son.

En av filmens stora styrkor är att skildrar människor som känns äkta, realistiska. Sandra liksom hennes syster, deras mamma och pappans nya kvinna och övrig släkt hjälps åt med att besöka och stödja pappan. Det är inte överdrivet gulligt skildrat men mänskligt och inte Ingmar Bergman-hysteriskt. I dagens film och tv-serie-sammanhang är det nog en dominans av kriminalhistorier av olika slag med brott och mord. Det är skönt med en film som varken skildrar en mängd av våld och inte heller skildrar en överklass som aldrig behöver bry sig om ekonomin. Här är en normal kvinna som har ett arbete för att försörja sig och som gör sitt bästa på jobbet, för sin dotter och sin pappa. När hon nu möter en kärlek ställs hon inför att välja och prioritera. vad är viktigast, plikten mot andra eller att få leva i en passion.

Ett minus är att filmen är ihopklippt lite rörigt. Det pendlar lite väl snabbt i tiden och i rummet emellanåt. Plötsligt har det gått ett par månader eller ett halvår eller så plötsligt byts scenrummet ut och de befinner sig på en plats. Jag tycker sexscenerna är lite långtråkiga, lite för gullepluttiga, som om regissören ville visa hur vackra de två är. Känns övertydligt.

Filmen spretar lite åt olika håll – fast å andra sidan är det ju precis sådant livet är. Om ens föräldrar blir svårt sjuka händer det ofta samtidigt som annat pågår i livet.

En av styrkorna i filmen är att det sägs en del under ytan. Sådant som kräver att man kan sitta och koncentrera sig. Så det är inte en film man för se med Zara Larsson i publiken (ni vet hon som vill att man ska få skrika och störa varandra under filmvisningen).

Ett exempel på det små detaljerna som berättar om det som rör sig i det inre är hur Sandra som är sympatisk och verkligen bryr sig om sin dotter ändå beter sig osympatiskt vid ett par tillfällen. Som när de sett en film på bio och Sandra helt mosar sönder och trampar på dotterns glädje över filmen eller när de hälsar på Sandras pappa på vårdhemmet och deltar i sångträff. Dottern och hennes morfar har kul och mysigt och Sandra får panik och bara måste gå därifrån och tvingar med dottern. Det är som att det bara är mot dottern Sandra kan bete sig missunnsamt, kanske för att de står varandra så nära.

En berörande film om äkta människor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in