• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mästerligt musicerande mer kontemplativt än någonsin – Sphere av Bobo Stenson trio

22 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Woong Chul An

Bobo Stenson Trio

Sphere

4

Inspelad april 2022 i Lugano

Producent: Manfred Eicher

ECM

48:17

Releasedatum: 17/3 2023

Bobo Stenson Trio är inte bara en i raden av åtskilliga utsökta pianotrios i Sverige, av vilka vi är nästan osannolikt välförsedda. Man tillhör dessutom sedan länge en av de mest respekterade treenigheterna i Europa. Sphere är fjärde skivan med nuvarande sättning: Anders Jormin från Göteborg på bas och trumslagare Jon Fält med rötter i Gävle. Formationen kommer från olika generationer. Stenson som spelat med bland andra Jan Garbarek, Tomasz Stanko och Charles Lloyd är 40-talist, professor Jormin född sent 50-tal medan Fält är av årgång 1979. Pianisten som tilldelats kunglig medalj hörde jag live första gången med Rena Rama 1976 på Nef, basisten under 80-talet och den lika lysande rytmläggaren förmodligen i början på 2000-talet. Såg dem senast på Nef på min 60-års dag och har träffat medlemmarna vid flera tillfällen. Bobo Stenson trio har erhållit såväl Grammis som Jazzkatten och Gyllene Skivan.

Nya albumet är lustigt förpackat, påminner om matrjosjka-dockor. Det vetter åt konstmusik och ägnas i första hand åt nordiska modernistiska tonsättare. Ett par stycken av Anders Jormin har komponerats i samma anda. .Trion omfamnar improvisationens ovissa förutsättning i nära samarbete med skivbolagsboss och producent Manfred Eicher. arbetet i studio beskrivs som en koncentrerad undersökning av det material de bestämt sig för, denna gång nordisk inriktning.

Närmar sig på så vis intuitivt vals skriven av Sibelius dekonstrueras, två stycken av Sven-Erik bäck varav ett har psalm i titeln för in element av ambient, körmusik av norske festspelskompositören Alfred Janson (gjorde musiken till filmen Ägget är löst) och ett av Jormins original till Charles Yves (undantag från nordiska huvudspåret). Danske tonsättaren Per Nörgård förekommer två gånger genom att samma melodi får varierande utseende. Smart att låta You Shall Plant A Tree (text Piet Hein) rama in det subtila utforskandet som konstituerar albumet.

foto från Jon Fälts fb-sida bild Jan Granlie

Måste omgående betonas att det tycks som om ett kollektivt beslut tagits om att spela extremt långsamt, vilket gör musiken mestadels introvert. Önskas jazzig puls behöver du vända dig någon annanstans. Man går längre än att allmänt angripa musiken ur en reflekterande och kontemplativ hållning. Ibland uppstår ett trankilt lugn, ibland blir hållningen alltför esoterisk, stöter bort mig. Kanske behövs en tillvänjningsprocess? The Red Flower (Jung-Hee Woo) heter en av få stycken som bryter mönstret, erbjuder en slags varsam swing. Det är en hoppfullt dröjande och lite snirklig melodi där man vill utbrista ”vilken makalöst känslig approach! Annars dominerar avmätt klarhet och fridfull introspektion, motsatsen till upphetsande boppiga tendenser med pulserande rytmik.

You Shall Plant A Tree kännetecknas av vacker refräng som etsar sig fast. Spännande grepp att vilja knyta ihop säcken genom att lägga en utsmyckad variation av melodin som sista stycke. I detta konsekvent dröjande musicerande inträffar försynt första jazziga inslaget i Kingdom of Coldness (A. Jormin). Stillsam skönhet råder, vecklar ut sig efterhand ytterst raffinerat. Här och i åtskilliga passager blir man upprymd av Stensons magnifika sätta att pausera, hans anslag och hur han backas upp av rytmsektionen. Örongodis för oss musikälskare! Communion Psalm av Sven-Erik Bäck (1919-1994) är en annan höjdpunkt med sin rogivande anstrykning av Keith Jarrett.

Esoteriska Valsette op.40/1 präglas av spel med stråke av Jormin och cymbalklanger av Fält. Också i föregående stycke av Alfred Janson opererar ovan nämnda musiker i framkant, i ett diffust kringvandrande alster med nordiskt melankolisk touch. Båda titlar är signifikativa för ECM-soundet. Alla vi som kommit i kontakt med detta sound vet vad som avses. Således krävande lyssning som i mina osofistikerade öron förekommer väl ofta. Inser samtidigt att trion existerar vida bortom behovet att demonstrera spelskicklighet. Fantastiska musiker som dessa tre behöver inte bevisa sin status.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Saint Omer – storartad film berättad i lugn takt

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Saint Omer
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Alice Diop
Skådespelare Kayije Kagame, Guslagie Malanda, Valérie Dréville, Aurélia Petit

En storartad film om svåra frågor och berättat återhållsamt, i lugn takt där mycket händer under ytan. Till nittio procent utspelas handlingen i en domstol men det är egentligen ingen rättegångsfilm. En ung kvinna, Laurence Coly, står inför rätta för att ha dödat sitt barn, en dotter på 15 månader. Men det är inte rättegången och hur domen faller som är filmens berättelse. Det handlar om hur vi människor påverkas av det vi utsätts för, de utmaningar vi möter och hur vi klarar av den, hur starka vi är när vi känner oss helt övergivna. Och hur kan människor få bli så ensamma att de förlorar kontakt med verkligheten?

Pä ett sätt är denna film mer teater än film. Kameran vilar länge på ansikten, låter oss känna in ansiktsuttryck på djupet, människorna får tala och får utveckla resonemang och ändå finns det en fördel med att det är en film. Om berättelsen framförs på scen är det många i salongen som inte skulle kunna se ansiktsuttrycken, nu sitter vi alla på första parkett.

Filmen är uppbyggd på två berättelser. Vi får följa utfrågningen av den åtalade Laurence Coly och hennes öde, vilka händelser som ledde fram till att hon dödade sitt barn och hur hon agerade efteråt. Vi får också följa en ung författare Rama som är åhörare vid rättegången. Rama är hyllad författare och vill skriva en roman utifrån Laurence Coly och dra paralleller till den antika pjäsen om Medea som dödade sina barn.

Medea är en tragedi av den grekiske dramatikern Euripides. Den skildrar myten om hur Medea genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man Jason. Pjäsen hade premiär vid Dionysiafestivalen 431 f.Kr. där den sattes upp tillsammans med tre förlorade pjäser av Euripides: tragedierna Filoktetes och Diktys och satyrspelet Theristai. Medea fick tredjepriset vid festivalen. (Wikipedia)

Rama upplever rättegången mycket djupt. Den berör henne starkt. Hon väntar själv barn och har liksom Laurence en infekterad relation till sin mamma och är rädd för att bli en dålig mamma. Rama börjar känna tvivel på sig själv. Det är dock flera viktiga skillnader mellan hennes situation och Laurence Colys. Rama har föräldrar med invandrarbakgrund från afrikanskt land och Laurence Coly kommer från Senegal. Båda är välutbildade unga kvinnor, men för Laurence gick det snett då hon studerade på universitetet medan Rama har lyckats etablera sig bättre. Rama har också en bättre och tryggare relation med sin partner, sin sambo.

En liten sidohistoria är en diskussion under rättegång om häxkraft (witchcraft). Laurence Coly menar att hon blivit förhäxad av två mostrar, att det är orsaken till att hon är deprimerad och till att hon inte kommer ihåg allt hos gjorde eller hur hon utförde saker. Det är tydligt hur en av polisens utredare försökte ge henne möjligheten att skylla på förhäxning på grund hennes afrikanska bakgrund. Laurence Coly fyller ju inte den vanliga klichéen av en utsatt, hjälplös och outbildad afrikansk kvinna. Hon är tvärtom mycket vältalig och utbildad.

Filmen har så många styrkor: dess poetiska sätt att berätta med lugna närbilder och stillsamma vidvinkelfoton över staden och hus till ackompanjemang av eftertänksam musik och säng som talar till våra känslor. Skådespelarna är väl valda, det är uppenbart. De fungerar alla så bra i sina roller. Ett extra stor plus för att filmen lämnar mycket åt oss själva att känna och förstå, den berättar på flera nivåer, mycket sägs utan att det påpekar tydligt.

Saint Omer är en märklig, annorlunda, stark och tankeväckande film där regissören vågar låta berättelsen ta den tid den behöver. En storartad film berättar i lugn takt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Frankrike

Filmrecension: Fucking Bornholm – verklig feel-bad

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Fucking Bornholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Anna Kazejak
Medverkande Agnieszka Grochowska, Maciej Stuhr, Grzegorz Damiecki, Jasmina Polak, Magnus Krepper

En feel-bad-film från Polen. Två polska familjer åker tillsammans på en långhelg tillsammans med husvagn till Bornholm. Familjerna har barn i lågstadieåldern. Redan första natten händer något mellan barnen som river upp känslor mellan de vuxna. Känslor som är komplicerade och gör att allt vänds upp och ner.

Filmen gav mig ont i magen. Det var en film som visade hur omöjligt det är för em del människor att prata, att vara ärliga och mötas när något svårt händer. Jag tycker att man som filmkritiker inte ska berätta hela handlingen och inte avslöja för mycket hur en films handling, därför går jag inte in på exakt vad det är som händer mellan barnen och som sätter igång all panik bland de vuxna.

De lyckliga fasaderna brys ned och det blir ett rent helvete för några. Egentligen tycker jag det är en fruktansvärt sorglig handling och en berättelse om vuxna, framför om den ena mamman, som inte alls kan möta livets hårda törnar och löser sin smärta med att orsaka ännu mer smärta för andra.

Filmens handling är på sätt och en slags handbok i konsten att fördjupa en tragedi, konsten att riva i sår så de blir ännu värre. Men det är välgjort, bra prestationer av skådespelarna. Bra berättat men oändligt sorgligt och samtidigt väldigt mänskligt, absolut trovärdigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Detaljrikt, komplext och övertygande om våldsamma manipulatörer – Du är min nu på Göteborgs Stadsteater

20 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Gérard Watkins (översättning Lisa Lindberg)

Regi: Gérard Watkins

Scenografi: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Anne Vaglio

Kostymdesign: Gérard Watkins

Ljuddesign: Kristoffer Svedberg

Maskdesign: Yevgeniia Pakhomiva

Kompositör/ /musik: Karin de Frumerie

Medverkande: Johan Gry, Caroline Söderström, Hannah Alem Davidsson, Johan Hafezi och Karin De Frumerie

Premiär 17/3 2023 på Studion

Spelas till och med 27/4 (varav nio datum med eftersamtal och 25/3 arrangeras temadag)

OBS Produktionen är delfinansierad av EU. Att Göteborgs Stadsteater ingår i ett nätverk av institutionsteatrar i Europa innebär i detta fall att en regiassistent från Wales ingår i konstnärliga teamet.

Underrubriken lyder ”Våld i nära relationer”, vilket ska förstås som mäns våld mot kvinnor de har relation med. Ändå ska kvinnors våld mot män i nära relationer vara ungefär lika vanligt förekommande och lika lite på tapeten är våld i samkönade relationer, något som är ett reellt problem. Presenterade undersökningar ger förvisso vid handen att kvinnor i förövarposition inte på långt när står för samma fatala statistik. Påpekanden som inte på något sätt ska förringa ett gigantiskt samhällsproblem, endast ses som behovet av en bredare bild. Inte utan att man åtskilliga gånger upprörts över hur otillräckligt utsatta/ anmälare skyddats. Alltför ofta har deras vädjanden nonchalerats, brottsliga handlingar inte renderat i konsekvenser för gärningsmannen.

Under premiärdagen publicerades två uppseendeväckande nyheter i media om kvinnliga förövare. Rörde sig dels om en kvinnlig maffialedare i Italien, dels om de två tjejenar i Vetlanda vilka åtalas i det så kallade Tove-fallet för att ha orsakat dennes död. Och könet på de som ingår i kickers-gäng skulle också kunna betraktas som normbrytande. Mannens psyke, testosteronhalt och svårighet att kontrollera ilska flyter som en underström i Du är min nu (urpremiär 2013), vars upprinnelse var uppmärksammade sexbrottsanklagelsen riktad mot fransk IMF-chef och reaktionerna som följde. Den lika eviga som olösliga konflikten kring kollektiv skuld blir lyckligtvis inte alltings fokus, även om diskussionen är central. Vem gagnas av synsättet? Underligt nog fanns tydligen inga pjäser skrivna tidigare på samma tema, det vill säga våld i nära relationer där männen är förövare.

foto Ola Kjelbye

Fransk-engelske dramatikern Gérard Watkins är en mångsysslare av rang.. Medverkat med kritikerrosade roller i ett antal filmer och teaterproduktioner, är sedan -94 konstnärlig ledare för ett ansett teaterkompani, regissör och låtskrivare. Hans Du är min nu har framgångsrikt spelats också i Polen och Italien. På Stadsteatern både regisserar 57-åringen och gör kostymerna.

Enaktarens längd uppgår till två timmar utan paus, vilket inte är okomplicerat. Inser att man inte vill bryta stämningen,. Men ofrånkomligt skruvar jag på mig sista kvarten, trots att nya rollfigurer introduceras och det avläggs bekännelser och vittnesmål i mikrofon. Således händelserikt med nya infallsvinklar. Att jag skruvar på mig beror att det blir fysiskt ansträngande att sitta still så här länge i kvav luft. Borde definitivt ha skurits i överflödet av förbluffande detaljer till förmån för ett mer hanterbart format.

Hävdar ändå att pjäsen har avsevärda förtjänster, gör ett gott helhetsintryck genom sättet den tacklar livsfarlig maktutövning. Dramats bitvis drastiska humor ger relief, gör skildringarna av två pars förhållanden uthärdlig att beskåda. Fast paradoxalt nog blir det på samma gång minst lika otäckt. Belysandet av förövarnas offermentalitet och blixtsnabba humörsvängningar tillhör pjäsens definitiva styrkor.

foto Ola Kjelbye

Vi möter välbeställde fotografen och vegetarianen Pascal (Johan Gry), hur han tillsammans med kvinnlig främling (Caroline Söderström) reagerar på potentiell fara, vilket svetsar dem samman. Tycke uppstår och gemensam planering påbörjas. Tämligen omgående antyder han dock missnöje med kvinnan han flyttar samman med och en accelererande spiral av destruktivt beteende tar vid med oregelbundna intervaller. Handlingen korsklipps med incidenter från det andra paret där han är mekaniker från Algeriet (Johan Hafezi) och hon viljestark muslin som inte bär slöja (Hannah Alem Davidsson). I en av flera märkligt komiska scener befinner sig båda paren samtidigt på visning av exklusiv lägenhet.

Scenografin är som synes futuristiskt grå, stiliserat elegant på ett känslokallt sätt. Samma dekor förändras med några enkla grepp av skådespelarna, från upprätt exteriör påminnande om skulturpark till ändamålsenlig interiör. Attiraljer manus relaterar till får publiken föreställa sig. Vad ansvarig för mask uträttat för arbete går inte att avgöra. Bortsett från enstaka armrörelse visas nämligen inte effekterna av männens fysiska misshandel. Att vi får föreställa oss kroppens skador överraskar. Huruvida greppet gör destruktiva spiralen mer uthärdlig eller lika skrämmande, skiljer nog från person till person. Kan bero på vilka ur publiken som har egna erfarenheter som utsatt eller anhörig.

foto Ola Kjelbye

Ett ytterligare inslag vars införlivande får anses vara udda är musiken, en annan naturlig yttring för Watkins som har eget band. .Den kommenterar skeendet, parens trasiga samliv. Antingen genom uttrycksfullt formulerad tenorsaxofon eller electronica framställd via laptop. Dessa ledsagande moment sköts av Karin De Frumerie som setts i många större roller senaste decenniet. Här tar hon också hand om ett par viktiga biroller. Det markeras också att hon är höggravid, vilket blir till en av flera utplacerade lustigheter. Ett av flera tecken på att skrämmande övergrepp kan äga rum mitt i vardagens glädjeämnen och bestyr. Ska understrykas att pjäsförfattaren lämnar utrymme för hopp om förändring i ett öppet slut där såväl brottsutredare som psykolog introduceras. Vi får uppleva att de kontrollerande, dysfunktionella och kärlekstörstande männen kommer till viss insikt. Pjäsen bygger på material från workshops och omfattande research.

Ensemblen är otroligt skicklig. Männens sårbarhet och farliga omnipotens gestaltas trovärdigt. Att paren månar om varandras välbefinnande fram tills de maskulina ägarbegäret förgör respektive förhållande, redogörs för med psykologisk skärpa. Kvinnorna kämpar, kräver respekt innan situationen är bortom räddning.

Hannah Alem Davidssons spelar med verbal intensitet frustrerat viljestark. Johan Gry framställer utstuderat manipulativa drag, hans beräknande överklassiga figur får andra att nå dåligt när han blottar sitt inre trassel. Han är kusligt duktig på att porträttera denna typ av individ. Johan Hafezis gestaltning av en rädd och plågad själ berör, Han spricker nästan i tu ansatt av destruktivitetens demoner. Har sparat den styvaste prestationen till sist, hon som nog har de mest omfattande monologerna och vars minspel raffinerat genomgår ideliga skiftningar. Pjäsens enskilt största behållning är Caroline Söderströms hudlösa agerande. Prestationen är än mer anmärkningsvärd med tanke på att nästan alla repliker utslungas som tveksamheter, tillrättalägganden eller ändringsförslag. Genom enastående skådespeleri skildras hur rollfiguren gradvis berövas sin frihet och sitt människovärde i förhållandet samt strider för att återerövra vad hon förnekats.. Ångestladdad frustration väller fram ända till bakersta raden.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Dansk duo attraherar med meditativ eufori – Svaneborg/ Kardyb på Nefertiti

19 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto via Mattias Lundin

Nefertiti (Hvitfeldtsplatsen) i Göteborg

16/3 2023

Kommer alltid finnas oändligt mycket intressant musik att upptäcka. Vilka nya konstellationer man får nys om beror ofta på lycklig slump. Kan handla om tips från andra, höjdarlåt spelad i radio eller utgör ledmotiv i film , arrangörers bokningar, priser eller omröstningar. I fallet med duon från Aalborg var det just en rekommendation från en klubbägare och bokare som var orsaken, till att jag exponerades för deras sound. Drömska slingor accentuerade av tunga beats och kontraster.

Nikolaj Svaneborg på wurlizter, juno-synt samt piano och hans ”partner in crime” Jonas Kardyb på trummor och percussion har gjort tre uppskattade plattor, vilket bland annat resulterat i två danska Grammys 2019. Av olika bakgrund från rootsmusik, jazz, skandinavisk tradition och electronica formar duon ett vinnande koncept, en smältdegel av influenser. Paralleller kan dras till I första hand Nils Frahm och Nik Bätsch´s Ronin. Ligger nära till hands att dessutom relatera till en annan dansk duo som trollband Nef härförleden. Tänker på Bremer/ McCoy som också var en ny upptäckt för skribenten. Målet för männen från Aalborg är att skapa musik så ärlig och intim som det någonsin går.

pressfoto Michell Smedsgaard Boysen

Danska duon hade besökt Nef tidigare. När de nu återvänder lockas mer än dubbelt så många, vilket innebär utsålt med mestadels sittande publik. Noterar en överrepresentation av hipsters, sålunda annan sammansättning än sedvanlig jazzpublik. Dagen före hade Svaneborg/Kardyb spelat på ett utsålt Stadsteatern i Stockholm. Trevligt nog visar det sig att entusiastiska åhörare lyssnar ytterst disciplinerat och varmhjärtat och att genrefria konstellationen har med sig egen ljudtekniker.

Termen ”meditativ eufori” har jag knyckt från skivrecensent. Man befinner sig på scen i cirka halvannan timma. Tar ingen paus, nöjer sig med att presentera några låtar och uttrycka tacksamhet över översvallande respons. Musiken kan delvis definieras som progressivt flöde av sångbara melodier. Dock inte någon heltäckande beskrivning då kontraster förekommer, liksom extatiska crescendon och underhållande instick. Somliga grunder är förinspelade i form av loopar och trumprogrammering. Wurlitzern med sitt typiska 70-tals sound och dovt murriga efterklang á la Supertramp, Donny Hathaway och Stevie Wonder är det instrument som trakteras mest. Jonas Kardyb visar sig vara en anmärkningsvärd trumslagare. Mycket filtklubbor, kantslag, successiva stegringar, trummande på sidorna, maracas, bjällror, vispar etc.

foto via Mattias Lundin

För mig som inte kände till deras existens blev konserten främst en hängivelse i stunden. Kan endast ge upplysningar om introducerade låtar. Tredje eller fjärde låt var sprillans ny, skulle släppas digitalt om en vecka. Efter cirka 50 minuter satte sig Svaneborg vid flygeln. Introspektivt solostycke fick efterhand sällskap av Kardybs subtilt uppbyggda stegring. Ingen aning om det handlade om lån eller slump. Men jag fick i två skilda episoder refränger i skallen. Dels This Must Be The Place (Naive Melody) av Talking Heads, dels Paul Simon´s Still Cray After All These Years. Låten påannonserad som den sista definieras genom dess högtflygande egenskaper, är således döpt till Orbit. Utvecklas till ett storstilat äventyr, som en korsning av Moby och Spiritualized.

För att använda Tyco Jonssons formulering kräver stämningen ett par extranummer. Maffigt repetitiva titellåten från albumet Over Tage framförs. Dyborg spelar över ett trumbeat i en underbart gungande komposition vars utsökta klang på klaviaturer ger gåshud.. Förförelsen fortskrider i en av duon instiftad tradition. På uppmaning deltar publiken i vissel-orgie. Rörande avslutning nära nog i paritet med vad Shai Maestro åstadkom i samma lokal fyra år tidigare.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in