• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Själen för fan – en politisk analys och ingen djupdykning i tankar om själen

17 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Själen för fan
Betyg 3
Stockholmspremiär 18 augusti 2023
Stefan Jarl

Vår person delas ibland in i tre delar: ande, kropp och själ. En film som tar upp själen kan bli oerhört intressant. Men tyvärr kantrar den och kommer aldrig loss. Filmen är bara 40 minuter och har 99 procent fokus på politik. Samhällsfrågor och politik är bara en liten del av vad som en film med fokus på själen skulle kunna ta upp.

Stomen i filmen är två längre intervjuer med ekonomijournalisten Andreas Cervenka och juristen Fabian Wennergren. De båda mycket duktiga och absolut intressanta att se. De får lyfta fram
filmskaparens tema för filmen som är avsaknaden av solidaritet i vårt samhälle i vårt samhälle idag. Stefan Jarl säger:
– Man har opererat bort det själsliga i vårt samhälle. Pengar har blivit en del av folksjälen.

Jo det ligger det mycket i. Men som film? Jag skulle hellre se en lång intervju med Cervenka men som då marknadsfördes som hans analys av girig-Sverige. Som film om själen, en reflektion kring själen – nja. Det är en reflektion över hur vår tids samhälle kommit att bli slav under Penningens makt.

Stefan Jarl vill helt enkelt föra fram sitt politiska budskap, eller snarare hans analys av västvärlden och Sverige i synnerhet där han menar att ekonomin har tillåtits bli kraften som resulterat i ett alltmer ojämlikt samhälle, ett land för de allra rikaste.

Stefan Jarl citerat Sokrates ord om att ”Omsorgen om själen är livets viktigaste uppgift” och menar att det är långt borta. Det är bara det att längs vägen har denna film förlorat just fördjupning av ”själen”. En film som tar upp själen borde handla om existentiella frågor. Det tycker jag är en brist och tråkigt. Jag hade väntat mig mycket mer. Politik och samhället påverkar människor och våra liv med det gör också ideologier, religioner och filosofier. Hur hanterar människor sorg och saknad i ett så sekulärt samhälle som vårt? Det finns tydliga siffror på att antalet människor med svåra psykiska och mentala problem växer. Det dör människor i överdoser i narkotika dagligen i Sverige. Det finns så mycket kring själen, kring psyke och det mentala som skulle varit spännande att en film dök ner i. I Bhagavad-Gita, en bok som hör till hinduismen, står på ett ställe att själen är i sin storlek som en nagel på tummen.

Det ska nog tolkas symboliskt. Men spännande är det och det lockar till många funderingar. Det skulle jag gärna se en film som tar upp. Trots det får filmen betyg 3. Därför att det alltid är högintressant att höra Cervenka.

Själen för fan – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Politik, Själen, Stefan Jarl

Filmrecension: Myrornas herre – ett drama som berör

17 augusti, 2023 by Birgitta Komaki

Myrornas herre
Betyg 4
Svensk premiär 18 augusti 2023
Regi Gianni Amelio

Ett drama som berör

I Italien grips poeten och dramatikern Aldo Braibanti 1968 för förförelse av unga pojkar.
Enligt en lag sedan fascismens tid är homosexuella aktiviteter kriminella. Han fängslas och döms till fängelse i flera år för förförelse. Men det värsta straffet får hans unga beundrare Ettore som av sin familj tvingas till terapi med elchocker för att bota sin homosexualitet. Något som förstör denna unga vackra man för hela livet.

I ett samhälle ännu präglat av fascismens ideal om karlakarlar erkänns inte att bögar finns. Därför är försvarets av Braibanti svagt i rättssamhället. Endast en journalist skriver till hans försvar.

Ett drama som berör med en kombination av italiensk intensitet och antikt drama.
Filmen visar att ett samhällssystem förändras men att det tar tid innan de som har makten ändras. I människors hjärnor finns värderingarna kvar.

Jag tycker mycket om den här filmen med sina starka känslor och sin suggestiva musik.
Musiken är komponerad av Nicola Piovani. Den här filmen känns som ett verkligt drama och håller intresset kvar genom hela filmen trots sin längd. En historia som berör både på kollektiv och personlig nivå. En fråga som tyvärr ännu är allt för aktuell i många länder världen runt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Book club: The Next chapter – slöseri på bra skådespelare

17 augusti, 2023 by Birgitta Komaki

Book Club: The next charter
Betyg 2
Svensk premiär 18 augusti 2023
Regi Bill Holderman

När de fyra vännerna Diane, Vivian, Carol och. Sharon bestämmer sig för att resa till Italien tillsammans är det mycket tvekan först. Men livet går snabbt och de har en bra anledning. Vivian ska gifta sig och de vill fira en riktig möhippa. Det blir en resa till Rom som leder vidare till Venedig och slutligen Toscana. Att de alla är olika stärker deras gemenskap och de har varit vänner sedan 20-årsåldern. Mycket händer på resan
men det här är kvinnor som fixar det mesta. Dessutom har de alla ekonomiska resurser att förlita sig på.

De här kvinnorna är som att se Sex in the city gänget 30 år senare. Livet har blivit lite tommare och åren har gått. Men man håller sig i form och vårdar sig. Skämten är desamma och intressena. Allt är glättigt och det är verkligen en komedi. Inget
kan göra någon sorgsen. Visst är kvinnornas repliker träffande och roande men det är bara yta. En komedi för att roa men rollerna är för stereotypa. Äldre kvinnor formade av livet och med massor av erfarenheter har säkert mer att erbjuda än fåniga skämt av collegetyp. Och inte ens för att man är äldre är livet som en resa i Barbiestil. Även om vyerna här är otroligt vackra.

Det är slöseri på bra skådespelare som Diana Keaton, Jane Fonda, Candice Bergen
och Mary Steenburgen. Med ett bättre manus kunde de ha gjort en mycket roligare film. För ljusglimtarna finns och äldre skådespelare behövs på vita duken. Komedi är roligast när den har verklighetsanknytning och då handlar det inte bara om fåniga sexskämt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Blue Beetle – tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch

17 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Blue Beetle
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Angel Manuel Soto

Warner Brothers och DC har haft ett tufft år. Shazam: Fury Of The Gods och The Flash slutade i ekonomisk härdsmälta. Om det inte hade varit för det faktum att den nya studiochefen för DC – regissören James Gunn, har lovat att starta om det hela med nya krafttag, hade gravstenen behövt ristas illa kvickt. Trots att DC – de senaste åren, och med få undantag, bjudit på filmer som är lika angenäma som doften av surströmming har jag ändå fått oväntat mycket utdelning vad gäller underhållning från både Fury Of The Gods och The Flash. Därför fanns det – kanske, en mikroskopisk möjlighet att Blue Beetle skulle kunna överraska. Att det åtminstone inte skulle vara ett vandrande skämt.

Utgångspunkten är det sannerligen inget fel på, vi har att göra med en relativt okänd hjältefigur som få – bortsett från de mest inbitna, känner till, något som ger filmskaparna latitud att forma projektet då få förväntningar existerar. Filmens ensemble består i huvudsak av mexikanska och sydamerikanska aktörer och karaktärer. Möjligheterna att utforska den latinamerikanska kulturen, visa upp den i en massiv kommersiell film, skapar förhoppningar om ett Black Panther-moment, där den afrikanska kulturen kopplade ett järngrepp om hela världen. Just serietidningsfilmer har haft en oväntad kraft att introducera den västerländska publiken till andra kulturer och folkgrupper, se bara till den superba Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings som lyckades diskutera integration och acklimatisering för immigranter i en kort – men vass, sekvens. Därför är startbanan tömd och Blue Beetle kan lyfta, tyvärr slutar allting i en tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch.

Tanken är att Blue Beetle skall vara ungdomlig, befriad från pretentioner och samtidigt värma själen. Målet är att skapa en sorts mix mellan den postmoderna uppkäftigheten från Guardians Of The Galaxy och lekfullheten från Into The Spider-Verse. Tyvärr är detta helt omöjligt då utförandet är makabert ruttet. Det sägs att de bästa artister inspireras av det bästa, de sämsta stjäl. För regissören Angel Manuel Soto är det fråga om ren och skär plagiering vad gäller tematik, dramatik, dialog och stämning. Soto har stirrat sig blind på jättar och supersuccér som den nämnda Spider-Verse men också den första och – numera klassiska, Iron Man-filmen. Tyvärr lyckas han inte kanalisera eller tolka dessa kolosser på ett inspirerat sätt, det hela blir – på rekordtid, till en av de mest patetiska imitationer som skådats. Flera gånger är det så pass löjeväckande att det kan jämställas med de obeskrivligt dåliga filmer som produceras av filmstudion Asylum vilken pumpar ut skandalöst skamlösa filmer med ’’innovativa’’ titlar som Snakes On A Train eller Transmorphers.

Inte en enda beståndsdel i Blue Beetle är det minsta genuin eller originell. Vart man än tittar är det fråga om det mest tragiska av efterapningar, oavsett om det gäller action-koreografin eller dramaturgin. Att ogenerat stjäla kan dock vara ursäktat om stölden försäkrar om en hög lägsta nivå. Men – givetvis, är inte ens detta möjligt att uppnå. Istället är detta lika erbarmligt som då tondöva individer bestämmer sig för att ge sig på att sjunga Frank Sinatra eller Jussi Björling, det skär i hjärtat, hjärnan och hela själen. Vad som än presenteras förvandlas det till något hemskt, framförallt är försöken till humor bortom all beskrivning.

Specialeffekterna hade varit fullkomligt magnifika, om vi befunnit oss i en era då varken mobiltelefoner eller färg-tv existerade. Men det värsta är den totalt spolierade möjligheten att visa upp den latinamerikanska kulturen. Flera gånger om känns karaktärerna och flera skeenden som rena skämt, familjedynamiken som skall vara filmens emotionella ankare är som bäst pinsam och som värst häpnadsväckande platt och karikatyrartad. Inte sedan Fast X har ordet familj förekommit såhär ofta i dialogen men den familjära känslan är totalt frånvarande. Vad vi istället får är karaktärer som trycker i sig tacos i varannan sekvens, i tron om att det skall öka autenticiteten. Till och med den svenska taco-fredagen känns som en stadsvandring i Tijuana i jämförelse med det som visas upp här.

Men det som får giljotinen att falla är då det uppenbaras att den titulära hjälten är lika intressant, häftig och imponerande som en golvbrunn. Förutom att huvudrollsinnehavaren Xolo Maridueña lyckas injicera ett mått av sympati genom sin avslappnade framtoning, är huvudpersonen Jaime Reyes en av de mest patetiska personer som skådats. Skillnaden att vara sårbar och en fullkomlig ynkrygg borde vara uppenbar, men i och med idiotiskt konstruerade narrativa scenarion framstår Reyes som en vettskrämd katt som genom sin totala brist på handlingsförmåga sätter sig själv i klistret gång på gång. Fantastiska patos från de bästa av superhjälte-sagor skjuts i huvudet och vad som återstår är ren patetik som tvingar publiken att skrika i panik. Allt detta kulminerar givetvis i att filmen återgår till de sämsta av Zack Snyder-trender där vi får en menlös – och mördande lång, actionscen som utspelar sig i totalt mörker.

I en nyss publicerad intervju med Angel Manuel Soto talade han om att ensemblen förtjänade en eloge för att de bojkottade filmens premiär, i och med den pågående skådespelarstrejken. Jag skulle snarare säga att det handlar om ett mått av nåd i tragedin då ingen kan vilja associeras med detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cobweb – precis allt går fel i slutet

16 augusti, 2023 by Elis Holmström

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in