• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ystad Sweden Jazz Festival 2023 del IV – Med fokus på sång

26 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

Festivalens avskedskonsert blev till ett intimt, emotionellt och genommusikaliskt möte emellan DEBORAH BROWN och JAN LUNDGREN TRIO. Och det sker på en höjd som gjorde den till en oförglömlig händelse, vars omvälvande kraft tog sig direkt in i hjärtat. Att referera till deras gig genomfört med lika ödmjuk som självklar attityd utan att en blir känslosamt överväldigad, till den grad att det stockar sig när man uttalar sig är nästan inte görligt Kunde naturligtvis förnimma hur rörd hela publiken var över den utstrålande magin, vilket förstärktes av ett ofrånkomligt vemod när festivalens sista toner hade klingat ut. Förvisso en ”sanning” med modifikation då underbara Sinne Eeg och Monday Night Big Band som ett appendix i programmet (en tradition) spelade dagen efter i Löderup.

Vokalister med teknisk briljans vilka äger förmågan att förmedla ett inre djup, fyllt av skönhet och mening når mig, skänker mig översvallande extas och lycka i stunden. Denna mottaglighet har inneburit att jag strävat efter att utsätta mig för dylikt tillstånd. Har ofta fått på min lott att bedöma skivor i JAZZ/ OJ av både talanger och Nordens mest etablerade i branschen samt recenserat ett antal internationella stjärnor live. Som grädde på moset har jag bara i år fått träffa flerfaldigt Grammy-belönade Samara Joy och Janis Siegel.

Janis Siegel och skribenten i Lerum foto Leif Wivatt

Browns katalog omfattar elva egna album där hon främst botaniserar i The American Songbook.. Av åtskilliga prestigefyllda samarbeten :kan exempelvis de med Roger Kellaway, Cedar Walton, Clark Terry, Johnny Griffin, Horace Parlan samt Sandviken Big Band framhållas. Sångerskan från Kansas har med sina remarkabla tolkningar uppträtt i fler än 50 länder, haft mångårigt residens i Europa och också tidigare ackompanjerats av Jan Lundgren. Brown jämnårig med YSJF:s konstnärlige ledare, besökte Ystad 2017 med polsk prominent kammarensemble och jazzkvartett i en utmärkt hyllning till Ella Fitzgerald (en konsert undertecknad recenserade). Som bekant ingår basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz i Lundgrens förnämliga trio. Deras betydelse för uppseendeväckande utfallet ska inte underskattas. Att kemin mellan minst sagt produktive pianisten och sångerskan draperad i iögonfallande rött, ideligen gjorde sig påmind sig gick inte att ta miste på. Deborah Brown hade en högst positiv påverkan på Lundgrens tidiga karriär.

foto Marek Piechnat

Efter värmande preludier såsom avtackning av defilerande volontärer, begynner exceptionell vokaljazzkonsert (P2 sände konserten live) med East Of The Sun (West Of The Moon) från 1934. Varje ton utvinns med enastående elegans av samtliga.. Brown bottnar totalt i sitt uttryck, förvaltar/ förädlar traditionen från giganter som Sarah Vaughan och Carmen McRae. Brown avspänt hängiven, trion trivsamt subtil. Brown poängterar fördelen med festivaler av YSJF:s storlek, hur de på scen lyfts av våra applåder. I en låtlista vald med stor omsorg höjs intensiteten i tredje låten, vars fantastiska outro hänför. I komposition av Horace Parlan hörs smakfullt praktiserad scat och pianotrions finstilta ackompanjemang låter otroligt läckert. Ett klimax uppstår i Stella By Starlight när det enligt artisten charmigt experimenteras. I ett läge lanseras melodistämman skickligt genom basintro. Mångsidige batteristen bryter i en sekvens mönstret, eldar på i sprakande solo. Och till underhållande impro-moment adderas vokal uppvisning.

foto Markus Fägersten

Lundgrens sofistikerade löpningar harmonierar sömlöst med Browns betagande stämma. Tre låtar på raken hämtas från album de gjort tillsammans med musik av Victor Young. Två av titlarna är A Hundred Years Frpm Today och Alone At Last. En av de första melodier amerikanskan lärde sig, ömsinta balladen The Nearness Of You, framförs till enbart ackompanjemang på flygel. En närmast obeskrivlig pärla som gör mig fridfullt exalterad. Följs upp med hypnotiskt tema i rafflande blues förknippad med Nancy Wilson, i en tolkning som går längst ner i källaren. Närmast ofattbart att en svensk pianotrio kan vistas så självklart i ett afrikansk-amerikanskt landskap. En insiktsfull volontär kallade melodikern Jan Lundgren för den siste ur sin generation.

Berusade av flow framförs Donna Lee som tungvrickande alster av en gyllene röst. Enormt nervig bop! I ytterligare supersnabb sång töjs virtuost på stämband. Maximal flexibilitet och strålande samverkan från synkade instrumentalister lägger grunden. I en svindlande sångfest med olika ansikten som varken utövare eller åhörare vill ska ta slut, framförs till sist låtar förknippade med Billie Holiday, Cannonball Adderley/ Nancy Wilson, ljuvligt Michel Legrand-signerat alster samt gospeljublande stänkare med drag av boogie. Att hävda att tilldragelsen fick mig att rysa av välbehag är som framgått snarast ett understatement. Till underbart lyhört ackompanjemang framhäver Brown sårbarhet och vår längtan med nästan obeskrivlig skönhet och styrka.

foto Markus Fägersten

ISABELLA LUNDGREN med CARL BAGGE och kammarorkestern MUSICA VITAE gör i St:a Maria kyrka ett program utifrån sångtexter av Dorothy Fields (1904-1974). För många av oss en doldis varför det måste betraktas som angeläget att hennes unika gärning uppmärksammas. Librettisten och sångtextförfattaren från New York skrev texter till över 400 sånger. Kyrkan är fullsatt, sitter bekvämt längst bak i en slags myshörna tyvärr utan att se de medverkande. Går fram till mittgångens början ett par gånger för att få en glimt av scenen. Lundgren agerar på motsvarande sätt som i sin föreställning om Judy Garland, det vill säga ger publiken rejält med kött på benen om en kvinnlig konstnär, vars anmärkningsvärda kapacitet till slut innebar högst berättigat erkännande, även om hon verkar ha fått kämpa i en mansdominerad bransch. Ekot i kyrkan medför dock att vital fakta inte kan uppfattas. Detta var så gott som enda omständighet att anmärka på i en annars stundtals fulländad konsert med kammarmusikalisk anstrykning.

Pianisten och arrangören Carl Bagges samarbete med prisade Isabella Lundgren har drygt åtta år på nacken. Sångfågeln från Värmland är i viss konkurrens med Vivian Buczek, det i särklass största stjärnskottet på den svenska jazzscenen senaste decenniet. Recenserade senaste skivan i JAZZ/ OJ och har ett antal gånger tjänstgjort som entusiastisk ”smakdomare” av konserter med Lundgren och Carl Bagge (oftast med Carl Bagge trio). Däremot osäker på om jag tidigare hört kammarorkestern Musica Vitae live tidigare – en 15-manna ensemble vars diskografi innehåller drygt 25 titlar.

foto Markus Fägertsten

Interpreten kännetecknas av en makalöst bärkraftig röst jämte det passionerade uttrycket. Finns en häpnadsväckande trovärdighet i hennes sång, som kan bäddas in nyanserat eller i full frihet nästan golva lyssnaren genom dess vassa stämma. Precisionen i frasering och förmågan att modulera firar avsevärda triumfer. Edgy stämma bildar en effektfull enhet i ett frekvent lent sound, som undviker att bli utslätat. Oktavomfånget imponerar! I intervaller sträcks stavelser ut, höga toner prickas in. Efter somliga bedrifter vill man utbrista ”där satt den”, På engelska hade det hetat ”she nailed it”. Den i Lundgrens fall sällsynta frånvaron av rytmläggare (trumslagare) medför musik av än luftigare konturer.

Noterar försiktig, försynt öppning på duo, varpå stråkar ljuvligt bryter in, färgar melodin och hovrande, gudomlig röst i I´m In The Mood For Love. Nästa nummer där Bagge i stride-stil snyggt fyller ut mellanrum, får mig att associera till Sound Of Music. Musiken låter inte oväntat ofta väldigt romantiskt och medhårsstrykande, inte minst i föreställningens titellåt The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields). Bagges böljande, följsamma anslag kompletteras alldeles förtjusande av kammarorkestern från Växjö.

foto Markus Fägersten

Carl och Isabella glänser i Sunny Side Of The Street. Ett örhänge från mitten av 50-talet införlivar välbehövlig tyngd genom att drypa av moll. Magnifik final tar optimalt ut svängarna. Vi sveps med av dänga ur Fields sista framgång, melodi ur musikalen Seesaw (C. Coleman/ D. Field) vars tonfall får mig att dra en parallell till Liza Minelli. I extranummer klättras än högre på kvalitetsstegen när ikoniska Smile framförs ett rörande avsteg från temat. Svindlande vackert vokalt utförande, elegant tillförsel av harmonik från ackompanjatör och strängt sysselsatta stråkar ligger exakt i fas. Fulländad version av den text som först sjöngs av Nat King Cole, en lyckokaramell att suga på för publiken på väg ut från kyrkan. Musica Vitae ramar in och dekorerar förtjänstfullt, genomgående diskret. De gör grovjobbet i skymundan, borde ha tilldelats mer beröm.

foto Harri Paavolainen

Festivalens sista arrangemang på härliga Ystad Saltsjöbad lockar genom sin brokiga blandning. SIGNE & HJÖRDIS står på scen tillsammans med MATS ÖBERG trio. Rubriken de satt på sin show lyder ”Jazz, funk & Povel”. Tjejernas efternamn är Bornemark. Bakom dem sitter pappa Dan och spelar keyboard och på tredje raden ingen mindre än deras pigga farmor Gullan (invald i Swedish Music Hall of Fame). Tredje länken i Mats Öbergs trio är trumslagaren Michael Pettersson. Lekfullhet premieras i en konsert med olika schatteringar lämplig för alla åldrar

. Sättningen är förutom trummor Mats på munspel, röst, moog och överraskande flygel, Dan på sång och keyboard medan Hjördis trakterar fiol. och Signe tvärflöjt. Mesta tiden ägnar sig systrarna förstås åt att sjunga. Bornemark x 3 medverkar på Mats Öbergs sprillans färska skiva Visa från inneröra från vilken flera smakprov ges. Dan har känt Mats i tjugo år. Geniets insatser har väckt min beundran live senaste åren i exempelvis Mikael Ramels Bästa Band, med Lena Willemark/ Jonas Knutsson samt i den ekvilibristiska duo med Morgan Ågren som tidigt i karriären vid ett tillfälle gavs möjlighet att lira med Frank Zappa.

foto Harri Paavolainen

Inledningsvis sjunger tonårssystrarna duett i Povel Ramel-kompositioner. Humoristiska Var är tvålen? assisterad av sin pappa i barber shop-stil. Ta av dej skorna till vispspel i ljuva harmonier. Sjungs snyggt och rent utan att kunna göras anspråk på att vara i paritet med First Aid Kit. Registrerar lite kantig intonation i första versen (efter hand hittas in i kluriga betoningar) på Den sista jäntan där instrumentalister bereds solistutrymme, naturligt nog även Hjördis på fiol. Bornemarks Mello-bidrag görs i jazztappning. Förvisso catchig med lättsam refräng, men för att vara uppriktig lite småtrist. Vad vi serveras liknar ett smörgåsbord. Varje ingrediens är inte lika delikat.

Konserten kulminerar i Mats Öbergs avdelning då nya cd:n lanseras. Blir premiär för liveversioner av några låtar från Visa från innerörat, bland andra Signes tankar och Planet Hjördis. På en av dem spelar Signe tvärflöjt. Fäster mig vid apart, kul perkussivt intro, Signes text, ordlösa stämmor samt en svängig urladdning som heter duga. Den definitiva höjdpunkten uppnås i titellåtens första del i form av ett solostycke på piano. Rullande gunget i Dream Loops går inte heller av för hackor.

foto Harri Paavolainen

Funk förekommer som utlovat. Fräckt disparata varianter såsom nyskrivet muntert alster, ett förmodligen förenklat arr på Sunshine av George Duke strålar av optimism samt typiskt Västkust-sound i Nothing You Can Do About It som bland andra Manhattan Transfer adopterat. Anförda av Dan framför man också en poppig snyftare med snygg stämsång som feature. För att belysa mångfalden stilar tolkas Sveriges äldsta knarr (G. Bornemark) i frejdig schlager-boogie med Mats i sitt esse på munspel och allra sist hans barndomsfavorit Folkvisa från Sätra. I den sist nämnda melodin njuter jag av geniets anslag, systrarnas röster och Dans kompletterande mönster.

Är således med om en underhållande tillställning fylld av spelglädje och sprittande sång. Till skillnad från nästan allt annat utbud på YSJF genomsyras musiken av ett glättigt beat, med som redovisats ett antal klokt införlivade undantag.

foto Anna Rylander

På festivalen delar för första gången LILL LINDFORS scen med BOHUSLÄN BIG BAND under ledning av NILS LANDGREN: Med tanke på hur länge dessa båda storheter verkat kan det tyckas underligt att fusionen inte skett tidigare. Har recenserat BBB åtskilliga gånger, lyssnat på dem i uppskattningsvis minst tjugofem år och flera av medlemmarna har blivit vänner. Magnus Lindgren (som engagerats av dem vid flera tillfällen) rankar orkestern, med Vara Konserthus som huvudman fast de huserar ett par kilometer från min bostad, som en av världens sju bästa. Under ett antal år var Nils Landgren deras konstnärlige ledare och han har förstås samarbetat tidigare med Lill Lindfors (första gången 1983), i fjol var en av festivalens ambassadörer. Varken värmlänningen med den röda trombonen eller enormt meriterade sångerskan med mera behöver näppeligen någon presentation. I och med att jag på senare år hört Lill Lindfors tre gånger live, varav två av konserterna recenserats, kan anföras att här fanns både förväntningar och förkunskaper. Viktigt förhållande för bedömningen.

Eftersom BBB var placerat vinklat mot vänster sett med publikens ögon, bytte jag position bland våra anvisade platser. Några meter ovanför på scen satt på pianopallen Stefan Wingefors, vars verksamhet den underhållande stjärnan uppenbart gillade. Till saken hör att han och evenemangets katalysator kom till undsättning när Lindfors i samband med sin entré snubblade på en monitor, något hon använde sig av sina självironiska prator. En incident somliga vittnen trodde ingick i showen. Innan dess levereras ett Joe Zawinul-original där rytmsektionen beter sig distinkt offensivt.. Olli Rantalas handlag med elbasen gör susen.

foto Anna Rylander – Nils Landgren och Joakim Rolandsson

Lindfors väljer att börja intimt med Jag vill nå dig (Längtans samba) för att därefter övergå till en glödhet version av livefavoriten Musik skall byggas utav ett smittsamt storbandsarr garnerat med handklappssekvenserna som hör till. BBB trycker på och tenorsaxofonist Linus Lindblom eggas i solo av en pigg 80+ artist. Ovan nämnde pianist axlar förnämligt den roll Claes Crona vanligtvis har. Konstaterar att den som fortfarande får fullsatta salonger har sin röst i behåll, även om det vore orättvist att jämföra med när Lill Lindfors var i sin glans dagar. Handlar därför inte bara om nostalgi för publiken. Vad som framför allt gynnar hennes konstnärskap är föredömligt textande, varje ord går fram på ett sätt yngre kollegor borde ta lärdom av.

Den andra höjdpunkten infaller när Jaques Werup hyllas av den folkkära artisten, genom att ledmotivet ur den föreställning de turnerade med tillsammans 2004 framförs – där bland andra Jan Lundgren(!) och Jesper Thilo medverkade – (som ett utslag av slumpens skönhet hade jag lånat författarens biografiska bok om turnén och sin uppväxt) och berättelsen utgjorde min reselektyr.) Blir till en lyckad duett emellan Lindfors och Landgren. I stort sett samma positiva omdöme gäller för en berörande visa, nämligen Thorstein Bergmans Om du nånsin kommer fram till Samarkand kryddad med Olli Rantalas pregnanta basgångar. Fusionen emellan artisten, magnifika BBB och den sammanbindande länken med sina antingen maffiga eller lyriska tromboninpass rymmer också två Olle Adolphson-signerade visor. Angenäm uppåt-kick i duetten Nu är det gott att leva jämte ett snitsigt arr på dramatiken i klassikern Trubbel.

foto Anna Rylander

Minns passusen om förväntningar Den obestridliga stjärnans insats får med beröm godkänt, utan att komma riktigt nära vad jag var med om i Mölnlycke 2017 på kvartett (recenserades här). Och Bohuslän Big Band gör i princip aldrig musikälskare besvikna. är kompletta och osannolikt mångsidiga. I ett ytterligare instrumentalt nummer tolkas och hyllas Thad Jones (skulle fyllt 100 år i år) gärning Som kuriosa kan flikas in att undertecknad var på plats då Thad Jones7 Mel Lewis Orchestra invigde Nefertiti 1978. Tre eminenta solister avlöser varann, interagerar stimulerande med pianist Wingefors. Träblåssektionens framträdande position på flöjter och klarinetter i sticket till Fragile ska också tas till protokollet, liksom Göran Kroons tajming i extranumret samt Alberto Pintons solo på baryonsax.

Repertoaren var dock inte klockren. Stompiga Same Old Story ( J. Sample/ N. Landgren) kändes malplacerad, framstår som alltför udda i detta sammanhang. Att Nils Landgren ger sig själv så gott om utrymme i sitt umgänge med den mest populära sångerska och artist vi här, gör mig kluven till konserten som helhet och framstår som en oförklarlig egotripp. Sjunger mjuka hits av Paul Simon, Sting och ikonisk ballad signerad Jimmy Webb. Mina öron anser att det går så där, i bästa fall nöjaktigt. Ställer mig sålunda tveksam både till vokala prestationen och dispositionen, att Lill Lindfors tvingas vara inaktiv i omgångar när publiken kommit för hennes skull. Bör som motvikt till en del rättmätigt klander nämnas att trombon-trollkarlen står för ett fantastiskt gåshudsframkallande intro till The Moon Is a Harsh Mistress.

Under festivalens sista officiella dag framförde BOHUSLÄN BIG BAND sin föreställning VÅR UNDERBARA VÄRLD i parken vid Norra promenaden.. Upplägget styrs med varsamt fast hand av två lika eminenta som spontana lekledare. Syftar på ciceronerna och sångarna Per Umaerus och Henrik Wallgren. Sättningen i BBB skiljer sig något från den gängse och somliga av medlemmarna bär ”uppfinnar- utstyrsel” . Det blir väldigt skojigt, inte minst när barn lockas att medverka som statister. Henrik och särskilt Per strösslar med humoristiska kommentarer, vilka kanske allra mest roar vuxna. Har för mig att storbandets chefsproducent talade om för mig att ”Vår underbara värld” spelats cirka femtio gånger.

Formen påminner om kabaré eller revynummer där olika solister lösgör sig, har smeknamn i likhet med de sjungande guiderna. I och med att jag recenserade skivan i JAZZ/ OJ fanns kunskap om innehållet. Den tar sikte på uppfinningar (dynamit, paraply, vindrutetorkare frisbee etc.) och extraordinära bedrifter. På grund av tätt lagt schema hann jag tyvärr bara närvara i cirka en halvtimme. Har en konsert på VHS med Frank Zappa vars titel lyder Does Humor Belong In Music? BBB och de i denna produktion frontande duon ger ett rungande jakande svar på frågeställningen.

Bild från arrangerande jazzförenings fb-sida på festivalgeneral, konstnärlig ledare, ljudansvarig och andra viktiga volontärer.

.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: Kärlek & avund med lysande stjärnan Franz Rogowski

25 augusti, 2023 by Birgitta Komaki

Kärlek & avund
Betyg 4
Svensk premiär 25 augusti 2023
Regi Ira Sachs

Filmen är en mästerlig berättelse om ett komplicerat kärleksdrama.

Thomas (Franz Rogowski) är regissör och gift med Martin (Ben Whishaw). På en fest när en film har avslutats träffar han Agathe (Adele Exarchopoulos). Han följer med henne hem och har sex med henne. Han blir förälskad och berättar för sin make att han haft sex med en kvinna. När Thomas sedan flyttar ihop med Agathe och Martin skaffar en ny partner kommer ånger och avund med i alla förhållanden.

Franz Rogowski är en klart lysande stjärna. Hans arroganta och självupptagna stil
överglänser alla andras roller. Varje impuls och lust följer han utan tanke på någon annan. Ja, till och med lunchen med Agathas mamma blir en katastrof. En historia om en narcissistisk person utan tanke på andras känslor. Kärleken och svikna känslor står Ben Whishaw och Adele Exarchopoulos för.

Att kärleken inte blir lycklig är tydligt men sexet är optimalt. Närgångna sexscener
både homosexuella och heterosexuella skildras ingående. De samkönade har väckt mycket uppmärksamhet.

Ett komplicerat kärleksdrama där lusten och svartsjukan styr livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Canceled – seg och gäsp-framkallande

22 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Scandinavian Content Group

Canceled
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 augusti 2023
Regi Oskar Mellander
I rollerna Vincent Grahl, Fanny Klefelt, Klas Wiljergård, William Wasberg, Felicia Kartal, Annica Liljeblad

En historia vi sett i otaliga skräckfilmer: några entusiaster beger sig till en övergiven herrgård långt ut i skogen för att få kontakt med spöken. Trots att den är skapad av svenskar och jag gärna vill hylla den måste jag erkänna att den var rätt långtråkig och inte alls särskilt skrämmande. Fast den underhållande biten är skildringen av influenser Alex som utan att tveka kan bokstavligen gå över lik för att få massor av tittare och klick.

Spökjägarna i Youtube-kanalen Gone Ghosting har tappat sin sponsor och är på väg till konkurs då det avslöjats att de hela tiden fejkat sina paranormala möten. Ledaren för gruppen. Alex, är dock en person som inte ger sig. Han tar med sitt stukade team till herrgården som sedan länge varit igenbommat på grund av skrämmande händelser hemsökt huset för länge sedan och gjort att huset stått obebott. Flera hundra år tidigare har herrgårdens ägare förlorat sin fru och sitt barn. Frun dog i barnsäng och barnet överlevde inte. Herrgårdens ägare ska då ha utfört ritualer för att få sin fru tillbaka från de döda. Men frågan är vad det var som han lockade fram.

Nu har Alex bestämt att de ska ta sig in dit och ha kameror på hela tiden för att hitta något som kan ge dem tittare tillbaka. Det underhållande med filmen är gruppens ledare, Alex, som är en riktig lurifax. Att det som händer inte är fejk utan något långt utanför deras kontroll, det är väl mer än förutsägbart.

Filmen är inspelad i matta färger, nästan svartvit film där övriga färger är mycket svaga. Meningen är förstås att ge oss känslan av verklighet, att det är sådant som människor kan spela in med sina mobiler. Men, suck, det mest spännande var ljudet som kraftfullt strök under när det är tänkt vara läskigt. Fast ljudets effekt har inte någon större påverkan på helheten. Tyvärr var det ofta långsamt och gäsp-framkallande. Det var också lväl mycket som var för orealistiskt. Självklart kan en film ha orealistiska drag. Skräckfilm i synnerhet är oftast tänkt vara underhållande samtidigt som det är är olidligt läskigt och givetvis inte särskilt realistiskt. Men inom en films gränser ska innehållet ha sin realism. Jag kan inte säga mer om det, för att inte spoila handlingen.

Några detaljer är ändå nytänkande och skiljer sig från mängden av skräckfilmer. Det så kallade mediet, Katta, är inte särskilt duktigt utan en bluff, till skillnad från många andra skräckfilmer med liknande tema där mediet ofta skildras som seriös, som i Conjuring-filmerna och Insidious-serien.

Sensmoralen i filmen är ett råd, tänker jag som säger att det är rädslan som det onda lever på. Det kan säga en hel del om genren skräckfilm. I och för sig behöver en film inte ha någon sensmoral. Den kan vara till enbart för att vara underhållande, även om det är med skräck. Men för mig var denna mer seg än engagerande eller spännande. Det ironiska är filmens roligaste del: influencer som är redo att bluffa och gå över lik – där både filmens regissör Oskar Mellander som tidigare har gjort ”Andra sidan” och producent Joakim Lundell gjort Spökjakt, två program som på sitt sätt är just kommersialisering av andevärlden där människor ska bli skrämda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Canceled, Paranormalt, Skräckfilm

Ystad Sweden Jazz Festival 2023 – del III Expressiva förnyare

21 augusti, 2023 by Mats Hallberg

Shamania – foto Harri Paavolainen

KYLE EASTWOOD QUINTET framför i festivalens hjärta, charmiga Ystad Teater från sent 1800-tal, en repertoar organiserad kring ett tacksamt tema: Filmmusik av kvintettens ledare och soundtrack förknippat med dennes berömde far. Kyle Eastwood har i egenskap av basist flitigt tagits i anspråk i decennier som session-musiker, dessutom släppt nio plattor i eget namn och komponerat musik till lika många av pappans filmer, vilket definierar honom som motsatsen till skuggfigur. Tidigare i år kom Eastwood Symphonics tematiskt centrerad kring soundtrack med anknytning till Clint Eastwoods långa karriär. Bandledaren inventerade London efter lämpliga musiker för sex år sedan. Beslöt sig för att engagera exempelvis pianisten Andrew McCormack, batterist Chris Higginbottom, saxofonisten Brandon Allen samt på trumpet och bygelhorn Quentin Collins. 55-årige bandledaren alternerar på kontra- och elbas. Framträdandet på YSJF är det sista på deras sommarturné.

foto Markus Fägersten

Jan Lundgren upplyser om att han bevittnade bandet i Basel för 3-4 år sedan, varvid invitation skickades. Man drar igång via mesta möjliga jazzidiom genom att lira musik ur Bird, den trovärdigt gripande biopic jag sett på bio. Inspirerade blåsare ges solistutrymme när Charlie Parker tolkas pulserande, även om förfarandet känns som uppvärmning. Det aningen trevande draget är som bortblåst i komposition av John Williams hämtad från Licens att döda. Musikens visuella funktion gör sig påmind. Avgörande händelser skildras. Hör eggande driv i mustigt soundtrack. Noterar imponerande solo på bygelhorn av skicklige Collins, med meriter från bland andra Gregory Porter och Alicia Keys. I medley signerat Lalo Schifrin framställs ledmotiv ur Dirty Harry och Magnum Force ,action med accelererande, hotfull ton. Distinkt pumpas dramatiskt intrig fram med groovig muskulös elbas i täten. Stekhett sound med sådan densitet att odiskutabel höjdpunkt uppnås. I måleriskt, kokande sound får mannen med trumstockarna feeling. Och efter basfeature i Letters Frpm Iwo Jama möts rytmsektionen i ett kraftfullt inlägg.

foto Markus Fägersten

För en handfull dollar tycks mig ges en radikal omdaning efter extensivt, pregnant intro på kontrabas. Trumpetare och trummis duellerar raffinerat medan McCormack vid flygeln kreerar en uppspeedad variant av temat. En ytterligare definitiv fullträff uppstår i Gran Torino vars ytterst försynta bildspråk firar triumfer, inte minst i skrynkligt rapp konversation mellan trumpet och sopransax. Oscarsvinnande ledmotivet skrivet för Adele ur James Bond-filmen Skyfall roteras snyggt med smäktande laddning. Nervigt innehåll frambesvärjs flyhänt. Samtliga visar upp avsevärd kapacitet, stökar runt med disharmoniska utfall, längst fram febrigt svepande fraser på tenorsax. Högt mixad basen accentuerar de för Bond-filmer obligatoriska crescendon.

Mannen vars utseende närmast kusligt tydligt skvallrar om i vems fotspår han delvis går, lanserar allra sist supertajt version av Henry Mancinis episka Rosa pantern,-tema, marinerad i sina smidiga taktförflyttningar. Förvandlas i öppna stråk till en cool orgie i estetik á la Jazz Messengers. Fans av filmmusik stöpt i märgfull inramning får sannerligen sitt lystmäte.. Efteråt blir jag fånigt nog starstruck. Stående ett par meter från kvintetten som signerar i tältet förmår jag inte ge dem det beröm de förtjänar.

foto Anna Rylander

Rikhaltiga utbudet rymmer ytterligare en konceptuell konsert baserad i filmens värld, nämligen A TRIBUTE TO KRZYSTOF KOMEDA av MARCIN WASILEWSKI ALL STARS. Polske jazzpianisten och tonsättaren Komeda (1931-1969), ryktbar internationellt främst genom soundtrack till filmer av Roman Polanski och Andrzej Wajda besökte upprepade gånger Sverige, medan svenska jazzcelebriteter gärna turnerade i Polen. En annan koppling länderna emellan och dessutom sammanbindande faktor utgör den världsberömde trumpetaren Tomasz Stanko som dog 2017. Han skrev filmmusik, samarbetade med tonsättaren och ledande svenska jazzmusiker samt hade ett långvarigt samarbete med Wasilewskis trio Simple Acoustic Trio som till dags dato existerat i snart trettio år. Pianistens All Star-sammansättning är Slawomir Kurkiewicz kontrabas, Michal Miskiewicz trummor, Tomasz Dabrowski trumpet samt på tenorsaxofon Joakim Milder – professor på KMH, konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band och vinnare av Gyllene Skivan härom året.

Som jag föreställt mig en både fängslande och utmanande konsert, delvis med rötter i 60-talets experimentella frijazzscen. Hade som novis på polsk jazz mycket begränsade förkunskaper, även om somliga stycken från Polanskis tidiga genombrottsfilmer givetvis funnits lagrade hos mig. Lätt hotfull stämning svävar i luften inledningsvis i ett intrikat ensemblespel hämtat från Kniven i vattnet, bägge blåsarna föredömligt förenade varpå animerad fortsättning tar vid initierad av glimrande pianist. Visuella beståndsdelar träder fram, gestaltar eller betonar karaktärers tillstånd. Toner sällan behagfulla kivas och kvider för att förstärka mottagandet av konstverket (läs filmerna). Ska påpekas att hattförsedda trumpetaren bosatt i Malmö släppt nio album i eget namn. Bör i likhet med föregående engelske instrumentkollegan, betraktas som en virtuos kapabel till svindlande övertoner.

foto Anna Rylander

Den som med van hand satt samman All Star-konstellationen, presenterar jämte berättar om vald musik signerad Komeda i ett uppehåll mitt i konserten. Vi hör låt ur Litania utgiven av tidigare nämnda Tomasz Stanko tillsammans med sex prominenta skandinaver, varav en kuriöst nog var Joakim Milder. Och som komplement till filmtematiken också utdrag ur ett komplext stycke, om jag har rätt uppgift gjordes Requiem to John Coltrane. Att därefter få ta emot kompositörens största ”hit”, gåtfullt kittlande Lullaby ur Rosemarie´s Baby utgör en stundtals lika krävande som elastisk konserts kulmen. Ledmotivet glider undflyende förföriskt iväg tack vare magnifika musiker.

Explosivt nervdaller följs upp av drömsk dynamik. Det rivigt vassa kontrasteras mot närmast omtänksamma tongångar. Somliga sekvenser kännetecknas logiskt nog av en dröjande atmosfär. Mycket längtan och oro kan anas och i ett skede forsar toner fram i en hardboppande lavaström. Ömsom fladdrigt, ömsom introspektiv inriktning. Lyhörda och samtrimmade musiker excellerar. Joakim Milder formulerar en imponerande spännvidd av känslor oavsett om det rör sig om spräck eller sångbara melodier. Ibland förmedlas anarkistisk friktion så pass intensivt att svensk jazzbiografiker påpekar för mig att detta program inte skulle funka hos hans lokala jazzklubb.

foto Anna Rylander

Observerar omväxlande, snygg ljussättning; förmodligen framtagen för att påminna om skiftande stämningar i filmscener. Marcin Wasilewski bevisar med sitt flödande anslag varför han åtnjuter sådan respekt i branschen, Och rytmsektionens förtjänstfulla agerande måste framhävas, bidrog till en mycket lyckad livebegivenhet. Tveksamt om jag skulle lyssnat lika hängivet under andra omständigheter. Efter stående ovationer ges extranummer som doftar Miles och dennes 60-tals kvintett. ( högsta betyg i min bok) Snabbfotad ekvilibristisk dänga framförd med majestätisk kontroll vars titel sannolikt var Kattorna.

foto Harri Paavolainen

MARILYN MAZUR´S SHAMANIA spelar mitt på dagen på Teatern. Den omtalade danska rytmläggarens kvinnokollektiv består inklusive henne själv av åtta personer. På scen syns på piano och keyboard den i Köpenhamn bosatta japanska pianisten Makiko Hirabayashi, Lisbeth Diers på percussion och congas, Ida Gormsen på elbas, den svenska sångerskan Josefin Cronholm som har sitt säte i Danmark samt i blåssektionen Lis Wessberg på trombon, Lotte Anker på saxofoner samt på trumpet och gethorn Hildegunn Öiseth från Norge. Några har hörts live flera gånger tidigare i andra formationer medan jag saknade kunskap om andras karriärer. Minns att jag sett grupp ledd av Mazur – uppmärksammad för samarbeten med Miles, Wayne Shorter, Gil Evans och Jan Garbarek – på Nef och häromåret ingick hon och pianisten i combo anförd av Öiseth som SR spelade in i Lerum. Cronholms senaste alster Milton på svenska recenserades för övrigt i K-bloggen tidigare i somras och gig av henne på Nef har också blivit föremål för en text.

Ett entusiastiskt auditorium ”konfronteras” med innovativa språng rotade i rituella inslag. Orkestern som debuterade live 2015 och gett ut två album återknyter till den instinkt, vars urkraft Mazur menar styrde kvinnors gemenskap i gamla samhällen. Prisade projektledaren med mångkulturellt ursprung förfogar, tillsammans med den för mig välbekanta Diers (en favorit) över en arsenal av attiraljer. I presentation nämns exempelvis nigeriansk lertrumma, congas, bongotrummor, mbira och stämd gonggong. Därtill finns förstås konventionellt trumset och ett antal prasslande pinaler.

foto Harri Paavolainen

Orkestern lanseras under parollen ”värdet av goda grannar vilka vi kan dela extraordinära upplevelser med”. Överraskar genom att äntra scen på parad var och en ljudande med instrument. Man behöver vara beredd på ett visst mått av avantgardism, vars anstrykning av kakafoni märks omgående. Skulle sammantaget ha önskat att mer av suggestivt groove förekommit, på bekostnad av oberäkneligt utforskande. Skenbart impulsiva vändningar och otyglade övergångar får mig att associera till Frank Zappa och hans musiker, särskilt i bångstyrigt atonala Virtual Towers. Toner slungas ut, knycklas ihop och uppstår extremt töjbara former. Inledningsvis bökas det lekfullt bland vilt växande utskott. I ny kontrasterande fas fokuserar samtliga på att utvinna ett taktilt tillstånd när klanger framställs unisont i till exempel Gongs For Peace.

foto Harri Paavolainen

Mazur introducerar efter hand den sick-sackande väv hon draperat uppflammande utbrott och suggestiva stråk i. Österländskt sökande med västerländskt beat! Blir upphetsande när gemensam urkraft med oklanderlig balans vräker på,. Musiken flödar då framåt med bandlös elbas som ankare i en fri roll. Fäster mig vid samstämmigheten i Cicular Chant som utvecklas till pulserande groove, högst troligt det närmaste Marilyn Mazur´s Shamania kommit en veritabel hit. Shadow Tune lanseras, låt med feature från Hirabayashi och Cronholm växelvis vacker eller oskön. Norskans lyriskt mättade solo på gethorn ackompanjeras fint av syntslinga.

foto Harri Paavolainen

Eftersom komplexa strukturer överlag dominerar och ofta initieras av lika duktig som utmanande blåssektion, infinner sig en slags befrielse i sprillans färskt finalnummer. När gasen trampas i botten serveras smaskig fusion, vilket gör mig belåten. Cronholm som mestadels sjunger ordlöst tar sig, assisterad av kör, an en engelsk text där refrängen lyder ”Together Again”. Kvinnorna gör här skäl för orkesterns namn i ett hypnotiskt tassande tunggung á la Kip Hanrahan. Trots eller möjligen tack vare en salig blandning av uttryck, orsakar deras happening till konsert stor respons. På begäran framförs en sammanhängande melodi, vars optimistiska grundackord väcker förhoppningar om en ljusare framtid.

foto Harri Paavolainen

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Operation Napoleon – plågsamt att se

19 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Operation Napoleon
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Óskar Thór Axelsson
Manus Arnaldur Indriðason, Marteinn Thorisson
I rollerna Vivian Ólafsdóttir, Jack Fox, Iain Glen

Ett upplägg vi har sett i många filmer: Två snälla godhjärtade personer råkar hitta något som onda personer, mest män, vill hålla hemligt. De onda jagar och försöker döda de två snälla. Och de onda har tillgång till världens mest avancerade övervakningssystem (långt ifrån trovärdigt). Blixtsnabbt kan de lokalisera var de goda befinner sig och blixtsnabbt har de förflyttat sig dit för att kunna försöka döda.

Suck. Det är liksom både otroligt, orealistiskt och ett tema som vi sätt i otaliga både usla och ibland bättre actionfilmer. Det enda bra med filmen är de snygga isländska miljöerna. Skådespelarna varav flera är duktiga gör inte sin mest imponerande insats direkt. Jag förmodar att det beror på usel regi. Detta gamla tema med grymma, helt samvetslösa yrkesmördare som hotar lekmän som råkat hamna i skottlinjen var vi sett bättre versioner av.

Handlingen börjar med att några unga isländare som är ute på skotertur på glaciären Vatnajökull hittar ett tyskt flygplansvrak från andra världskriget som störtat 1945. Lasten är mystisk och verkar kunna avslöja en konspiration. Amerikanska intressen dyker upp direkt och mördar två av de unga irländarna och sedan är jakten igång. Suck. En av de unga irländarna lyckas fly och skickar en video till sin syster. Och då måste dessa skurkar jag både honom och hans syster. Ännu mer suck.

Filmen bygger på en thriller av Arnaldur Indriðason. Jag har inte läst den och kan inte avgöra om den är me trovärdig eller mer spännande. Det är visserligen full fart och action i filmen men det är helt enkelt för mycket och för orealistiskt och inget nyskapande på något sätt. Det finns inget djup i en enda av karaktärer. Det var plågsamt att tvinga mig att se hela filmen. Att filmen får betyg 2 trots det beror på de isländska miljöerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in