• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: The Swarm – ett bottennapp och en stor besvikelse

13 juni, 2023 by Rosemari Södergren

The Swarm
Betyg 1
Premiär på Viaplay 28 maj 2023
Regi Luke Watson, Philipp Stölzl, Barbara Eder
Medverkande Alexander Karim, Cécile De France, Leonie Benesch, Joshua Odjick, Takehiro Hira mer flera

Serien har marknadsförts stort som en miljöthriller av Game of thrones-producenten Frank Doelger så förväntningarna har varit stora. Serien är påkostad och har flera intressanta skådespelare. Hotet mot mänskligheten kommer från havet och tyvärr blir det en enda stort magplask av denna serie.

Runt om i världen dyker det upp egendomligheter. Valar attackerar båtar och dödar människor genom att krossa skepp. En hummer skickar ut ett gift som dödar människor. Miljontals krabbor kravlar upp på land och dödar allt i sin väg. Tsunamier förstör och dödar allt i sin väg.

Vad ligger bakom? Hur kan havet skapa sådana mutationer? Forskare runt om i världen samlas. Några av dessa forskare kommer fram till att de tror att det är en intelligent varelse som ligger bakom. I ledningen för dessa forskare står Dr. Sigur Johanson som spelas av den svenska skådespelaren Alexander Karim, som inte gör sin bästa roll precis. Han är styltig och svår att tro på liksom en rad av övriga skådespelare som är en del i att serien är ett botten-napp.

Två andra roller som är svåra att känna för är några karaktärer otroligt trista och svåra att känna någon sympati för som Charlie Wagner (som spelas av Leonie Benesh som inte tycks ha mer än ett par stela ansiktsuttryck) och sockersöta Leon Anawak (spelas av Joshua Odjick, söt ung man men väldigt förutsägbar i sin näpna roll).

Nå skådespelarinsatser beror ju på anvisningar från regissör och producent. Det som gör serien tså plågsam att se alla avsnitt från är att det är så många intressanta frågeställningar som inte tas upp. Mänskligheten står inför ett hot från en okänd intelligens i havet och det enda vi får se är hur forskare och övrig personal på forskningsfartyget står och tittar in bildskärmar som visar rörelser i havet. Obegripliga bilder som inte går att tolka för oss som inte är havsforskare. Totalt ointressant och ansiktsuttrycken är överdrivna och stela. För att inte prata om hur många andra reaktioner från människor kring attackerna från havet som skulle kunna skildras. Någon enstaka diskussion förekommer, mest mellan de olika forskarna och någon gång med finansiärer. Men det finns så många spännande aspekter som kunde tas upp.

En del i serien som skulle kunna vara spännande är kommunikationen med denna intelligens i havet.
Jag tänker på Arrival som Oscarsnominerades i som bästa film, bästa regi och ytterligare fem kategorier. Där var det också en del fokus på hur mänskligheten kunde kommunicera med intelligens som tänker och kommunicerar på ett helt annat sätt. Men The Swarm kommer aldrig upp på samma nivå kring detta ämne.

Aftonbladet skrev om The Swarm:
Påkostad miljöthriller som tyvärr strandar
Ibland räcker det inte med ett hett ämne, en ”Game of thrones”-producent och jättemycket pengar.

Jag håller med vartenda ord i den recensionen. Den är oerhört påkostad med foto och miljöer från haven, men det räcker inte. Handlingen är för tunn och karaktärerna griper inte tag i mig och det är alldeles för mycket som är förutsägbart och alla de nivåer i berättelsen som skulle kunna finnas med saknas.

Jag besviken på en serie som tar upp ett ämne som skulle kunna vara så spännande och har så många nivåer och existentiella frågor.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: The Swarm, TV-serie, Viaplay

Filmrecension: Kungen – en dokumentär väl värd att se oavsett om man är för eller emot monarki

13 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Kungen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023 – premiär online 9 juni 2023
Regi Karin af Klintberg

Hur är det att vara kung i ett land som Sverige? Dokumentären Kungen är en unik film. Producent Karin af Klintberg har följt och intervjuat kung Carl XVI Gustaf under två år. Vår svensk kung, Carl XVI Gustaf, har aldrig tidigare släppt någon journalist så nära under så pass lång tid. Visst finns det mycket kvar att fundera på, som jag skulle vilja veta om vår kung, men det känns absolut som att vi genom denna dokumentären kommit honom närmare och fått en inblick i hans liv. Det är ett stycke nutidshistoria vi får se i denna dokumentär.
’
Karin af Klintberg och hennes filmteam har haft en enorm fingertoppskänsla och låter kameran ofta stanna kvar i närbilder på framför allt kungen och också på många detaljer i hans omgivning. Vi får se ansiktsuttryck som låter oss ana mycket.

Ett stort plus får dokumentären för att den i lugn takt låter oss närma oss kungen utan att skriva oss på näsan om och huruvida regissören är för eller emot monarki. Dokumentären är ett stycke svensk historia och sevärd oavsett om man är för monarki eller hellre vill ha en republik. Vi får se kungens vardagsliv, se honom och drottningen arbeta och vi får se honom vandra i sommarslottet på Öland. Vi får se hans vardag där han bor i Drottningholms slott och kör bil till arbetsplatsen, slottet i centrala Stockholm. En sak är saker: Kungen jobbar mycket.

Visst finns det mycket att diskutera kring fenomenet att ha ett kungahus i ett land. Det finns mycket att säga både för och emot – och jag tycker det är skönt att denna dokumentär inte fokuserar på den debatten även om några frågor berör ämnet. Karin af Klintberg ställer frågorna på ett naturligt sätt och ibland envisas hon tills det blir tvärstopp. Det säger en hel del också, när kungen säger att han inte svarar på något.

Kungen har 2023 varit monark i Sverige i 50 år. Kungen uppsteg på tronen den 15 september 1973. Det gör honom till en av de monarker i Europa som suttit längst på tronen. Denna dokumentär är väl värd att se oavsett om man är för eller emot monarki. Och visst finns det många frågor som jag skulle vilja ställa också, men så är det säkert med de flesta av oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Transformers Rise Of The Beasts – all finess och skaparglädje uteblir

9 juni, 2023 by Elis Holmström

Transformers Rise Of The Beasts
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Steven Caple Jr.

Transformers är i grund och botten inte komplicerat. Det är stora robotar som slåss mot ondskan i form av än större mekaniska monster, avsedda att sälja tonvis med leksaker för Hasbro. Man kan därför fråga sig varför filmadaptionerna sedan premiären 2007 har retat gallfeber på finsmakare och kritiker. Anledningen stavas Michael Bay. Att utpeka någon som filmvärldens motsvarighet till en av apokalypsens fyra ryttare må låta som hyperbol. Men Michael Bay har gång på gång gjort sig skyldig till att förnedra både sig själv och publiken genom enastående inkompetens och usel smak. Problemet är inte hans totala fascination att leka Dynamit Harry, och spränga allt i småbitar. Under detta bedövande smällande hittar vi toxisk maskulinitet av värsta sort och en kvinnosyn som inte ens går att kommentera. Transformers har varit Bays lekstuga och representerar det mesta som är fel med västvärlden. Bortom fascinationen för närbilder på kvinnliga kroppar i utmanande ställningar, valde Bay också att dränka filmerna i en lika motbjudande humor som inte kunde bry sig mindre om att blanda in lite rasism och groteska perversioner.

Genom fem filmer tilläts Bay plåga publiken med detta elände. Att försöka rädda denna nukleära härdsmälta skulle vara en utmaning för både Jesus och Stålmannen. Regissören Travis Knight gjorde i alla fall ett tappert försök med Bumblebee, en film som försökte hitta tillbaka till den ursprungliga animerade serien, där oskyldig äventyrlighet var kärnan inte dolda ambitioner att göra porrfilm.

Men inte ens en talang som Travis Knight har kunnat sudda bort stanken. När det nu blivit dags för nästa del i huvudsagan är det uppenbart att Michael Bays skugga inte går att slippa undan. Dock är det viktigt att poängtera att regissören Steven Caple Jr vill följa i Knights fotspår och göra Rise Of The Beasts mer lekfull och befriad från Bays vansinne. Tanken är att göra en film som är perfekt en lördagsmorgon för morgonpigga barn, redo att insupa fantastiska äventyr iklädda pyjamas. Berättelsen har inga hämningar vad gäller att presentera det mest simpla och lättförstådda av scenarion, rädda världen. Därefter tillförs ett sockersött budskap om familj och lojalitet, sedan får vi – givetvis, explosiv action som spränger bort allt med väggar och tak. Den här formulan må vara enkel men med tanke på det vedervärdiga arv filmserien bär med sig känns återgången till det banala och barnsliga uppfriskande. Problemet är bara att det saknas någon som helst tändning eller passion.

Där Travis Knight hade ambitioner och en otrolig målmedvetenhet verkar Steven Caple Jr mest benägen att klara sig helskinnad ur en produktion av den här skalan. Caple Jr har gjort filmer med en budget som knappt skulle räcka till att finansiera fikan till valfri Transformers-film. Han är överväldigad och osäker vad gäller att hantera specialeffekter och bullrig action.

Märkligt nog är inte heller de mer ’’dramatiska’’ sekvenserna särskilt väl genomförda. Förutom ett evigt ältande och tjatande om brödraskap är personregin genuint ihålig. I ren desperation väljer Caple Jr att tvångsmata publiken med gigantiska sockerbomber. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag sett något såhär olidligt sötsliskigt på film. Det leder också till att filmen får en helvetisk struktur där tempo uteblir. Åkturen är hysteriskt obekväm då hastighetsmätaren skjuter i toppen ena sekunden och tvärnitar i nästa. Mixen mellan action och platt patetik lyckas aldrig att gå ihop och filmens första tredjedel är många gånger mördande tråkig. Att vi slipper ’’magiska’’ förmågor som Shia LaBeouf, Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteley är i sig en välsignelse. De nya förmågorna Anthony Ramos och Dominique Fishback som nu axlar huvudrollerna må vara fantastiska vad gäller att öka representationen på film, men tyvärr är de långt ifrån så talangfulla som man skulle kunnat önska. Ramos i synnerhet är mer syntetisk och stel än valfri robot.

Viljan att göra det enkelt och barnvänligt går inte att racka ned på. Med tanke på vad Michael Bay utsatt unga som gamla fans för är detta mer givmilda och naiva handlag att föredra alla dagar i veckan. Men all form av finess och skaparglädje uteblir, skämten och försöken till häpnadsväckande spektakel genomförs med ett ansträngt leende på läpparna som är lika genuint som ett vallöfte årgång 2022. Det finns ingen genuin glädje som skänker explosionerna och de bombastiska slagsmålen någon som helst gnista.

Det är också allt mer tydligt att serien börjat tappa relevans, inte bara för publiken utan även för filmbolaget Paramount, detta märks framförallt i avsevärt sämre specialeffekter. Trots tidigare filmers rekordlåga kvalité vad gäller berättande och allmän anständighet, har effekterna alltid var banbrytande och av högsta kvalitet. Denna gång känns de genuint åldrade och långt ifrån imponerande. Det kan ha att göra med Caple Jr:s ovana med digitala effekter i denna utsträckning, men för att vara en sommarfilm känns Rise Of The Beasts som ett plastigt halvfabrikat jämte konkurrensen.

Resan tillbaka till ljuset visar sig vara lång, frågan är om Transformers någonsin kommer att nå dit. Att Caple Jr försöker att följa i Travis Knights fotspår och återställa någon sorts heder till detta toxiska träsk är beundransvärt, men frågan är om det hela inte är bortom all form av räddning? Det kan i alla fall konstateras att detta – om vi räknar bort Bumblebee, är den bästa Transformers-filmen någonsin, dock är det faktumet inte mycket värt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

6 juni, 2023 by Jonatan Södergren

Asteroid City
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Wes Anderson
Skådespelare Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Tom Hanks, Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Edward Norton, Adrien Brody, Steve Carell, Matt Dillon, med flera

Wes Andersons senaste film är stjärnspäckad i dubbel bemärkelse. Rollistan består bland annat av Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Edward Norton och Tom Hanks. Men filmen handlar även om stjärnor, bokstavligen talat.

Det är ett slags metanarrativ. Asteroid City är en pjäs inom en pjäs (rättare sagt en tv-pjäs) så att säga. Edward Norton spelar pjäsförfattaren som går igenom akterna inför den imponerande rollsättningen. Det är ett 50-tal präglat av atombombssprängningar. Augie (Jason Schwartzman) är en krigsfotograf tillika far till tre yngre flickor och en äldre son, vars smeknamn är Brainiac, som ska gå i rymdskola. Hans fru, barnens mamma, har precis gått bort och han handskas med det. Den ansträngda relationen till svärfadern, spelad av Tom Hanks, är också underhållande.

De befinner sig som sagt i Asteroid City för en slags rymdskola för smarta barn. Scarlett Johansson spelar den tragiska stjärnan (se, stjärnor igen!) Midge Campbell vars dotter också går i rymdskolan. Som vanligt lägger Wes Anderson står vikt vid estetik snarare än handling. Scenerna i den amerikanska öknen är snygga. Och den stilla humorn i symbios med metanarrativet och relationerna mellan de olika karaktärerna tar filmen förvånansvärt långt. Även om skratten var lågmälda var det länge sedan jag skrattade så ofta i biosalongen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

5 juni, 2023 by Rosemari Södergren

Barracuda Queens
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 juni 2023

En oerhört underhållande studie om klassamhället och överklassens gräddfil i synnerhet. Fem ungdomstjejer i överklass-samhället Djursholm i Stockholm varav fyra är rejält bortskämda med välbärgade föräldrar festar lite för mycket när det är i Båstad och blir skyldiga bland annat hotellet hundratusentals kronor. För att kunna betala skulderna utan att dra in föräldrarna bestämmer de sig för att göra inbrott hos några av stenrika Djursholmsbor. Serien bygger delvis på verkliga händelser kring Lidingöligan fast nu är de unga tjuvarna utbytta till tjejer.

Bara att tjejer tar rollerna som tjuvar och att de är vilda och dricker vilt, att det är tjejer som är kriminella och att de är från överklassen, gör inte automatiskt att det är intressant. Det är rätt många filmer och serier på senare tid som låter tjejer ta de roller som förr var vikta åt killar och män. Efter första avsnittet visste jag knappt om jassar skulle orka se klart seriens sex avsnitt, allt verkade så förutsägbart och rätt oengagerande. För min del är det inte så kul att se unga människor förstöra hotellrum, supa så hårt att de gör saker de inte kommer ihåg och att de har så mycket myror i kroppen att de inte kan vara hemma en kväll och bara ta det lugnt och läsa. Men serien överraskar. Utan tvekan. Den innehåller massor av överraskningar och sätter fingret på klassklyftor och dess konsekvenser, på flera sätt.

Mia Thorstensson (spelas av Tea Stjärne) som är en av de fem unga tjejerna i stöldligan kommer inte från en stenrik familj och automatiskt får hon en något lägre rang. Speciellt Lollo (spelas mycket bra av Alva Bratt), som är något av ledarfiguren, som driver deras stöldturné vidare kan både låtsas vara bästa vän med Mia men samtidigt kräva att hon solidariskt ska hjälpa till att betala skulden för reparation av hotellet i Båstad fast Mia inte alls är inblandad i den skadan.

Serien utspelas under 1990-talet och det är massor av bra musik från den tiden och i förbifarten hör vi nyhetsinslag och ibland ser vi att någon tittar på tv-program från den tiden. En rolig detalj är att Izabella Scorupco som slog igenom stort under den tiden spelar Lollos mamma, Margareta Millkvist.

Det är en lite nostalgisk resa till 1990-talet vi bjuds på men framför allt är det en skarp skildring av fördomar i samhället kring de rika och en trovärdig skildring av den gräddfil den som är rik ofta kan ta sig fram på. Samtidigt är det en skildring av när vuxna sviker och vad människor kan göra när de ständigt vill fly från sig själva, vilket på ett sätt är själva kärnan i berättelsen och det handlar lika mycket om de vuxna som de unga. Barracuda Queens är ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 292
  • Sida 293
  • Sida 294
  • Sida 295
  • Sida 296
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in